beskrivarblogg

Jag börjar tro att de senaste tre-fyra åren med min demenssjuke ex-man har lärt mig något om kärlek. Till slut. Hans, min och vår.

Vi möttes för mer än sextio år sedan, vi skildes efter drygt fyrtio år. Därefter levde jag i tio år med ”mannen min”, en kärlek som nästan dog när mitt spelmissbruk inte gick att dölja längre. Hela tiden fanns också Jan i min värld, och jag i hans. Han tog hand om det lilla som återstod av min ekonomi, han såg till att jag inte kunde fortsätta spela på internetcasinon. ”Mannen min” kom tillbaka, ibland och utan att det var någon annan än vi som visste det.

Så dog en av våra tre söner i en olycka, och Jan var översiggiven. ”Jag kunde inte skydda mitt barn.” Vi överlevde, och vi stödde varandra.

”Mannen min” fanns också med i bilden igen, även om hans tillit till mig var tveksam. Vi älskade varandra ändå. Sista dagen i livet, för snart fem år sedan, ringde han mig på morgonen och ville veta numret till ambulans. Det fick han, och jag fick tag på hans söner så att de kunde ta reda på vad som hänt. Han och jag pratade på kvällen efter hans hjärtinfarkt och bestämde att jag skulle komma till sjukhuset nästa dag.

Klockan tolv nästa dag ringde hans äldsta son och sade ”han klarade det inte”. Jag svarade ”han klarade det” – och med det menade jag att han fått dö utan att ligga på något hem i flera år, som hans far gjort. Det var hans största rädsla.

Ungefär samtidigt började Jan och jag inse att något var fel. En demensutredning visade att han hade en vaskulär demens, en konsekvens av den stroke han haft några år tidigare. ”Mannen min” var död, han behövde mig inte. Jag flyttade tillbaka på heltid till mitt tidigare hem. Jan behövde mig.

De senaste åren gav mig och honom många nya erfarenheter. Ibland skrattade vi tillsammans, ibland grät vi. Jag lärde mig att dra på stödstrumpor medelst en blå plastpåse, att inte rygga för att han måste använda blöjor. Att tvätta i tid och otid, torka golv hela tiden, inse att den här urinen inte ser bra ut, köra fort till akuten i Norrtälje från mitt hem och lämna honom på sjukhuset för senare färd till Danderyd. Urinvägsinfektion, igen.

Därefter röntgen som visade en förändring i urinblåsan. En mindre operation för att ta vävnadsprov i slutet av november, detta coronaår. Jag körde honom till sjukhuset, hjälpte till att klä honom i sjukhuskläder, pratade med honom. Det sista han sade till mig var ”jag längtar efter dig”. Han fick en tafflig kram innan jag gick därifrån. Det var sista gången jag såg honom medveten om sin omgivning.

När jag kom för att hämta hem honom nästa dag fick jag veta att han skulle stanna. Man ville kolla hans onormala trötthet. ”Han sover nästan hela tiden, och vill inte äta, vill inte ha några mediciner.”

Besöksförbud. Till slut, en vecka in i december, fick jag och äldste sonen komma på besök, iförda full skyddsutrustning. Då hade man konstaterat att han hade covid19. Jag testade mig när vi fick det beskedet, och även jag var positiv. Jag hade inga sjukdomssymtom, och som tur var hade jag varit ensam hemma de här veckorna, och kanske inte smittat någon.

Jan fick syrgas på sjukhuset, eftersom han inte klarade att syresätta blodet tillräckligt. Han var lugn där han låg, tycktes inte ha ont, men han var knappast medveten om att vi var där. Jag pratade med honom, tror inte han hörde eller förstod vad jag sade. Han höll hårt i min hand. Jag stannade en stund efter att vår son lämnat sjukhuset. Tog adjö, efter ett långt liv, mest tillsammans, men också isär. Vår yngste son kunde inte komma till sin pappa, eftersom hans vän varit cancersjuk och är infektionskänslig.

Nu har familjen begravt honom, min man och vän sedan jag var sjutton år, deras pappa, svärfar och farfar. Det var bara vi i kapellet vid Lötsjön. Äldste sonen hade valt musiken – Magnus Uggla ”Jag och min far”, Björn Skifs ”Håll mitt hjärta”, Mando Diao ”Strövtåg i hembygden” och Laleh ”En stund på jorden”.

