beskrivarblogg

Nu har jag äntligen badat, nere på stora playan. Stenigt och krångligt att ta sig i och upp. Jag klämde mig in, jagade kanske bort (eftersom de tog sitt pick och pack och gick undan en bit) två solbrända män från den långa träbryggan som leder ner till vattnet. Skönt, så skönt och så salt.  Ingen lång simtur, men härligt. Ena sandalen blev översköljd när jag försökte undvika att kliva i sanden… bär min blöta baddräkt i handen och sätter mig på en bänk på Plaza de San Andres, när jag väl torkat lite.

En man kommer med två överfyllda plastkassar i händerna, bakom honom kommer hans omfångsrika hustru, lika tungt lastad. Veckoinköpen avklarade i den lilla butiken? Jag har inte varit in och sett vad de har ännu, det är kanske dags att göra ett besök. Är redan trött på vad Alteza har att erbjuda, grönsaker och frukt är alltför ofta trötta och tilltufsade, det enda som tilltalar mig är egentligen fiskdisken. Men, jag kan ju inte äta gambas eller bläckfisk varje dag.

Nu går den beigevita katten (eller en släkting) sakta förbi, den ser ut som om den tycker att det är för varmt. Caliman närmar sig nog, det är mycket disigt ute över havet. Men just ingen vind. På Gran Canaria igår med calima var det samtidigt storm, berättar en vän som åkte tillbaka hem till Sverige igår.

Det gröna fönstret i huset bredvid Casa Felise är öppet även idag, men ingen gestikulerande kvinna står där och pratar. Tomt och stilla.

Kroppen känns inte som om den vill gå fem kilometer idag, vill mest gå hem och fika. Men några steg till ska det bli. I morse var jag stel, och drömde eller hade faktiskt ont i knäna ett tag. Nu är de okej. Min värld blir märkligt stum när jag inte använder hörapparaterna. De ligger i ryggsäcken och jag slipper både höra och få skavsår bakom öronen. Men konstigt är det, att se en bil glida förbi, men inte höra någonting. Tacksam att här inte finns elsparkcyklar. Tror inte jag sett någon här, och bara ett par i Santa Cruz och Puerto.

Går vidare till fiket vid kyrkan, inomhus pratas det högt och mycket, jag får min kaffe bonbon i en plastmugg med plastlock utanför… Gubbarna firar söndag med biljard och prat, glada tillrop och skratt. De enda kvinnorna här är jag och tre turister vid det andra utebordet. Kyrkklockan ljuder, klockan är tolv. Ser havet och vågorna härifrån, diset verkar tillta.

Inget vit gammal Mersa parkera – jo, vit gammal Mersa parkerad längre ner i uppförsbacken till fiket, såg den inte först.  Ljudnivån inifrån fiket går i märkliga vågor, det är som om rösterna alldeles på egen hand bestämmer sig för att vila lite och så stiga i kraft igen, upp och ner.

Det är inte tillåtet att röka här på terassen (stort ord för en smal hylla med plats för två bord), och inte inomhus. Därmed står alla gubbar som röker på plazan framför kyrkan eller sitter på muren runt om. Det verkar som om tapasstället öppnar efter tolv, stolarna är nu utplacerade och skylten med menyn står på kyrkplazan. Barn leker med fjärrstyrda bilar och sparkcyklar. Utanför kyrkporten står några turister (?) och pratar med männen som jag sett stå där mest varje dag. Jag går in på fiket och betalar mitt kaffe, 1 Euro.

Fjärde skrivplatsen ute för idag, ovanför playan på en bänk. Vill inte gå hem riktigt ännu. Sikten måste vara obefintlig en bit ut på havet, himmel och hav går ihop i diset. Fiskaren står där långt borta med sitt långa spö, det sitter några personer där det går att sitta på stenarna, nära vattnet. Flera badar också idag där jag gick i, någon crawlar längs med stranden. En surfare som håller sig kvar upprätt länge visar sig ha en paddel. Den underlättar kanske. Crawlaren är nu långt ute, fortfarande med kraftiga simtag.

En man har med sig en svart och orange gummibåt, om med motor ser jag inte. Andra har stolar och parasoll, kylväskor, är rustade för en dag på stranden. Jag har min vattenflaska. Baddräkt och handduk är nu inklämda i ryggsäcken.

Och jag är hemma igen, 3 800 steg och nära tre kilometer (hittills) idag. Har sköljt ur baddräkten och hängt upp. Klockan är tio i ett.

