beskrivarblogg

Tisdag 2 mars – båda köksfönstren tvättade på insidan, det ena även på utsidan. Eftersom de målades igen förra våren så kan jag inte tvätta emellan… Mitt sovrumsfönster också rent på utsidan, resten återstår – liksom övriga fönster. Och väggen ovanför spisen är ren(are). Rena gardiner också i det köksfönster som har sådana. Tvätt torkade fort utomhus idag. Det blev en del gjort, fast jag satt och slöläste på altanen i solen i ett par timmar. Insåg att jag behöver ha solskyddskräm i ansiktet som nu är lite rödare än vanligt.

I morgon in till sjukhuset igen för EKG inför operation, och förmodligen senare för samtal med narkosläkaren. Lite trist är det att de inte kan samordna alltihop till ett besök i stället för tre. Men bara det leder till resultat är jag nöjd. Min galla också, den har hållit sig lugn de senaste dagarna.

Har inte sett min husmus idag, inte igår heller. Den kanske har tröttnat på att inte hitta någon mat om nätterna längre. Strax ska jag gå ut med soppåsen, kompostpåsen innehåller bara mina bananskal som inte verkar vara lockande.

Det är ljuvligt med vårkänsla, sol och värme, att kunna sitta ute och äta lunch som idag. Hänga tvätt ute. Se de ynkliga tre snödropparna i rabatten och veta att om någon månad kommer diverse tulpaner och påskliljor också upp.

Samtidigt är det snart olidligt att vara så här isolerad. Jag har träffat mina barn och barnbarn några gånger de senaste veckorna i samband med att vi tömt Jans lägenhet, annars har jag inte träffat någon annan än läkare och vårdpersonal på länge, tidigare för Jans del, nu för min egen. Syrrorna och sönerna pratar jag också med i telefon, men det ersätter inte fysiska möten, samtal, kramar. Inte för någon.

Någon vaccinering har inte skymtat, kanske behöver jag den inte heller eftersom jag har antikroppar. Men jag tycker det är riktigt dåligt av ”regionen” att inte få fart på vaccinerandet i Stockholms-området. Den där Sve-människan klarar inte sitt jobb (lika lite som jag klarar att benämna henne med namn). Jag får ont i kroppen när jag ser henne. Nu dör människor igen, den tredje vågen tycks vara här. Samtidigt ökar smittan i Åre och på andra skidorter där folk har sportlov och smittar varandra. Det är inte enbart politikerna som inte tar ansvar, de som åker på skidsemester just nu gör det inte heller. Jag har svårt att förstå hur (om) de tänker – är det viktigare att åka skidor några dagar än att överleva, viktigare än att inte döda människor genom att smitta dem?

Yngste sonen arbetar för Samhall, städar i butiker och skolor. Såvitt jag förstår använder han munskydd under arbetstid, men jag är ändå orolig för att han möter alldeles för många människor som är potentiella smittbärare. Han kan inte jobba hemifrån, han åker T-bana till sitt arbete – på morgonen så tidigt att det inte är trångt, men hemresan på eftermiddagen är en annan sak. Nu har han varit hemma några dagar med en kraftig förkylning. Det verkar inte vara värre än så, men jag hoppas han testar för antikroppar när han väl kan börja jobba igen. Jag manar honom att stanna hemma så länge som möjligt.

Nu ska jag se Rapport, och sedan blir det en stunds läsning i sängen.

Måndag, åker till sopstationen med en ranglig gammal pinnstol, skidor och stavar, en stor aluminiumgryta. Och lämnar Jans kläder och skor till Human Bridge, och böcker på posten. När jag kommer hem har jag en ny beställning på Bokbörsen, fyra böcker av Rabelais i Atlantis klassikerserie. Har själv aldrig läst Rabelais, men han tycks vara populär. Har sålt sju böcker av honom de senaste veckorna. Nu har jag inga fler.

Satt ute på altanen en stund, men tyckte att det var lite för mycket moln i vägen för solen. Gick in. Nu är det inga moln i vägen för solen. Jag stannar ändå inne.

Har tömt vedspisen på de stenar jag en gång fick för mig skulle hålla värme, i ugnen. Under ugnen hittade jag en bortglömd munkpanna i gjutjärn. Den åker med i loppislådorna. I morgon ska jag kliva upp på spisen och göra rent väggen runt om – i vitt mexitegel, så väldigt fel nära en vedspis som dessutom i vinter rykt in lite för mycket. Nåja, det är morgondagens projekt.

