beskrivarblogg

5 januari 2021 – en kort promenad i eftermiddagssolen. Jag har ägnat mig åt det jag vill säga till och om Jan på fredag. Skrivit ut det, annonsen och sångtexterna. Tänker mig att vi alla ska ha några sidor att hålla i därinne i kapellet. Om jag inte kan prata så kan söner, svärdotter och barnbarn läsa.

Har också kollat att jag får hela 80 kr mera i pension nästa år. Hurra!! Det gäller att få några redigerings- eller korruppdrag… Tur jag har Bokbörsen som passiv inkomstkälla, liten men ihärdig.

Försöker komma ihåg vad jag behöver ha med mig när jag åker in till Norrtälje på torsdag för röntgen. Vill inte behöva åka tillbaka hit hem innan jag åker vidare till Sundbyberg.

Just nu har jag fläkten på högsta fart, hade inte stängt spisluckan helt och veden låg där och kolade. Lite rök i köket, men inte tillräckligt för brandvarnaren i hallen.

Nu, när klockan är fyra på eftermiddagen, är himlen mörk, molnig och hotfull. Snö? Solen är borta, men dagen har varit ljusare än tidigare. Säkert vet någon hur många minuter ljusare den varit. Går det att mäta ljus i minuter? Just nu gör det nog det, i detta mörka nordliga land.

Jag tänker på hur jag, nu när jag sitter i Jans fåtölj här i köket, har lagt dit två fårskinn. Jag vågade inte ha dem där tidigare. Jag har också svängt fåtöljen så att golvlampan lyser bättre på det jag läser. Jan läste inte på slutet. Jag funderar ändå på hur jag gör det bekvämt för mig, det som kanske också varit bekvämt för honom. Och bestämmer mig för att strunta i skuld och skam, som tidigare i livet. Det jag gjort nu, i Jans liv, har kommit ur en vilja att bistå honom. Om jag inte begrep hur jag kunde ha gjort det bättre, så är det så. Spelar ingen roll alls nu.

Ordet ”epitafium” dök upp i min hjärna. Jag visste inte medvetet vad det betydde, googlade och fick förklaring ”hörande till grav”. Visst är livet och internet fantastiskt (liksom mitt huvud).

Måndag 4 januari 2021 – vanlig måndag väl? Ingen helg eller så? I morgon (har kollat) är det trettondagsafton och onsdag trettondag, torsdag ska jag röntga mig på Norrtälje sjukhus, och på fredag begraver vi Jan. Nu har jag logistiken klar för mig, åtminstone för ögonblicket.

Spisen brinner, men inte ljusen. Spar lite på dem nu, har bara fyra kvar. Fåglarna har fått nya frön, men har inte hittat hit ännu. De är väl sura på mig som inte serverade något igår. Torr ved från källaren intagen i huset, lite snöfuktig ved från vedboden flyttad in i källaren. Så här håller jag på. Försöker tänka också, går så där. Skrev ändå några rader till Jan igår, tror de får duga som stolpar i min trötta hjärna när jag vill prata om och till honom på fredag.

Talar med äldste sonen som var ute och jagade med sitt gamla jaktgäng igår, Mats var med i form av sin dotter. Fint att hon fick följa med, hon känner ju ”gubbarna” sedan gammalt. I övrigt har sonen läget inför begravningen under kontroll, vi gör ingenting i lägenheten nu under veckan, det får vänta. Mäklare ska kontaktas, lägenheten värderas, ska den tömmas före visning eller inte? Med mera.

Nyss gjorde jag kaffe, nu står det kvar på diskbänken… Så virrig är jag hela tiden, utom faktiskt när jag samlar ihop mig och sätter mig med det kundmanus jag redigerar. Då går jag in i den världen och min egen lägger sig till ro ett tag. Tills rumpan säger ifrån och inte vill sitta still längre.

