beskrivarblogg

För övrigt så pusslar jag. The Throning ceremony of Siclim III, attributed to painter Konstantin Kapvadagli. 500 bitar. Gud eller Allah vet när, jag gör det inte.  Igår kväll fick jag säga åt mig att gå och lägga mig, klockan elva. Klart beroendeframkallande, dock ej så skadligt som mycket annat…

Pusslar när jag inte isar av bilen och åker till Sundbyberg, och tillbaka med böcker och min sköna fåtölj. Det finns flera böcker, fem flyttlådor – som jag hoppas äldste sonen eller hans söner kan forsla hem till mig. En fin Oscar Jacobson-kostym i ren ull är jag tveksam till att bara ge bort, kanske går den att sälja. Övriga kläder som är hela och rena går till ”Frälsis”, samlingsnamn för de som tar emot kläder.

Är nu hemma igen, med böcker att bestämma om de ska in på Bokbörsen eller hamna i allt flera loppislådor.

Tjugo grader kallt här i morse, tjugofem närmare Rimbo efter vägen till Sundbyberg. Snö. Lite men ändå. Vill inte ha mera. Har hunnit med att läsa några sidor korr för Mikael Karlssons bok, andra tryckningen. Boken beskriver hur ett annorlunda skogsbruk än dagens kan hjälpa klimatet och skogarna, och på sikt även bli lönsamt för skogsägarna. Även om det behövs nytänkande hos beslutsfattare i sammanhangen. Boken heter Konsten att hugga träd och ha skogen kvar. Den har gett mig inblick i skogsbruk som jag inte hade tidigare, är definitivt ingen skogsägare – men många, staten och svenska kyrkan bland andra – är det. Hoppas boken bidrar till ett annat tänkande än det kortsiktiga.

7 feb 2021 – minus sjutton grader ute på morgonen, plus fjorton inne (innan jag fått fyr på spisen). Det sitter en frusen koltrast på pinnen till fröautomaten, hoppas den överlever kylan. Själv tänker jag inte sticka näsan utanför dörren idag. Jo, jag behöver gå ut och fylla på frön åt fåglarna. Det snöar dock inte just nu när klockan är åtta och grötfrukosten äten. Men det gör det, snöar, tio i nio… Vackert, stora fluffiga flingor, ingen vind.

Frön påfyllda. Trappen sopad.

Försöker lägga in CD-skivor på Bokbörsen, lyckas inte. Kommer in på böcker varje gång jag vill göra en ny annons… Skickar fråga till supporten. Och har fått svar, nu ska jag bara skriva in en hel del CDar också. Kanske går några att sälja. Annars blir det loppis för dem med. Supporten på Bokbörsen är jättebra, svarar alltid inom ett par timmar och ger alltid begripliga svar.

Snöar mer och mindre hela dagen idag. Jag eldar i vedspisen som ryker in lite hela tiden, trots att veden brinner friskt. Trappen behöver sopas igen, men nu får det vänta. Är less på snö!

Torsdag 4 februari 2021 – klädde av bilen all snö tidigt i morse och körde in till Norrtälje för röntgen. Det gick bra. När jag kom hem insåg jag att jag glömt att logga ut från parkeringen, och liksaså glömt att hämta sjukresekort på vårdcentralen… Men jag postade böcker, slängde grovsopor och sorterade sopor (på två olika ställen).

Just nu ingen snö, och ungefär fem grader kallt, i morse drygt tio. Fåglarna (och utemössen) har fått solrosfrön och jag har tagit in ved. Husmusen har inte synts till, i natt var kompostpåsen tom och jag gillrar inte längre några fällor. Killarna som plogar här på gården har varit så bussiga, de har skottat en liten väg från grindhålet till trappen, och tagit bort snön från bilens parkeringsplats, och gjort en väg också därifrån till trappen. Tacksam.

Fot och tår fortsatt blå, men rörliga och gör inte ont. Ser bara läskigt ut, men det är bara jag som ser.