Jag pratar med yngste sonen och förundras som ofta över hans klokhet. Älskar hans förmåga att uttrycka det han känner och tänker.

Jag försökte hänga upp lampan i sovrummet, den jag har med mig från Jans lägenhet, en dansk plafond. Klarade inte av det, kan inte stå i en gungande säng och försöka få upp en tung lampa i taket. Får vänta tills äldste sonen kommer hit. Sängen är också för tung att flytta på… Ibland är det bra att erkänna sina begränsningar. Inga fall i hemmet, inga brutna ben därmed.

Tisdagsmorgonen ger mig lysande sol och några plusgrader. Tre snödroppar i min vanvårdade rabatt, de har överlevt de nära tio år som gått sedan jag petade ner dem i jorden. Nu ska jag klättra upp på spisen och skura väggen. Därefter blir det nog några timmar på altanen, bokleveransen får vänta till i morgon. Ingen frost i natt, det ÄR vår.

Jag sitter här i mitt kök, behöver inte elda eftersom det är tillräckligt varmt ändå. Dagen har varit skön, satt två timmar i solen ute på altanen. Nu är det mörkt utanför fönstren, ljusen på mitt köksbord brinner. När solen lyste på mina fönster tidigare idag såg jag hur smutsiga de var efter vintern.

Äldste sonen skulle ha kommit hit i morgon, men fick lov att jobba oplanerat.

En kvinnlig vän i USA delar en artikel på Facebook, om ”äldre kvinnors osynlighet”. Så är det ju, kvinnor tycks bli osynliga när de blivit tillräckligt gamla. Osynligheten varierar kanske, och det handlar förmodligen både om mäns objektifierande av kvinnor, och att vi själva gör samma sak. Tills vi tröttnar, inte får det vi vill ha av männen, eller av någon annan orsak. Kanske till och med därför att vi hittar en annan inre och yttre verklighet som passar oss bättre än alla de kvinnoroller vi som ”äldre” har hunnit praktisera.

För egen del känner jag nu att jag inte vill vårda någon annan än mig själv, inte göra det traditionellt kvinnliga omhändertagandet längre. Den tiden är förbi. Eftersom jag lever ensam får jag fortsätta laga mat, tvätta och städa, alla husmorssysslorna – men också lägga till en del som männen i mitt liv hittills skött om. (Tänker dock utnyttja sonen när han kommer hit nästa gång och få hjälp att montera duschdraperistången på plats. Jag klarar det inte med mina två händer, skulle behövt minst tre.)

Jag klyver och kapar ved när det behövs, jag kan dra i eller ur en skruv med skruvdragare (när jag väl kommit på hur man laddar den). Gräsklipparen orkar jag inte längre dra igång, men numera är killarna på gården snälla nog att klippa även mitt gräs någon gång emellanåt. Än kör jag bil utan att vara en fara för medtrafikanterna.                    

Jag är tydligen inte heller någon fara för husmusen. Den sprang nyss tvärs över köksgolvet och försvann när jag började stampa och gapa. Kommer den in genom den oanvända öppna spisen i sovrummet? I morse noterade jag att den gnagt hål i den tomma kompostpåsen. Den har tydligen lärt sig att där kan finnas något ätbart, även om det numera sällan gör det. I natt ligger ett bananskal där, kanske är det också mat för möss? I så fall lär hålet i påsen vara större i morgon.

En mus som knatar över golvet är distraherande. Jag tappar den tråd jag kanske hade.

Vad handlade tråden om? Kvinnosyn, egen och andras. Faser i livet med olika perspektiv, olika viktigheter. Den större världen, och den egna mindre. Val och beslutsmöjligheter hela vägen, alla med konsekvenser. Ibland oanade och oförutsedda, ibland medvetna.

Osynlig eller inte, lever gör jag. Lagar god mat åt mig själv, har lärt mig beställa vin med mera för hemleverans från systembolaget. Skriver, läser, jobbar ibland med sådant som arvoderas. Roar mig med att sälja böcker på Bokbörsen hellre än slänga böcker. Och jag tänker se till att komma iväg på loppis i sommar, annars får det bli återvinningsstationen i Norrtälje. Med böcker (också mina egna) och diverse annat som ryms i bilen. Skrubben bågnar.

