beskrivarblogg

Vaknar fredagen den 13 november kvart över sex av att Jan tänder kökslampan, och sätter sig i stolen. Sängen är blöt, jag bäddar om och han kryper ner igen. Liksom jag. Somnar om båda, och nästa gång jag vaknar är klockan nästan nio, Jan sover. Fixar frukost och väcker honom försiktigt. Lakanen har tvättats färdigt och kan hängas, inomhus. Det har regnat, men jag har sett en skymt av solen.

Vedspisen brinner. Ännu en beställning på Bokbörsen. Och betalt för en annan. Vi fikar när Jan rakat sig och har kläderna på. Kaktusknopparna sväller, än är det bara en som slagit ut.

Och så, när jag väl fått kvällens coq au vin i grytan med lök, purjo, vitlök, champinjoner, röd spetspaprika, lite buljong – och färsk kyckling – så kom jag på att jag glömt steka bacon och ha med. Nu får det vara. Jag har diskat allt noga som krävs när kyckling styckas och tillagas. Rödvin (CiùCiù, italienskt) glömde jag dock inte. Färsk timjan och rosmarin bidrar till goda dofter i köket. Klockan är kvart i ett, men den här grytan förlorar inte på att småputtra färdigt och så stå några timmar.

Nu småregnar det och himlen är helt grå, ingen synlig sol någonstans. Jag har tagit in ved. Och fått resterande royalty in på kontot, trevligt.

Tänder ljusen på köksbordet redan klockan två på eftermiddagen. När jag har hörapparaterna i öronen hör jag Ikeas väggklocka ticka. I övrigt tyst, till och med spisen brinner utan ljud idag. Eller har den slocknat? Det hade den inte.

Jag borde ha skrivit 20 000 ord hittills, har skrivit 12 500… Tur att jag inte officiellt är med i NaNoWriMo.

Yngste sonen ringer lättad och berättar att hans vän idag förklarats cancerfri. Skönt att han kan koppla av från sin oro för vännen, han och hon har hanterat sin respektive rädsla på ett fantastiskt sätt under de här långa månaderna. Nu önskar jag bara att de båda får vara friska också framöver.

Nu återstår bara att koka ris till middagen. Har en utmärkt riskokare som gör riset perfekt. Och ta fram osten ur kylen. Öppna rödvinet (mitt, Modello Masi, italienskt det också), Jans rosé får stå kvar i kylskåpet tills det är dags att äta.

Ljusen brinner, lampor är tända både här och där. Ändå har ljuset svårt att jaga bort det novembergråa, ute och inne. Tandpetare saknas, må inhandlas i morgon. Jag ska göra oxrullader av innanlår, där kan bacon få ingå i stället för späck som jag använde förr. Ser fram emot ännu en god middag, men vi kanske tar en paus i morgon, med lax i någon form. Det beror på ork och humör, mitt, Jan äter det han serveras än så länge. Bruna bönor är han tveksam till, men eftersom jag har en laddning i frysen blir det sådana också en vacker dag.

Jag läser ”I love you” i Pilcher´s September. Och tänker på hur jag har älskat, och älskar, män i mitt liv. Människor kanske mera än män. Så känns det i alla fall nu, när de älskade är döda eller inte tillgängliga som en gång för länge sedan. Också de som aldrig var älskare.

Inte vet jag var jag pratar om, men något finns där. Kanske att kärlek är beständig, även om den skiftar form och uttryck. Även om den aldrig får manifesteras. Även om den enbart är min.

Riskokaren står på diskbänken, färdig att använda. På diskbänken, eftersom den har en tendens att skvätta när riset kokas. I övrigt är den perfekt, ett auktionsfynd på Broarna i Västmanland, eftersom ingen annan förmodligen visste vad det var. Tror jag betalade tjugo kronor för den, värt alltihop.

Hatt och galosch igen. Jag svirrar runt i mitt universum, och skadar ingen därmed. Min värld är den enda jag har. Och det är bara jag som har den.

I den här världens kök råder fullkomlig frid just nu. Jan blundar i sin stol, med en clementin och ett halvt urdrucket glas alkoholfritt vin bredvid sig på det skrangliga bordet. Ljusen brinner, det är svart utanför fönstren, jag skriver. För det gör jag ju, oavsett innehåll. Ord blir det.

Sidnumreringen i det här dokumentet förvånar mig, detta är sidan 36 av 46. Vad innebär det? Att det borde vara 46 sidor och inte 36? Ett mysterium, ännu ett. När klockan en fredag är fem minuter över fyra.