Det är onekligen lättare att sitta i soffan med kuddar bakom ryggen, när jag vill skriva. Glömde notera tidigare att ankan med husse (heter det så?) var nere på playan idag, liksom igår. Ankan är av en sort jag inte känner igen, med svart huvud. Den har sin matskål och vatten bredvid sig på träbryggan där mannen har sina saker. När han pratar med ankan och klappar lite på bryggan där han sitter, flyttar sig ankan dit. Om den också pratar kan jag inte avgöra.

Yngre, välbyggda män springer gärna i badbrallorna på promenaden längs havet. De andra, äldre och möjligen välbyggda de också, men på ett annat sätt, går långsamt. En man med höger ben och arm ovilliga att hänga med efter en stroke, går sakta med käppen i vänster hand. Varje dag, och varje dag hälsar hans hustru honom välkommen hem igen från balkongen på deras hus.

Många män är ute med sina hundar. Ser inte ofta någon kvinna med hund i koppel, kanske passar de på att göra annat när gubben är ute med hunden. Handla, bädda, städa, laga mat, tvätta kanske. Eller bara sitta en stund och prata med en väninna eller granne. Jag får känslan att man pratar mycket och ofta med varandra här. Visst finns här också de som är försjunkna i sina mobiler, men inte lika många som jag tycker jag ser hemma.

Pandemin märks via allas munskydd, så fort du går in någonstans måste munskyddet hissas upp. När du väl satt dig på en stol vid fiket får du ta av det. Personalen har alltid munskydd, samma sak i butikerna. Corona tas på allvar.

Har just vunnit två extralotter till Postkodlotteriets nästa dragning.

Planerar middagen, tar fram gambas ur frysen och burken med kokosmjölk, klär av några vitlöksklyftor, skalar ett par schalottenlökar, friserar den färska koriandern för att hacka den fint, törs kanske lägga till lite av den starka röda pimienton också (får provsmaka den igen först). Borde i alla fall bli lite thai-smak på det hela till riset.

Ny tvätt hänger på taket tvärs över gatan.

Lördag 15 januari 2022 – sol och 21 grader när klockan är nio. Får passa på att vara ute i solen, i morgon sägs det bli molnigt, och ett par dagar i nästa vecka också regn.

Har ett telefonnummer i huvudet, det dök upp häromnatten, 0756-308 79, minns först inte vems. När jag kollar via Google ser jag att det var riktnumret till Ekerö, och då är det förstås vännerna där. Telefonnumret finns inte längre, men de finns.

Hjärnan är vidunderlig, tror mitt skrivande om gamla minnen och levande och döda släktingar, vänner och före detta vänner, också väckte det här minnet. Vad mer ska dyka upp?

Nu ska jag diska, klä på mig och gå ut, ner till havet.

Jag är här och jag hör havet, också när hörapparaterna ligger i ryggsäcken. Det är snart low tide, och kanske är vågorna lite mindre stora än annars.

Möter mycket få människor, en katt sitter i ett öppet fönster och slickar sig om tassarna. En liten båt långt därute, en plaskande surfare som mest tycks hålla sig på sin bräda i vattenbrynet. Han får sällskap av en kompis. Stilla lördagsförmiddag, kanske är folk i kyrkan?

Sitter nu i skuggan i något som ser ut som en förfallen teater, med murade säten i en ring, den ena våningen över den andra, bredvid en inhägnad ”prohibido” tomt.

Nere vid havet står två fiskare med sina långa spön, och det luktar stekt fisk. Hur det nu kan göra det? Såg tidigare en delfinfena, och just nu vad som kan vara ett stim långt ute. Något är det, något som rör sig. Det är svårt att se på långt håll, och det är disigt över havet. Isaac lärde mig just via FB att det i Puerto är ”la calima” idag, dis av sand från Afrika, Helen skickar bild från Garachico där calima också gör havet lugnare, är nog lite så även här. Och det som rör sig på havet är förmodligen en liten svart båt.

Ser inte om fiskarna har någon fiskelycka, ser bara de långa spöna. Det är en mur i vägen. Går hemåt, och är tillbaka i soffan kvart i tolv. Har hälsat på några gubbar, både ute och i huset. Nu kaffe. Har inte lust att laga någon mat idag, går kanske ner till restaurangen i kvarteret här bredvid till kvällen.