Jag drömde en gång om att leva på en båt. En pinal in skulle betyda att en annan åkte ut. Det är svårt att tro just nu när vi tömt Jans lägenhet. Idag har jag för första gången på många år putsat de silverljusstakar vi fick som lysningspresent av min mormor och morfar. De har stått i ett köksskåp hos Jan och var svarta… Nu står de på mitt köksbord med tända ljus.

Synlig eller osynlig handlar för mig idag mest om att det är jag som ska se mig. Jag som bestämmer att jag finns. Jag som sköter om mig, och tycker att jag duger också när rynkorna inte längre är rynkor, utan skrynklor. Jag som väljer att göra mig en Dry Martini en vanlig vardagseftermiddag. Jag som lever det liv jag uppfattar som värt att leva. Och som samtidigt blir både full i skratt och glad över kommentaren från den unge och vackre läkaren för ett par dagar sedan, ”du ser ovanligt pigg ut för din ålder”. 

Lördag 27 februari 2021 – lyckades få in två stora byngliga madrasser i bilen, vikta på längden med en sopsäck i vardera änden. In med halva genom bakluckan, vik in resten. Jag lovar, det var inte lätt men det gick. Och jag får fortfarande plats framför ratten så småningom. Har just insett att jag sovit min sista natt i det här före detta hemmet. Månen och den omedvetna insikten kanske var det som gjorde att jag vaknade flera gånger än vanligt i natt.

Snart kommer son och sonhustru, sonsöner? för att röja ut det som ska slängas och lasta sådant som ska till landet eller hem till mig. Yngste sonen får hålla sig undan med sin förkylning.

Halv fem är jag hemma hos mig igen. Sonsönerna kom också, och alla hjälptes åt. Nu är lägenheten tom och klar för städning. Jag har lämnat ifrån mig nycklarna. Kommer aldrig dit igen. I mitt hus finns nu diverse lämningar från ett tidigare liv. På måndag kommer sonen hit med ännu en säng, när corona tillåter det kan jag ha nattgäster. Jag är nöjd, tacksam över att alla ställt upp så fint, och trött, både fysiskt och mentalt.

I morgon söndag ska jag inte göra någonting, möjligen en hovmästarsås till den lax jag gravat och kanske äter till middag. Idag får det räcka med den hamburgare som min kära sonhustru fixade när vi jobbat klart och allt var antingen kört till sopstationen, i min bil, i sonens eller på sonens släp, eller i någon av sonsönernas bilar. Slut för idag.

Onsdag 24 februari 2021 – meteorologisk vår i Skåne. Här har det mesta av snön försvunnit, det är fem grader varmt och disigt.Törs inte kalla det vår. Fågelmaten slut igen, de äter snabbt upp en liter solrosfrön. Själv äter jag två korintkakor till kaffet som det nu är dags för.

Dammsugit kök och sovrum, packat ett par Bokbörsen-böcker. Kaffet kallnade, men kakorna åt jag. Utan problem dessutom, vilket förundrade syrran när jag berättade. Smör och socker, det borde inte gå vägen. Min galla är lika oförutsägbar som corona. I morgon träffar jag kirurgen i Norrtälje för att diskutera eventuell operation.

Har trots tidigare intentioner eldat i spisen. En vän och bloggläsare i Finland tipsade mig om att använda hårtorken och blåsa varmluft in i sotluckan i fem minuter. Och en stund till när elden väl tagit sig. Det verkar fungera. Nu brinner veden, ingen rök inomhus. Tack ”midsommarros”.

Försöker få över bilder från telefonen till datorn genom att dela och skicka mejl till mig själv. Verkar ta väldigt lång tid, efter en kvart har inget hänt. Tänkte göra en annons på Tradera om två kaffekoppar och fem fat, Gustavsbergs Emma grön. Såg att någon säljer två koppar utan fat… Men det får vänta.

Fotograferar också sex hemvävda tallriksunderlägg i linne, med rutor i ljusbrunt/beige/grönt, 34×45 cm. Sex är randiga i samma färger och storlek. Vävda av undertecknad för länge sedan, aldrig använda, aldrig ordentligt fållade, enbart zigzag-ade (eller hur det nu kan stavas). Också för Tradera, de behöver inte ligga i ett skåp här. Om inte auktion fungerar, så åker de med på loppis. Nu har en bild kommit till datorn, den sista jag tog… Resten kommer inte.