Middagen var god, riset perfekt. Nyss kom jag dessutom ihåg att Jan har två piller som ska ätas i kväll. Gjort. Disken är diskad, och undanplockad. Grytan räcker till ännu en middag, en annan dag. I morgon oxrullader om jag får tag på tandpetare att hålla ihop dem.

Klockan är ännu inte sju, det är långt till Rapport. Men det gick fort, nu sover Jan och snart jag med.

Torsdag, lugn natt – tidig frukost med alla bestyr därefter. Till Danderyd för samtal med narkosläkare och farmaceut angående operationen den 24 november. Gick bra efter viss förvirring kring om det skulle tas blodprov eller inte, till sist skulle det det. Tur att vi fick det beskede innan vi åkte hem. Nu är allt klart för den 24. Trevlig och proffsig, förtroendeingivande narkosläkare. Känns tryggt.

Vi är hemma, lätt utmattade efter besöket på Danderyd. Jan har hängt med bra idag. Nu tar vi igen oss före middagen, som idag blir en färdigköpt fryst pizza, med extra italiensk skinka och extra riven parmesan. Tomater och ost vid sidan om. Jag blir allt latare med matlagningen. Tur det finns frys, och tur att där finns mat som ska ätas upp.

Försöker få fart på vedspisen, men idag vill den inte. Och jag har inga ljusstumpar, som kan hjälpa till. På´t igen.

Jag läser Rosamunde Pilcher´s September, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men vad göra när biblioteket är stängt ännu en vecka? Och jag behöver förströs. Jan blundar i sin stol, och väntar på att middagen ska bli klar om någon kvart eller så.

Vi har ätit, sett Rapport och lokala nyheter. Nu ligger Jan i sin säng, och jag snart i min. Men än sitter jag en stund och samlar ihop mig. Spisen knäpper äntligen, och jag är lugn. Två ljus brinner på köksbordet, jag blåser strax ut dem. Natten är svart, jag hoppas få sova. Det är välsignat tyst.

Såg nyss (hörde inte, Jan hade lurarna) ett inslag i de lokala nyheterna om hyresgäster som störs maximalt av buller, T-bana och annat. Minns hur vi tyckte att järnvägen utanför på Järnvägstgatan i Sundbyberg var förskräcklig. Vi vande oss och hörde den inte, men de som kom på besök gjorde det. Och förundrades. Idag bor Jan inte längre nära järnvägen, men trafik dygnet runt är mycket störande. Tycker jag, som ändå kan lägga hörapparaterna på bordet om jag inte vill höra…

God natt alla som är vakna, önskar er en god sömn.

Onsdag 11 november, mammas och gamla kungens (G Adolf) födelsedag – titta först på vädret tycker min dator. Det är inte mycket att titta på, grått beskriver det väl.

Klockan halv ett har jag tagit blodprov, tankat, slängt sorterade sopor, postat böcker, handlat både vin och annat. Snabbt och försiktigt, människor verkar faktiskt ha förstått det där med att hålla avstånd.

Vi har fikat och ätit svärdotterns chokladrutor till, gott. Tack Lotta.

Tiggde åt mig ett par rör för urinprov (Jan, i morgon) när jag var på provtagningen. Nu gäller det bara att komma ihåg provet också…

Facebook-annonsen om min bok Free Spin har inte sålt en enda bok, men många människor har nåtts av annonsen. Av ren okunnighet lade jag ut samma annons två gånger. Bortkastade pengar, men inte stora.

Eldar, tar in mera ved. Jan mår bra, verkar inte nedslagen av gårdagens besked om operation. Han har inte ont, men det kommer nog efter ingreppet. Kontaktsköterskan igår rekommenderade 2×4 Alvedon eller Panodil. Hoppas nu bara att inte min röntgen kommer mitt i allt med Jan.

Den första kaktusknoppen har slagit ut. Vilket litet underverk en sådan blomma är.

Jag ser på Jan. Han sitter i sin stol nära vedspisen, där är varmt och gott. Blundar. Sover inte men blundar. Att han står ut. Jag kan skriva lite, jag kan läsa, städa, laga mat etcetera – allt det där som ”man” gör i ett hushåll. Han diskar ibland, och det uppskattar jag. Ofta försöker han bädda sin säng. Rakar sig, duschar, borstar tänderna. Använder toaletten. Annars gör han ingenting. Och med det menar jag inte något klander, bara ett konstaterande. Han gör ingenting. Jag vet inte vad han kanske saknar, vet inte vad han längtar efter om han gör det. Nu ser han på mig och ler, säger ”kul att se dig”. Jag skrattar, ”detsamma”.