Letar efter mitt Helly Hansen-underställ, hittar det inte. På landet antagligen. Däremot hittade jag ett par stora varma fleecebyxor med resår i midjan, inte bara en sådan där hopplös snodd. Dem har jag nu på mig efter duschen. Sköna. Inte särdeles vackra, men det är bara jag som ser mig.

Nu har jag sett en indisk film, Hotel Salvation, på SVTplay. En fin film om en man och hans son, och hur fadern så småningom fick dö i Varanesi. Nu är jag nöjd för idag, har pratat med ena systern min i Uppsala, och med yngste sonen. Säger tack för mig.

3 januari 2021 – nu när klockan redan är halv elva har det ljusnat och det går nästan att tro att det finns en sol bakom molnen österut. Lätt snöfall som nu avtagit. Jag har ägnat mig åt att spänta tändved, och ta in mera ved. Ätit frukost, suttit en stund utan att göra någonting. Jan och begravningen är i mina tankar, men också andra människor som jag förlorat på olika sätt. De som lämnat livet här på jorden, och vänskap som tagit slut. Sorg i båda fallen.

Eftersom det inte är några fåglar här, är fröna förmodligen slut. Går ut med mera om en stund.

Klockan fyra har jag ätit middag, murkelpaté med rödlökscumberland, sallad och tomater. Ost efter. Jag vet inte vad jag kan ta mig för resten av den här söndagen (?). Vill inte vara med, men är det förstås. Har skrivit något till Jan som jag inte tänker läsa idag, kanske i morgon. Jag andas dock. Och hör spisen knäppa. Idag har varit en späntvedens dag, flera vändor med yxan som gick bra. Det betyder ”utan skador”. Snart ska jag diska det lilla som är att diska. Fåglarna får vänta på sina frön till i morgon. Nu är det för mörkt.

Jag är för mörk.

2 januari 2021 – det börjar ljusna när klockan är halv nio. Molnigt, ingen sol inom synhåll, men en full måne tidigare i det svarta. Runt noll.

Fåglarna äter sin frukost, jag har ätit min. Ljus och spis brinner. Ännu en dag detta nya år. Har just konstaterat att det är lördag idag. Tur att datorn visar både siffror och ord.

DNs och Svenskans supersvåra sudoku avklarade. Ved inne, sopor ute. Borde dammsuga under vedkorgen i köket, men ids förmodligen inte. Har tagit fram en bit lax till middag, med färdig sås till. En kommentar till min blogg, Rajanisingh skriver ”super blog” – undrar hur hen vet det?

Murgrönan i krukan med morsdagsrosen vissnar. Rosen prunkar vackert grön. Utan ros.

Promenad bort på vägen genom skogen. Fem kilometer på en timme, jag har legat av mig sedan Molly dog och jag slutade promenera… Skönt ändå, och så pratade jag med en liten …land kelpie med matte och äldre hund. Den lilla var brun och så söt, och så rädd att hon darrade. Jag fick veta att hon varit skadad och inte utvecklats som hon borde, varken till ben och ork, eller socialt. Hon får ett bra liv med den matten, även om hon kanske inte blir den arbetande hund hon är avsedd att vara. Den lilla tuggade på sin kompis som stod ut, med nöd och näppe. (Varifrån kommer de orden? Vad är näppe?)

Att det kan kännas så gott att växla några ord med en okänd människa. Sorgligt och glädjande, samtidigt.

Om nätt en vecka är det Jans begravning. Fortfarande vet jag inte vad jag kommer att säga, men de teman jag cirklar kring är heder, respekt, kärlek och tacksamhet. Och lättnad. Försöker avhålla mig från att tala om vad som ska slängas och sparas och ingå i bouppteckningen från Jans hem. Sonen och hans söner tar hand om det. En del av det som finns där betraktar jag fortfarande som mitt – men tänker inte gå in i någon diskussion kring någonting. Kläderna kan kanske komma någon till glädje, men vill sonen slänga för att bli av med det så okej. Senast jag var där var jag alldeles utmattad när jag kom tillbaka hem till mitt. Utan att egentligen ha gjort någonting. Det är utmattande att skiljas från ett liv, hans och vårt. Och att slutgiltigt skiljas från honom, även om vi juridiskt skildes för nästan tjugo år sedan.

