beskrivarblogg

Klockan är fyra, det är svart utanför fönstren. Jag har talat med Sofia idag. Annars har telefonen varit tyst.

Nu börjar det krypa i mig. Hoppas sonen är hos sin pappa, hoppas sonen ringer mig. Jag vill veta hur det är med Jan. Och jag vill inte ringa sjukhuset. Vedspisen får lite omvårdnad, lite röra runt med spiskroken och ett mindre vedträ in. Det är nära åtta grader ute fortfarande. Märklig vinter, också.

Vill ha godis, har inget. Glass, men glass vill jag inte ha. Är nog bara ett uttryck för min vånda. Plötsligt ser ordet uttryck konstigt ut, det stavas väl med två t? Ena syrran ringde just.

Sonen ringer, han får inte komma på besök. Generellt besöksförbud gäller.

Jan är så pass mycket bättre än igår – och därmed inga besök… Absurt. Men bra, Jan har ätit idag och den sköterskan som sett honom hela helgen kunde säga att han är markant bättre. Fortfarande förmodligen dålig, men kanske ändå mera ”stabilt dålig” än tidigare. Jag ringer inte idag. Nu ska jag försöka koppla av. Men först ska jag prata med yngste sonen och med syrran.

Ännu en grå morgon. Ljusen på köksbordet hjälper lite, fåglarna får mera frön och far som tättingar runt automaterna vid trappen. Som får sopas senare idag. Jag har ätit frukost, och tänt vedspisen, bäddat sängen. Sitter i morgonrocken och försöker skriva, försöker hålla oron stången. (Konstigt uttryck.)

Jag är glad och tacksam över att Sofia åkte till sjukhuset igår kväll. Jan var tydligen mycket trött. Och sköterskan berättade tidigare att han fått ”lite morfin” för att lugna andningen. När jag kommenterade ”så tar man död på dem också” höll hon med… Jag fortsätter tro att de gör vad de kan för att han inte ska lida. De är medkännande människor och proffs. Men jag är fortsatt ledsen över att inte få komma till sjukhuset. Bra att sonen åker dit idag.

Har duschat och tvättat håret, men tänker inte klä på mig. När min värld är onormal, blir jag det också. Får påminnelse från Postnord om uthämtat paket. Nu en kopp kaffe, och en kubb som är ännu torrare idag.

Läste om någons köttbullar på Facebook, jag förbereder köttfärsen för köttbullar – har inte gjort sådana på år och dag. Hämtar in ved, iklädd morgonrock när klockan är kvart över tolv. Sätter nya ljus i stakarna. Såg en stund på SVTplay om finska surfande ungdomar på Bali. Tröttnade. Försöker nu läsa lite.

Jag noterar hur jag tappar ord, och ibland är på väg någonstans utan att komma ihåg vad jag skulle göra där. (Enbart än så länge inom huset.) Just nu försöker jag komma ihåg vad den där fågeln heter, som är lite röd och svart på huvudet och även var här igår. Då visste jag, nu är det borta. Steglits, som tur är har jag en fågelbok i köket. Hjärnan är ockuperad, också när jag inte upplever att jag medvetet tänker på Jan.

Har just talat med Sofia, ”det var jobbigt, men personalen är fantastisk, särskilt hans sköterska, hon var underbar”. Hon åker nog inte dit idag igen. Men jag hoppas på Erik, kanske hans fru också.

Onormalt tidig middag idag också, nyss. Köttbullar och hemkokta bruna bönor. Nästan gott. Och så har jag hängt tvätten jag glömt bort. Julstjärnan börjar fälla blad. För varmt i köket? Flyttar den till ett svalare rum. Själv sitter jag kvar i köket.

Igår kväll blev det några flera ord. Och i morse hade jag ett meddelande från Sofia, som varit hos farfar. Han var väldigt trött, kanske åker hon dit idag igen. Kram kära sondotter!