”Det bara undslapp mig.”

På något sätt är han lite mera medveten (trots blundandet) idag. Eller så inbillar jag mig. Han har sovit gott i natt, och jag med. Vi var nog uttröttade efter gårdagen. Läste någonstans hur stress gör att man känner sig sömnig och trött – det stämmer bra åtminstone på mig de senaste dagarna.

I morgon hoppas jag hitta rätt väg tillbaka hit efter besöket på Danderyd. Igår blev det sightseeing… Svängde fel direkt vid sjukhuset och körde via Mörby omvägar innan jag hittade vägen till Riala och visste att jag var på rätt spår. Bensinen räckte och några liter kvar i tanken så att jag tog mig in till Norrtälje och macken. Minneslapp i hjärnan (i den mån den fastnar och koms ihåg) – ha alltid bilen fulltankad. Och läs vägskyltar rätt.

Nu har jag förberett middagen, rivit parmesan till pasta och köttfärssås, med extra champinjoner och färsk timjan. Paprika vid sidan, och ost förstås. Köpte champinjoner på Ica för 1 kr hektot, i korgen där de lägger grönsaker mm som har legat lite länge. Champinjonerna var fina, jag har stekt tre hekto och använder en del nu. Resten i kycklinggryta, coq au vin, i övermorgon. Färsk kyckling 25 kr/kg. Ibland är jag snål när jag handlar. Å andra sidan kostade en liten bit Kaltbach-ost 50 kronor… Gungor och karuseller, vart man än vänder sig.

Det mörknar nu när klockan är kvart i fyra, jag tänder ljusen på köksbordet.

Jan flinar till när jag sätter en liten plommontomat i handen på honom. Idag ville han inte ha någon förrätt, men en bit röd paprika och en tomat, en liten bit Kalt-bach, är alltid något. Och det blir middag om två timmar.

Han diskar middagsdisken. Gläder mig. Och middagen var god.

Nu är klockan sex. Jans säng är bäddad med rena lakan. Men än ska han inte lägga sig, först ska han se Rapport, och just nu ska jag kolla om Kunskapskanalen har något intressant program.

Morgonen började halv sju, men då vägrade jag (inom mig) att gå upp. Låg en timme till, nu halv nio har vi ätit frukost och Jan ska duscha. Urologen på Danderyd klockan ett. (Kan aldrig riktigt bestämma mig för hur jag ska skriva klockslag.)

Trump fortsätter i galenskaperna, försvarsministern utbytt, tevebolaget Fox stoppade sändningen med hans anklagelser, ”kan inte tolerera att sända sådant här”. Han slåss för den seger som inte finns. Och en (republikansk ?) politiker har kallat Harris för ”indiern”… Biden i sin tur hotar stämma Trump om denne inte erkänner Biden som segrare.

Dimman ligger kvar. Vedspisen brinner. Dusch och påklädsel klart. Vi fikar.

Jag påminner Jan om att han ska borsta tänderna. Han reser sig ur stolen efter en stund, står där, ”vad gör jag nu?” Som tur är blir han bara glad när jag åter säger att han ska borsta tänderna, och pekar ut riktningen mot toalettrummet. Jag är innerligt tacksam över att han fortfarande är lika jämn till humöret som alltid. Förr brukade jag bli arg över att det inte gick att gräla med honom…

Om en stund ska vi åka iväg, minns inte riktigt hur lång tid det brukar ta in till Danderyd. Väl där får jag väl släppa av Jan och be honom vänta tills jag hittat en parkeringsplats. Det brukar inte vara lätt.

Allt fungerade, vi fick prata med läkare angående njurröntgen förra veckan. Som jag misstänkte har man hittat en förändring i urinblåsan. Operation nästa vecka för att fastställa vilken sorts förändring det handlar om. Ska dit igen på torsdag för att prata med anestesiläkaren. Ingen av oss är ännu så förfärligt rädda – vi kan inte göra annat med detta heller, än det vi gör varje dag. Tar en dag i taget och försöker att inte få ångest inför det vi inte känner till, eller kan påverka.

Har gjort EKG på Jan idag och ska lämna urinprov på torsdag, har fyllt i hälsodeklaration inför operationen. Så återstår duschandet med tvål och schampo, två gånger två gånger kvällen före och morgonen före, med rena kläder och rena lakan. Han behöver troligen bara stanna över natten. Därefter dröjer beskedet cirka två veckor. Och sedan beslutas vad som ska ske. Vi bör hålla oss i Sundbyberg de närmaste veckorna efter operationen. Har berättat för sönerna.