Jag tänker att det är någon sorts ordning i det system som är allas våra liv. När Ulf och jag separerade på grund av mitt spelmissbruk, fanns Jan där. Några år senare dog Ulf, och då fanns jag där för Jan som behövde mig. Och Molly dog när det började bli så att jag faktiskt inte kunde ta hand om henne längre. Nu dog Jan, när jag inte orkade mycket längre med att försöka ge honom ett liv som var bättre än ett på ett ”boende” (hatar det ordet)..

Och vi andra lever ett tag till, förhoppningsvis. Året är nytt och blir kanske bättre än det gångna, eller åtminstone annorlunda. Nu god natt, tidigt. Läser en stund till, sedan i säng.

1 januari 2021 – fingrarna slinter lite när jag skriver datum. Ingen sol idag, vare sig upp eller ner, grått och runt nollstrecket. For in till Ica och lämnade Bokbörsen-böcker. Tog in ved. Är trött redan tidigt på eftermiddagen, och ändå sov jag gott vid tolvslaget igår. Kanske är det som syrran föreslog att jag faktiskt inte är van att sova en hel natt, utan att behöva ta hand om någonting.

Idag blir inte mycket skrivet, orken och lusten infinner sig inte. Jag eldar min vedspis och .mina ljus på köksbordet, har pratat med yngste sonen och ena syrran. Det är tyst och stilla här, och nu svart utanför fönstren. Önskar alla en god fortsättning på det här obekanta året.

Nyårsafton 31 december 2020 – jag har just sett himlen bortanför skogen brinna i solnedgången. Framför skogen låg en tät dimma. Både sol och dimma har nu försvunnit, och allt är grått igen, men ändå lite ljusare en stund till. Klockan är strax tre på eftermiddagen.

Ved är intagen, sopor slängda. Telefonen är tyst, men i förmiddags ringde min kusin och ville ha adressen till begravningsbyrån för att skicka en hälsning till Jan. Det fick hon.

Så har jag äntligen hittat en beställd Bokbörsen-bok och kan skicka den och ytterligare två nästa gång jag kommer till Ica och postinlämningen. Med munskydd på.

Det är ovant och konstigt det här, att vara alldeles ensam (frånsett förstås barn, barnbarn och släkt på distans). Innan Ulf dog fanns han ändå med mig ofta, även om vi officiellt (inför hans släkt) hade separerat. När han dog för fyra år sedan behövde Jan mig, och jag var tillgänglig. Nu är jag ensam. Tur att jag någonstans begriper att jag behöver mig. Ingen tvåsamhet längre. ensamet…

Har pratat med sönerna och syrrorna, har messat till vår sondotter som skickat hälsning via FB. Nu är allt lugnt, nyårsaftonen går vidare och jag kommer definitivt att sova vid tolvslaget.

Idag, den 29 december 2020, är det alldeles svart och regnigt utanför fönstren. Svart har det nog inte varit hela dagen, men grått. Jag trasslar med datorn som plötsligt börjar ladda ur batteriet – och ladda via eluttaget fungerar inte som det ska. Är det laddaren som är slut – eller batteriet? Ett nytt batteri kostar ca 900 kr, ny laddare ca 300. Hur vet man vad som är fel?

”Sorgen är randig.” En vän i Näsåker har just berättat för mig att hon fick de orden av en vän när hennes man dött. För mig är det en väldigt tydlig bild av hur sorg fungerar.

Idag, den 30 december, har jag inga problem med laddningen av datorns batteri. Teknik är konstigt. Jag försöker aktivera mitt inaktiverade Spotify-konto – det blir rena ”moment 22”.  När jag försöker logga in och återställa det lösenord jag glömt får jag beskedet att det inte finns något aktivt konto. Och rådet att registrera mig. När jag försöker göra det, får jag veta att det redan finns ett konto med min e-postadress. Rundgång i systemet, Spotify får klara sig utan mig, och vice versa.

