beskrivarblogg

Måndag 1 november 2021 – klockan är tjugo minuter över nio. Har ätit frukost, diskat, bäddat och klätt på mig. Inget gympapass idag, kroppen behöver ta igen sig, har lätt träningsvärk. Lite sol därute, det blåser och himlen är både blå och grå. Tio grader varmt.

Blomknoppen i den gröna pelargonen visar mera färg idag. Och novemberkaktusarna är blommande vackra, törs inte röra dem. Än har inga knoppar fallit av. Några ringblommor har tagit sig fram i pallkragen utanför fönstret, men krassen är slut.

Dricker vatten, har en kanna stående på diskbänken för att påminna mig.

Änderna i ån tjattrar medan de väntar på mat.

Idag borde jag skriva 1660 ord, om jag ska ha de där 50 000 orden sista november. Tror knappast min energi förslår till det, jag känner just ingen press – vet att jag kan om jag vill tillräckligt mycket. De senaste två åren har jag skrivit om Jan och hans sjukdom, hur vårt liv tillsammans förändrades tills det tog slut. Det är snart ett år sedan han dog.

I år ska jag hitta ett annat tema, ännu okänt vilket. Kanske blir det Agnes och hennes äventyr på Teneriffa (även om jag kanske helst väntar med det skrivandet tills jag är på plats). Kanske blir det något annat. Och i kväll ska jag se Babel på SVTplay. David Grossman var med i det senaste programmet, och jag tycker om hans böcker. Har dock svårt för programledarinnan som jag tycker tar för stor plats.

Det mesta av mina funderingar just nu kretsar kring min resa. I morgon är det sex veckor kvar innan det är dags. Vad ska jag ha med mig, vad behöver jag inte, vad kan jag skaffa där – etcetera. Slängde den solkräm jag hade, hittade ingen datumstämpel, men tror att den var gammal nog för att hamna i soporna.

Middag idag blir lax ur frysen. Plus något. Kanske en spenatpaj med lax? Har bladspenat i frysen, smördeg också. Och stark ost att riva i kylen.

En konsekvens av att leva ensam är att det ofta blir samma mat ett par dagar i följd – om inte frysen fylls på. Jag har inte lärt mig att laga mat bara till en person, och jag minns hur mina föräldrar också hade svårt att sluta laga tillräckligt för en stor familj, när de blev ensamma. Onekligen ett lyxproblem, men ett som är lite tråkigt.

Nu ska jag kolla om tvättmaskinen är klar. Det var den inte. Har bokat influensavaccin 10 november. Vill gärna ha en tredje coronaspruta också, men det ska ha gått sex månader efter dos 2. Och det gör det inte förrän den 14 december, samma dag som jag åker… Lade in en fråga när jag bokade, får se om jag får svar.

Fika, klockan är tio över tio. Undrar om alla mina diverse bestyr kan kallas prokrastinering…

Får nog åka in och handla mjölk, och lämna beställd Bokbörsen-bok. Tog det sista av mjölken i kaffet nu, och glömde att det ska vara både grädde och lite mjölk i pajen. Någon dag ska jag göra ”dillkött” av resten av rådjursbogen jag fått av sonen. Har både inlagd dill och fryst dill, liksom buljong från tidigare rådjurskok. Det blir gudomlig sås, som inte lär minska mitt midjemått. Om det nu kan kallas midja längre, det där som är mitt på kroppen, ovanför höfterna.

Tvätten är omhändertagen.

Och jag är hemma igen efter en snabb tur in till Norrtälje.

Pajen blev god, om jag bortser från den tinade smördegen – felköp. Den var svår att kavla ut, och de två plattor som återstod efter mina kavlingsförsök ligger nu i kompostpåsen. Borde ha köpt färdig pajdeg, inte smördegsplattor. Lärdom. Men som sagt, ost och ägg och lax och spenat smakade alldeles utmärkt.

I morgon är det dags för tandläkaren igen. Syrran i Uppsala rekommenderade en fransk film, som på Netflix heter Stuck together. Har sett lite, är inte fängslad ännu. Min kära syster menar att den är jättekul emellanåt, och kul ibland. Tja. Ger den en ny chans i kväll. Vill gärna skratta. Och jag tycker om att höra det franska språket.

Solig eftermiddag. Men nu när klockan är fyra mörknar det. Dags att tända lampor här och där.

Jag sitter i vardagsrummet, i min sköna stol med fårfällen över benen. Tända ljus både på det lilla blombordet bredvid fåtöljen, i rotting med glasskiva, och på den stora vitmålade skänken i andra änden av rummet. Dessutom golvlampa och fönsterlampa, plus den på trappen. Känns ombonat och fint. Hittar inget jag vill läsa just nu, men gör ett försök med the Wolf Sea, av Robert Low. Vet mig inte ha läst något av honom tidigare. Kanske kommer boken från yngste sonen. Tycks handla om vikingar någon gång på 900-talet och deras förmodligen blodiga äventyr i världen. Sonen ringer på väg hem från jobbet, ”vill bara kolla läget”.

Om jag nu vore en riktigt fokuserad NaNoWriMo-skrivare skulle jag kanske glädjas åt att de här spridda orden faktiskt är drygt åttahundra totalt. Hit. Fattas alltså enbart drygt åttahundra till…

Ytterligare två Bokbörsen-beställningar att skicka i morgon. Förpackade och klara, efter att jag svurit över den breda plasttejpen som går av ”fel”, och som är mycket svår att få tag på igen för att kunna använda den. Gav upp om en rulle, men hade en till. Hållaren har jag lagt undan, den fungerade aldrig som jag trott att den skulle.