Nej, resten kommer inte, men koppar och fat ligger nu på Tradera. Vad som är fel vet jag som vanligt inte. Oviktigt, och irriterande.

Torsdag 25 februari 2021 – alla bilderna kom under natten. I mängd, eftersom jag försökte skicka dem flera gånger…

Besöket på Norrtälje sjukhus var bra – det blir gastroskopi först och operation därefter. En vacker och trevlig ung läkare med glada mörka ögon ovanför munskyddet, som tyckte att jag ”såg pigg ut för min ålder”. Nu får jag bara vänta på kallelse.

I morgon åker jag till Sundbyberg bland annat för att handla åt yngste sonen som är hemma dunderförkyld – hoppas det ”bara” är en rejäl förkylning! Kanske hinner jag tvätta lakan också. Och dra fram spisen i köket i lägenheten, så att städerskan som kommer nästa vecka inte behöver se eländet (som jag förmodar döljer sig där bakom, det brukar vara eländigt).

Det blev fredag väldigt fort. Handlade åt sonen, och lämnade det utanför hans port, han väntade innanför. Har tvättat för sista gången i tvättstugan här, har gjort rent ugnen för sista gången här – men inte så mycket mera. Parkeringsplats utanför porten, bra när resterna av det här hemmet (det som inte ska slängas) ändå ska någonstans. Äldste sonen har släp, han får ta stora saker. Känns konstigt att inte ha detta som en replipunkt längre. Städerskan kommer förhoppningsvis nästa vecka, sedan får vi se när det blir visning etcetera.

Nu är jag trött och ganska nöjd med dagen idag. Tänker ta en liten eftermiddagslur, och därefter försöka hitta något läsbart på nätet. Glömde min bok hemma…

Säger till mig själv att jag inte ska elda i spisen. Kollar draget vid sotluckan med lite brinnande papper, det verkar fungera. Ändå så ryker det in. Inte tillräckligt drag. Köldpropp (kall luft som den lilla värmen nerifrån inte orkar trycka undan) eller kaja, det är frågan. Spisen får nu vara kall tills sotaren kommer om några veckor. Hoppas mildvädret håller i sig…

Nu ska jag åka och posta böcker, Bokbörsen-beställda böcker. Tyvärr inte min Free Spin, som jag har alltför många exemplar av.

Handlade färsk laxsida, och har delat upp den – två bitar för gravning och resten blir andra rätter. Glömde köpa dill, det får bli på torsdag när det är läkarbesök. Laxbitarna ligger nu i frysen. Har vädrat ut både värme och röklukt och eldar inte.

Tankat bilen, full tank ska räcka 77 mil enligt displayen i bilen. 15 kr litern, det är dyrt med bil. Och tämligen nödvändigt när man bor som jag. Visserligen klarade jag mig med cykel och buss i början, för tio år sedan. Men det var då. Cykeln har åkt till sopstationen, och jag har blivit latare – eller åtminstone äldre.

Nu har jag rört ihop kakdegen. Degkrokarna ligger kvar på landet, så armarna fick jobba. Väntar nu bara på att ugnen ska bli varm. Första plåten in och ut, värmen verkar ojämn. En kaka längst in ser väldigt ofärdig ut, jämfört med de andra. Någon bagare är jag inte. Men god var den jag provsmakade.

Klockan är bara kvart i tre. Ibland har dagarna alldeles för många timmar för min rastlösa själ, eller kanske snarare kropp och knopp.

När jag letade efter bilder på morfar Erik i förmiddags, hittade jag en massa kort som jag glömt att jag hade. Ulf och jag, i båten, på ön, i lägenheten på Drottningholmsvägen, i Rålambshovs-parken, i huset i Västmanland. Jag skrattar och ler på snart sagt varje bild. Och han med. Jag påminns om hur han tyckte om att baka och laga mat. Och att vi hade roligt tillsammans, tills vi inte hade det längre. Men fick till det ändå till slut…

Nu har jag nog glömt, igen, hur det går till att leka. Ulf lärde mig det.

Kakburken är full, jag har ätit två och ska inte äta flera. Smör och socker är förmodligen inte det bästa för en opålitlig galla (som ändå hållit sig lugn sedan i förmiddags). Kakburken står nu i frysen, kanske hindrar det mig från att norpa flera kakor.