Det här sade jag, till Jan och till oss:

”Vi har fått våra kroppar, för att anpassa oss till vårt liv på jorden. När vi reser vidare, behöver vi inte våra kroppar längre.” Ett citat jag hittade någonstans, det lär vara ett talesätt bland ”nordliga folk” – vilka de nu är.

Vi som är här idag är också nordliga. Jag tycker om tanken vi inte behöver våra kroppar när vi är döda.

Nu är Jan död och behöver inte sin kropp längre.

Vi är här för att ta farväl. Jan kommer alltid att vara med oss på något sätt, på vars och ens sätt, i våra minnen. Jag minns den man jag blev förälskad i 1959, hur vi rodde fram och tillbaka över Trälhavet mellan Resarö och Stensnäs, där jag sommarjobbade. Fjorton dagar som bestämde vårt liv tillsammans.

Jag tror, vill tro, att Jan hade ett mestadels gott liv under de nära 85 år han levde. Det svåraste i hans liv var när Mats dog. Och för mig finns hans kärlek till söner och barnbarn i hans förtvivlade ord ”jag kunde inte skydda mitt barn”. Han försökte. Mats dog ändå.

Vi skildes för nära tjugo år sedan, men vi förblev alltid varandras bästa vänner. När jag behövde hans handfasta stöd efter separationen från Ulf på grund av mitt spelmissbruk – fanns han där. När han behövde mig och Ulf var död, fanns jag där. På något sätt har en cirkel slutits. Vi älskade varandra också när vi inte längre var gifta.

Nu är Jan bortom det vi vet någonting om, det är bara hans kropp som ligger i den här kistan. Han är inte där. Min bästa vän, er pappa, svärfar, farfar, han är någon annanstans. Han finns i oss alla, i söner och barnbarn i form av gener och arv. I våra minnen. Jag hoppas att ni alla ärvt något av hans heder, hans pålitlighet, hans humor, hans trofasthet. Han var en rättskaffens man, alltid.

Jag är tacksam att vi fick ha honom. Att han och jag fick några år tillsammans igen, också det här sista konstiga året, att vi kunde vara på landet och träffa vår granne. Att hans syskon och syskonbarn kom och hälsade på i somras och att yngste sonen kunde komma upp emellanåt på distans, i Sundbyberg. Annars var det Jan och jag. Och vårdpersonal någon gång.

Det blev tungt.

Därför är jag lättad att Jan fick dö på Luciamorgonen i fjol. Det var dags. Varken han eller jag hade orkat så mycket längre. Han slapp hamna på ett mer eller mindre bra boende, utanför sitt hem. Jag slipper våndas över att jag blev irriterad och frustrerad. Han slipper mig och mitt tjat. Han har fått frid. Han sov sig in i döden, utan ångest, utan plågor. Stilla.

Nu är han fri – och det är jag glad för. Vila i frid, Jan, och tack. Snart ska vi gravsätta dig bredvid Mats.”

Varför vill jag inte, kan jag inte, förmår jag inte acceptera det liv jag har. Nu är det mitt, det är lugnt och stillsamt, inga katastrofer jag kan inbilla mig eller förutse inom nära framtid. Ändå vill jag inte vara den jag är, vill jag inte ha det här livet. Bara ett annat, väldigt oklart hur det skulle vara annorlunda jämfört med det som är.

Om några veckor fyller jag 79 år. Många skulle inte sitta här och tycka att ett annat liv vore bättre än det pågående. Många skulle inte sitta alls. Jag gör det, jag sitter och jag skriver och jag får ont i rumpan av allt sittande – eller möjligen av vurpan för ett par veckor sedan i betongtrappen med pirran. Full av mina osålda böcker…

Dagen efter min födelsedag ska jag röntgas igen, nu handlar det om mina ”lätt utvidgade gallgångar”. De spökade redan för två (tre?) år sedan, men behövde då inte kollas mera. I mig har de antagligen ställt till det sedan dess, det jag kallat reflux. Det som gjort att jag får ont när jag ätit något – eller druckit – som inte gallan klarat av. Frukost numera havregrynsgröt med lite mjölk. Gick bra idag, gick inte bra igår.

Jag har kanske antikroppar, eftersom jag testades positivt utan symtom för covid19. Borde vara glad för det.