Jag tänker fira mig i kväll, med bubbel och Picards små smördegsknyten med olika fyllning. Var frestad att köpa ostron idag på Ica, men dels är jag inte expert på att öppna dem, dels är det faktiskt urtråkigt att äta ostron ensam. De kräver gott sällskap. När jag var på Ica skulle jag hämtat min födelsedagstårta, men det glömde jag också.

Nu har jag städat lådan under elspisen, musen/mössen hittar isolering i spisens baksida som de släpper i lådan, bland annat. Där ligger bara en gjutjärnsstekpanna och en pannkakslagg, som är lätta att diska. Men jag slutar snart tycka att musen är söt. Vad händer när de rivit loss all isolering? Något finns den väl där för? Blir spisen brandfarlig?

Det får nog bli effektivare fällor i alla fall…

Fredag 5 februari 2021 – snöar, 6 grader kallt. Äter min havregrynsgröt i skenet av mina sju ljus på köksbordet. Inga musvisiter (veterligt) i natt, ingen mat framme.

Jag har använt dagen till att lägga in ännu ett lass med böcker på Bokbörsen, och sortera och gå igenom mina CD-skivor – vad vill jag behålla, vad kan jag kanske sälja på Bokbörsen. I morse gladde jag mig åt en bra bokförsäljning där, men när den beställande damen fick veta att hon måste betala i förskott ångrade hon beställningen. Alla som inte har sin adress folkbokförd får en begäran om förskottsbetalning från Bokbörsen.

Nu är det solig eftermiddag, och inget snöfall just för ögonblicket.

Och plötsligt är det lördag förmiddag, soptunnorna står på plats igen efter gårdagens tömning, ved är intagen. En kort promenad i ett ögonblicks sol innan det började snöa igen. Middag idag blir fiskgratäng, det som blev över av gårdagens hemlagade potatismos, plus lax och dillsås, kanske några räkor bredvid.

Har löst DNs supersvåra sudoku. Läser om gamla böcker, vissa går att läsa om, andra åker tillbaka in i hyllan snabbt. Numera orkar jag inte läsa tramsiga historier, med klent beskrivna personer och händelser, och alltför ofta dålig översättning. Är trött på alla böcker om ”den lilla bokhandeln, det lilla huset vid havet, alla ensamma hjärtan”.

Det är mörkt utanför fönstren, och jag ser inte om det snöar. Gör inget, jag tänker inte gå ut. Fiskgratängen var oväntat god, räkorna fick ligga kvar i frysen, men jag stekte några färska champinjoner till lax och potatismos, och använde en färdig citronsås ovanpå alltsammans. Fungerade. Kvart över fem har jag redan ätit. Ljusen på köksbordet brinner. Skrivandet får räcka för den här gången.

Tisdag 2 februari 2021 – det snöar kraftigt och är ungefär tre grader kallt. Stannar inomhus idag. Klockan är kvart över nio, det är dags för fika. Frukosten intogs redan vid sjutiden, havregrynsgröt…

För ögonblicket (kvart över elva) snöar det inte.

Syrrans pussel ligger nu utspritt över nästan hela köksbordet. Som tur är bordet stort. Har inte kommit längre än till att sortera bitarna i något så när likartade bitar… Och inser att jag inte kan stå böjd över bordet, ryggen vill inte det. Har två stolar som står så att jag kan växla sittplats, kanske kan jag pussla sittande.

Borde åka till Jans lägenhet och hämta det sista lasset böcker, en flyttkartong med Atlantis klassiker till exempel. Plus ett antal ”soffbordsböcker”. Men inte idag, jag vilar benen – det högra är fortfarande ömt runt knäet som jag slog i när jag missade ett trappsteg för en vecka sedan i Sundbyberg. Och vaden och foten är ett enda stort blåmärke, en fortsättning från mitt knä? Vet inte att jag slagit i smalbenet… Det gör inte ont, och det är bara en liten svullnad.