Lördag 5 december 2020 – jag har bytt gardiner i köket idag. Likadana som tidigare, men rena. Tunna vita. Känns bra, även om skillnaden kanske inte syns. De är de enda gardiner jag har, förutom rullgardiner. Tycker bäst om att kunna se ut. Om någon ser in får hen skylla sig själv.

Jag tycks tro att jag ska äta bruna bönor till söndagsmiddag, eftersom jag tagit fram sådana ur frysen. Köttfärsbiffar till, köttfärs också på tining i kylen. Vi får väl se.

Jag behöver gå till sängs, känner mig smått yr av trötthet. Ska bara blåsa ut ljus, kanske vänta en stund till om Sofia ringer och berättar om sitt besök hos Jan. Om hon inte ringer i kväll, så gör hon det i morgon. Diskbänken är tom på disk. Bönorna får tina färdigt i kylen. Spisen ska få ett par vedträn till.

Varje kväll nu har jag tagit med mig fårfällen i sängen, den som annars ligger i Jans stol. Gillar tyngden och värmen, och den lena ullen. På något sätt är den trösterik. Ingen katt, ingen hund och inte på länge någon man i sängen, då behövs något annat.

Jag gick till sängs redan vid halv nio, somnade fort och vaknade vid ett. Vaken några timmar, sov igen till halv nio… En ny dag, andra söndagen i advent.

Lördag fortfarande – det är konstigt hur en människa, jag, fungerar. Nu när jag har pratat med sjukhuset, grinat för att jag inte får besöka Jan, fått veta att han är dålig och kanske inte klarar sjukdomen – då är jag ”ledig”. Då kan jag i alla fall få mig att tro att jag kan koppla bort Jan och covid19 för kvällen. Då väntar jag inte längre på att kunna ringa till sjukhuset, eller på att de ska ringa.

Vilken tur att det finns diverse försvarsmekanismer att ta till när verkligheten blir alltför påfrestande. Men utmattad är jag ändå. Och Jan: ”ge f-n i att dö i natt Jag får börja tjata på dig igen, häng kvar, ge inte upp nu. Nu vill jag faktiskt se dig levande igen. Om du så ska dö strax därefter.”

Konstigt hur jag och Jan (och de våra, och alla andra) plötsligt lever i en verklighet som vi inte har några referensramar till. Vi vet inte vad vi ska vänta oss, vi har inte varit här förut. Liksom de flesta av människorna omkring oss. Vi förstår inte. Vi blir rädda när vi inte längre kan föreställa oss någon trygghet. Vi trodde vi visste hur livet skulle vara, hur döden skulle bli, någon gång längre fram. Inte nu. Och så är vi där. Nära den egna döden, nära våra käras död. Mångas död.

Lördag kväll, 5 december 2020 – Sofia, Mats dotter, besöker Jan ikväll. Kanske känner han igen henne, kanske inte. Kanske blir hon chockad av att se honom, kanske inte. Försökte säga att han är dålig… Jag blev glad att hon ville åka dit, i morgon gör Erik, äldste sonen, detsamma. Jag får inte, inte förrän jag fått ett negativt testsvar.

Önskar att jag kunde prata med dig så att du slipper undra var jag är, om du nu gör det. Förmodligen inte. Du är antagligen så borta att du inte registrerar mycket av det som händer omkring dig. ”Kanske lite mera stabil än igår” tyckte sköterskan. ”Men han är dålig. Vi vet inte om han klarar det här.”

Jag är alldeles slut, jag är ledsen och grinar. Gråter är en för vacker benämning på mitt snörvlande. Grinar som när jag var liten och gjorde det någon gång. Konstigt nog var jag hungrig, och åt pyttipanna med ägg och rödbetor till middag för en stund sedan.

Det här med att både vilja veta hur det står till med Jan, och inte vilja veta – det gnager hål på mig. Har lärt mig nu att jag ska vänta med att ringa till sjukhuset till strax efter fem. Då får jag prata med den ansvariga sköterskan.