Men, är bara tom och ledsen, utan något som känns viktigt framöver, oavsett pandemin. Tom. Har förmodligen ”självkannibaliserat” (citerar Ulf Lundell), skrivit färdigt om mina livstemata. Det finns inget kvar. Bara resten av livet.

Kanske hittar jag ett hittills obekant tema. Just nu känns det närmast omöjligt, delvis beroende på en pandemi som inte mattas av.

Jag gör det jag ”ska” varje dag, nyss tömde jag askhinken och fyllde på fågelfrön. När jag tog fram en ny kompostpåse råkade jag ta två och muttrade för mig själv ”räcker med en” – det gjorde det inte. Musen hade bitit hål på den som hade lite diverse i sig och skulle slängas. Den nya påsen fick gömma den trasiga, och jag hämta ännu en påse. Den musätna är slängd.

Fortsätter jobba någon timme även idag med kundmanuset. Och läser fortfarande Beach Music av Pat Conroy. Den är bra, men så späckad med innehåll att jag bara orkar några sidor i taget, ovanligt för min del.

Nu har jag just kokat torrt ett ägg, tänkt till middagen. Den kastrullen har gjort sitt, liksom ägget. Får skylla på kundmanuset. Det luktar rök lite lätt från den läckande spisen, och vidbränt äggskal. Vädrar. Det är den sextonde januari 2021, och jag inser att en gammal vän fyller år idag. In på FB och gratulera. Gjort.

Trodde jag skulle vara med i Ann Ljungbergs ”kärleksutmaning”, men föll på installationen av den app som skulle användas. Instruktionerna fungerade inte, för mig. Kanske för någon annan. Nu skippar jag den utmaningen, men jag fick något skrivet i alla fall. Blir ganska less på tekniska struligheter när jag trots allt tänder på något. Har alltför ofta varit så när jag haft kontakt med Ann L. Nu är det för all del några år sedan, men trist att uppleva det igen.

Får en kommentar om att hon förtydligat informationen – får se om det fungerar, när jag väl testar. Inte nu.

Kanske kollar jag söndag klockan tio, då hon har någon sorts öppen kontakt på FB kring detta.

Det gjorde jag, hade lyckats installera appen och hängde med ett tag, tills alltihop inte fungerade igen. Då gav jag upp, liksom vännen A-lott i Västerås.

Nu har jag tagit in ved, och matat fåglarna. Mycket snö att pulsa i. Skalat potatis och ett par morötter till potatismos, så småningom ska jag steka några färdigköpta köttbullar till. Och sallad, kanske röd spetspaprika. Har redan ätit gröt, klockan sex då jag gav upp försöken att somna om, två smörgåsar med plommonmarmelad till fikat lite senare, valnötsbröd. Mellanmål på eftermiddagen fyra egengräddade tunnpannkakor… Alltihop gick bra att äta.

Halv sex denna torsdag, den 14 januari 2021.

Musen var ut och kollade läget i köket, när jag hörde något for den kvickt tillbaka in bakom spisen genom ett så litet hål att jag inte trodde det var möjligt. Har nu försökt blockera även den in- eller utgången. Utrymmet mellan vedspis och elspis är tydligen musvänligt.

Vädret är det förstås inte, mössen söker sig in i människors hus, där de hittar både värme och mat. Och annat att tugga på. Allt som inte är mussäkrat. Fågelfrön ligger numera i en rostfri stor brödbunke, köper enbart 4 kg åt gången. Detta sedan den stora säcken i toalettrummet gnagts sönder och alla fröna (10 kg minus någon påfyllning i fröautomaten och det mössen/musen hunnit äta) låg på golvet.

Jag fascineras av musens överlevnadsinstinkt. Den vet ju att jag finns i huset, förmodligen vet den också att jag sitter och skriver i köket. Ändå törs den sig fram för att leta något ätbart. Kan bara beundra styrkan och modet.

Och, när jag sitter i Jans fåtölj och läser, så är musen här igen. Inte där fällan står, men vid diskbänken. Jag ropar till, och den försvinner in i sovrummet och är borta. Kanske i den oanvända öppna spisen. Jag får gillra en fälla till…

Gatlyktan talar om för mig att det slutat att snöa.

Gillrade en fälla med en köttbulle – i morse, fredag, var både ost och köttbulle borta. En fälla hade smällt, ingen mus. Jag får tips om kletigt bete, honung, jordnötssmör. Honung har jag men inte jordnötssmör.

