beskrivarblogg

Annandag jul heter den här dagen. Jag är urlakad, trött och ledsen. Det är vackert med snön, fåglarna är fina och roliga, jag tröstäter skorpor med smör till kaffet. Musen under diskbänken har varit igång i natt igen, utan att dö. Ingen sol idag.

Pratar med min ”lillasyster”, hon är omtänksam som ringer varje dag, med hälsningar från kusiner och vänner. Hon hade sett annonsen i DN, och tyckte den var enkel och fin.

Jag försöker komma fram till vad det är för fågel, den jag kallat sävsparv. Lyckas inget vidare.

Jag tänder ljusen på köksbordet nu när det börjar skymma, klockan är drygt tre.

Jag vinkar åt gårdens småbarn som går förbi, de vinkar tillbaka. Vägen har plogats, och verkar såphal, att döma av hur ungarna halkade fram… Jag åker ingenstans förrän på måndag, och då till Sundbyberg. Vill hämta mina bokkartonger (två kvar där) och mina kläder. Kanske tvätta den tvätt jag bar dit för ett par veckor sedan. Och packa upp påsen med Jans karantänade kläder.

Slänga en del. Kanske fråga om Anders vill ha/kan ha en del. Om två veckor är det begravning.

Nu, när klockan är nästan sju har jag ätit en räkmacka, med ägg, majonnäs blandad med gräddfil, sallad och tomater, och stenbitsrom. Mättande.

Ser ingen måne, bara att det är svart utanför fönstren. Snart går jag och lägger mig, av pur leda. Även om jag vet att det innebär att jag vaknar vid fyratiden i morgon bitti. Igen. Vill inte det här, men har inte kommit på hur jag ska få mig att sluta deprimera mig… Om en stund Rapport.

Juldagen 2020 – snö, och det snöar fortfarande när klockan är tolv. Fröautomaten har fått nya gäster, en flock sävsparvar (tror jag). Domherrarna, och mesarna, nötväckan äter och far fram och tillbaka. Har inte sett hakspetten idag.

Däremot hade jag en söt liten mus i skåpet under diskbänken i morse. Jag öppnade dörren för att slänga något i sophinken, och där satt den och mumsade i sig valnötter. Båda fällorna hade smällt, musen var i hög grad levande. Vi tittade på varandra en stund, och så stängde jag dörren. Nästa gång jag öppnade var den fortfarande kvar. Då smällde jag igen dörren, den försvann. Nu har jag proppat stålull i det hål jag tror den kommer in genom. Det visar sig, jag har gillrat en fälla också.

Sävsparvarna har inget vidare bordsskick, de sätter sig i maten och hindrar därmed andra från att komma åt fröna. Men blåmesen är kaxig, den tränger ut de dubbelt så stora sparvarna. En morsk mes.

Nu är det vackert här. Ett snötäckt landskap så långt jag kan se. Torr ved från källaren är intagen, jag kan hålla mig inomhus och glädjas åt det vackra hela dagen. Fåglarna ger mig också glädje, det är ren underhållning att bara sitta vid fönstret och se på dem. Men jag tror inte att det är sävsparvar jag ser, vet bara inte vad annars. Kanske är det två sorter, en med en liten gulaktig strimma längs vingarna, en med vit.

Nu är en skata här och hälsar på, den är jag i alla fall säker på. Den klarar inte fröautomaten, så den satt en stund på planket och for sedan vidare.

Det fortsätter snöa, av och till. Jag tar fram färdiglagad middagsmat ur frysen. Ljusen brinner igen på köksbordet. Har pratat med yngsta syrran. Hon som minns mina teckningar från över femtio år sedan, och gav mig fina blyertspennor och skissblock i julklapp. Hon som tror ”att du har flera strängar på din lyra”… Jag är inte övertygad, men kan alltid använda både pennor och block till att skriva ord.

Julafton 2020. Min hittills konstigaste, och så är det för många. Marken är åtminstone vit av frost. Och solen lyser. Det ångar om husväggen när solen ligger på. Inga juldofter här i köket, inget som måste fixas i sista stund. Har putsat vedspisen. Och tagit in ved. Blåmesen puttar undan den nästan dubbelt så stora nötväckan från fröautomaten. Sätter sig helt sonika framför den andra fågeln och tar det den vill ha. Får mig att skratta högt för mig själv.