Nu ska jag försöka läsa, ta ett glas rödvin och släppa taget om allt jag ändå inte kan påverka. Jag vill bara säga hur väldigt tacksam och rörd jag är över alla Facebook-vänners omtankar. Många har jag inte träffat i den så kallade verkligheten, andra är det mycket länge sedan jag träffade. Och ändå finns ni där, för mig och för Jan. Hoppas jag kan berätta det för honom.

Lördag morgon 5 december 2020 – än har ingen från sjukhuset ringt. Den här veckan har varit en enda lång väntan, avbruten av dagliga sjukhussamtal. I måndags beskedet om covid19, så ”stabil”, så sämre, syrgas och antiviral medicin och sämre och sämre, mera syrgas och cortison. Han har nog inte just ätit någonting heller på hela veckan. Hur länge ska han orka?

I natt har jag hela tiden tänkt på honom som död. Pratat med honom om det, talat om att det nog blir en begravning med bara de närmaste, att han ska få ligga i samma grav som Mats när det blir dags. Jag blir morbid, formulerar dödsannons i huvudet, försöker komma på hur begravningen ska ske, var den ska ske, att ingen präst ska mässa över honom. Kan jag göra det själv? Låna kapellet vid Lötsjön och en bårduk (eller vad det heter som ligger över kistan). Och så är det bara vi, Erik och hans familj, Sofia, Anders och jag som tar adjö av Jan. När han är död. (Fast jag visst håller på med det redan.)

Såg på Dolly Parton igår kväll. Hon nämnde Dan Hill´s Sometimes when we touch och att hon nog ville sjunga in den en gång. Den har jag sjungit i natt, melodin var klen, men orden starka. Såg den officiella videon från 1994 på Youtube, en ung och stark Dan Hill sjöng och spelade. Och så tittade jag på en inspelning från 2017. En mycket åldrad man försökte sjunga sin sång, och lyckades inte riktigt. Jag vet ingenting om hans liv, men det gjorde mig ledsen.

Den gamla kvinnan går förbi, hon som nästan varje dag är ute med sina stavar och går en lång runda. ”Jag måste gå” säger hon när jag kommenterar hennes ihärdighet.

Spisen brinner. Och ljusen. Syrrorna ringer, den ena har pratat med kusinen i Avesta. Hackspetten provar fröautomaten idag igen, det går inte idag heller. Nu provade han med den som sitter vid köksfönstret, lyckades landa ett ögonblick och fick med sig ett frö.

Pratar med ena syrran. Kvart i elva. Kvart över elva. Halv två har jag fortfarande inte hört något. De ringer när de kan. Pratar med yngste sonen och andra syrran.

Nog har jag insett att du inte kunde leva hur länge som helst, att din demens skulle bli allt ohanterligare, att jag inte skulle kunna ta hand om dig på ett sätt som var tillräckligt bra. Men detta hade jag inte föreställt mig, inte ens när det började bli begripligt att corona och covid19 dödar människor. Alltihop var fortfarande enbart siffror och skrämmande statistik. Tills nu. Nu är du en del av statistiken, åtminstone en bland de ”inlagda och smittade”. Än är du nog inte död, det borde jag ha fått veta.

Anhöriga till sjutusen döda har väntat som jag. I Sverige. I andra länder är det än värre. Unga och gamla, dittills friska, dör. På våra äldreboenden tycks det vara illa, smittan avtar inte med ökade kunskaper. Många vill fortfarande att livet ska vara som före corona, vill träffas, kramas, äta och dricka tillsammans.

Sönerna ringer, jag har inga besked. Ska försöka med sjukhuset efter fem, då brukar de ha tid att svara. Inget svar heller ännu på mitt test från i måndags. Det innebär att jag inte får besöka Jan, vilket jag får veta när jag får tag på ansvarig sköterska.

Mats dotter Sofia åker dit ikväll, Erik i morgon. Anders kan inte åka till sjukhuset, med tanke på vännen Lotta som haft cancer och är infektionskänslig fortfarande. Om han lever, och om jag får negativt besked på mitt test, får jag träffa honom i nästa vecka.

Enligt sköterskan har han kanske lite lättare att andas idag, verkar en aning mera stabil – men han är dålig. Slut för idag.