En av killarna på gården skottade min ”infart” fram till trappen i morse, och bort till bilen. Det har snöat rejält och är drygt sju grader kallt. En inomhusdag. Sol och vackert vinterlandskap därute. Har varit till brevlådan och kollat om det pussel syrran skickat kommit, men icke. Tagit in ved, annars inomhus. Kokar kyckling till middag, i kalvbuljong som var vad jag hade. Mössen gömmer sig ännu.

Och det snöar, och det plogas. Musfällan ligger smälld på golvet – och jag vet inte om det är jag som klivit på den eller musen som har lurat mig igen. Tror det senare, mina tofflor bär inga spår av honung. Får inhandla jordnötssmör och vaniljsocker nästa gång jag är i Norrtälje.

Nu är det snart mörkt igen, klockan är strax fyra.

Har just sett ”Lucky” på SVTplay. Fin.

Snö. Vackert, vitt och mycket. Ljust. Ska pulsa ut med frön till fåglarna om en stund. Igår fick jag efter ytterligare mejl klart för mig att Jakobsbergs-geriatriken betalat ersättning för den i september bortslarvade hörapparaten. Betalningen sägs finnas på Jans, numera hans dödsbos, konto. Bett sonen kolla. Det tog dem bara fyra månader att bestämma sig…

Har köpt nya munskydd, yngste sonen fick ta de jag hade. Han åker från sitt jobb i rusningstid. Till jobbet far han så tidigt att det inte är många i tunnelbanevagnen.

Har pulsat, med fågelfrön och ved. Nu en ostbit i musfällan. Spisen ryker in, fågelbo i skorstenen? Veden är torr och brinner, kolar inte enbart. Brandvarnaren ylar, jag tar ner den, igen. Korsdrag, fönster och ytterdörr lite öppna. Tur att det inte är kallare än det är, 2 grader minus.

Himlen blir plötsligt lite blåare, solen är inte framme, men märks ändå bakom den disiga himlen. Och fåglarna har snabbt hittat till den påfyllda fröautomaten. Musen har inte smällt fällan, har inte kollat om den ätit upp ostbiten.

Har ägnat ett par timmar åt ett kundmanus. Nu tänker jag vara lat resten av den här dagen.

Samtal från läkaren angående DT-röntgen häromsistens. Bråcket på blodåder till en njure visade ingen förändring, behöver inte kollas igen. Men när jag talade om att det var något med gallgångar då för ett par år sedan, och att jag nog känt av det (mina så kallade reflux-attacker) så fick jag beskedet att det skulle utredas. Jag kommer att få kallelse till fortsatt undersökning, och det är bra. Även om jag tänker att de kanske kunde gjort detta redan då för två år sedan.

Det fortsätter snöa, fåglarna äter frön i snabb takt. Vad musen gör just nu vet jag inte, funderar på hur jag kan blockera tillträdet den har från bakom spisen. Plocka bort de brädlappar jag lagt dit och som inte fungerar. I stället försöka få dit en ”vägg” över mellanrummet mellan spis och kakel. Silvertejp, har nog något som kan tänkas fungera i källaren, några skivor från mörkläggningsfesten på gården när ”nye” ägaren var ny. Om jag kan kapa dem är en annan fråga, kapen börjar bli slö och oslipad. Jag lär få se nästa gång jag går ner till källaren.

Idag, 13 januari, är det en månad sedan Jan dog.

Tisdag 12 januari 2021 – snöar lite, runt nollgradigt. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska åka in till Norrtälje och handla, eller inte.Somnade vid tolvtiden och sov till halv åtta. Kanske vänta till fram på dagen så att det hunnit plogas. Behöver lämna Bokbörsen-böcker.

Försöker tända spisen utan att få rök i hela huset. Går så där. Veden har nog blivit lite blöt. Späntar tändved och välsignar Mats huggkubbe här i köket.

Tio över elva har jag städat skafferiet, slängt för gammalt och fått ordning, ett tag. Satt upp brandvarnaren igen.

Har befriat bilen från snö och is. Och tagit in ved. Är alldeles andfådd, coronasviter? Åkte sedan till Norrtälje och gjorde de ärenden jag hade. Nu är jag hemma igen. Sex grader kallt, men ingen snö när klockan är strax efter fem.