Sven Wollter är död.

Det är måndag nu, och Trump tycks fortfarande vägra att ge upp. Hans advokat, förre borgmästaren i New York, verkar allt galnare. Det är obehagligt att se honom agitera och vifta och babbla om domstolsförfaranden.

Har slutat räkna ut vad ordmängden ”borde” ligga på vid det här laget (NaNoWriMo-mått), deprimerande. Försöker vara nöjd med att få något skrivet mest varje dag. Även om det för det mesta bara är mer av detsamma. Min värld är liten och tämligen enahanda.

Rättstavningsprogrammet tycker att enahanda är ett mystiskt ord. Det är nog ett åldersavslöjande ord, men vad gör det. Vackert, även om betydelsen är lite trist. Som min värld.

Spisen brinner, den är snäll, tog sig på första försöket. Inte alltid så. Det är drygt sju grader ute, och nitton inne, så egentligen behöver vi inte elda. Men Jan är frusen av sig och han ska ha det mesta som han vill, så länge jag orkar ge honom det. Också en så enkel sak som lite för varmt i köket.

Eftersom korintkakorna står i en burk på köksbordet blir det en sådan till de sista teklunkarna. Jan blundar just nu, annars ville han nog ha en han också. Han hörde när jag öppnade locket, och ja, han ville också ha.

Dagen började i helgrått, nu tycks det ändå ljusna lite mellan molnen. Det finns en sol där bakom någonstans. Nyss missade jag ett samtal som tycks komma från Danderyds sjukhus. Två, tre signaler är för lite. När jag försöker ringa tillbaka går det förstås inte… De ringer förhoppningsvis igen. Nu har jag i alla fall hörapparaterna i öronen.

Har lyssnat av meddelande, från Danderyd. De vill tydligen att Jan ska komma dit till urologen i morgon, men han har ju en tid hos urolog i Solna den 19 november? Nu blir jag uppringd klockan elva… Blev uppringd direkt, nu ska vi dit i morgon klockan 13, i stället för till Solna. Hon bokar av Solna. Uppföljning av Jans tidigare vistelse där och blod i urinen.

Stökigt med alla läkarbesök. Och nu blir jag orolig, han röntgade ju njurarna förra veckan.

Vi har fikat. Jan har kläderna på och har rakat sig. Även jag är klädd, för hemmabruk. Försöker komma på vad vi kan äta till middag. Nässelsoppa med ägghalvor, det blir bra. Ost.

Någon större skrivlust infinner sig inte. Jag bara plottrar. Sudoku fungerar inte heller. Men jag har kommit ihåg att nässlorna måste ut ur frysen. Har hårdkokat ett par ägg. Och hängt tvätt, inne, min tvätt.

Jan vill inte gå ut, trots att solen skiner. Han får sitta i sin stol, i morgon får han gå – det är ganska långt till urologen på Danderyd. Rullator med. Han tar efter lite tjat en promenad inomhus. Han vill gärna stoppa vänster hand i byxfickan, men det bidrar till att balansen blir sämre… Så kommer han inlinkande i köket igen, ”gör så ont i fotleden”, jag klämmer när han väl satt sig, det gör ont bara när han går. Får väl ordna med en rullstol på sjukhuset i morgon om det behövs.

Efter mycket krångel har jag bytt bakgrund på datorskärmen, vattenfallet i ån från igår. Och profilbild på FB, en långhårig blåsig bild från augusti – nu är håret ännu längre. Klockan är bara ett, det här är en seg dag. Jag dricker lite vatten och låtsas att det hjälper.

Det knäpper i spisen, verkar som om elden tar sig. Jag stoppade nyss in en lite kådig enpinne, och det fanns glöd kvar längst in. Stänger luckan.

Jan lägger sig en stund på min säng, den är närmare köket. Han är trött. Och uttråkad, tror jag (som är det sistnämnda). För lite stimulans, samtidigt som för mycket gör tillvaron orolig och kanske otrygg. Han har inte själv kontrollen över sitt liv, som tidigare.

Jan är uppe igen. Ett glas vin och resten av skagenröran på Tuc-kex och Finn Crisp (för mig). Äggen är skalade och verkar alldeles perfekt kokta, väntar i kylen. Nässlorna ligger i kastrullen på sidan av vedspisen, ska bara reda en aning med arrow root. Kanske lite buljong också.

Tre beställda Bokbörsen-böcker väntar på att jag ska posta dem i morgon. Och jag väntar på betalning, 21 dagar innan köparen behöver betala. En påminnelse gjord. Väntar på royaltybetalning också.