Nej, det blev inget dopp i Atlanten idag för min del, trots att Helen menade att Atlanten inte blir lugnare än idag tack vare ”la calima”. För mycket folk där jag kunde tänka mig att gå i, jag är folkskygg. I stället gick jag till tapaskrogen, beställde mina culpos i vinäger och en öl, satt obehagligt nära en ofantligt fet man, men så var det. Kostade 10 Euro, värt det, maten, inte sällskapet. Nu hemma igen, efter sammanlagt 6 800 steg eller nära fem kilometer idag. Klockan är kvart över två.

I och med att jag redan ätit ”middag”, blir det ingen restaurang i kväll. Har yoghurt i kylen, det duger bra.

Har bytt från baddräkt och min långa klänning. Spillde förstås när jag åt, har försökt tvätta fläckarna. Det visar sig när klänningen torkat om jag lyckades…

Googlar ”calima” och ser bilder från idag som får mig att inse att caliman inte är särskilt påtaglig här i La Caleta. Det kanske blir värre, och det är nog en bra idé att hålla sig inomhus tills den avtar. Bra att kunna belägga sin lättja med calima-undvikande.

Fredag 14 januari 2022 – klockan är halv elva, jag har varit uppför backen och handlat, och tagit ner min fortsatt noppriga tröja från torkställningen på taket. Sol, sol och åter sol. Ska strax gå ut. Tvättade håret igår och nu står det åt alla håll – jag är ö h t inte vacker. Men blev nyss glad över ett kärleksfullt mejl från Philippe i Paris, försökte ringa syrran men hon kunde inte ta samtalet… Hoppas hon mår bättre idag, igår var hon vissen. Syster Karin kommenterade min blogg om bl a Gustafs, tyckte det var roligt att läsa – och hon sa ingenting om hur Barbro mådde.

Är nu på min Plaza de san Andres igen, satt i solen en stund, men mäktar inte. Nu lär det alltså ungefärligen vara low tide, och ändå är vågorna så stora och ser så starka ut. Ingen fiskare idag, men en mås som höll uppsikt. Inga katter heller här vad jag ser, men jag hör den där hunden (?) som låter väldigt konstigt, kanske är det en hes duva? Har inga hörapparater i öronen. Nyss föll ett visset stort löv mycket snabbt en bit ner i fikusen – det såg nästan ut som om det var ett djur som klättrade neråt mycket fort. Lövet fastnade på vägen.

En kvinna stannar till vid det öppna fönstret i hus nr 1 och pratar med någon därinne. Händerna är mycket uttrycksfulla, men jag kan inte det språket heller. Ser bara en del av en arm på personen innanför fönstret.

Hemma igen när klockan är tolv, är hungrig – tapasstället var inte öppet, gubbarna stod som vanligt i anslutning till kaféet, jag gick vidare.

Syrran B har skickat meddelande att hon mår bra, det var bara ett ”skrämskott”.

Fika med två skivor av brödet som fortfarande var varmt när jag köpte det i morse, god skinka på. Det blir bra.

”Min börs” ligger för första gången sedan start på minus drygt 3%. Tur att det pengamässigt inte är så oöverstigligt stora summor. Verkar vara varannandags-plus eller minus.

Har ingen stor skrivlust idag, inte för något av mina två projekt – Agnes respektive släktkrönikan. De får vila. Testar uppläsning av ett stycke av texten om Agnes – kul funktion, men den manliga rösten är för hurtig och känslolös, betonar konstigt dessutom. Är nog inget jag kommer att använda ofta. På Mac finns kvinnlig röst, men inte på PC…

Gick ut en vända till, längs havet och hemåt, solen är för varm. Nu är klockan kvart över tre och jag gör en DM, sitter i soffan och har bytt till tights och långärmad nopprig tröja, tagit fram ost och köttbit och vitlökssmör ur kylen – vad ska jag ha till? Paprika, oliver, avocado, tomater, ett par kokta potatisar? Det räcker nog.

I morgon ska jag försöka mig på att använda den färska koriander jag hittade idag, med gurkmeja, kokosmjölk, kyckling (köpte en liten fryst), schalottenlök, ris. Det ska nog gå. Får väl kolla något recept. Inser att jag saknar citrongräs och -blad, grön eller röd currypaste (finns inte här). Kanske blir det ätbart ändå.

Idag 5 900 steg, eller drygt fyra km. ”Maraton”-applåder av stegräknaren.