Sen eftermiddag denna fredag den 4 december, 2020. Det är svart utanför fönstren, här inne i mitt kök är ljusen tända på köksbordet och diverse lampor likaså. Spisen sprakar och gör det varmt och gott. Och samtidigt, här sitter jag och väntar på att få besked om att Jan är död.

Än lever han. Om än inget gott liv. Och jag önskar att det här icke-livet tar slut, han är värd att få vila nu. Slippa värdsligt elände av alla de slag, glömma att han inte kunde skydda sin son som dog. Slippa behandlas för en ”förändring” i urinblåsan, slippa andnöd och skit. Slippa.

Jag tror inte på något liv efter detta. Tror inte Jan gör det heller. Men jag pratar vidare med honom, på samma sätt som jag pratar med Ulf, pratar med Mats. De döda som jag älskar och älskat finns fortfarande, även om det emellanåt blir väldigt ensidigt. Det gör mig gott att prata med dem, de struntar nog i vilket. Vi kan jämna till och reda ut sådant som återstod att tala om när de levde. Och jag kan låta dem svara som jag vill. Kanske inte alltid som de skulle ha svarat.

Det är mycket märkligt, detta att sita här och vänta på ett samtal om att en älskad anhörig är död. Utan att vi fått trösta oss med att vara nära, för det handlar som oftast mera om oss än om den som jobbar med att dö. Vid den här döden finns inte den chock som Mats död gav oss. Men döden är likafullt både välkommen och ovälkommen. Hoppas Jan själv inte är medveten om vad som händer. Kanske kan hans demens bidra till att göra allt lättare för honom?

Jag letar igenom bokhyllorna efter skitböcker, kanske roande och lättlästa. Just nu sitter jag med Marian Keyes´ En förtjusande man. Om jag bara orkar så kan den kanske ta mig igenom några timmar. Har läst tidigare, men den har inte lämnat efter sig några starka spår…

Middag, två wienerkorvar plus ett par färskostfyllda små paprikor. Och en Anthon Bergs marsipanstång. Och whiskyn som räcker än.

Frågor som dyker upp – vad ska jag göra med den blöjleverans vi fick förra veckan, två kartonger? Och allt som har med bouppteckning att göra. Och betala begravning, hur ska den vara för övrigt. Tror enbart den närmaste familjen. Annons. Och då är Jan fortfarande inte död! Min tillvaro just nu är absurd. Men Jans är värre.

Tjugo över fem, jag kan inte gå och lägga mig ännu. Och det hjälper inte heller, jag bara vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Bara mal och mal. Jag behöver handla fågelfrö och Alvedon. Exempel på malande.

Jan ställde upp som bara en älskande pappa kan, innan och när Mats dog. Nu har jag ställt upp så mycket jag kunnat, och Jan dör ändå, i covid19. En siffra bland många andra. Men han är vår siffra, han är den vi älskade, jag, hans söner och barnbarn, och många andra som kanske aldrig talade om det för honom. Vi är många. Vi kommer att sakna hans humor, trots att det på sistone inte fanns så mycket kvar av den. Den glimtade till ibland fortfarande. Hans lågmälda kärlek till de sina, hans omtanke och omsorg som aldrig gjorde stort väsen av sig. Hans absoluta pålitlighet, i alla väder.

Han var den som stod fast när jag var nära att gå under. Jag fick chansen att hjälpa honom när han senare behövde det. Det kommer jag alltid att vara tacksam för, även om det inte alltid har låtit så. Och nu vet jag snart inte vad jag ska fylla min tillvaro med.

4 december 2020 – en domherre i syrenhäcken bakom huset. Och hackspetten testade om den skulle klara att hänga kvar vid någon av fröautomaterna, men det gick inte. Den är för stor.

Ännu, när klockan snart är ett, ingenting från sjukhuset.

Tio i tre har jag talat med sjukhuset. Jan är sämre, äter ingenting, har svårt att kommunicera, får kortison och syrgas; de ringer när det behövs. Kanske har han fått en propp, men någon skiktröntgen är inte aktuell i det här läget.