Så har vi ätit nässelsoppan, gott. Disken är klar, Rapport om en dryg timme. Svart utanför fönstren, varmt och skönt här inne. Ljusen brinner på köksbordet, yngste sonen ringde just för att höra hur det är med pappa. Och vedspisen knäpper.

Bara drygt två grader ute, det blir frost i natt.

Än rapporteras inga kravaller i USA, ingenting från Trump heller. Hoppas han kan ta in att han faktiskt förlorat, och att han nu får dra sig tillbaka till en annan tillvaro.

Söndagsmorgonen inleds med att Jan går på toaletten, jag vaknar. Bäddar om hans säng med rena lakan. Han lägger sig ett tag till, klockan var bara kvart i sju. Jag läser Bidens tal till nationen, och hoppas att den andre har vett att dra sig tillbaka med någon sorts heder.

Varje morgon vaknar jag med oro över vad som händer i det andra sovrummet. Dörren står numera öppen, och en lampa är tänd. I morse hade Jan flyttat sin säng så att det var ett stort mellanrum till den andra sängen. Varför visste han inte. Tacksam att han inte ramlat ner, kanske hade flyttandet något med blöta lakan att göra. Nu är ordningen återställd, han har vilat en stund till och vi har ätit frukost när klockan är halv tio.

Dosetten med mediciner och vitaminer är klar för fjorton dagar. De färska räkorna till kvällens skagenröra är rensade. Huvudrätt kalvlever med lök och grädde, potatisgratäng i portionsform. Ost. Tvätten hänger på strecket. Tagit in ved och eldar.

Nu har solen tagit sig fram mellan molnen, Jan tar på sig solglasögonen där han sitter i köket. Hans ögon är påtagligt känsliga numera. Duschen får vänta tills nästa tvätt är klar.

Pelargonknoppen har slagit ut, liten, rosa och vacker. Och kaktusens blommor visar sig vilken dag som helst. Glädje.

Jag läser på nätet om PEP-andning, andas in genom näsan och ut via en slang i en flaska med vatten, så att vattnet bubblar. Är bra för lungorna, och kan tydligen också vara nyttigt för den som har problem med slembildning. Som Jan. Ska kolla med distriktssköterskan. Enklare än slang och flaska är huff-andning – det kan vi träna själva. ”Lukta på blomman, blås ut ljuset.” Dra in luft genom näsan, stöt ut den genom munnen. Hur det ska kunna hjälpa mot slembildning begriper jag inte, men det är mycket i vårt nuvarande liv jag inte förstår.

Jan har duschat och tvättat håret, men vill sitta i morgonrocken ett tag till. Okej. Hörapparaten har han i alla fall i örat igen, utan den blir våra försök till kommunikation nästan komiska. Nästan. Nu, kvart över tolv, är kläderna på. Själv väntar jag med att duscha tills varmvattnet blir varmt igen…

Nu är himlen jämngrå, solen har krupit undan. Det blev en blåare himmel igen, och vi gick ut på en mycket kort promenad. Tittade på vattenfallet i ån och hörde änderna tjattra. En stunds vila på rullatorn i solen, och så hem igen.

Bilden på vattenfallet tycks ta tid på sig från min telefon till datorn…

God morgon, Jan väntade på mig, sittande på en stol i sovrummet. Sängen var blöt, jag har tvättat och bäddat om. Välsignar det tvättbara madrasskyddet. Nu rakar han sig och tvätten hänger ute, något blåser väl ur. Tar in den i eftermiddag. Middag idag blir nog potatisplättar (mos kvar från igår) och bacon, lingon.

Bubbel väntar i kylen, om nu valet i USA äntligen kan komma till ett slut.

Har tagit in ved, bär bara det som ryms i en röd plastback från något bryggeri någon gång för länge sedan. Börjar lära mig att det är bättre att gå flera gånger, än bära alltför tungt. Den här veden är härligt torr, så den är inte tung – men många vedträn blir ändå några kilo.

Har handlat, avståndshållande. Tagit in tvätten som får torka färdigt inne. Eldar.

Inser att jag ligger en hel skrivdag efter, vad gäller antal ord…

Hur är det, brukar jag ha lite vetemjöl och något ägg i moset? Kollar recept på nätet, där är mjöl med, och ägg. Så då gör jag som jag trodde att jag kom ihåg. Lite mjöl och ett, kanske två ägg. Konsten brukar vara att få dem att hålla ihop vid stekningen.