Onsdag 12 januari 2022 – i Garachico, vid Fransiscaner-klostret som också tjänar som bibliotek mm. Där pågick någon sorts storstädning, inte öppet… Så jag sitter på samma kafé som senast jag var här, utanför kyrkan med bjällerklangen. Plaza Libertad.

Bordet är för högt, det blir dator i knät igen.

Inser att jag inte orkar gå hit, det får bli bussfärd. Bussen var trevligt tom idag.

Alla plastförpackningar, till och med för pappersnäsdukar, är nästan omöjliga att ta sig in i.  Hemma har jag en sax att använda, så icke här, varken i lägenheten eller i ryggsäcken.

Jag har mina två skrivprojekt i huvudet hela tiden – ibland blandar de ihop sig, Agnes och släktkrönikan.

I natt kom jag ihåg att Victor hette Victor, Collins – vänner till mormor och morfar i Gustafs. Victor var gift med Hulda, han var stor och tjock, bullrig. Hon mycket liten och tunn, lågmäld. Minns hennes glada leende. Annars var det mest släktingar till morfar Erik som vi var hos, mormor Anna hade ju inga – hans yngsta syster Frida (mamman dog vid förlossningen) var gift med Gunnar Matsson, och hade barnen Paul, Kari-Britta och Ing-Marie, som var kusiner till min mamma. Kari-Britta gifte sig med Sune (?) och flyttade en bit ifrån Gustafs, till Solvarbo. Paul var gift med Barbro, och tog så småningom över gården.

Ing-Mari och jag var jämngamla, och jag bodde hos dem några veckor (har inget begrepp om tiden) en sommar, var med och körde skördetröska och släpräfsa – och grät över alla skära döda möss som strök med vid skörden.

En gång skulle Ing-Mari och jag av någon anledning ta oss igenom en kohage, kanske för att bada. Många kor som plötsligt fick för sig att kesa, något jag inte kände till då. Hela flocken kom kutande mot oss, hoppade och skuttade. Jag blev livrädd och sprang så fort jag kunde mot stängslet. En sko blev kvar därinne, jag tog mig ut. Ing-Mari skrattade så att hon nästan kissade på sig, och kom lugnt efter med min sko.

Flera år senare fick jag veta att hon tagit livet av sig, tror hon fick ett barn med Lars Eriksson, en man som jobbade på LRF när jag fanns på Arla. De bodde i Uppsala.

En annan gång var hela familjen på Nolabers (Nordanbergs) där morfar var född. Hans bror Johan skötte gården, hans fru hade dött i barnsäng. Tror han hade något/några barn i livet. Han var en glad skit, kul gubbe, alltid leende och snäll. En gång lät han mig rida på den stora tjuren, som han var så stolt över. Johan höll i nosringen, alla var rädda utom jag. Trygg och mallig satt jag där, medan Johan och tjuren gick runt en vända på gårdsplanen utanför ladugården.

När vi bodde kvar i Gustafs (åkte nog oftast tillbaka till Avesta samma dag) bodde vi i mormors stuga, Björkled. Jag försökte hitta dit en gång när jag körde bil ensam i trakten – men körde fel, kom inte dit. Visste att stugan var ombyggd och inte sig lik. Den såldes någon gång på femtiotalet.

Vi ungar från Avesta fick skämmas när vi inte tyckte om den mjölk som serverades på bondgårdarna i Gustafs, spenvarm och pinfärsk.

Hönsen sprang runt utanför hönsgården, katten lät dem vara i fred. Katter skulle sköta sitt jobb, ta råttor i ladugården. De var just inte sällskapsdjur. Minns inte om någon av männen jagade. Hund fanns ofta på gårdarna.

Tisdag 11 januari 2022 – ute i solen. Tvättar ett täcke som såg ofräscht ut, maskinen är kanske klar när jag kommer tillbaka hem. Jag sitter på min vanliga Plaza de San Andres, men ser inga katter. Solen värmer bakifrån, får nog flytta på mig till helskuggan snart.

Flera surfare var ute i vågorna idag. Ett par farligt nära de vulkaniska stenarna, tyckte jag som inget vet om hur man styr en surfbräda.