Ser intervjun med David Grossman – tankeväckande. Och Jessica Gedin var ödmjukt respektfull när hon pratade med honom.

Vem är jag utan den historia jag hittills levt i mitt liv, den jag trott på sedan jag var liten, den jag alltid berättar för mig själv och definierar mig utifrån? Han drar paralleller med Israel och Palestina, var är de staterna utan sitt ömsesidiga hat. Vi är ofta fångar i vår historia, hur den än ser ut. Som länderna ovan. Hur kan vi hitta ut, hur kan vi befria oss och hitta ord för att beskriva ett annat liv, en annan historia?

Humor, även i koncentrationslägren skrattade man. Inte för att man därmed överlevde, men för att döden kanske blev mindre plågsam.

David Grossman är en människa och författare att tacksamt älska. Och läsa. Jag läste Fallen ur tiden samma år som vår son dog. Grossmans son dog som soldat i krig. Vår son krigade på ett annat sätt, båda dog. Båda föll ur tiden. Deras tid upphörde. Och fortfarande finns de och alla andra döda kvar, utan att tid längre betyder någonting.

Söndag, 31 oktober, vintertid – eller heter det ”normaltid”? Enligt telefon och dator är klockan nu kvart över åtta, klockan på väggen får ställas om manuellt. Såg rolig bild på FB, om att ställa om tiden, en klocka hoppade man över. Den i bilen, inte värt besväret, den fick vänta tills den blir rätt igen. Som i min bil, nu är den rätt – får bara komma ihåg att inte lägga på en timme när jag tittar på den. Har aldrig lyckats förstå hur det går till att ställa om den.

Dimma i natt, drygt nio grader nu. Disigt.

Lätt träningsvärk i skuldrorna efter Sofias rörlighetspass igår. Ska nog ta en vända idag också, kanske med andra rörelser.

Frukost och sudoku avklarat. Fortfarande iklädd morgonrock och ulltofflor. Svalt inomhus när jag inte kan elda i vedspisen.

Idag blir det kalvlever med svamp, lök och grädde till middag. Kokt stompad potatis till. Lingon kanske.

Har just tagit mig igenom ett mixpass (rörlighet, styrka och kondition på 20 minuter) med Sofia – andfådd och varm. Hon är så härligt trevlig. En av SVTs bättre satsningar. Och man kan inte göra fel, ta hjälp av en stol om det behövs, sitt och jobba – det är vad jag gör mest, golvet är för kallt.

Nu ska jag duscha och tvätta håret. Bädda först.

Klockorna i kök och gästrum omställda. Jag duschad och påklädd. Skönt. Tränar att använda flip-flops´en, tårna behöver vänja sig.

Jag ser att det finns en sol bakom diset, men den orkar inte riktigt fram. Den kämpar dock på. Blir allt starkare. Himlen allt blåare. Fikar och äter upp det sista av fryst äppelkaka från Frödinge, inte anmärkningsvärt god. Men min vaniljsås gick åt.

Numera känner datorn igen mig, bara jag har glasögonen på, klädsel tycks spela mindre roll. Eller så är min konstant röda näsa lätt att identifiera. Nya ljus i ljusstakarna. Har skurit kalvlevern halvtinad, lättare så. Nu väntar den i kylen.

Läser gamla texter och funderar på vad som går att använda i någon form, ännu oklar. Nyss tänkte jag på hur mina temata återkommer, åldrande (då åkte handen upp till hakan, och hittade ett par små skäggstrån som tagit sig fram sedan igår). Mat – se ovan, tvätt ett antal gånger per vecka, inte lika ofta nu när det bara är min egen tvätt. Inköp, städning, plockande. Böcker, de jag lånar, läser eller säljer på Bokbörsen (där får det bli semesterstängning innan jag åker). Väder. Ensamhet, en annan sort nu när jag är bokstavligt ensam, igen. Skrivande och uteblivet skrivande.

Har just gjort klart min middagsmat – en mycket god kalvlevergryta, räcker till flera måltider. Brukar för det mesta steka kalvlevern i skivor, men den här gången tärnade jag den, brynte hastigt, doftade en aning mjöl över, ett par droppar Kollorit, lite kalvfond och en rejäl skvätt grädde. Det hela fick puttra en kort stund. Potatisen får vänta tills det är dags. Det blir nog svartvinbärsgelé till, och gott rödvin. Lat 42 Gran Riserva från 2014.

Började läsa en Penny Vincenzi som jag kanske inte har läst, den stod bland Bokbörsen-böckerna. Tror inte jag orkar igenom den, de 670 sidorna känns efter bara några minuters läsning ganska förutsägbara. Men, den får ett försök till, lite senare, jag kan ha fel. De gratis Kindle-böcker jag laddat ner lockar nämligen inte heller. Biografin om Selma Lagerlöf ligger oläst, liksom Stephen Fry´s Mythos och Shuggie Bain – lånade av syrran. Böckerna pratar inte med mig just nu. Igår avslutade jag läsningen av Maja Lundes bok Przewalskys häst, har slarvigt läst den, men ville inte riktigt släppa in den i mig, den gjorde ont. Dystopier känns alltför tänkbara och möjliga numera.

Drar upp elementet i köket, fryser om händerna trots att jag är väl påklädd, och nu med ulltofflorna på.