Som så många andra börjar jag tröttna rejält på den här isolerade tillvaron. Alltför lite som stimulerar och gläder mig. Ena syrran föreslog att jag skulle se på ”Den unge Morse” på SVTplay, eftersom jag just med nöje läst en bok med Morse den äldre som huvudperson. Men, nej – den yngre versionen tilltalade mig inte, den filmen får vara. Däremot har jag med förvånat nöje sett alla avsnitt av Scott&Bailey, också poliser. Trodde jag inte längre gillade sådant… Tack Helen för tips om den serien.

Jag har så tråkigt att jag på allvar funderar på att gå och lägga mig igen, och försöka somna. När klockan är halv tolv mitt på dagen. Jag gör det inte, men att tanken dyker upp är lite skrämmande. DNs supersvåra sudoku har jag löst, Svenskans är inte åtkomligt längre om man inte ”prenumererar gratis”, en trist nyordning. Jag har gjort rent spisfläktens filter, skrubbat sot från undersidan av den stora tunga plattan på vedspisen. Tagit fram ris och ”något” till middag ur frysen. Vad visar sig så småningom. Bäddat, stoppat en såld Bokbörsen-bok i en påse. Sopat trappen och skruvat fast borsten i skaftet, hjälpligt. Ny borste behöver införskaffas.

Det snöar hela tiden nu på eftermiddagen. Killarna på gården kör plogen flera vändor. Att jag sopade trappen tidigare märks inte nu. Hoppas det har snöat färdigt till torsdag morgon, då jag ska åka in till Norrtälje för röntgen…

Idag är det onsdag och jag ska ringa sjukhuset för att försöka få en ”sjuktransport” – vill helst inte köra själv i det väglag som råder nu. Här kom nära två decimeter snö igår om jag ska döma efter snöhöjden på altanplanket.

Någon sjuktransport gick inte att ordna, för att få det måste jag hämta ett kort på sjukhuset… Moment 22. Får köra själv därmed, och ta god tid på mig. Och hämta ett sjukresekort. Det blir inget födelsedagsfirande idag, eftersom jag ska röntga gallan och levern i morgon… Blodproverna var ”helt normala” så jag hoppas att röntgen inte visar något otrevligt.

Det snöar hela dagen. Det syns inte nu att jag borstade rent bilen i morse. Fåglarna har ätit upp fröna, men får vänta till i morgon på nya.

Hittade en lagom portion Janssons frestelse i frysen – det blir bra till middag.

Helen undrade om jag har ”skrivpaus” – och så är det nog. Har inget att skriva om, nu. Behöver kanske inte skriva, heller. Det visar sig. Tacksam för alla vänner som gratulerat på Facebook.

Jag har suttit med kundmanus hela dagen, läst det hela en gång, går nu igenom för att se att det finns konsekvens i tilltal (ni/du), och annat. Hittar en del som jag missat… Fortsätter i morgon, nu orkar varken hjärna eller rumpa mera.

I förmiddags tog jag ut den stora mattan som annars ligger på köksgolvet. Lyckades lyfta det tunga köksbordet och få undan mattat, utan att pusslet föll i golvet. Ut i snön med mattan, dunkade på den med en borste och fick kanske bort lite damm. Jag kan åtminstone välja att tro det, nu ligger den på plats i köket igen. Minns ni syrrorna mina, hur vi kånkade hem den från London och hur förvånade säljarna var över att en av oss talade turkiska och förstod vad de sade. Mattan hänger med än.

Plockar ihop sådant som ska med till Sundbyberg i morgon, bland annat alla flyttkartonger jag hade i källaren. Och lite tvätt igen, hoppas på ledig tvättstuga. Stannar över helgen, vi ska försöka tömma lägenheten så gott vi kan, hela gänget. Mäklaren rekommenderade att lägenheten töms före visning. Bouppteckningen kanske också kan skrivas under i helgen av dödsbodelägarna (av vilka jag inte är en) så att den kan skickas in till skatteverket. Tack kära Lotta, svärdotter. Och äldsta son som håller i resten.