Så småningom blev det onsdag. Re-flux eftermiddag och kväll, Resorb idag. Mår fortfarande dåligt, törs inte äta något mer än gröten i morse.

Och spisen vill inte. Fast nu brinner det. Har jobbat lite med kundmanuset, och också legat och vilat någon timme.

Jag har just suttit lika stilla i Jans stol som musen vid fällan. Efter en stund lyckades den slicka i sig vaniljpulvret och sockret (fick tips på Clas O), fällan smällde inte. Så hoppade den upp bakom spisen och försvann. Nu är fällan gillrad igen, med bacon. Jag köpte musfällor och Resorb när jag var in till Norrtälje och lämnade tre böcker. Jag är faktiskt smått fascinerad av dessa smarta små varelser, inte så att jag vill ha dem springa över min säng (som i natt), men att få se dem. Både ute och inne. Naturens under, de också.

Medan jag skrev försvann hälften av baconbetet… Och nu är musen förmodligen mätt, för den syns inte till. Slutsats – musen är smartare än jag. Hoppas den håller sig borta från min säng i natt.

Måndag 11 januari 2021 – säkrar mitt FB-konto efter mejl från hackad (troligen) vän. Läser en Lee Child-thriller, hämtar in ved, fyller på fågelfrön. Diskar det lilla som behöver diskas. River parmesan till dagens middag, pasta med resten av lammfilén och champinjonerna. Plockar döda blad på julstjärnorna. Eldar. Sätter nya ljus i stakarna på köksbordet, åtta stycken.

Inget som brådskar. Borde väl förbereda lite bokföring och deklaration, men det kan vänta. Kundmanuset ska jag ägna mig åt i morgon. Idag vill jag bara vara. Öronen får vila från hörapparaterna. Och solen som nästan bländade mig för en stund sedan, har nu gömt sig igen. Bara någon grad kallt, ingen snö just nu.

Spisen ryker in idag, satte fart på brandvarnaren i hallen. Är veden blöt av den senaste tidens väder? Vedboden är öppen, lite åt ena sidan och helt öppen på den andra. Nu har jag vädrat så gott det går. Och ätit en mycket tidig middag, det är som om jag blir hungrig fortare av gröten jag äter på morgonen. Tror inte jag kommer att elda mera idag (om det inte blir svinkallt).

Har läst ut Jack Reacher, och plockat fram Beach Music ur hyllorna. Löser supersvåra sudoku, i DN och Svenskan. Det mörknar.

10 januari 2021 – det snöar. Lite, men envetet. Fåglarna har bråttom att få i sig tillräckligt med frön. Musen har hälsat på i köket även idag. Försvann in under den ena kylen, nu har jag barrikaderat nertill men lämnat ventilationsutrymme. Och det räcker nog för musen också. Såg en/den utomhus vid trappen när jag tittade ut.

Huset är dammsuget, mattorna skakade, diverse småbord omflyttade. Känns bra. Min franska starka papier maché-kvinna, som barnens kusin Ulrica gjort, har flyttat hem till mig från Sundbyberg. Nu står hon på den öppna, oanvändbara spisen i mitt sovrum. Hon är det första jag ser när jag öppnar ögonen – och kanske smittar hennes styrka av sig. Hon kan ta ner månen, så ambitiös är inte jag. Men nog vill jag gärna ha lite mera energi någonstans ifrån.

Kanske var det havregrynsgröten i morse som gav mig städenergi. Åt den med röd vinbärsgelé/-saft, går att hälla över gröten. Det var tänkt att bli gelé. Blev det inte, men användbart ändå. Och jag tyckte det var gott, gröt har aldrig varit något jag gillat förr. Nu gick den ner. Det blir gröt i morgon också.

Ved har jag också tagit in, och kommit ihåg att fälla upp vindrutetorkarna på bilen.

”Mina dagar är så långa…” – var det inte så någon klagade någonstans någon gång? Känns så för mig också just nu, dagarna är för långa. Särskilt om man som jag vaknar vid fem och inte somnar om, i alla fall inte så att det känns som sömn. Antagligen för att jag går till sängs senast nio, ofta halv nio. För tidigt det med, liksom uppvaknandet.