I morgon är det november och kanske 1660 ord per dag (NaNoWriMo utan registrering). Känns alldeles otroligt omöjligt idag, men så har det nog känts alla andra novembrar också. Har skrivit ändå, som så ofta. ”Skriva ändå” kunde vara mitt valspråk som skrivande människa (vilket är Bodil Malmstens benämning i stället för ”författare”). Saknar henne och hennes ord.

Lite sol, en trött fluga på utsidan av fönstret. Lätt vind, det stora trädet utanför mitt hus har tappat nästan alla löv. De täcker backen. Och får ligga där de ligger. Jag behöver inte gå ner till vedboden och hämta ved längre. Och källaren får vara som den är när jag väl har rullat upp vinterdäcken till bilen. Tomma blomkrukor är inställda, fågelfröautomaterna också.

Talar en stund med Berit i Enköping, en vän från tidiga år i Sundbyberg, med dagisdemonstrationer och krav på politikerna. Vi har hittat varandra igen på Facebook – vilket får mig att tala om att jag är glad att FB finns, att jag har många människor där som är verkliga vänner. Viktiga människor i mitt liv. Tack Berit för att du ringer emellanåt, jag är en klen telefonmänniska.

Nu är himlen alldeles blå, solen lyser och vinden tycks ha avstannat. Gör mig glad när klockan är kvart över två en söndagseftermiddag. Skalar potatis till middagen, och sätter mig här igen därefter. Har motionerat tillräckligt med Sofia i förmiddags.

Tror att jag ser att knoppen på den stora gröna pelargonen i köksfönstret börjar öppna sig, något lite rosa syns.

Jag ögnar igenom ”persongalleriet” i Vincenzy´s bok. Väldigt många människor. Gudmödrar ”and what not”. Så många kommer ingen att hitta i min nästa bok – men några fler än Agnes och Stefan och Karl behövs nog. Frågan är vilka. Tror att viktiga okända personer kan vara spanjorer/-skor – de är ju allesammans där på Teneriffa. Lite inhemsk miljö och människor som lever där fyller nog sin plats. Men dem har jag inte träffat ännu, de väntar på mig tills jag kommer i december, och kommer att prata med mig några månader in på nästa år. Ser fram emot det, oavsett konsekvenser av vårt möte.

Kanske kommer något av Agnes barn med eller utan familj på besök. Kanske någon eller båda syrrorna. Eller någon hittills glömd bekant/vän från tidigare år. Vem som än vill vara med är välkommen. Spännande. (Vilket konstigt ord, vad är det som spänner? Engelskans ”exciting” är mera korrekt beskrivande, ”upphetsande”. Är det ordet för starkt för svenska?)

Ler åt mig själv, hur ord och meningar leder vidare till frågor och ibland svar. Eller flera frågetecken.

Nu ska jag läsa, något.

Lördagskväll, inte i någon timmerkoja, men i ett litet, dåligt underhållet hus på landet utanför Norrtälje. Huset är dåligt isolerat, men jag tycker om det. Det är lite svalt, så jag klär på mig. Snart ska jag äta får-i-kål som igår, men det är gott och varmt. Det mörknar utanför fönstren, ljusen är tända på köksbordet som i morse.

Det är fortfarande när klockan är halv sex nästan nio grader ute.

Jag är lite mörbultad efter Sofia-gympan i förmiddags. Märker hur stel och otränad jag är. Det kan bara bli bättre.

Har använt några timmar idag till att gå igenom mejlandet med vännen sedan i våras, han i norr. Några månader av dagligt och ömsesidigt uppskattat mejlutbytande, sedan ingenting. En månad sedan. Inte efter att vi båda deklarerat var vi stod politiskt – han åt det mera bruna hållet, jag åt det rödare. Han är en sort som hellre går på äggskal och undviker klart besked. Jag är det inte, numera. Har kanske aldrig varit.

Det är tomt i mejlbrevlådan, och det är tråkigt. Saknar den kontakt vi hade.

Är inte säker på varför jag läste igenom alltihop. Kanske kommer han att figurera i något jag skriver framöver. Det var trots politiken ett möte människor emellan. Han hävdade en gång att han inte hade något emot att jag skrev om det. Om han ändrat uppfattning, vet jag inte om det. Han ingår i alla fall bland de karaktärer jag tar med mig till Teneriffa – om bara sex veckor – men han ska få sällskap av andra. Som inte finns beskrivna ännu. Ordet ”beskrivna” får plötsligt en mening som jag kanske inte sett förut. Be-skrivna. Jag vill skriva där. Beskriva. (Varifrån kommer förstavelsen be-? Beundrad, bedårad, belåten, belägrad, betingad, beramad, berövad…)

Tror jag behöver ta reda på mera om mig. Idag, tidigare och framöver, i den mån jag kan hitta dit. Eller vill göra det. Är alla människor så här krångliga, som jag? Eller är det helt enkelt så att det är krångligt att leva. Och veta vem man är medan livet pågår. Hela tiden, så länge livet pågår.

Här tänker jag på Dagny, 109 år, numera på äldreboende. Hon kan inte längre blogga, någon sköter det åt henne. Men hon skänker sin bostadsrätt i Solna till Cancerfonden. Strong kvinna, hur hon än mår idag, starkt att orka leva så länge, starkt att vara den hon förmodligen alltid varit, fortfarande. Om än väldigt mycket äldre. Vet inte om jag vill bli så gammal, rättelse – vet att jag nog inte vill bli så gammal. Och någon bostadsrätt har jag inte att ge bort. Tack Dagny, för att du visade oss andra att det går att leva ett viktigt liv också när man är så gammal som du – och alla åren dessförinnan.