Jag vet att det blir jobbigt för oss alla, att plocka ner det som varit också mitt hem, även om inget av barnen bott där. Och dividera om vad som ska sparas, vad som kan platsa på landet, vad någon kanske vill ha, vad som ska slängas, eller hamna i någon av mina loppiskartonger. Någon högre makt får se till att det går att arrangera loppis i vår och sommar.

Jag bloggade med rubriken ”Kärlek” igår. En text jag hade tänkt läsa in på Time to Tell… Nu fick den bli blogg i stället, på grund av teknikstrul. Och inlägget fick 200 visningar, kärlek och död är tydligen ”attraktivt”. Idag är jag tom igen. Men jag har med glädje följt Tareq Taylor´s Matresa på SVTplay – värmen och kärleken till mat, brorsan och pappan gjorde mig gott. Och påminde om konflikten mellan Israel och palestinier, och illdåd, fortfarande.

Jag tittar in på Facebook och tröttnar fort.

Syrran skickar en bild på barnbarnet, 1,5 år gammalt – som ”tränar” med pappa på gym. Och ser alldeles totalt lycklig ut. Den ungen ser glad ut, och gör mig därmed glad, så fort jag ser en bild på henne. Har aldrig träffat henne, men hoppas på andra tider. Det bästa är att hon gör min lillasyster lycklig.

Jag börjar tro att de senaste tre-fyra åren med min demenssjuke ex-man har lärt mig något om kärlek. Till slut. Hans, min och vår.

Vi möttes för mer än sextio år sedan, vi skildes efter drygt fyrtio år. Därefter levde jag i tio år med ”mannen min”, en kärlek som nästan dog när mitt spelmissbruk inte gick att dölja längre. Hela tiden fanns också Jan i min värld, och jag i hans. Han tog hand om det lilla som återstod av min ekonomi, han såg till att jag inte kunde fortsätta spela på internetcasinon. ”Mannen min” kom tillbaka, ibland och utan att det var någon annan än vi som visste det.

Så dog en av våra tre söner i en olycka, och Jan var översiggiven. ”Jag kunde inte skydda mitt barn.” Vi överlevde, och vi stödde varandra.

”Mannen min” fanns också med i bilden igen, även om hans tillit till mig var tveksam. Vi älskade varandra ändå. Sista dagen i livet, för snart fem år sedan, ringde han mig på morgonen och ville veta numret till ambulans. Det fick han, och jag fick tag på hans söner så att de kunde ta reda på vad som hänt. Han och jag pratade på kvällen efter hans hjärtinfarkt och bestämde att jag skulle komma till sjukhuset nästa dag.

Klockan tolv nästa dag ringde hans äldsta son och sade ”han klarade det inte”. Jag svarade ”han klarade det” – och med det menade jag att han fått dö utan att ligga på något hem i flera år, som hans far gjort. Det var hans största rädsla.

Ungefär samtidigt började Jan och jag inse att något var fel. En demensutredning visade att han hade en vaskulär demens, en konsekvens av den stroke han haft några år tidigare. ”Mannen min” var död, han behövde mig inte. Jag flyttade tillbaka på heltid till mitt tidigare hem. Jan behövde mig.

De senaste åren gav mig och honom många nya erfarenheter. Ibland skrattade vi tillsammans, ibland grät vi. Jag lärde mig att dra på stödstrumpor medelst en blå plastpåse, att inte rygga för att han måste använda blöjor. Att tvätta i tid och otid, torka golv hela tiden, inse att den här urinen inte ser bra ut, köra fort till akuten i Norrtälje från mitt hem och lämna honom på sjukhuset för senare färd till Danderyd. Urinvägsinfektion, igen.

Därefter röntgen som visade en förändring i urinblåsan. En mindre operation för att ta vävnadsprov i slutet av november, detta coronaår. Jag körde honom till sjukhuset, hjälpte till att klä honom i sjukhuskläder, pratade med honom. Det sista han sade till mig var ”jag längtar efter dig”. Han fick en tafflig kram innan jag gick därifrån. Det var sista gången jag såg honom medveten om sin omgivning.