Jag har ätit min ”julmat” när klockan är två – ett par sillbitar, en skiva rökt lax, färdigköpta trista köttbullar, stekt potatis och stekt ägg. Jordgubbar var efterrätten. En Aalborgs i gammalt vackert glas till sillen. Vatten (hade glömt köpa öl). Trist.

Yngste sonen ringde, två gånger – andra gången för att berätta hur glad han var över en julhälsning från en tidigare chef. Och sondottern har också ringt. Ena syrran. Helen, kära fina omtänksamma och framför allt generösa vännen, ringde nyss. Och andra syrran. Vedspisen brinner. Jag har stängt dörren till Jans rum för att inte förlora värme i huset.

Solen är på nergång, där borta bakom skogen. I morgon lär det ska komma snö. Vi får väl se. Nu fortfarande en grad varmt. Nu har även fåglarna fått sin julmat.

Syrran skulle klä upp sig i klänning som kräver underklänning – hittade inte den senare. Jag sitter här i Ulfs gamla urblekta en gång rosa tenniströja (letar efter ordet, krage, knäppning tre-fyra knappar fram, korta ärmar), Mats jägargröna brallor, de vackra regnbågsfärgade tunna välstickade sockor jag fick av en vän på min bokrelease, fårskinnstofflorna, och Stinas Amerika-kofta. Den var ersättning för hundpassning när hon var där över. Äldste sonen ringer, och gör mig glad. Kanske åker de ut till landet till nyår. Och gulligt mejl från yngste sonsonen. Och samtal från yngste sonen där han låg i badkaret och lögade sig.

De mina tänker på mig, och på Jan. En hare springer förbi under gatlyktan precis när jag står i köksfönstret och tittar ut. Inga vildsvin inom synhåll so far.

Och jag ser på Youtube dansen till Leonard Cohen´s Dance me to the end of love, den mest sensuella dans jag någonsin sett. Fortsätter lyssna till Cohen, Willie Nelson, Neil Young, Björn Afzelius, Ebba Forsberg. Musik är gott för själen en julaftonskväll.

Just nu, tjugo minuter i fem på julaftonen, är det noll grader därute. Och svart, med en större halvmåne på himlen än igår.

Noll gran.

23 december 2020 – jag har tagit en kort promenad i något som nästan var solsken. Och så har jag klättrat på köksstegen, tagit ner och diskat taklampan i köket. Det behövdes. Passade också på att torka ovanpå köksskåpen… Idag har jag tänkt mig tunnpannkakor till middag, så jag har för säkerhets skull redan gjort i ordning smeten. (Brukar bli latare längre fram på eftermiddagen.) Tar fram några av sommarens jordgubbar ur frysen.

Jag får hälsningar i form av fina julkort, och vännen Stina i Löa har samlat sina skriverier i Bergslagsposten till en fin och minnesrik bok som kom med posten idag. Den kommer att glädja mig under julen.

Känner mig avstängd, personligt lockdown. Varken glad eller ledsen, bara tom. Nyss insåg jag att det här är den första och hittills enda jul jag är alldeles ensam. Alla andra jular har varit tillsammans med familjer i olika konstellationer.

Ena musfällan hade smällt och nöten var borta, men ingen mus. I den andra var nöten också borta, utan att fällan smällt. De är skickliga, de små liven. Och hungriga förmodligen. Vad lever möss av, utan människor och människors mat i närheten? Fågelfrön hittar de på backen under fröautomaten, men annars?

Har just talat med äldste sonen, och kunnat ge honom lite information. Han bokar tid med banken.

Nu har jag dragit fram spisen och städat bort mössens efterlämningar därunder – försöker blockera dem, lyckas inte. Nu är det rent i alla fall. Och jag fick dit lådan under spisen efter mycket pustande. Klockan är bara halv tre. Jag ser en halvmåne på en blå himmel. Fantastiskt, det är ljusare. Bortom skogen är solen på väg ner och himlen där är rödorange. Nu drar sig solen undan, himlen bleknar.

Jordgubbarna har tinat tillräckligt, går att kombinera med tunna frasiga pannkakor om några timmar.