Själv ser jag numera (=när jag har råd) om mina tänder igen. De börjar bli bra, och det kostar. Några år under mitt mest intensiva spelmissbruk fanns det inga pengar till tandvård. Nu gör det det. Jag kan dessutom klippa håret när det behövs, köpa en ny dator när jag tror att jag behöver det, dricka Dry Martinis oftare än jag behöver, åka till Teneriffa för att jag tror att det kan få mig att skriva friare.

Heja spelfrihet. Heja mig! Och Jan, som bidragit till min frihet, då och nu. Mer än jag förstod. Det (bidrog) gjorde aldrig Ulf. Han undvek hela tiden frågan. Men han bidrog till att jag kände mig bokstavligt älskad, igen och till slut. Antagligen lättare att ta till mig än den andra sortens kärlek.

Livet. Fortfarande fascinerande, fortfarande levande och fullt av okända möjligheter. Eller felsteg. Hur som, fullt av energi om jag bara förmår se och uppleva, känna det. Livet är. Ännu.

Någonstans ifrån kom energin att skriva detta. Jag är tacksam för den där okända, i geografin eller världen i övrigt oplacerbara gåvan. Jag behöver inte veta var den kommer ifrån, bara ta emot och vara tacksam.

Nu middag. Senare än igår och förrgår. Kanske kan jag hålla mig vaken längre, och därmed inte behöva vakna så tidigt. Vill inte vakna vid femtiden och inte kunna somna om. Eller somna om efter någon timme och vakna, full av drömmar och ovakenhet.

Ser lite på Kunskapskanalen och de engelska kanalfararna, Pru och Tim. En mening fastnar – ”jag hade kunnat förlora dig innan vi ens träffats” apropå krig och elände.

Vem vet vem man har förlorat innan man ens har träffats – tror jag är tacksam för den okunskapen. Går antagligen bara att veta efter att man träffats. Vet vilka jag förlorat efter att vi träffats. Tycker om de här gamla kämparna. De ger mig hopp om en framtid, också nu när jag är nästan lika gammal som de. Utan att någonsin komma att befara de engelska kanalerna, som vi trodde och planerade en gång. Det var då för dyrt. Nu är det utom räckhåll av andra orsaker. Jag behöver inga kanaler längre, men jag behöver fortfarande människor att samtala med, att vara nära. De fattas mig idag. Och jag längtar ännu efter att få sova i en båt på havet någonstans, tryggt förankrad och vaggad av vågor.

Jag får minnas.

Fredag 29 oktober 2021 – det regnar inte. Än. Ljusen på köksbordet är tända. Klockan är åtta och jag har just avslutat min frukost.

Försöker få lite fart på Agnes därnere på Teneriffa, men hon är ovillig. Upptagen av sitt, vill inte bli störd. Jag vet ju inte vad hon håller på med, men hennes tystnad är besked nog. ”Lämna mig i fred.”

Så här sitter jag, utan att riktigt veta varför jag ändå försöker skriva. Det verkar vara mitt konstanta skrivartillstånd. Om jag vill kan jag ju göra som flera år tidigare, sätta igång i november med ambitionen att åstadkomma 1 660 ord varje dag. När november är slut blir det 50 000 ord, tillräckligt för en bok. Kvalitet och innehåll ska vi tala tyst om, men många ord kan det bli.

Såg en lista på karaktärsdrag och annat som kan behöva noteras när man försöker skildra en person i en text – allt ifrån utseende och rörelsemönster till ”vad händer när den här människan blir arg”. Elisabeth George´s Character Prompt Sheet – kan kanske vara bra att använda.

Har fyllt på det jag skrev igår om Agnes, enligt ovan. Skriver ut. Intressant ”övning” – nu ska jag bara utsätta andra karaktärer för detta också. Har lagt till Karl Lunde och försökt förstå vem han är och vem han kan bli i berättelsen.

Nu tar jag paus. Resten av ”befolkningen” får vänta. Badstegen är upptagen för säsongen, har just varit ner till sjön och kollat. Därmed definitivt inga fler bad här i år.

Mötte en okänd vacker man när jag kom ut, långhårigt gråhårig med hästsvans och snyggt skägg, och unga glada ögon. Jag talade om hur han kunde gå rundan förbi hjorthägnet och vidare, ca 4 kilometer. ”Det är vackert här, jag har inte gått här tidigare.” Ny i trakten förmodligen. Han gick åt sitt håll och jag åt mitt. Hoppas han hittar hem.

Det blir får-i-kål till middag idag, hade sådan i frysen och tog fram igår. Men idag ska jag vänta till vettig middagstid, inte äta vid två som igår.

Det höll till halv fem, nu har jag ätit och har fortfarande en måltid i morgon också. Bra.

Och så småningom blev det lördag den 30 oktober. Ännu ganska grått på himlen, inget regn, just ingen vind. Tänder mina ljus på köksbordet, och äter frukost. Har inga planer för dagen. Vinterdäcken har jag rullat fram till källardörren, skottkärran vilar nu ovanpå veden i vedboden. Vet inte vilket som är enklast, att lasta ett däck i kärran och köra upp till bilen, eller att rulla ett däck i taget dit upp. Det visar sig.

Klarade dagens sudoku. Bäddat, diskat.

Provpackar, inser att jag får lämna en del hemma. Nu vägde väskan 8,2 kg vilket innebär att ryggsäcken inte får väga mer än 1,8. Dator plus något lite. Lär behöva provpacka flera gånger. Eller klä på mig några extra lager.