När jag kom för att hämta hem honom nästa dag fick jag veta att han skulle stanna. Man ville kolla hans onormala trötthet. ”Han sover nästan hela tiden, och vill inte äta, vill inte ha några mediciner.”

Besöksförbud. Till slut, en vecka in i december, fick jag och äldste sonen komma på besök, iförda full skyddsutrustning. Då hade man konstaterat att han hade covid19. Jag testade mig när vi fick det beskedet, och även jag var positiv. Jag hade inga sjukdomssymtom, och som tur var hade jag varit ensam hemma de här veckorna, och kanske inte smittat någon.

Jan fick syrgas på sjukhuset, eftersom han inte klarade att syresätta blodet tillräckligt. Han var lugn där han låg, tycktes inte ha ont, men han var knappast medveten om att vi var där. Jag pratade med honom, tror inte han hörde eller förstod vad jag sade. Han höll hårt i min hand. Jag stannade en stund efter att vår son lämnat sjukhuset. Tog adjö, efter ett långt liv, mest tillsammans, men också isär. Vår yngste son kunde inte komma till sin pappa, eftersom hans vän varit cancersjuk och är infektionskänslig.

Nu har familjen begravt honom, min man och vän sedan jag var sjutton år, deras pappa, svärfar och farfar. Det var bara vi i kapellet vid Lötsjön. Äldste sonen hade valt musiken – Magnus Uggla ”Jag och min far”, Björn Skifs ”Håll mitt hjärta”, Mando Diao ”Strövtåg i hembygden” och Laleh ”En stund på jorden”.

Det här sade jag, till Jan och till oss:

”Vi har fått våra kroppar, för att anpassa oss till vårt liv på jorden. När vi reser vidare, behöver vi inte våra kroppar längre.” Ett citat jag hittade någonstans, det lär vara ett talesätt bland ”nordliga folk” – vilka de nu är.

Vi som är här idag är också nordliga. Jag tycker om tanken vi inte behöver våra kroppar när vi är döda.

Nu är Jan död och behöver inte sin kropp längre.

Vi är här för att ta farväl. Jan kommer alltid att vara med oss på något sätt, på vars och ens sätt, i våra minnen. Jag minns den man jag blev förälskad i 1959, hur vi rodde fram och tillbaka över Trälhavet mellan Resarö och Stensnäs, där jag sommarjobbade. Fjorton dagar som bestämde vårt liv tillsammans.

Jag tror, vill tro, att Jan hade ett mestadels gott liv under de nära 85 år han levde. Det svåraste i hans liv var när Mats dog. Och för mig finns hans kärlek till söner och barnbarn i hans förtvivlade ord ”jag kunde inte skydda mitt barn”. Han försökte. Mats dog ändå.

Vi skildes för nära tjugo år sedan, men vi förblev alltid varandras bästa vänner. När jag behövde hans handfasta stöd efter separationen från Ulf på grund av mitt spelmissbruk – fanns han där. När han behövde mig och Ulf var död, fanns jag där. På något sätt har en cirkel slutits. Vi älskade varandra också när vi inte längre var gifta.

Nu är Jan bortom det vi vet någonting om, det är bara hans kropp som ligger i den här kistan. Han är inte där. Min bästa vän, er pappa, svärfar, farfar, han är någon annanstans. Han finns i oss alla, i söner och barnbarn i form av gener och arv. I våra minnen. Jag hoppas att ni alla ärvt något av hans heder, hans pålitlighet, hans humor, hans trofasthet. Han var en rättskaffens man, alltid.

Jag är tacksam att vi fick ha honom. Att han och jag fick några år tillsammans igen, också det här sista konstiga året, att vi kunde vara på landet och träffa vår granne. Att hans syskon och syskonbarn kom och hälsade på i somras och att yngste sonen kunde komma upp emellanåt på distans, i Sundbyberg. Annars var det Jan och jag. Och vårdpersonal någon gång.