Min energi är fortfarande på sparlåga. Sitter mest och glor. Nyss gladdes jag åt först två promenerande fasantuppar nära huset, och så lite efter de andra en tredje som sprang för att hinna ikapp. Det är samma fasaner som jag såg häromdagen på långt håll, undrar om det också finns hönor.

Redigerar ett manus någon timme. Mer orkar inte vare sig kropp eller huvud, just nu. Har pratat med ena syrran och med yngste sonen. När jag nu tar ur hörapparaterna hör jag inte längre klockan på väggen i köket ticka. Skönt. Förmodligen hör jag inte heller om någon annan ringer, men den risken är inte stor.

I morse när jag skulle tända spisen lyckades jag få loss ”underluckan” och stod med den i handen. Ena sprinten var en aning spräckt och därmed lite för stor för det hål den skulle in i. Efter mycket om och men, och användande av ficklampa, hade jag båda sprintarna på plats över respektive hål. Men de gick inte ner. Fram med stora hammaren, och några kraftiga smällar – så hamnade luckan på plats. Om den inte gjort det, hade jag inte kunnat använda spisen. Pust.

Så har jag lyckats koppla en liten Bluetooth-klaviatur till Jans platta som jag ”ärvt”. Men alla hans för mig okända lösenord hindrar mig från att städa innehållet… Jag har i alla fall insett att jag kan öppna min e-post via Telia webmail. Men det vore bra om jag också finge tillgång till Word-programmet. Vet just nu inte hur det ska gå till.

Jag klyver några vedpinnar som ska tjäna som tändvirke. Har lärt mig att slå in yxan och så låta den sitta där den sitter och dunka vedträt i huggkubben. Den som Mats gjorde, som står i köket. Den har jag stor glädje av. Mina döda pratar med mig varje dag nu, kanske en del av det sorgearbete som sägs ska till. Ett energikrävande arbete, jag är trött mest hela tiden.

Dagen har övergått till svart eftermiddag därute. Jag gör just ingenting, och ändå plottrar jag med mycket. Mina tunga bokkartonger är inne i huset via pirran. Den höll som den skulle den här gången. En tom banankartong ligger i bilen, flera finns i källaren. Tanken är att de kan användas när vi så småningom städar Jans hem.

Svart måndagsmorgon den 28 december, tre grader varmt. Äter frukost när klockan är åtta, planerar att åka till Sundbyberg så snart det blir lite ljusare.

Har just kommit tillbaka hem, efter att ha tvättat och plockat i Jans hem hela dagen, tillsammans med sönerna. Är alldeles slut, utan att ha gjort så mycket – men emotionellt trött, det är jag. Och säkert sönerna också. Det var fint att kunna gå igenom saker och ting och fundera på vad som kan behållas, och vad som kan slängas. Eller återvinnas på något sätt.

Som vanligt gillar jag inte att köra när det är mörkt, men jag ville hem. Och det gick bra.

Ett tag trodde jag att jag glömt nycklarna i tvättstugan i Sundbyberg. Hade tur och mötte en granne som öppnade åt mig. Inga nycklar, men väl tvätt som jag glömt att lägga i torktumlaren. Den hänger nu här, på syrrans tvättställning.

Jag kollade i bilen, inga nycklar, inte i arbetsrummet, inte i köket. Inte i några fickor. En vända till fick mig till sist att se nyckelknippan i ”min stol”, den hade halkat ur fickan där. Det här är ett typiskt stressfenomen för min del. Kommer aldrig att glömma hur min vän och jag jagade igenom San Fransisco på jakt efter min plånbok (detsamma som nycklar i stressiga situationer), hur jag ringde och väckte Jan som spärrade korten. Och hur jag förstås hittade plånboken där den skulle vara när jag lugnat mig.