Jag trampar runt. Sitter en stund och läser i ännu en tidigare läst bok. Kollar FB, mejl. Pratar med yngste sonen, som vill försäkra mig om att inte vara orolig för att han skulle ut och handla julklappar idag. Han lät bli. Jag försöker skrämma upp honom så mycket jag kan…

Detta är den minst juliga jul jag någonsin upplevt. Den är enbart ett datum. Har inte ens några Bingo-lotter till kvällens program. Jag har blockerat inköp av dem likaväl som övrigt spelande. Tacksam att jag inte visste att Ernst var på teve igår, och därmed slapp se honom – eller han kanske inte kan ses på SVTplay? Det är vad jag har tillgång till, och det räcker.

Ännu en sådan där för tidig middag – jag har ätit mina goda tunnpannkakor (ja, jag är bra på sådana) med jordgubbar till. Och klockan är bara halv sex, när jag dessutom har diskat och torkat. Så är det nu. För mycket tid och för lite som behöver göras.

Äldste sonen undrade om jag ville bo på landet ”framöver”. Jag svarade att jag vill stanna här hemma, så länge jag kan. Han ville att jag skulle vara lite närmare – men landet är inte närmare hans bostad än Addarsnäs är. Han bryr sig, han oroar sig måhända. Men än klarar jag mig, något/några år till. Det som händer när jag inte gör det får hanteras då. Av någon annan än mig.

Och yngste sonen är, på min inrådan, i pappas lägenhet för att kolla om han (sonen) kanske kan ha den där ouppackade vita skjortan som ligger i en garderob. Jag har också bett honom befria kylen och frysen från sådant som han kan tänka sig konsumera. Han tyckte det var svårt att vara där utan pappa, men när vi pratades vid en stund senare var han lugnare.

Uppesittarkväll. Tanken är väl att man är uppe länge och fixar inför julafton – numera tror jag att man glor på teve och spelar Bingolotto. De som kan vara tillsammans är det, och det gläder mig. Vi andra överlever ensamheten, om än inte covid19. Jag har så svårt att förstå att jag tydligen haft smittan, utan några som helst symtom. Utan att vara eller känna mig sjuk. Medan Jan dog av samma smitta. Svårt att acceptera, tacksam att ingen någonsin kan berätta för oss varifrån smittan drabbade honom, eller mig.

Det är nära två grader varmt ute fortfarande. Här lär det inte bli någon snö i jul. Får gärna fattas resten av vintern också. Nu vill jag ha ljus och sol och värme. Det grå har varat tillräckligt länge.

Nu är det kväll, denna tisdag den 22 december 2020. När du skulle ha fyllt 85 år om du inte dött för en dryg vecka sedan. Det är som det är med det, och med resten. Corona muterar, sprids, liksom paniken och hoppet om att vaccin av någon sort ska frälsa oss. Eller åtminstone några av oss.

Själv funderar jag på att dra fram spisen och städa därunder och bakom. Det var länge sedan. Men inte förrän i morgon. Om.

Har pratat med sönerna och syrrorna. Och ätit inlagd sill och kokt potatis med gräddfil och lök till middag. Hade tänkt tunnpannkakor med mjölk som snart är oduglig, men det får nog också bli i morgon. Så särdeles julmatig är inte min matsedel denna konstiga jul. Det är nog första gången i eget hushåll som jag inte gör någon julskinka. Eller Jansson. Eller revbensspjäll.

Musfällan under diskbänken har smällt en gång, men noll mus. Jag har laddat igen. Musen lär komma tillbaka.

Fortfarande regndroppar på köksfönstret. Och svart därute. Men inte här i köket, lampor och ljus brinner. Vedspisen också, men det syns just inte, bara känns.

Din födelsedag idag, Jan. 85 år. Din dödsannons kommer förmodligen in i DN på julafton. Erik har ordnat allt. I natt, när jag inte sov, hade jag helt klart för mig vad jag skulle säga på din begravning, till dig och till oss. Idag är det borta – men jag tror att jag hittar orden igen. Du lär inte bry dig, det jag vill göra är ge dina barn och barnbarn glimtar från ditt och vårt liv. Och jag vill berätta om din absoluta pålitlighet, hur du alltid fanns för oss när det behövdes, utan stora eller många ord.

Jag är tämligen labil, ledsen eller arg. Lite glad när solen visade sig, som alldeles nyss, ett ögonblick. Mest är jag ändå lättad över att du – och vi – slapp uppleva att du inte kunde fortsätta bo hemma. Lättad över att du slapp komma till ett mer eller mindre ”bra” boende utanför ditt hem.