Det blev tungt.

Därför är jag lättad att Jan fick dö på Luciamorgonen i fjol. Det var dags. Varken han eller jag hade orkat så mycket längre. Han slapp hamna på ett mer eller mindre bra boende, utanför sitt hem. Jag slipper våndas över att jag blev irriterad och frustrerad. Han slipper mig och mitt tjat. Han har fått frid. Han sov sig in i döden, utan ångest, utan plågor. Stilla.

Nu är han fri – och det är jag glad för. Vila i frid, Jan, och tack. Snart ska vi gravsätta dig bredvid Mats.”

Varför vill jag inte, kan jag inte, förmår jag inte acceptera det liv jag har. Nu är det mitt, det är lugnt och stillsamt, inga katastrofer jag kan inbilla mig eller förutse inom nära framtid. Ändå vill jag inte vara den jag är, vill jag inte ha det här livet. Bara ett annat, väldigt oklart hur det skulle vara annorlunda jämfört med det som är.

Om några veckor fyller jag 79 år. Många skulle inte sitta här och tycka att ett annat liv vore bättre än det pågående. Många skulle inte sitta alls. Jag gör det, jag sitter och jag skriver och jag får ont i rumpan av allt sittande – eller möjligen av vurpan för ett par veckor sedan i betongtrappen med pirran. Full av mina osålda böcker…

Dagen efter min födelsedag ska jag röntgas igen, nu handlar det om mina ”lätt utvidgade gallgångar”. De spökade redan för två (tre?) år sedan, men behövde då inte kollas mera. I mig har de antagligen ställt till det sedan dess, det jag kallat reflux. Det som gjort att jag får ont när jag ätit något – eller druckit – som inte gallan klarat av. Frukost numera havregrynsgröt med lite mjölk. Gick bra idag, gick inte bra igår.

Jag har kanske antikroppar, eftersom jag testades positivt utan symtom för covid19. Borde vara glad för det.

Men, är bara tom och ledsen, utan något som känns viktigt framöver, oavsett pandemin. Tom. Har förmodligen ”självkannibaliserat” (citerar Ulf Lundell), skrivit färdigt om mina livstemata. Det finns inget kvar. Bara resten av livet.

Kanske hittar jag ett hittills obekant tema. Just nu känns det närmast omöjligt, delvis beroende på en pandemi som inte mattas av.

Jag gör det jag ”ska” varje dag, nyss tömde jag askhinken och fyllde på fågelfrön. När jag tog fram en ny kompostpåse råkade jag ta två och muttrade för mig själv ”räcker med en” – det gjorde det inte. Musen hade bitit hål på den som hade lite diverse i sig och skulle slängas. Den nya påsen fick gömma den trasiga, och jag hämta ännu en påse. Den musätna är slängd.

Fortsätter jobba någon timme även idag med kundmanuset. Och läser fortfarande Beach Music av Pat Conroy. Den är bra, men så späckad med innehåll att jag bara orkar några sidor i taget, ovanligt för min del.

Nu har jag just kokat torrt ett ägg, tänkt till middagen. Den kastrullen har gjort sitt, liksom ägget. Får skylla på kundmanuset. Det luktar rök lite lätt från den läckande spisen, och vidbränt äggskal. Vädrar. Det är den sextonde januari 2021, och jag inser att en gammal vän fyller år idag. In på FB och gratulera. Gjort.

Trodde jag skulle vara med i Ann Ljungbergs ”kärleksutmaning”, men föll på installationen av den app som skulle användas. Instruktionerna fungerade inte, för mig. Kanske för någon annan. Nu skippar jag den utmaningen, men jag fick något skrivet i alla fall. Blir ganska less på tekniska struligheter när jag trots allt tänder på något. Har alltför ofta varit så när jag haft kontakt med Ann L. Nu är det för all del några år sedan, men trist att uppleva det igen.