Nåja, nu är nycklar och jag hemma, jag har tänt vedspisen och tror att den tar sig. Ljusen brinner på köksbordet. Någon sorts frid infinner sig.

Tacksam för fina söner som var med mig idag. Den äldste tog dessutom mina två tunga bokkartonger på pirran ner till bilen. Nu ska de in i huset här, men det får vänta till i morgon.

Söndag 27 december 2020 – vaccinering påbörjad i landet. Än så länge i mycket liten och varierande skala beroende på region och planering.

Snön som var vacker igår, regnar bort idag. Det blåser kraftigt, ingenting som lockar ut mig. Det blir stugsittande idag också. Har tagit in mera ved, eldar även om det är runt fem grader varmt ute.

En fasantupp satt mitt på vägen utanför huset, kanske var det den nya sanden som lockade. Eller om det var salt och sand som spreds för en stund sedan.

Idag får jag prata med mig för att hålla min ensamhet ifrån mig. Det är inte bara dagens ensamhet, den framöver spökar också för mig. Och jag vet att jag har söner och syrror och andra som bryr sig om mig, just nu hjälper det inte. Jag tycker synd om mig själv, och det är inget roligt tillstånd. Försöker förvirra mig genom att läsa om Tristans Jones´ En otrolig seglats, plockar lite här och där, rättar till en tavla som hamnat en aning snett. Tar in ved.

Byter sittplats, vid köksbordet när jag skriver, i Jans fåtölj när jag läser. Min husmus har smällt fällan utan att fastna. Jag slänger fällan.

Nu är fasanerna fyra, lite längre bort på vägen. Alltför långt bort för att jag ska se om det enbart är tuppar, men tillräckligt nära för att känna igen deras speciella sätt att springa, när de får för sig att söka skydd i syrenhäcken där borta.

Klockan är halv fyra, det är svart därute. Jag har stuvat potatis till den gravade laxen och middagen. Ljusen på köksbordet brinner, liksom spisen.

I morgon åker jag till Sundbyberg, äldste sonen kommer också dit för att hämta papper och nycklar. Jag ska försöka få tid i tvättstugan. Gå till apoteket och lämna in medicin, ta reda på vad vi ska göra med rullatorer etc.

Annandag jul heter den här dagen. Jag är urlakad, trött och ledsen. Det är vackert med snön, fåglarna är fina och roliga, jag tröstäter skorpor med smör till kaffet. Musen under diskbänken har varit igång i natt igen, utan att dö. Ingen sol idag.

Pratar med min ”lillasyster”, hon är omtänksam som ringer varje dag, med hälsningar från kusiner och vänner. Hon hade sett annonsen i DN, och tyckte den var enkel och fin.

Jag försöker komma fram till vad det är för fågel, den jag kallat sävsparv. Lyckas inget vidare.

Jag tänder ljusen på köksbordet nu när det börjar skymma, klockan är drygt tre.

Jag vinkar åt gårdens småbarn som går förbi, de vinkar tillbaka. Vägen har plogats, och verkar såphal, att döma av hur ungarna halkade fram… Jag åker ingenstans förrän på måndag, och då till Sundbyberg. Vill hämta mina bokkartonger (två kvar där) och mina kläder. Kanske tvätta den tvätt jag bar dit för ett par veckor sedan. Och packa upp påsen med Jans karantänade kläder.

Slänga en del. Kanske fråga om Anders vill ha/kan ha en del. Om två veckor är det begravning.

Nu, när klockan är nästan sju har jag ätit en räkmacka, med ägg, majonnäs blandad med gräddfil, sallad och tomater, och stenbitsrom. Mättande.

Ser ingen måne, bara att det är svart utanför fönstren. Snart går jag och lägger mig, av pur leda. Även om jag vet att det innebär att jag vaknar vid fyratiden i morgon bitti. Igen. Vill inte det här, men har inte kommit på hur jag ska få mig att sluta deprimera mig… Om en stund Rapport.