Tittar lite på Netflix, tröttnar fort. Har kollat kvällstidningarna, Facebook och mejl. Vad göra nu? Tvätten från igår är kanske torr. Det mesta kunde plockas in. Laddar telefonen på en ny laddplatta, trådlös – går långsamt tycker jag.

Kan inte boka influensavaccin via 1177. Får ringa och kolla på måndag. Vet att det inte börjar förrän 9 november, men det vore ju praktiskt att kunna boka dessförinnan. Rörlighetsgympa med Sofia, bra – jag skrattar flera gånger med henne och åt mig.

Upptäcker en knopp i köksfönstrets gröna pelargon, hoppas den orkar fram.

Agnes har – eller hade – en mejlbekant i Norrland. Det dagliga mejlutväxlandet tog slut när Agnes insåg att mannen inte enbart var konstnär, musiker, aktieaktiv, levde ensam och verkade laga god mat – hans politiska preferenser låg hos fel parti, det bruna och främlingsfientliga. När han undrade om jag ville ha ett kalifat i Sverige självdog mejlandet.

Nu verkar han ha återvänt till Spanien, där han tidigare bott några år. Kanske inte till Teneriffa, men till fastlandet. Agnes hoppas att han glömt att hon ville åka till Teneriffa, hon har ingen lust att ta upp bekantskapen igen. Vi får se – ett karaktärskort ska jag nog i alla fall skriva. Men det får vänta.

Torsdag 28 oktober 2021 – den lägenhet jag förmodades hyra i Punta Brava är inte tillgänglig. Hoppas mäklaren hittar något annat åt mig. Bor med Helen och Isaac till att börja med.

Skrivrum om tio minuter, vet inte vad jag ska göra där. Har fixat med nya telefonen och fått in kontakter, och allt annat. Till och med mobilt bank-id och swish. Återstår att sätta i kortet. Mallig att jag kunde.

Skrivrummet blev idag enbart lite prat och så hejdå – vi gör det vi gör på egen hand utan möte igen idag. Ses kanske nästa vecka på Zoom.

Orkar inte riktigt skriva om Jan, sjukdomar och åldrande, död, just nu. Förra veckans skrivrum gjorde mig ledsen. Vill få mig glad på något sätt. Vet bara inte hur, och börjar bli trött på mitt tjat. Visserligen är det snart november, och gamla deprimerande vanor sitter nog fortfarande i, men ändå. Vill inte.

Sätter mig och läser en stund, omloppshyllan på biblioteket gav mig Jenny Colgan´s Sommar på den lilla ön i havet – det är ju möjligt att den är trevlig. (Skrev hon snorkigt, hon som själv inte kan skriva sådana böcker…)

Har ätit pyttipanna med rödbetor och stekt ägg, är så uttråkad att jag inte hittade på något bättre än att äta en mycket för tidig middag. Nu blir det inte mera mat idag. Är fortfarande uttråkad, eller tom, eller utan energi, eller något. Har diskat två blomfat och torkat fönsterbordet i ”gästrummet”. Där blommar fortfarande två röda pelargoner, i sovrummet en rosa och en röd, i köksfönstret står en stor som enbart är grön nu. Det regnar.

Nyser idag, men känner mig inte förkyld.

Så vad hittar Agnes på när hon inte får hyra den där lägenheten på Teneriffa. Hon kan bo hos vännerna inledningsvis, men inte alltför länge. Både de och hon vill ha sin frihet. Kanske kan de tillsammans leta efter boende åt Agnes när de väl är på plats.

Nu har jag lagt gamla telefonen utan sim-kort i en byrålåda. Lyckades hitta verktyget för att öppna kortfacket i nya mobilen (smart fäst på baksidan av emballage i kartongen), förstod efter en stund att det kort jag hade i den gamla var för stort och vågade mig på att bryta loss ett litet kort, sätta i det rätt och få tillbaka korthållaren där den ska vara. Telefonen kände igen kortet utan problem. Nu ska jag ringa ena syrran och förhoppningsvis komma fram. Andra syrran är upptagen av latinstudier.

Det fungerade. Syrran och jag pratade kålpudding, som hon gjort häromdagen efter att ha rådfrågat sin storasyster. Den blev god (Anna Bergenströms recept, med kålen hackad och förvälld, och blandad i köttfärsen tillsammans med lite av kålspadet).

Det mörknar, har ställt soptunnorna för tömning i morgon. Tror det har slutat att regna.

Tittar på Rapport och stänger ner för idag. Nyss ringde ena syrran och kollade om jag hade skaffat ett blått försäkringskasse kort inför resan. Blir glad åt omtanken – det blå kortet skaffade jag redan före sommaren,

26 oktober 2021 – tandläkaren för rotfyllning (gick galant, Ulrika på City Akuten Tand är toppen) och därefter möte med Helen och Isaac, jag fick låna en kabinväska för vår Teneriffa-resa. Nästa gång ses vi på Arlanda, om gud vill och tygen håller (tror jag mamma brukade säga, utan att vara religiös).

Bilen parkerades på Rösa trafikplats, och bussen kom precis när jag hunnit fram till hållplatsen, tar en timme in till stan. Perfekt. 50 kronor tur och retur. Har fyllt på reskassan.

På tisdag är det dags igen för tandläkaren, vill ha tänderna ”klara” innan jag åker. Kanske ska jag då också passa på att växla till mig en ”handkassa” med euro, även om det verkar vara billigare att ta ut den valutan på Teneriffa. Och någon gång nästa vecka ska jag baxa upp vinterdäcken från källaren (först flytta på gräsklippare, ett par stolar och cykel) och in i bilen, så fara hem till sonen för byte när det passar honom. Före besiktningen den 19 november.