Får en kommentar om att hon förtydligat informationen – får se om det fungerar, när jag väl testar. Inte nu.

Kanske kollar jag söndag klockan tio, då hon har någon sorts öppen kontakt på FB kring detta.

Det gjorde jag, hade lyckats installera appen och hängde med ett tag, tills alltihop inte fungerade igen. Då gav jag upp, liksom vännen A-lott i Västerås.

Nu har jag tagit in ved, och matat fåglarna. Mycket snö att pulsa i. Skalat potatis och ett par morötter till potatismos, så småningom ska jag steka några färdigköpta köttbullar till. Och sallad, kanske röd spetspaprika. Har redan ätit gröt, klockan sex då jag gav upp försöken att somna om, två smörgåsar med plommonmarmelad till fikat lite senare, valnötsbröd. Mellanmål på eftermiddagen fyra egengräddade tunnpannkakor… Alltihop gick bra att äta.

Halv sex denna torsdag, den 14 januari 2021.

Musen var ut och kollade läget i köket, när jag hörde något for den kvickt tillbaka in bakom spisen genom ett så litet hål att jag inte trodde det var möjligt. Har nu försökt blockera även den in- eller utgången. Utrymmet mellan vedspis och elspis är tydligen musvänligt.

Vädret är det förstås inte, mössen söker sig in i människors hus, där de hittar både värme och mat. Och annat att tugga på. Allt som inte är mussäkrat. Fågelfrön ligger numera i en rostfri stor brödbunke, köper enbart 4 kg åt gången. Detta sedan den stora säcken i toalettrummet gnagts sönder och alla fröna (10 kg minus någon påfyllning i fröautomaten och det mössen/musen hunnit äta) låg på golvet.

Jag fascineras av musens överlevnadsinstinkt. Den vet ju att jag finns i huset, förmodligen vet den också att jag sitter och skriver i köket. Ändå törs den sig fram för att leta något ätbart. Kan bara beundra styrkan och modet.

Och, när jag sitter i Jans fåtölj och läser, så är musen här igen. Inte där fällan står, men vid diskbänken. Jag ropar till, och den försvinner in i sovrummet och är borta. Kanske i den oanvända öppna spisen. Jag får gillra en fälla till…

Gatlyktan talar om för mig att det slutat att snöa.

Gillrade en fälla med en köttbulle – i morse, fredag, var både ost och köttbulle borta. En fälla hade smällt, ingen mus. Jag får tips om kletigt bete, honung, jordnötssmör. Honung har jag men inte jordnötssmör.

En av killarna på gården skottade min ”infart” fram till trappen i morse, och bort till bilen. Det har snöat rejält och är drygt sju grader kallt. En inomhusdag. Sol och vackert vinterlandskap därute. Har varit till brevlådan och kollat om det pussel syrran skickat kommit, men icke. Tagit in ved, annars inomhus. Kokar kyckling till middag, i kalvbuljong som var vad jag hade. Mössen gömmer sig ännu.

Och det snöar, och det plogas. Musfällan ligger smälld på golvet – och jag vet inte om det är jag som klivit på den eller musen som har lurat mig igen. Tror det senare, mina tofflor bär inga spår av honung. Får inhandla jordnötssmör och vaniljsocker nästa gång jag är i Norrtälje.

Nu är det snart mörkt igen, klockan är strax fyra.

Har just sett ”Lucky” på SVTplay. Fin.

Snö. Vackert, vitt och mycket. Ljust. Ska pulsa ut med frön till fåglarna om en stund. Igår fick jag efter ytterligare mejl klart för mig att Jakobsbergs-geriatriken betalat ersättning för den i september bortslarvade hörapparaten. Betalningen sägs finnas på Jans, numera hans dödsbos, konto. Bett sonen kolla. Det tog dem bara fyra månader att bestämma sig…

Har köpt nya munskydd, yngste sonen fick ta de jag hade. Han åker från sitt jobb i rusningstid. Till jobbet far han så tidigt att det inte är många i tunnelbanevagnen.