Idag låter jag öronen vila utan hörapparater, också utomhus. Igår hade jag dem i hela dagen tillsammans med munskydd, glasögon och solglasögon. Det gjorde ont bakom öronen när jag väl var hemma igen. Antar att jag inte ska prata med någon mer än mig själv idag. För säkerhets skull ligger apparaterna i ryggsäcken, tillsammans med plånbok och nycklar och oanvända munskydd, pappersnäsdukar. Och vattenflaska. Där ligger också den T-tröja jag tagit av mig, under har jag syrrans ärmlösa på Cypern inköpta svarta känning med rosor på fickorna.

En ung man med blombukett går in i ett av husen. Nej, han lägger bara blommorna innanför dörren, och stänger dörren noga efter sig. På gatan kollar han sin mobil, skriver kanske ett meddelande. Och går vidare. Hoppas någon sätter blommorna i vatten fort.

Jag saknar en perfekt skrivplats utomhus, helst inom synhåll för havet. Datorn blir lite vickig i mitt knä, skulle hellre ha den på ett bord i lagom höjd.

En kvinna går förbi med en stor soppåse. Jag förundras över mängden sopor i de öppna kärlen, varje dag. Vart tar de vägen? Just ingen sopsortering heller, jag försöker slänga plastflaskor och tetror i de containers som är avsedda för sådana, men det blir ju inte många. Slänger också sopor nästan varje dag, mest för att det inte känna bra att ha en öppen sophink stående i köket.

När jag inte har hörapparaterna i öronen som vanligt utomhus, inser jag hur döv jag faktiskt är. Det är behagligt, så länge ingen försöker prata med mig. Och den risken är liten. Jag har ”hola´t” på några grannar i huset, och växlat några ord med kassörskor i butiker, det är allt hittills.

Tänkte googla om det finns något bibliotek här, men glömde att jag inte har internet ute, inte på datorn i alla fall. Så det får vänta.

Klockan är snart ett, jag åt en pirog av något slag till kaffet innan jag gick ut. Behöver inte gå till ”tapasrestaurangen” och äta.

Ett gäng ungdomar i gröna T-shirts eller linnen går förbi. Vad ser de när de slänger ett öga åt mitt håll? En gammal tant med vildvuxet grått hår, en dator i knät och ryggsäck bredvid sig på bänken. Undrar de vad jag skriver? Jag är tacksam så länge ingen frågar. Agnes kommer jag inte igång med igen efter Scrivener-fiaskot, och släktkrönikan låter jag ta igen sig lite.

En äldre man tittar ut genom sin dörr, och möter en ung man som kommer med varor till honom. Kanske en släkting, kanske hemleverans från butiken. Ett par turister går förbi, mannen ser att jag ser honom titta på mig, och nickar vänligt. Jag med. Så åker bilen som kom med varor sin väg, och mannen stänger sin dörr.

Ett av husen här, nr 3, har en skylt som säger ”Casa felisa siglo XVII” – huset ser väldigt välvårdat ut.

Längtar efter att få bada, men får nog åka till Puerto och Lago Martianez i Isaacs sällskap. Där finns flera pooler. Helst vill jag just nu undvika flera bussresor på grund av coronasmittan, så badandet får därmed vänta. Här är vågorna för kraftiga för mig.

Skärt, inte rosa, tycks vara en favoritfärg här. Många kvinnor, unga och äldre, både turister och de jag bedömer som infödda, har gärna skära tights på kurviga kroppar, eller en illskär mössa på huvudet. De tycks inte bry sig om annat än att de själva gillar skärt. Och det gillar jag, även om både färg och tights ibland får mig att titta åt ett annat håll.

Hemma igen hänger jag ett rent täcke på tork, och googlar bibliotek. Inget närmare än i Icod. Jag får fortsätta på mina bänkar utan bord, sitta vid ”tapasrestaurangen” någon gång. Nu gör jag ett nytt försök med Agnes-text i Scrivener. Kopierar in och flyttar runt lite. Ansträngande. Släkten får vänta. Plötsligt är klockan kvart i fyra.

Letade vitlökspress i butiken i morse när jag handlade, och färdig béarnaisesås. Ingetdera fanns. Jag får göra lite vitlökssmör och försöka pressa ut saften med en kniv. Hoppas köttbiten jag inhandlade igår är mör. Champinjoner till, och lite råstekt potatis. Har ett glas rödvin kvar i flaska på bänken.