Nu mulnar himlen, någon sorts nederbörd på väg. Det blåser. Askhinken får stå kvar på trappen till i morgon. Inga fåglar idag vid fröautomaten, trots att den är påfylld.

Måndag 21 december 2020 – grått, tror mig se små, små regndroppar på fönstren. Jo, de hänger också i trädets grenar. Drygt sex grader varmt. Ljusen på köksbordet tända, stretar på med att få igång vedspisen. Den vill inte alltid när den hunnit bli kall under natten.

I morgon är det din födelsedag, Jan. Du skulle fylla 85, tror du är nöjd med att du slapp. Du har varit död en vecka, som känns orimligt lång.

Glömde varmvattenkranen på, det tar en stund för det varma vattnet att komma till köket. Nu är det kallt. Hörde inte att kranen stod och rann, eftersom jag lät öronen vila från hörapparaterna. Duschen får vänta. Disträ.

Ska strax åka till sopstationen och slänga en del som kom fram i skrubbstädningen igår. Skönt att bli av med sådant som ändå bara trängts i den lilla skrubben, mina sedan länge hoptorkade färgtuber till exempel. Och diverse gamla anteckningsböcker som jag aldrig vill läsa igenom. Att jag fortfarande har tre kattlådor i källaren, plus en oanvänd och aldrig monterad kattlucka, är en helt annan sak.

Jag sätter mig i Jans stol och läser en stund, Tristan Jones´ En otrolig seglats. Och dricker en kopp kaffe. Spisen brinner snällt igen.

Har svårt att hitta min läsro. Handlar förmodligen mera om mig än om de böcker jag försöker läsa. Och nu kan jag inte ägna mig åt skrubben, den får duga som den är ett tag. Fågelfrö kan jag fylla på. Och hämta ännu ett par kartonger från källaren, att fördela loppisgrejor i. Gjort, gick för fort. Trots att jag gick en liten omväg till fröautomaten för att inte halka på berget och mossan… Klockan är bara halv ett.

Hårt tunnbröd med skivad kall kokt potatis och rökt lax, svartpeppar. Till detta en mini Aalborgs. God lunch. Jullunch. De senaste jularna har jag fungerat som bilförare, ingen snaps. I år sitter jag hemma, ensam och dricker en liten snaps till det som inte kan kallas julmat. Köttbullar och surkål? Gubbröra. Gravad lax. Möjligen en liten Jansson om jag ids. Vörtbröd och rödkål har jag inte skaffat i år, inte någon julskinka heller. Men sallad och tomater och god potatis.

Sol. Sol. Sol rakt in i min själ. Den får mig att gråta. Jag vet vad mörkret gör med mig, nu får jag hälsosam draghjälp av ett ögonblicks sol. Kvart över två har solen försvunnit igen.

Har talat med båda sönerna idag. Jans dödsannons är på gång.

Nu (kvart över tre) är det mörkt igen. Men solen fanns där, och finns där i morgon också. Även om den kanske inte syns. Det var fint att bli påmind idag.

Jans död var inte oväntad, den var befriande, för honom och för mig. För hans söner också, som nu slipper vara oroliga för honom. Nu ska bara resten överlevas också.

Jag lossar hår, följd av stress och/eller corona. Covid19 är stress för hela ens system. Jag dricker någonting varje dag, för ofta, för mycket. Har gjort hela det här året, kanske bidrog det till att jag inte blev sjuk trots att jag sägs ha varit smittad. Jan dog. Jag gjorde det inte, inte än i alla fall.

Jag är virrig och irrationell, glömsk. Axlarna är spända så att det känns som om de sitter ovanför öronen. Men jag har rena lakan i sängen, bytte igår. Det nya flanellpåslakanet är för långt, gillar det inte. Nu ska jag tvätta det när jag tvättar på Vintergatan nästa gång. Kanske det krymper lite? Eller är det täcket som är för kort?

Har – före Jans död – mejlat Jakobsbergs-geriatriken igen, om ersättning för den förlorade hörapparaten. Har inte hört något. Har också mejlat bostadsrättsföreningen om Jans död, liksom äldrehandläggaren på kommunen, ingen reaktion från någondera. Jo, nyss kom mejl från styrelseordföranden i föreningen, de beklagar sorgen och vill veta vem som representerar dödsboet. De fick Eriks telefonnummer.