Har pulsat, med fågelfrön och ved. Nu en ostbit i musfällan. Spisen ryker in, fågelbo i skorstenen? Veden är torr och brinner, kolar inte enbart. Brandvarnaren ylar, jag tar ner den, igen. Korsdrag, fönster och ytterdörr lite öppna. Tur att det inte är kallare än det är, 2 grader minus.

Himlen blir plötsligt lite blåare, solen är inte framme, men märks ändå bakom den disiga himlen. Och fåglarna har snabbt hittat till den påfyllda fröautomaten. Musen har inte smällt fällan, har inte kollat om den ätit upp ostbiten.

Har ägnat ett par timmar åt ett kundmanus. Nu tänker jag vara lat resten av den här dagen.

Samtal från läkaren angående DT-röntgen häromsistens. Bråcket på blodåder till en njure visade ingen förändring, behöver inte kollas igen. Men när jag talade om att det var något med gallgångar då för ett par år sedan, och att jag nog känt av det (mina så kallade reflux-attacker) så fick jag beskedet att det skulle utredas. Jag kommer att få kallelse till fortsatt undersökning, och det är bra. Även om jag tänker att de kanske kunde gjort detta redan då för två år sedan.

Det fortsätter snöa, fåglarna äter frön i snabb takt. Vad musen gör just nu vet jag inte, funderar på hur jag kan blockera tillträdet den har från bakom spisen. Plocka bort de brädlappar jag lagt dit och som inte fungerar. I stället försöka få dit en ”vägg” över mellanrummet mellan spis och kakel. Silvertejp, har nog något som kan tänkas fungera i källaren, några skivor från mörkläggningsfesten på gården när ”nye” ägaren var ny. Om jag kan kapa dem är en annan fråga, kapen börjar bli slö och oslipad. Jag lär få se nästa gång jag går ner till källaren.

Idag, 13 januari, är det en månad sedan Jan dog.

Tisdag 12 januari 2021 – snöar lite, runt nollgradigt. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska åka in till Norrtälje och handla, eller inte.Somnade vid tolvtiden och sov till halv åtta. Kanske vänta till fram på dagen så att det hunnit plogas. Behöver lämna Bokbörsen-böcker.

Försöker tända spisen utan att få rök i hela huset. Går så där. Veden har nog blivit lite blöt. Späntar tändved och välsignar Mats huggkubbe här i köket.

Tio över elva har jag städat skafferiet, slängt för gammalt och fått ordning, ett tag. Satt upp brandvarnaren igen.

Har befriat bilen från snö och is. Och tagit in ved. Är alldeles andfådd, coronasviter? Åkte sedan till Norrtälje och gjorde de ärenden jag hade. Nu är jag hemma igen. Sex grader kallt, men ingen snö när klockan är strax efter fem.

Så småningom blev det onsdag. Re-flux eftermiddag och kväll, Resorb idag. Mår fortfarande dåligt, törs inte äta något mer än gröten i morse.

Och spisen vill inte. Fast nu brinner det. Har jobbat lite med kundmanuset, och också legat och vilat någon timme.

Jag har just suttit lika stilla i Jans stol som musen vid fällan. Efter en stund lyckades den slicka i sig vaniljpulvret och sockret (fick tips på Clas O), fällan smällde inte. Så hoppade den upp bakom spisen och försvann. Nu är fällan gillrad igen, med bacon. Jag köpte musfällor och Resorb när jag var in till Norrtälje och lämnade tre böcker. Jag är faktiskt smått fascinerad av dessa smarta små varelser, inte så att jag vill ha dem springa över min säng (som i natt), men att få se dem. Både ute och inne. Naturens under, de också.

Medan jag skrev försvann hälften av baconbetet… Och nu är musen förmodligen mätt, för den syns inte till. Slutsats – musen är smartare än jag. Hoppas den håller sig borta från min säng i natt.