Biblioteket i Norrtälje var stängt. Från 3 november till 19 november. Jag hade tänkt slinka in och låna på mig några böcker. Nu får jag kolla på nätet. Det gjorde jag och hittade omedelbart en e-bok jag ville låna, Där kräftorna sjunger. Det gick inte… Vet att jag lånat e-böcker förr, varför det inte fungerade nu förstår jag inte. Får kolla igen, men nu tappade jag sugen. Får läsa om någon gammal bok jag har i hyllorna i stället.

Jag provar en teststicka för urininfektion på Jans blöja och får för mig att den blir svagt skär = bakterier. Får se hur det går i morgon bitti. Han har inte ont, urinen luktar inte värre än vanligt, men med blöja förmodar jag att det är lätt att det blir bakterier. Ändå byter vi titt och tätt.

Drömmer, just innan jag vaknar fast jag inte vill. Varje morgon är besvärlig, höll på att säga plågsam, men hejdade mig. Jag ligger där och vill inte vakna, vet inte vad jag ska möta när jag tittar in i Jans rum. Var upp i morse vid femtiden, då sov han gott. Utan blöja, den låg vid ytterdörren. Jag lät honom sova. Och i morse hade han antagligen vaknat av att sängen var blöt. Det bråkar jag inte längre om, jag tvättar i stället. Han gör det inte för att jäklas, han kan inte annat.

I morse drömde jag om den vän som inte längre vill vara min vän. I drömmen var vi glada och satt på golvet med små barn och hundar och leksaker. Och då saknar jag hen än mera, men är samtidigt glad för den glädje drömmen gav mig. Livet är så jäkla konstigt. Vi har ingen kontakt, efter att ha haft tät kontakt i ungefär trettio år. Och jag kan inte låta bli att komma ihåg hur hen har skurit av kontakter på det här sätter förr i sitt liv. Det är något jag har svårare för. Jag sörjer, vet inte om hen sörjer. Vi är tysta på var sitt håll.

Ljusen på köksbordet är tända, det är mörkt därute. Spisen knäpper och brinner igen, efter lite petande och blåsande från mig. Potatisbullesmeten väntar. Ska sätta på ugnen och låta bullarna vänta där medan jag steker bacon. Har vi lingon här? Eller där? Inte dags än hur som helst.

Den här lördagen har hittills varit lugn och fin, jag fick en stund utanför huset när jag åkte in och handlade, postade, och slängde sorterade sopor. Behöver de stunderna. Och Jan gör det kanske också, så slipper han mitt naggande. Han sitter i sin sköna fåtölj i köket och blundar, eller ser vad han ser utanför huset.

Rådjur, fasaner och harar håller till någon annanstans nu. Men småfåglarna finns här, och de behöver antagligen frön snart. Får se till att handla en säck nästa gång. Visst ja, ska ju kolla hur det går till att få hem en leverans från Ica i Norrtälje. Eller hämta där. Jag vet hur Systembolaget fungerar…

Just nu verkar det som om USA har bestämt sig för att Joe Biden har vunnit presidentvalet. Vad som kommer att hända nu vet ingen, men de stora nyhetsbyråerna har gått ut med Biden som president. Puh. Nu blir det bubbel här, Jan kanske också vill ha lite. Om inte annat vill jag fira att världen slipper Trump som president i USA – det känns som en lättnad, so far.

Vi skålar i något som heter Privat, det är dugligt och väldigt bubbligt.

Än rapporteras inga kravaller i USA, ingenting från Trump heller. Hoppas han kan ta in att han faktiskt förlorat, och att han nu får dra sig tillbaka till en annan tillvaro.

Och på morgonen, när jag försiktigt öppnar dörren till hans rum, står han på knäna på golvet. Mattan är hoptrasslad så mycket en stor matta kan vara. Syskrinets innehåll utspritt, böcker på golvet. ”Jag hittade inte ut. Det var hemskt.” Riktigt vad som hänt kan han inte berätta, men han hade glömt att tända sin sänglampa och den nya mörka rullgardinen gjorde det effektivt mörkt i rummet. Han kom upp ganska lätt med min hjälp, inte lika svag som förra gången. Kanske var han på väg till strömbrytaren för taklampan. Kom just ihåg att jag har en lampa som fungerar i en av bokhyllorna därinne, den blir bra som nattlampa. Vi lär oss…

I rummet finns en säng till, men jag vill försöka fortsätta sova i mitt rum. Trots att min första tanke var ”det här var sista natten ensam för mig”.

Nu vilar Jan efter frukosten på min säng, kläderna får vänta ett tag. Och jag fick anledning att gå igenom det som finns i syskrinet, hittade bland annat en gammal mycket tunn virkkrok med mässingsfäste och träskaft, vackert snidat. Jag kommer aldrig att använda den och jag undrar varifrån den kommer, kanske mormor Anna.