Konstaterar just nu att Postnord stannat vid brevlådorna. Innebär förmodligen att de levererar post måndag, onsdag och fredag. Tidigare kunde man lägga post som skulle skickas i sin brevlåda, och Postnord tog den med sig. Det går inte längre. Servicen blir allt sämre, och kostar allt mer.

Inte enbart portot, jag måste åka in till Norrtälje 4-5 mil ToR, varje gång något ska postas. Om jag inte kan klämma ner min post i den gula brevlåda som finns vid vägen, någon kilometer bort. Den lär ska tömmas varje dag enligt uppgift på lådan, men det stämmer förstås inte. Inte pålitligt alltså. Det blir Norrtälje fram och tillbaka.

Google vill att jag ska använda deras ”moln” eller så. Jag tar bort informationen flera gånger om dagen och vill inte. Det återkommer. Tjatigt. Just nu är jag trött på datorer och internet och allas åtkomst till allt som finns här, mitt eller ditt. Telefonen bär sig åt, datorn gör det också, kan ha med synkronisering att göra. Har försökt undvika det, men inte lyckats. Läge att byta ut både telefon och dator, ”börja om från början”? Är inte helt säker på att det skulle förändra något. Internet et al springer nog ikapp mig.

Jävlar! Vad jag saknar att ha en annan människa nära. Så gott som oavsett vem. Det är eländigt att vara alldeles ensam om allt i vardagen. Fest ska vi inte tala om, det förekommer inte längre. Men närheten till en annan levande människa, att kunna röra vid någon, bli rörd vid av någon. Det fattas. Mig och många andra, särskilt just nu, men alltför ofta annars också. Annars när livet kanske kan kallas normalt.

Drömde om morfar häromnatten. Han som inte var min biologiska morfar (? är fortfarande tveksam till det). Han stod och diskade i köket där han och mormor och moster bodde. Det hade han förmodligen aldrig gjort i verkligheten. Men synen av honom där, med händerna i diskvattnet och ett leende över hela ansiktet – det fick mig att vakna glad. Saknar honom och hans tystlåtna kärlek så. Och jag vet att jag aldrig kommer att förstå vad som fick honom att leva så accepterande och så lågmält kärleksfullt som han gjorde. Jag minns när han kom hem från Telegrafen med telegrammet som talade om att Astrid, mormors förstfödda, hade avlidit i USA. Hans gång där utanför köksfönstret på Malmgatan i Avesta. Hur jag kom att se honom vet jag inte, minns ingenting mera om hur telegrammet togs emot. Och jag vet inte ens om Astrid var hans biologiska barn eller inte. Men hon var mycket lik honom… Alla dessa hemligheter som ingen någonsin talade om…

Det är något rejält fel när ett samhälles infrastruktur och service inte längre fungerar. Politiker kanske skulle kunna ändra på en hel del, till det bättre – likaväl som de kunde ändra så mycket till det sämre.

Valet nästa år blir intressant av många skäl. Eller så blir det totalt ointressant, av samma skäl. Pandemin lär påverka fortfarande, arbetslöshet och ekonomiska konsekvenser av allt sjukdomen dragit med sig, äldrevård (missvisande ord), sjukvård – regionernas styre eller statens. De omtalade ökande pensionerna, som tycks handla om några tior i månaden för många just nu. Å, vad jag önskar att vi ”äldre” kunde göra oss hörda. Att vi ville göra oss hörda. Att vi gör oss hörda. Eller åtminstone röstar i valet, och inte på det där bruna partiet, och inte heller på de som förhoppningsvis håller på att försvinna.

Har just vädrat ut värme och rök ur köket, korsdrag mellan ytterdörr och sovrum. Spisen ryker in vad jag än gör. Det brinner friskt, OCH ryker in. Nu eldar jag inte vidare idag.

Gör inte så värst mycket annat heller. Funderar på det där med att det här är en dag som lämpar sig för att redigera. Hmmm. Jag har en massa utskrivna sidor, som säkert skulle må bra av hårdhänt redigering. Känns mest som om de består av middagsinformation, klagomål över sjukdom och annat ledsamt.

Nyss öppnade jag med hjälp av speciell tång en flaska bubbel. Richard Juhlin, Blanc de blancs, brut. Är förmodligen drickbart, en tanklös tröst denna måndag i februari. Har för det mesta en flaska bubbel i kylen, inte champagne, det har jag inte råd med. Men ändå något som bubblar och gläder mig när så behövs. Som just nu. Har som tur är en bra vakuumkork för det bubbel jag inte förmår konsumera direkt.