Jan fattas mig som en människa att bry mig om, ta hand om så gott sig göra lät, fundera över middagsmat och laga den, morra över tvätt och städning – men göra även det. Nu behöver han inte mig längre, och jag fortsätter att behöva honom. Eller något, någon. Så småningom kommer det säkert att räcka för mig att behöva mig. Ta hand om mig, bry mig om mig. Men än är jag inte där.

Kanske köper jag fogskum (eller så) i morgon för att mota mössen…

Det är kväll, den 8 januari 2021. Vi, jag och söner, svärdotter och barnbarn, har idag begravt Jan. Och det var en fin begravning, med vacker enkel kista, med ljus och blommor – men inte mängder av blomster som bara skulle brännas upp efteråt.

Vi var sju personer i kapellet, plus två från begravningsbyrån. Och min röst höll, också när tårarna droppade. Erik delade med sig av minnesbilder, vi lyssnade till musiken och tog slutligen ett sista farväl. Blommorna fick följa med till Mats grav när vi var klara i kapellet.

Och vi for hem till Vintergatan och åt piroger och sallad som Lotta fixat. En stund att knyta ihop dagen, utan tröstande kramar.

Jag diskade och plockade undan när alla åkt eller gått (Anders och Sofia) hem till sitt. Väl hemma på Addarsnäs insåg jag att jag glömt routerna i Sundbyberg. Har visserligen en ny router här, men det behövs en router för att få igång den nya. Moment 22. Åkte därför tillbaka till Sumpan idag lördag, och när jag kom fram hade jag glömt väskan med nycklar etc därhemma. Som tur var kunde Anders komma och låsa upp. När jag väl tagit routern, och tömt kyl och frys åkte jag hem. Än har jag inte förstått om jag glömt något… Långvarig stress tar ut sin rätt.

Nog för idag, ville bara berätta att begravningen blev fin. Gravsättning av Jan så småningom i den grav som är Mats på kyrkogården vid Lötsjön.

7 januari 2021 – det snöar lätt och är någon grad kallt. Har duschat och tvättat håret. Och fortsatt plocka sådant som ska med till Sundbyberg senare idag. Igår gick jag till sängs vid halv nio, när klockan var halv ett hade jag fortfarande inte somnat. Nästa gång jag kollade klockan på telefonen var den tre. Hade nog sovit då och sov väl några timmar till, innan jag gav upp vid sju. Det är morgondagens begravning som ”spökar”.

Bryr mig inte om att tända spisen idag eftersom jag lämnar huset efter lunch. Ser just nu att jag behöver fylla på fågelfrö, inga fåglar vid automaten. Gjort, och varit iväg på röntgen, besked om en dryg vecka. Nu i Sundbyberg, bilen parkerad inom räckhåll. Pratat med syrran, hon tyckte jag skulle kolla Jailhouse Rock på teve, program 1 – men nej.

Slaskigt väglag, men såvitt jag vet inte halt. Nu ska jag försöka få i mig en liter vatten idag och en i morgon, för att bli av med kontrastvätskan.

Klockan är kvart över åtta, jag försöker hålla mig uppe ett tag till för att förhoppningsvis få sova. Men jag stänger av datorn för idag.

Trettondagen, 6 januari 2021 – grått. Vaknade klockan tre, och det kändes som om jag somnat om vid åtta, för att så vakna igen halv nio… Drömmer som jag inte gjort på länge, utan att just minnas mera än att det är mycket som händer.

Jag försöker memorera det jag vill säga på begravningen. Min hjärna är så trög, det går inget vidare. Det får bli som det blir.

Klockan är kvart över två, jag har redigerat kundmanus någon timme. Och plockat ihop kläder och annat som ska med i morgon. Skriver listor.

Har pratat med yngste sonen. Han berättade att Hilma, 3 år tror jag, som bor i lägenheten under Jans, har lagt en fin teckning i brevlådan på Vintergatan. Till mig. En syrra ringer.

Nu har jag ätit middag, sallad, murkelpaté, rödlökscumberland och potatis, ett halvt glas rödvin till. Spisen och ljusen brinner. Jag har mest lust att gå till sängs, men då vaknar jag väl klockan tio och kan inte somna om… Alltså sitter jag här. Försöker sysselsätta mig med DNs supersvåra sudoku, det går alldeles utmärkt tills jag inser att jag har två nior på samma rad.

Så nu lägger jag ner skrivande med mera för idag.