Jag har lagt den stora mattan på det kalla golvet här i köket (efter att ha ”vänt upp och ner” på skrubben för att hitta den). Köksbordet är tungt, men det gick. Lyfta med händerna, hasa in mattan med fötterna. Spisen brinner och solen skiner, just nu är livet lugnt igen efter en stressig morgon.

Tar in ved som får stå i rumstemperatur ett tag innan den hamnar i vedkorgen.

Mitt stora träd har släppt nästan alla sina löv, plus diverse grenar och kvistar som nu ligger i en hög på andra sidan häcken. En kraftig gren hänger kvar, men bara därför att den fastnat i andra grenar. Precis över stigen upp till trappen. Den vill jag inte ha i huvudet, får försöka hinna på någon av de som jobbar här så att de kan ta ner den. Nu är grenen borta, en killa manövrerade skopan, den andre stod i skopan och hissades upp så att han kunde dra ner grenen. Tacksam.

Bakar korintkakor, plötsligt har bakande blivit något jag gör när jag är orolig. Och jag ler åt det bokstavliga ordet. Det stämmer verkligen in på tillståndet, o-rolig.

Kakorna är klara, ser fina ut, tunna och spröda. Formerna varierar, ingen är den andra lik. Jan har uttalat sig, ”de är bra”. Har just smakat en jag också, de är goda.

Nu är jag inomhus igen, efter ett par timmar i solen på altanen. Jan ville inte gå ut, vill inte promenera heller, men verkar må rätt bra ändå. Jag har ”paketerat” parasollfötter, vält altanbordet mot väggen och dragit ihop den trasiga soffan med ett spännband. Det gick bra att sitta i den i solen. En tving hade kanske varit bättre, men sådan fanns inte här. Jag ser för mig alla tvingar, stora som små, på landet… Altanen är nu så gott som fri från löv, och jag hoppas att de som återstår på träden omkring väljer att falla annanstans.

Middag blir lammfilé (kort datum, köpt igår på Ica), med egengjort potatismos. Paprika och tomater, ost. Kanske vill en av oss ha béarnaise också.

Solen idag har gjort mig gott. Jag är inte lika chockad som jag faktiskt var i morse när Jan stod på alla fyra på golvet i sitt sovrum och var rädd och ledsen. Nu är han lugn igen, men inte särskilt aktiv. Sitter i sin stol här i köket och halvslumrar. Vedspisen har slocknat och behövs heller inte just nu. För ögonblicket tror jag att jag tänker sova i mitt rum, och Jan i sitt, i natt. Lampa tänd inne hos honom, dörren öppen så att jag faktiskt hör om han behöver något. Jag får ha en hörapparat i örat och sova på det andra.

I förmiddags talade jag om för Jan att det är lördag idag – har korrigerat sedan dess, det är ju fredag. Jag noterar hur virrig jag blir när det blir fel med Jan, samtidigt som jag ändå gör rätt. Jag hjälpte honom upp, kollade om han hade gjort sig illa – det hade han inte. Tog hand om honom med en ny tröja i stället för den som blivit våt. Gick försiktigt med honom och käppen ut till hans fåtölj i köket. Via toaletten där han ville kissa. Lät honom vara ifred någon timme innan det var dags med kläder. Rakningen fick vänta, det är en dag i morgon också. Han har inte skadat sig fysiskt, men jag tror att det var väldigt obehagligt att ha rummet så effektivt mörkt (nya rullgardinen) och inte hitta till någon lampa. Det ska bli bättre i natt.

Stökigt. Och samtidigt så fint att vara hemma hos mig. Egoistiskt? Ja.

Valet i USA fortsätter – Trump gör bort sig. Biden kanske vinner – och vad händer då? Otäckt.

Nu har jag skalat potatis, hällt lite mjölk i en kastrull och ska så småningom göra potatismos. Lammfiléerna (tre stycken små) ligger i marinad och väntar. Jag har klippt några timjankvistar från krukan i köksfönstret. Osten står och tempererar på köksbordet, några kex med skagenröra före middagen väntar. Jan kvällspiller och mina morgonvitaminer väntar på konsumtion – glömde mina i morse. Dagen har varit bättre än jag vågade tro då,

Allt är förberett för middagen. Idag ska potatisen få koka längre än jag tror att den behöver – igår till matjessillen var den lite för hård. Ibland är det svårt att avgöra med en sticka av stål om den är färdig eller inte. Vi har just ätit förrätten, och väntar nu på resten. Inte fel med en paus emellan.