Tacksam för att Erik tar hand om begravningsarrangemang och annons, han har valt fin musik också. Och jag är glad att jag hittat testamentet.

Två dagar i rad har jag fått lov att kräkas upp frukosten – re flux eller så. Det enda som hjälper då är att sätta fingrarna i halsen. Idag gick jag och lade mig en stund därefter, kände mig darrig. Nyss har jag ätit en tidig middag, halv fem. Dillkött, sås och potatis kvar från igår. Jäklar så gott. Har ett glas rödvin framför mig.

Ska i morgon skicka en Bokbörsen-bok till beställaren och min bok till Jans brorson, Kristian. Han skickade ett fint SMS och betalade boken idag. Han hade pratat med Anders också, vilket gjorde mig glad.

Spisen brinner äntligen som den ska, den har varit motspänstig idag. Den och vinet gör att jag inte fryser just nu, har känt mig frusen hela dagen. Satte på fläkten en stund, men den lät så konstigt att jag stängde av den.

Letar efter något att läsa bland alla böcker här. Tar Irving´s A Widow for one Year, läser baksidestexten och vill inte fortsätta. Den berättar om en kvinnas liv, i tre tidsperioder. Gillar av någon anledning inte böcker som gör så, och ibland växlar mitt i mellan de olika åren. Läser gärna böcker som utspelas i forntid, medeltid, eller idag – men inte far hit och dit och vill att läsaren ska göra detsamma.

Diskar.

Om inte corona vore så kunde jag ju inbilla mig att jag ville resa någonstans. Det tänkte jag för inte så länge sedan, när jag absolut inte hade några pengar. Nu har jag lyckats spara en del och skulle ha råd. Då är resande förbjudet. Kanske lika bra, jag slipper försöka bestämma mig för vad jag vill. Just nu är jag inte kapabel att bestämma någonting.

Birgitta i Sala ringde, Deniz ringde, Stina, Meta SMSade som svar på mitt mejl. Johanna i Näsåker ringde, och Anna Eidem. Lena i Avesta. Sten, Anna och Anne. Kristian SMS idag. Syrrorna förstås, snart sagt varje dag. Många, många andra har läst min blogg och kommenterat. Andra har inte gjort det, eller så har jag missat.

Vad vill jag säga med detta? Vet inte. Eller kanske, tror det var Kristina Lugns ord, ”det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det, blir man aldrig glad.” Sant, det är ett sorgearbete att leva, att våga kärlek trots att alla vet att den tar slut, ibland i döden, ibland av andra anledningar. Bara när man själv dör tar ens sorgearbete slut, i döden finns ingenting. Men arbetet finns kvar för människorna som lever vidare.

Jag tycker inte att jag hört klockans tickande så högt förut. Någonting knackar lite i huset också, en fågel? Hackspetten är väl inte igång i mörkret? Möss? Eller bara något som vinden låter dansa mot en vägg?

I kylen har jag rödbetssallad, gravad lax och lite rökt lax. Rökt skinka och smörgåsost. Surkål. En påse delikatesspotatis, sallad, morötter, några palsternackor. Tomater på bänken. I frysarna finns diverse. I år blir det ingen julskinka, inga revben, ingen Jansson. Ingen rödkål. Kanske lite gubbröra, köpte en liten flaska Aalborgs med vinleveransen. Då, när Jan fortfarande levde. Inte för att han skulle vilja ha någon snaps. Vem ska nu dricka allt hans alkoholfria vita och rosévin? ”Vattna blommorna med det” tyckte äldste sonen. Och äta upp allt hans mörka bröd som ligger i frysen. Jag tål det inte, eller snarare, min mage tål det inte. Tror jag.

Eftersom han är död slipper Jan nu bry sig om tumören i urinblåsan. Den som kanske togs bort vid operationen, den som var anledningen till att han alls var på Danderyd. Han slipper all blodprovstagning, det var alltid svårt att hitta rätt. Han slipper inse att han glömmer saker, slipper ha blod i urinen, slipper gå till tandläkaren (som för övrigt meddelade att han pensionerat sig, ungefär samtidigt som Jan dog). Han slipper mitt tjat om att sitta och kissa, inte stå och skvätta bredvid toaletten. Han slipper halka ur sängen och ner på golvet här hemma hos mig, i hans bostad har han fortfarande ett galler vid sängen. Han slipper blöjor och madrasskydd – och det gör jag med, ännu. Han slipper mitt taffliga hårklippande.