Idag måndagen den 10 januari har jag åter varit i Santa Cruz, det tar en timme till Puerto, bussbyte där och en timme till. Bra dag för bussåkande, det verkar ha regnat här i La Caleta. Molnen låg lågt nära bergen, det såg ut som om det var rök. Och en vacker regnbåge visade sig över havet, när jag åkte hemåt igen.

Jag lekte turist, gick. Och gick, till slut hade jag hamnat långt från busstationen och El Corte Ingles, där jag tänkte handla lite. Taxi dit, värt de dryga tre Euro det kostade. Nu vilar jag kroppen i soffan i lägenheten, åt på La Mafia i Santa Cruz´ shoppingkvarter, italiensk spaghetti carbonara med en aning tryffel – mycket gott, och ett stort glas med lite rödvin i till det hela.

Behöver alltså inte laga middag själv idag. Bara slappa – har gjort mig en Dry Martini.

Scrivener förstår jag mig inte på. Allt jag lade in som handlade om Agnes och Teneriffa har försvunnit. Eller, det har det nog inte – men jag hittar det inte… Börjar om i Word. Och har fört över det jag hittills noterat kring sonens beställda släktkrönika dit också,för säkerhets skull. Men det vore ju fantastiskt bra att ha en del av funktionerna i Scrivener just när man samlar information från många håll på många ställen. Sådant klarar inte Word. Scrivener får vila några dagar, jag behöver tömma hjärnan.

Mina av en son ärvda långbyxor med många fickor hängde löst idag. Har jag kanske krympt lite? Allt gående får gärna resultera i att omfånget blir mindre. Någon våg att kolla vikt på har jag inte, så det får vara som det är. Men jag kan ju alltid inbilla mig att jag gått ner lite, och glädjas åt det. Idag blev det tre tusen steg (kändes som många fler) eller drygt två kilometer. Är det stadsgatorna, trafiken och alla människor som gör att det känns som mycket mer än så?

Den här turisten tog inga bilder idag. Illustrerar med tidigare fotografi.

Äldste sonen har ”beställt” en släktkrönika i födelsedagspresent någon gång i framtiden. Han har insett att han inte ställt alla de frågor som det kanske finns svar på.

Jag blir alldeles tårögd, av tacksamhet och rädsla – hur ska jag kunna ge honom den gåvan? Vad kan jag berätta, vad är sant och vad är mina rädda minnen? Vad tål att beskrivas i mina ord? Vad VET jag, vad TROR jag? Vad har jag gjort med det som hänt i mitt liv – och i alla andras liv? Hur kan jag berätta på ett sätt som ger alla inblandade någon sorts rättvisa?

Minnen är flyktiga, jag vet redan att jag och mina levande systrar minns väldigt olika från vår barndom. Och om jag frågar mina nu levande söner vad de minns, så är det inte mina minnen. Min historia om mitt och deras liv, är tillkommen via min uppfattningsförmåga, mina referenser till liv och levande. Inte deras.

Den hör bönen om födelsedagspresent någon gång är nog det viktigaste någon av mina söner någonsin bett mig om. Jag vill – och jag törs inte riktigt tro på att jag kan. Men jag vet att jag kan ge honom min historia och vår gemensamma historia. Resten får han hitta annanstans, eller inom sig själv. Jag är hedrad.

Nu hämtar jag ett tomt dokument i Word – har suttit och hävt in texter i Scrivener (provar gratis i 30 dagar) så att jag är tämligen snurrig. Mitt logiska sinne tycks ha försvunnit helt, jag tror inte jag begriper någonting – men tänker fortsätta i morgon och försöka förstå. Jag är övertygad om att det är ett praktiskt program för att hålla reda på många texter som hänger ihop, även om det inte är klart från början…

Idag är första dagen här i La Caleta med en aning regn. Molnigt, hav i våldsamt uppror, och regn i luften. Jag har bara varit uppför backen till La Alteza och handlat lite. Middagen idag blir wokade grönsaker, ris och gambas – över från häromsistens. Lagrad ost därefter (eller möjligen ovanpå maten). Gott närproducerat rött vin till. Mina goda vanor från den veganska veckan med Helen och Isaac i Punta Brava har jag släppt, men bara när det gäller vin. Fortsätter med vackra fruktiga frukostar, med gott bröd och ost, te, kanske oliver eller annat som finns i kylen – långsamt avnjutet innan jag tar dagens promenad.

Idag blev det bara ungefär ett tusen steg, uppför den dryga backen och tillbaka. Stegräknaren borde kompensera för hur jobbig den backen är. Bättre än inget dock. Varje dag går jag mera här än jag gjorde på länge därhemma.