Mitt liv levs medan jag kollar genom fönstret vilka bilar som passerar. Den där jägarkamouflerade är förvaltarens, de vita är städbolagets. En svart van är vems? Den gamla Volvon hör hemma där borta vid slutet av vägen, hos han uppfinnaren som jag hoppas uppfinner än.

Richard Juhlin är riktigt bra.

Tisdagen är ännu gråare än måndagen. Ingen sol inom synhåll, men för all del inget regn heller, bara dis och dimma. När klockan är nio är det fortfarande så mörkt att jag har lampan tänd. Har fotvårdat mig, det var skönt. Och så har jag tagit fram smör från kylen att bli lite mjukare i kökets ungefär 17 grader. Kanske blir det bak av korintkakor (med russin) senare idag. Middag blir resten av gårdagens soppa, nu mera gryta, och laxbiten som jag hoppade över igår.

Trampar omkring i huset. Tar på mig en tröja till, fryser. Min galla retas lätt med mig, har inte ont, men känner av den. Hoppas lite Gaviscon ska hålla den i schack. Törs inte fika, ens utan kaffebröd.

22 februari 2021 – ”en bra dag för redigering” skrev en etablerad författare just på Facebook. Det är det kanske om det nu är så att man har något att redigera, eget eller annans.

Det är både ljust och grått därutanför fönstren, samtidigt. Har bara varit ut med sop- och kompostpåse. Ingen mat till musen. I mejl till syrran anklagade jag musen för att ha förskingrat en pusselbit. Det hade den inte, biten låg precis under mattkanten när jag väl kom på att se efter. Nu är mitt köksbord mitt igen, pusslet ligger i sin ask och väntar på att komma till den andra syrran. När nu någon av oss kan ta oss hit eller dit.

En sjuk tandläkare och därmed uppskov, gav mig lite matlagningsenergi. Jordärtskockorna (tar bort ett s eftersom datorn talar om att det var fel) med mera puttrar stillsamt på spisen. Fåglarna har fått mat. En morot ligger på backen och väntar på att haren kanske ska komma tillbaka och hitta den.

Blir uppringd av hemtjänsten i Sundbyberg, ”du hade ringt”. Det hade jag inte, vet inte hur det kunde se ut som om jag gjort det. Finns inte i min logg, men tydligen i deras. Jag börjar tröttna på min telefon, den beter sig. Parkerar mitt i pågående samtal, ringer upp en av sonsönerna, som ringer tillbaka och undrar om allt är bra. I och för sig trevligt att få prata lite med honom, men inte avsikten. Jag talade just då med ena syrran. Ibland fungerar allt som det ska, ibland gör det inte det. Jag försöker kolla alla inställningar, och kan inte se vad som är galet.

Smakar av min soppa, den blir bra. Kommer antagligen att använda stompen och därmed få lite grövre struktur.

En grådag, som utöver matlagning inte får mig att överanstränga mig. Energin är låg. Och pusslet är klart. Vill inte varken tvätta eller städa, eller plocka bland att rässje som samlats i det andra sovrummet. Är ”rässje” ett ord som finns? Det finns hos mig, sedan barndomen. Om det är ett dialektalt ord, så är det nog så att jag gillar många av dem. Kanske använder jag dem fel ibland. Men inte här och nu.

Söndag 21 februari 2021 – morgonens dimma verkar lätta, solen kan anas bland molnen på himlen. Mina ljus brinner, vedspisen får vänta på mina försök att få den att brinna utan att ryka in.

Har ätit min frukostgröt med lättkokta äppleklyftor, har en mugg te framför mig. Kommer som vanligt inte att dricka upp allt, det brukar kallna innan jag kommer så långt. Jag har inte sett några spår av husmusen de senaste dagarna, men så har jag heller inte ”matat” den. Fällorna är slängda. Kompostpåsen slängs så snart något för en mus ätbart finns där, samma sak med den andra soppåsen.

I fredags fick jag en bok i min brevlåda. Jakob Sverkers Örådet. Ser fram emot att läsa den. Och blev så glad över att han ville skicka den till mig, som en gåva och ett tack för det han läser av mina skriverier. En oväntad glädje i vardagen, det behövs. Tack Jakob.