I morgon får jag hämta mina flip-flops på OK-macken innan jag åker till Audika i Norrtälje för koll av den ena hörapparaten, den piper.

Någon gång efter 9 november ska jag också se till att få en influensaspruta, kanske även en tredje med coronavaccin. Ska i alla fall kolla.

Nu är det redan onsdag, klockan är nio, det regnar och frukosten är både inmundigad och disken diskad. Blåser ut ljusen på köksbordet och går och bäddar. Har ögnat igenom kvällstidningarna och Facebook, och mejl. Löst dagens supersvåra sudoku, och läst Midsommarros´ blogg om fågelmat och -matning. Inga nätbollar här.

Hittar pappersflagor i bilen och inser att en mus varit där och tuggat sönder etiketten i det gamla överkastet som ligger som skydd över bagageutrymmet och de nerfällda sätena. Känner igen utseendet… Nu har jag gått igenom bilen så gott jag kan, hittar ingen mus. Hoppas den gett sig av, eller dött någon annanstans. Hur har den kommit in? Har ännu inte haft/sett spår av några inomhus.

Provar några jeans och andra långbyxor, inte längre bekväma. Jag är för tjock om magen. Hävdar att det är efter galloperationen i våras (och för all del, för mycket god mat, kaffebröd och vin) därefter. När jag väl kunde äta och dricka som vanligt igen… Har inte riktigt insett det, eftersom jag mest har mjukisbrallor med gummiband i midjan, sköna och töjbara. Väger mig inte tillräckligt ofta för att bli förskräckt. Behöver hanteras. Men jag tänker inte köpa nya kläder, får klara mig med det jag har och kan ha. Ska provpacka i eftermiddag och väga, jag med tom väska, jag med väskan packad ungefärligen.

Idag blir det inga pepparkakor med smör på till kaffet strax.

Tror inte jag ska köpa mera fågelfrön eftersom jag inte kommer att vara här i vinter. Det är naturligtvis (som syrran sa) dumt att vänja fåglarna vid mat, och så är den plötsligt inte där längre. Bättre att de hittar sin mat annanstans redan nu, innan det blir riktigt kallt.

Nu regnar det ordentligt. Provpackar och väger, sandalerna kanske får stanna hemma. Beror lite på hur bra jag tror att flip-flops´en fungerar. Nåja, det kommer att bli bra när det väl är dags. Det som inte ryms i kabinväskan och ryggsäcken kan skaffas på plats. Insåg just nu att jag till exempel nyss inte packade några trosor. Några par ska jag nog ha med mig.

Har hämtat Birkenstock flip-flops, de passar perfekt. Tränar nu tårna. Och så har jag lyckats få in mobilt bank-id och Swish i nya mobilen. Nu fattas bara ”kontakter”. Nu är även det klart, var ju lätt när jag väl läste ordentligt och tog det lugnt. Ser att jag har flera swishsymboler på skärmen, behöver redigera och ta bort. Men det fixar jag inte nu, så det får vänta.

Är lite stolt att jag klarade detta. Och är inte alls säker på att jag skulle kunna göra det igen.

Nu ska jag laga middagsmat, kyckling, svamp, bacon, purjo, rödvin – typ coq au vin – och ris. Använder kycklinglårfilé i stället för styckad hel kyckling, handlar nu om vad jag har i frysen. Svampen har jag plockat själv, mest Karl Johan som väl passar till fransk mat. Och jag är oortodox, slänger i en skvätt grädde också. Plus en aning marockansk röd krydda som jag glömt namnet på. Det doftar gott.

Ser min stolta sonsons Simon inlägg på Facebook, om sin pappa som just fått igång en konstig såg/fräs utan att egentligen kunna sådant. Ungefär som kajaken han byggt, han kunde inte sådant heller. Och mycket annat genom åren. Simon är så stolt över sin pappa, och det är jag med, både över äldste sonen och hans son. Albin är inte bortglömd, han är fin han också! Deras mamma Lotta har del i dem allihop, det är jag glad över.

Idag är det pappas födelsedag, han fyller 110 år. Han dog när han var 67, men än lever tre av hans fyra döttrar och minns honom.

Solen tar sig upp borta i öster, och lyser som en blåslampa genom altanplanket. Kanske skingras de spridda molnen av sol och vind. Tre grader i morse.

Glömmer hela tiden att byta till skärmglasögonen. Nu har jag gjort det. Förmodligen är det dags att fylla på fågelfrön, men det får vänta en stund. Ljusstakarna på köksbordet väntar också. Alla ljus, utom ett som nu är tänt, har brunnit ner.

Fåglarna har fortfarande frön. Klockan är bara kvart över tio, och jag är rastlös. Vill/vill inte skriva eller läsa. Har diskat och bäddat, mattorna kan behöva skakas och golven torkas av… Klart. Nu fika. Himlen är blå och molnfri, det är sol överallt.

Har försökt begripa vilken mobil jag ska köpa, eftersom jag behöver en ny. Via olika testsidor valde jag till slut en Samsung Galaxy S20 Plus, hyfsat pris på Dustin. När den väl anländer ska jag försöka mig på att föra över kontakter etc…

Helen har just talat om för mig hur jag tar bort böcker från mitt Kindle-bibliotek. Det ska jag ägna mig åt i morgon. Idag räcker inte min energi riktigt till för någonting. Tur jag har kålsoppa till middag väntande i kylen.

Så jag åt min kålsoppa, talade med en vän om vårt årliga ostronätarmöte om några veckor, det blev åter svart utanför fönstren och jag orkar inte titta på Rapport ens. Går till sängs när jag väl diskat.’