Badade faktiskt mera hemma än här, har inte hittat någon pålitligt skonsam badplats ännu. Den finns någonstans, det är jag övertygad om. Efter helgen (som väl är helg här med?) ska jag ta bussen ”åt andra hållet”, vidare mot Silos och annat som jag ännu inte känner till.

I morgon ska jag fortsätta fördjupa mig i (och kanske virra bort mig helt) Scrivener. Wish me luck!

Isaacs frukostar är vackrare, men den här är vackrare än havregrynsgröt!

2 januari 2022 – söndag, har kollat. Löst dagens sudoku, ätit frukost med härlig apelsin, och två brödskivor med vit ost och Philadelphia-ost, te. Vaknade vid fem, somnade om och kom inte ur sängen förrän kvart i nio. Nu är klockan strax halv elva, så frukosten har varit skönt lång.

Strålande sol. 27 grader. Blå himmel, inga moln. Jag går ut klockan elva.

Sitter nu i skuggan på Plaza de San Andres, skönt. Hör havet, ser det inte härifrån. En kille i tioårsåldern kommer på en hjulförsedd platta som kan vevas fram, ropar på bistånd från någon förälder i närheten när det inte går som han vill. Och en mycket gammal kvinna med käpp, åtföljd av en lite yngre kvinna, ropar efter en bil som passerar lite för nära när de långsamt sneddar över gatan. Häromdagen var en gatsopare här och sopade ihop de vissna bladen från fikusträdet, nu ligger det en drös på backen igen.

Nu först, när ett torrt och stort fikusblad hamnar nära honom, ser jag katten i skuggan under en bänk, det kommer ner lagom lite sol där han ligger. Han tittar ointresserat på mig, jamar inte idag som senast jag satt här.

Spanska män samlas vid barer och kaféer, kvinnorna verkar mest hålla sig hemma. Hushållar förmodligen, städar och lagar mat. Idag är det söndag, mässa när? Är spanjorer så religiösa som jag fått för mig? De flesta röster jag hör är manliga, ibland ett barns.

Nu börjar katten råma, jama är ett alldeles för svagt ord för hur han låter. Och nu ser jag en gråsvart katt som försöker ta en duva i fikusträdet. Duvan sitter lugnt kvar långt ut på en tunn gren, katten smyger försiktigt åt det hållet. Och katten under bänken kollar intresserat. Så flyger duvan högt upp i trädet, nära en gren där det sitter en annan duva. Båda håller den mörka katten under uppsikt.

Så gick jag vidare, bort mot den lilla plazan där jag satt igår – där var fullt av gubbar även idag, jag fortsatte långsamt hemåt. Två timmar, det mesta av tiden i skuggan. Fyra tusen steg, nära tre kilometer idag. Har gått två mil totalt sedan jag fick igång stegräknaren. Nått nivå L2, vad det nu är. Nöjd. Nu kaffe med mjölk, ingen bonbon. Men kex som heter Maria, är tjockare än våra Marie-kex, och söta – med Philadelphia-ost på. Middagen idag blir chuleta, råstekt potatis och champinjoner med lite vitlök. Endivesallad och tomat.

Lagar mat när klockan bara är kvart i fyra – konstaterar att ena stekpannan är alldeles rund i botten. Den andra är bra. Potatisen får skalas med liten kniv, någon potatisskalare finns inte.

Elen till sänglamporna i sovrummet skulle få en svensk legitimerad elektriker att gråta, sladden in i väggen är tejpad (och det är väl tur), inget uttag, lika vid alla sängarna.

Dessutom känner jag varje gång jag kommer in en lukt som jag inte riktigt kan identifiera. Trots öppna fönster. Vänjer mig förstås och känner den inte hela tiden – gammal tobaksrök? Mögel? Men, huset har en polygrip, som gör att jag kan öppna det bubbel jag ibland vill inmundiga. Icke att förakta.

I morgon är det måndag igen, kanske åker jag buss åt ”andra hållet” och utforskar den delen av ön lite.

När maten är klar och spisen avstängd får jag komma ihåg att sätta på varmvattenberedaren igen. Om jag glömmer det blir det ingen morgondusch.

Och trots små förtretligheter är jag så himla glad att vara här, att jag kom iväg, att jag kan ta mina promenader och sätta mig i skuggan på en bänk någonstans och skriva lite. Fortfarande mest ”dagbok”, inte direkt något Agnes-skrivande.