Jag tolkar det som att han är döende, önskar bara att det får gå så smärtfritt och smidigt det kan. Jag har pratat med honom inombords om att han får dö nu, om han är färdig med det här livet. Att jag hör hans ”jag längtar efter dig”, det sista han sade när vi skildes åt på operationsdagen. Det sista han sade till mig.

Att jag är ledsen att han måste dö ensam. Utan sina söner, utan mig, utan barnbarnen. Att jag önskar att jag fått vara med till slutet. Att jag håller om honom i tanken, håller hans hand, smeker honom över kinden. Och att jag släpper honom att fortsätta på egen hand.

Jag har pratat med sönerna, och meddelat sondottern. Talat med hans systerdotter som informerar vidare. Och med den ena av mina systrar som gör detsamma. Och grannen Sonja på landet.

Senare torsdagskväll, 3 december 2020. Jävla corona. Alla gamla och sjuka som nu dör utan sina anhöriga. Jan lever ännu och är omgiven av kompetenta människor, de kollar hans blods syrsättning igen senare i kväll – men han är ändå ensam där på sjukhuset. Och det är jag också, förmodligen frisk, härhemma. Ingen av oss kan trösta den andra, ingen kan försöka följa den andra så långt det bara är möjligt i livet. Jag kan bara göra det i tanken. Det är plågsamt.

Jag försöker prata med mig, säger mig att han ju är 85 år i jul och har varit frisk länge, haft ett långt och mesta tiden gott liv. Hans demens och hjärtbesvär är relativt nytillkomna, liksom förändringen i urinblåsan. Ingen vet hur plågad han är av att inte förstå vad som händer, inte minnas hur det var igår. Sjukhusmiljön är säkerligen förvirrande för en frisk människa, än mera för honom. Alla hans rutiner är borta, han känner inte igen just någonting. Han får ingen risifrutti till lunch. Inget alkoholfritt rosévin med salami på eftermiddagen. Främmande människor, många människor.

Jag försöker få mig att tro att han trots allt är på den bästa plats han kan vara just nu. Jag tror mig inte. Mitt största problem är att jag inte är där han är. Och varken här eller där kan jag göra någonting som ändrar någonting.

Jag tänker på hustrun till den iranske läkaren som hotas av avrättning i Iran. Vilket helvete de båda lever i sedan lång tid. Och här sitter jag och tycker synd om mig och Jan, och våndas idag igen. Igår gav jag mig en viss respit, och gladdes åt att han var stabil. Idag är jag rädd igen. Vad som helst kan hända och på något sätt ska jag vara beredd på det.

Undrar om Jan vet om hur sjuk han är? Han säger sig ju inte ha ont, men vill inte äta idag, han har inte svårt att andas, kanske lite ytliga andetag – och därmed för låg syrsättning i blodet. Något som tydligen är vanligt vid covid19. Kanske slipper han veta?

Äter middag tidigt. Nu väntar jag på att klockan ska bli fem så att jag kan ringa sjukhuset igen, och prata med sköterskan. Jag kryper ur skinnet. Hon ringer upp när hon är klar med patienten, hälsar en kollega. De har mer än fullt upp, och ska behöva prata med oroliga anhöriga också. Jag väntar igen.

Fixar inga sudoku idag, det blir bara fel. Mitt fokus är annanstans, om det alls är.

Sköterskan ringer och vi pratar en stund; Jan äter inte idag, han får en anti-virusmedicin, och han får stanna där han är – eftersom Jakobsberg inte tar emot honom när han får den medicinen. (Det förstod jag inte men brydde mig inte om.) Sköterskan kan inte riktigt kommunicera med honom, han svarar just inte. Jag försöker säga att man måste ta det långsamt – hon talar fort och bestämt – men ger upp. De gör vad de kan. Hoppas det räcker. Och de ringer om något drastiskt händer. Så att jag åtminstone är underrättad, något annat kan ju inte ske. Jag får inte komma dit.