Jag fortsätter skriva, men vet ännu inte vad. Fryser om fötterna, letar reda på raggsockorna. Blev nedstämd när jag nyss under skrivrumstimmen skrev om Jan och oss och hans demens de sista åren. Hans död.

Nu ska jag komma fram till vad jag ska äta till middag. Kålsoppa kanske, vitkål i kylen och buljong från frysen. Puttrar nu på spisen, får se vad det smakar så småningom. Fåglarna har inte fått några frön idag, det är dags. Fyllt på med frön, sopat altanen och tagit bort vissna krasseslingor. Vattenkannan tömd och inställd i källaren.

Soppan smakar bra. Det får bli kombinerad lunch och middag idag. Äter nu. Och kanske har jag fått hörlurarna att fungera, letade reda på Bose´s sida på nätet och hittade instruktioner. Åtminstone blinkar en blå liten prick (bluetooth tror jag) nu när jag sätter på lurarna. Men i Inställningar är de fortfarande enbart kopplade. Inte anslutna. Kanske har mitt val av Google som sökmotor, och inte Explorer, något med saken att göra? Ibland blir jag så trött på att inte kunna något om datorer och funktioner.

Varvar eftermiddagstimmarna med att läsa en Kindle-bok, det går som vanligt rätt fort. Ett problem i sammanhanget är att jag inte vet hur jag gör för att bli av med de böcker jag läst. Planerar att fråga Helen om det också…

Regnar rejält nu när klockan är halv fyra.

Kålsoppan räcker till middag även i morgon. Så himla gott och så otroligt enkelt att göra. Har fortfarande ett halvt vitkålshuvud i kylen, men har inte riktigt lust att göra kålpudding. Kanske får-i-kål med de små lammfiléer jag har i frysen. Har säkert ytterligare användbar buljong också. Tömda plastburkar börjar bli många i skåpet, betyder att jag faktiskt gör slut på mat ur frysen.

Lyxproblem.

Tänder ljusen på köksbordet, har suttit en stund i vardagsrummet och glatt mig åt kaktusarnas knoppar som frodas. Den gamla ledsna kaktusen gillade tydligen att bli delad på och omplanterad. Nu gäller det bara att se till att någon håller liv i dem också, medan jag är borta.

Har beställt ett par Birkestock flip-flops på nätet, rea. De kommer nästa vecka, hoppas att det blev rätt storlek.

Jag går igenom foton i Google photo och raderar många. Gläds åt en del, minns och saknar. Det är mycket sådana känslor nu, saknad och längtan, ofruktbar sådan, till det som var en gång. Ingen ordning alls, inget rimligt fokus på någonting. Tomt.

Det här med att skriva i ett ”skrivrum”, vare sig det är digitalt eller fysiskt, får igång skrivandet. Det handlar om att vi är några som gillar att skriva, vi är i olika stadier, några har nyss givit ut sin senaste bok, några är på gång, någon har kontakt med ett förlag. Vi pratar lite om var vi är och vad vi tror om det egna skrivandet. Så en dryg timmes enskilt skrivande, allas ljud är avstängt. Därefter lite prat igen, och sedan tack för idag. Bra. Ofta glömmer jag tiden, och missar att delta. Ibland väljer jag medvetet att inte delta. Och ibland är jag där tillsammans med de andra. Något blir gjort. Tack Johanna för att du gjort detta möjligt.

Jag vet sällan i förväg vad jag vill skriva. Idag blev det mera om de här senaste åren, med min fd make och hans demens, om lånehunden Molly och min egen frustration mellan varven. Om hur jag oroades över att inte orka hela vägen, och hur det ändå gick till slutet, både på Mollys liv och Jans. Och hur det är att vara kvar. Att enbart ha mig själv att ta hand om numera. Mitt senaste påhitt i den vägen är att åka till Teneriffa på kanske tre månader, en dag efter årsdagen av Jans död.

Onsdag eftermiddag – hemma igen efter att ha bjudits på lunch hemma hos yngste sonens vän, i hennes nya lägenhet i ett fint område i Sundbyberg. Gott och trevligt. Retade mig på noll information på parkeringsautomaten, dels borde jag veta vilken parkeringszon jag befann mig i, dels hur lång tid vilken summa räckte. Jag chansade, betalade femtio kronor och hade ingen böteslapp när jag kom tillbaka till bilen.

Vädret idag är trist, duggregn och blåst. I morse trodde jag att termometern gått sönder, det var elva grader varmt. Längre fram på dagen ännu varmare.

Försökte få tid hos Audika i Norrtälje, har tröttnat på att den ena hörapparaten piper när jag tuggar, rör på mig, pratar. Min lekmannateori är att den är otät, att den där gjutna plastgrejen i örat inte sluter tätt till mot höger öra. Någon tid kunde de inte ge mig, men de har öppen mottagning mellan 13 och 15 nästa onsdag. Jag får väl gå dit då.

Behöver skaffa mig ett par flip-flops inför Teneriffa. Undrar var man hittar sådana så här års.

Nästa vecka ska jag hämta kabinväskan jag får låna av vännerna som åker till ön samma dag som jag. Ska provpacka, försöka räkna ut vad som kan följa med och vad som inte ryms. Det blir bra. Får väl ställa mig på vågen utan gepäck och se vad jag väger och därefter med väska och ryggsäck.