Just nu försöker jag dricka ett glas cider från La Alteza – lade i en citronskiva, men det vete sjutton om det går ner. Gult och ”dulce” – använder ordet så ofta jag kan för att inte glömma att det betyder ”söt” i de här sammanhangen.

Snart är middagen klar, klockan är fyra – men jag tänker vänta en stund. Har läst en bok på Storytel, Kaktus, smågullig. Är tacksam att jag lyckades få in appen också på datorn, har provat att lyssna, men det känns som intrång. Uppläsarens röst blir en för stark upplevelse, förtar orden. Ska prova igen. Kommer antagligen att föredra läsande framför lyssnande, också i fortsättningen.

Ljuset jag hittade häromsistens i butiken doftar inte. På nattsvarta kvällen är det fint med den röda plastburken med ett ljus i, förmodligen paraffin, inte stearin.

Jag har börjat utveckla en rutin – frukost mellan åtta och tio, därefter ut med datorn i ryggsäcken, vatten, telefon etcetera. En eller två timmar ute, beroende på ork och väder. Därefter tillbaka till lägenheten, kanske en kopp kaffe, ibland bonbon, med ett Maria-kex till. Och fram på eftermiddagen förbereder jag den middag jag vill göra just den dagen.

I frysen har jag rostade grönsaker med gambas, frysta färska gambas (oskalade), musslor och fisk av okänd sort. Läge att utforska fisken i morgon tror jag, tillagad i ugnen. Avocado och endivesallad med tomat till, kanske några små potatisar får hänga med när fisken tillagas. Har tydligen lärt mig hantera eltillgången, inga jordfelsbrytare har utlösts de senaste dagarna.

Johanna tyckte att det var mycket mat i texten hon läste – och det är sant. Jag gillar mat, gillar att fundera ut vad jag ska laga, också när jag är ensam. När Isaac och Helen är med får de sköta matlagandet, de är både skickliga i köket och vet vad de gör på ett helt annat sätt än jag. Och jag blev överraskad av att jag tyckte så mycket om den veganska maten. Inte så att jag är där själv, men mera än tidigare. Värt att utforska, Helen lade ut en länk på FB till drygt 8000 veganska recept som jag ska leta rätt på.  Kommer inte in på Pinterest…

India Crown, Av. Familia de Betancourt y Molina, 26, 38400 Puerto de la Cruz. Adress att komma ihåg enligt Isaac och Helen.

Kommer inte in på Pinterest, så jag får låta Helens alla recept vänta ett tag. Har nu ätit min egen middag, och den var god. Cidern går också ner, men behöver inte köpas igen. Klockan är halv sju.

Kan inte byts den äckliga moppen, den sitter fast; får köpa ett nytt skaft till den fräscha mopp jag köpte häromdagen.

Har kollat lite på Netflix, men tröttnar fort. Nu ska jag läsa lite mera i stället, på Storytel.

29 december 2021

Vaknade halv sju, gick tillbaka till sängen och upp först en timme senare. Frukost med pressad apelsin, skivat äpple, kaki och banan. Behöver inget bröd. Te.

Har kollat FB, tidningar och mejl. Löst sudoku. Idag blir det varmt, 26-27 grader, inga moln. Behöver ta på kepsen när jag går ut.

Åkte buss först till Puerto, bytte där till 102 till Santa Cruz – tog nästan två timmar. Gick lite i stan, men höll mig till Centro de la ciudad, där också bussarna fanns. Hittade äntligen torr vermouth så att jag kan få en Dry Martini. Nästa gång ska jag smuggla med mig en flaska Marezzo – eller checka in bagaget så slipper jag smuggla… Ett riktigt martiniglas också, och den där lilla gröna saken som öppnar burkar med lock. Jag har en stor burk med oliver stående i skåpet, får inte upp locken, mina händer orkar inte.

Som tur är var det disigt, så värmen var uthärdlig. Fick gorma i åt busschauffören vid hållplatsen hemma i La Caleta, så att han stod still medan jag fick med mig min dra-maten och mig själv ut genom dörren. Nu hemma i soffan och pustar ut. Klockan är lite över fem på eftermiddagen, jag åkte kvart i tio. Utflykten tog en dag. Nästa vända ska jag planera lite bättre så att jag hittar dit jag vill komma.