Drygt sex grader varmt ute, snön försvinner fort. Men än syns ingen snödroppe i det som kanske kan kallas rabatten.  Däremot såg jag haren som satt och åt av det gräs som nu syns igen. Den satt där nästan en timme, vände bara på öronen hit och dit emellanåt, hittade kanske också några solrosfrön som fåglarna tappat. Haren såg lite luggsliten ut efter vintern, och var tydligen hungrig.

Känner mig också tämligen luggsliten, bokstavligt. Längtar som de flesta andra efter vår, sol och värme. Vill kunna sitta ute i solen även om jag måste ha en filt över mig. Altanen är fortfarande snötäckt, så det lär dröja ett tag innan jag går dit ut. Nu kom jag ihåg att jag ska vattna de pelargoner som står precis innanför altandörren, bara en liten aning. De ser ut att vara i olika stadier av döende, men ibland tar de sig oväntat. Morsdags-rosen står där den också, och verkar definitivt död, men får en skvätt vatten ändå.

Dagen har ägnats åt pusslande. Antalet oanvända pusselbitar minskar, och ryggen klagar över ”arbetsställningen”. Jag vet att det fattas två bitar, men vet inte vilka. Dessutom saknas numera också en kantbit, vilket det inte gjorde tidigare enligt syrran. Får väl skylla på musen.

Har slagit in Lo-Johanssons fyra memoarböcker till en beställare. Tyvärr blir paketet så tungt att det kommer att kosta extra frakt. Ingen stor förtjänst på den försäljningen alltså, men fyra böcker mindre i mina hyllor. Inser att de flesta köpare tittar på ”nyinkommet” i första hand – drar den slutsatsen eftersom nästan alla böcker jag sålt den senaste månaden är sådana jag nyligen lagt in. Jag är glad att böckerna hittar nya läsare, och att jag därmed slipper slänga dem. Vet inte riktigt hur det skulle gå till, böcker är snudd på heliga för mig. Har så varit allt sedan barndomens flitiga besök på biblioteket hemma i Avesta, först uppe ovanför Karlbergs-parken, och senare någon gång efter min flytt från stan, nere i början (eller slutet?) av Kungsgatan, nästan mitt emot det som en gång var en järnhandel.

Idag slänger jag inte några böcker. De som jag bedömer som alltför vanliga och därför meningslösa att registrera på Bokbörsen, hamnar i banankartonger för framtida loppis à en krona styck.

Idag måndag gör jag jordärtsskockssoppa (väldigt många s där) med slantade morötter, lök, äpple, ett par små potatisar, röd spetspaprika. När alltihop är klart kanske jag mixar men låter förmodligen bli, är inte så förtjust i den konsistensen. En bit lax väntar på att få ansluta sig – än så länge puttrar ingredienserna i kycklingbuljong från frysen, kanske blir det en fiskbuljongtärning för lite mera fisksoppestuk. Det ger sig, jag är inte ortodox.

Tandläkarbesöket blev inställt på grund av sjukdom, ny tid 9 mars.

18 februari 2021 – tillbaka i Sundbyberg, tvättstugan i kväll, tandläkeri i morgon. Bilen parkerad ett par kvarter från lägenheten, dock inte på städdag. Det kostar 900 kronor…

Har just fått besked att jag har antikroppar, testade igår. Bra, även om det just inte förändrar någonting. Avstånd och munskydd gäller även i fortsättningen. Tror att det ligger mycket i det en läkare sade häromdagen – om vi som har antikroppar börjar knalla omkring som före corona, så lockar vi andra att följa vårt exempel. Och då sprids smittan.

Letade ”överallt” efter plånboken, när jag insåg att den inte låg i min jackficka. Den låg inte heller bland det som ska tvättas i kväll, inte på sängen eller köksbordet. Jag gick slutligen till bilen. Inte där heller. Men där låg den ena tygkassen kvar – med plånboken. Lättad. Skönt att ha ett körkort i morgon till exempel, och kort så att jag kan (del)betala tandläkaren och tandhygienisten.

Det här med att tappa bort eller tro mig ha tappat bort plånboken är ett typiskt stressbeteende hos mig. Jag kan inte direkt komma på något akut som stressar mig (skulle vara plågsamt tandläkarjobb då) – men kanske hänger gammal stress kvar i mig.