Behöver ingen middag idag. Är fortfarande mätt efter välkryddade kycklingben och potatisgratäng. Passade på att ta en del mat ur min frys till Sundbyberg, jag hinner inte äta upp allt jag har. Hur mycket jag än anstränger mig… Ica-handlaren undrar nog vad hans ”stammiskund” har för sig, de senaste gångerna är det mjölk, havregryn, ägg och Bregott som inhandlats. Lite grönt och frukt. Inga större inköp. Är smått stolt över att inte ha fallit för något som lockat. (Vilken konstighet, att vara stolt över att inte handla.)

Skrivrum med Johanna och de andra i morgon. Kanske tänker Agnes delta? Men nu kom jag på att mina högtalare ännu inte vill med den nya datorn – vi får se hur det kan gå. Laddar hörlurarna nu.

I Näsåker vill man inte ha några vindkraftverk, inte i Skåne heller. Skälen är dock desamma, de förstör utsikten och de låter. Plus att man i Näsåker (och trakterna däromkring) anser sig ha tillräckligt med el, vilket inte skåningarna kan hävda. De som kallar sig coronaflyktingar från Tyskland (ovaccinerade) måste nu kanske flytta igen, vindkraftens utbyggnad visste de tyvärr ingenting om… Även den svenska världen är ur led.

Får inte hörlurarna att fungera. Men hör hyfsat utan dem. Det visar sig i morgon om det räcker.

Minus en grad denna tisdagsmorgon. Nu är blommorna slut utanför köksfönstret, en enda liten krasse längst in i hörnet ser pigg ut. Fåglarna fick frukost före mig idag, det var tomt i alla tre automaterna. 10 kg solrosfrö försvinner fort.

Tre svanar flyger just nu bort från sjön. Riktning Östersjön.

Solen tvekar lite ännu, men kommer kanske. Himlen i öster var röd i morse. Det blåser inte.

Konstiga drömmar – äldste sonen och hans pappa snickrade ivrigt igen ett takfönster så att en farlig galning inte skulle kunna komma in i huset. Det var bra, tills alla insåg att det fanns väldigt många andra fönster han kunde ta sig in genom. Vaknade innan det blev riktigt obehagligt. De där sista morgontimmarna, innan jag kan bestämma mig för att vara vaken, är ofta smått otrevliga.

Blåser ut ljusen på köksbordet medan jag kommer ihåg det. Ett namn var borta igår kväll, jag såg personen för mig, men kunde inte hitta namnet. I morse dök det upp. Noterar om inte annat en viss fördröjning när det gäller namnkomihåg.

Klockan är bara halv nio, tänker inte åka in till Norrtälje förrän fram på förmiddagen.

Jag begriper mig nog inte riktigt på spar-funktionerna i den här datorn. ”Spara automatiskt” fungerar inte om filen har docwhatever efter sig, den måste först sparas i molnet och kan sedan sparas automatiskt… Så nu har jag gjort det som krävs. Längst ner i aktivitetsfältet på skärmen syns en sol och temperaturen en grad, plus information Regn/snö snart. Vill inte veta det. Men hittar inte hur jag tar bort informationen. Startade om efter att ha tagit bort det på ett ställe utan att det försvann. Nu är det borta.

Köpte minneskort, fick det isatt i telefonen, men eftersom jag glömt den nya pin-koden (nytt abonnemang) fick jag åka hem för att formatera kortet på egen hand, med noggranna instruktioner. Problemet var bara att varken jag eller telefonen kunde hitta kortet… Åkte in till butiken igen, fick hjälp – som inte heller hittade kortet, trots att han testade med flera kort. Något är galet med telefonen. Får antagligen köpa ny med väl tilltaget minne, om jag vill fotografera något på Teneriffa. Minnet i den nuvarande är nästan slut.

 Dessutom regnar det.

Nåja, det är nästan två månader kvar innan jag åker, så jag lär hitta på en lösning. Två killar i butiken jag besökte i Norrtälje lär vara bra på telefoner, men var förkylda just nu, och därför hemma. Om jag besöker butiken igen om någon vecka kanske de är där. Butiken är nämligen mycket serviceinriktad och personalen hjälpsam. Lindgrens Radio och TV.

I morgon åker jag in till Sundbyberg och yngste sonen. Blir förmodligen bjuden på lunch av honom hemma hos hans vän i hennes nya lägenhet. Sonen vill inte att jag ser hur ostädad och fullbelamrad hans egen lya är… Tänker ändå åka förbi och lämna hans böcker och lite annat, jag behöver ju inte gå upp.

Jag kan inte få de två barnen och den gamla kvinnan i Lycksele ur tankarna. Mannen försökte döda alla tre med en kofot, alla är svårt skadade. Mannen var förmodligen sjuk, hade inte fått tillbaka sina jaktvapen eftersom han vårdats för psykisk sjukdom. Han hade en kofot.

Hur mår den här mannen idag? Kan han fortsätta leva? Om alla tre dör, som han ville då han slog dem, kan han orka leva? Jag förstår inte hur någon kan göra något som han gjorde och fortfarande vilja leva. Han kanske inte vill, jag vet förstås inte. Ingen samhällsinstans fanns som kunde förhindrat detta, varför? Vem och vad skyddar oskyldiga mot sjukdomsvåld och annat galet våld? Var fanns mamman? Och hur orkar hon leva (om hon nu gör det).

För varje dag som går inser jag hur mycket jag har att vara tacksam för.

Besinningslöst våld, vilken otäck benämning. Där finns inget utrymme för besinning, för eftertanke, för insikt om konsekvenser. Bara en avgrund av ohanterbara känslor.

Sonen ringer och gör mig glad. Vi ses i morgon.