Det finns mycket att vara glad över. Också, när jag väl börjar fungera tankemässigt, en stund.

Men jag är vilsen, Jan har varit i mitt fokus så länge nu. Vad ska jag nu syssla med när jag inte har honom att ”ta hand om”? Sedan – när allt praktiskt är avslutat, bouppteckningen klar och bodelningen också. Vad ska jag göra?

Lördag 19 december 2020 – sov till nio, men var för all del vaken mellan fyra och halv sex. Drömmer, inte mardrömmar, men inte heller goda drömmar, mycket släkt och barn, bad i sjöar fulla av fisk, sorter jag aldrig sett och som ingen kan ge namn. Vaknar med rädsla, för vad?

Ljusen på köksbordet brinner, men än har jag inte tänt vedspisen, bara tagit bort askan och lagt in ved. Syns på mina sotiga fingrar inser jag nu. Handtvätt, nagelklippning och fint samtal med ena syrran.

Har fått ännu en stickad disktrasa av sagda syrra, nu kan jag växla medan den ena tvättas. Och ett fint kort fullt av omtanke från sönernas ena kusin. Och så har jag telefonpratat med en gammal vän. Det är gott med allas medkänsla detta konstiga år.

Lite sol långt borta på himlen. Ljusare.

Min torra timjan och dito rosmarin ligger nu i komposten. Och jag har tagit in ved. Pasta och bacon blir Carbonara-middag.

Himlen är vackert rosaröd av solen som är på väg att gå ner. Jag blir lite glad. Någon dag snart kanske jag blir så energisk att jag röjer ur skrubben. Där behöver plockas i ordning, och kanske kolla vad barn och barnbarn möjligen vill ha – Jans föräldrars fina bröllopsservis till exempel, snart hundra år gammal och i gott skick. Jag har använt den när vi varit många, här eller hemma hos Jan. Nu känns det inte som om vi blir så många, så ofta… Kanske kan den få hamna på landet, en hel del porslin och glas där är färdigt att bytas ut.

En hel del av det jag har i skåp och lådor kan sorteras som tänkbara loppisgrejor. Förutsatt att det blir loppis igen i vår eller sommar. Jag vill rensa bort sådant jag inte använder, typ snapsglas, glöggmuggar – dricker numera ytterligt sällan snaps och aldrig glögg. Det räcker för min del med ett par gamla vackra snapsglas.

Har nu också talat med andra systern min – så glad och tacksam att de finns.

Och trött och less på allt käbbel om vad som varit rätt och fel i Sveriges hantering av pandemin.

Fredag 18 december 2020 – har bestämt mig för att det är fredag. Grått och varmt ute. Vedspisen knäpper, ljusen på köksbordet brinner. Den här dagen har inga måsten. Jag behöver inte ens laga middag, det som blev över igår är lika gott idag.

Jag gick just ut en vända och fyllde på fågelfrön. Det blåser kallt. Och jag är märkligt tom, nollställd, utan energi. Ingen, inte ens jag själv, ställer några krav på mig just nu. Det är kanske det som känns ovant. Så lär det vara ett tag.

Mör och ledbruten i kroppen också, efter landningen i betongtrappen igår. Det kändes inte då, men nu ömmar ryggslutet.

Jag distraherar hjärnan med en timmes redigerande av kundmanus. Nu en kopp te och en muffins. Klockan är kvart över två.

Ytterligare 100 döda efter covid19. Nära åttatusen totalt. Mycket syndabockande nu. Hoppas befogad kritik också leder till förbättringar, till exempel inom äldrevården, hemtjänst och boenden.

Jans brorson skickar meddelande med goda ord, som värmde mitt hjärta. Han beställde också min bok, gladde mig det med. Om du läser detta kära vad du nu kan vara i relation till mig, så hoppas jag att glädje och tacksamhet för din omtanke framgår. Jag är alltid mycket kortfattad i meddelanden på telefonen, skriver hela tiden fel…