Nu har jag tid att skriva, men ingen lust att skriva. Lägger mig i stället i den osålda soffan och läser.

Har smygstartat i tvättstugan. Den stora maskinen var ledig, så där tvättas nu två mindre trasmattor.

Sonen ringde just, han har bokat städning av lägenheten. Jätteskönt, men jag ska nog dra fram spisen i alla fall. Och ta det sista överskåpet i morgon efter tandläkaren.

Kvart över nio på kvällen är tvätten klar. Två trasmattor hänger fortfarande på tork, dem får jag hämta i morgon bitti. Nöjd med dagens värv. Stänger ner nu för en stunds läsning, kanske i sängen.

Fredag 19 februari 2021 – har nu packat bilen med de sista tavlorna, och alla rena trasmattor däremellan. Strax färd via T-bana in till Stockholm. Det luktar såpa i hela lägenheten efter att jag skurat badrumsgolvet, halkremsorna är svåra att få rena. Förmodligen åker de och golvet ut när någon annan flyttar in.

Lördag 20 februari 2021 – jag överlevde tandläkarbesöket igår. Och ingen rotfyllning behövdes, lagning och fluorlack ska förhoppningsvis mota karies. På måndag är det dags för reklamationsarbete på den brygga som gick sönder strax efter att jag fått den på plats. Det blir inte kul, men ska inte kosta mig något.

Fåglarna är glada, de har just fått påfyllning av frön. Snön krymper sakta. 3-4 grader varmt, ingen vind.

Igår fylldes bilen med de sista tavlorna och lite annat diverse som jag kunde hantera från lägenheten i Sundbyberg. Det jag kallar ”Jans rum” här hemma hos mig är numera belamrat med just diverse. Min tilltro till loppisförsäljning i vår och sommar är stor…

Tror jag ska laga paella idag. Har kyckling, räkor, musslor, lök och vitlök, paprika (både vanlig gul och röd spetspaprika), champinjoner. Och ris förstås.

Har just haft ett långt och trevligt samtal med en vän i Enköping. Vi har (nog) någon sorts gemensamt leverne i Sundbyberg, med barn i ungefär samma åldrar, men kan inte komma på riktigt hur och var. Spelar ingen roll, nu har vi hittat varandra på Facebook, och det är fint att få nygamla vänner idag. Vi är i ungefär samma ålder, har skärgård och båtliv gemensamt om än inte samtidigt. Tack Berit för att du ringer, när nu inte jag gör det… Jag är inte, och kommer med all säkerhet aldrig att bli, någon telefonmänniska. Skriver hellre än pratar. Och behöver vänner som ändå ringer upp mig, ni är några som vet vilka ni är.

Paellan är klar, står till sig lite före middagen, verkar bli bra. Räkorna hamnar där precis före servering. Hoppas jag kan äta, min galla har småretats med mig idag. Gäller att övertyga kirurgen på Norrtälje sjukhus på torsdag, jag vill bli av med de här besvären. Vill kunna äta något annat än havregrynsgröt (som jag aldrig gillat) till frukost, kunna få i mig ett ägg, eller ett par smörgåsar utan att behöva få ont.

Regndroppar på köksfönstret. 4 grader varmt, därmed 17 grader inomhus. Spisen vill inte med mig idag.

Har lovat mig själv att inte ta emot flera böcker för annonsering på Bokbörsen. Lade in de sista idag, Lo-Johanssons memoarer i fyra band. Jag har sålt många av de böcker Jan/vi hade i Sundbyberg sedan nyår. Är glad och tacksam för det, men har ändå väldigt många böcker här i huset. Flera ryms inte, behöver komma på loppis även för att bli av med böcker. 1 krona styck borde kunna fungera, bättre än att elda upp dem (det här är böcker som inte är inlagda på Bokbörsen).

Vem behöver en perculator att koka sitt kaffe i? Eller ett skinkbestick – gaffel och kniv – med handtag av renhorn? Etcetera. Jag har väldigt svårt att bara kasta bort fullt fungerande pinaler. Den yngre generationen (aka äldste sonen framför allt) har lättare för sådant. Nu åker soffan och spegeln från Vintergatan iväg till sopstationen. Kanske tar yngste sonen hand om dynorna från soffan, att ha på sin inglasade balkong och ligga på.

Nu tar jag ”ledigt” över helgen. ”Gut shabbes” tror jag Sam C brukar säga, jag försöker med detsamma.