Även middagen var god, hemgjort potatismos slår det mesta. Åtminstone mitt! Och Jan tog själv initiativ att diska efter maten, mycket uppskattat.

Bokhyllelampan lyser i Jans rum, dörren är öppen, jag avser att sova i mitt r um när det blir dags. Stänger av datorn nu, läser nog en stund sittande, klarar inte att läsa i sängen.

Jan har ingenting inbokat, jag har det inte (blodprov i Norrtälje i morgon eller nästa vecka). Vi kan vara borta från Sundbyberg till den 17 november. Och det gillar jag, Jan står ut. Han får inte bli sjuk igen dock, behöver köpa urinstickor på Apoteket så att jag kan kolla att hans kiss är bakteriefritt. Än ser det bra ut.

Kanske kan jag få mig till att yxa sönder den trasiga utesoffan, eller såga den i bitar. Den ska bort. Stuprännorna skulle behöva tömmas på löv, men jag tänker inte klättra och försöka mig på det. Får sopa bort det kajor och andra fåglar drar ner i stället. Fönster borde tvättas, får vänta. Stora mattan ska in i köket för att golvet ska kännas mindre kallt framöver. Och torr ved ska alltid finnas inne. Blommorna behöver lite vatten, kaktusen kanske har slagit ut sedan sist. Och kakorna jag har lovat Jan ska bakas. I morgon, idag blev det inga.

Här i Sundbyberg gör jag också det som behöver göras, men inte med samma energi. Det är mera av ”måste” än hemma hos mig. Tror jag just nu i alla fall. Det är lite konstigt, jag vill ju verkligen att Jan ska ha det bra, men har samtidigt krav på att emellanåt vara hemma hos mig, och då får han ju lov att följa med.

Ibland skyller jag på att jag behöver skicka iväg beställda Bokbörsen-böcker, men det är inte hela sanningen. Jag vill vara hemma. Punkt. Och han är välkommen. Han saknar teven, då får han se på SVTplay. Han har ingen flyttbar toa hos mig, men han har sin kissflaska – och toalett en bit bort. Ingen grind för sängen heller (så att han inte ska trilla ur) – men jag ställer en stol i vägen, det har fungerat hyfsat so far. Tavelbelysning utanför hans rum lyser upp vägen till toaletten, om så behövs. Och nu har han en mörk rullgardin, äldste sonen satte upp den när han och sonhustrun kom med ved och bokhyllor.

Jag vill höra bruset från åns så här års ganska lilla vattenfall. Vill se färgerna ändras i naturen omkring huset, undra var hararna är, fundera på var alla kajor bor numera när deras bon i stora stallet försvunnit. De bodde i hundratal i det gamla stallet, jag ser emellanåt flockar som far förbi, några stannar och plockar i mossan på berget utanför mitt köksfönster. Men inte så många som innan stallet byggdes om och blev något annat. Jag vill vara hemma.

Och så har Postnord sjabblat igen. En påminnelse i brevlådan, paket skulle ha hämtats igår – på fel utlämningsställe, någon avi har jag inte fått! Därmed returnerades de gelpennor jag beställt och betalt. Har nu mejlat leverantören…

Solen lyser på oss, livet är gott trots små förtretligheter. Och valet i USA är fortsatt rysligt.

31 personer har avlidit idag i covid19. Siffrorna stiger hela tiden. Jag är orolig både för vår del, men också för yngste sonen som är tvingad att åka SL för att ta sig till jobbet. Han försöker hålla avstånd och allt det där, hans vän är cancersjuk och får inte smittas. Den äldste kör bil till sina uppdrag, men träffar förstås många människor han också. Liksom hans familj gör.

Ena syrran har haft friska döttrar och barnbarn här på besök från England, de har åkt tillbaka och hoppas slippa karantän. Andra syrran är mycket försiktig, träffar sitt barnbarn mest utomhus, och promenerar med en vän varje dag vädret tillåter. Jag tycker att jag är rimligt försiktig, men blev idag arg när en person kastade sig in i hissen till gatuplanet, bakom mig. Snörpte på munnen, vilket personen inte såg eftersom jag mycket bestämt vände hen ryggen. Och jag går ju in i butiker och apotek, följer med till läkarmottagningar.

Försökte en stund läsa Traven´s Dödsskeppet, men nej. Jag har ett stort urval av Atlantis klassiker i bokhyllorna här – de flesta av dem sorgligt olästa. Men just nu har jag ingen lust att vara ambitiös, jag vill bara läsa något som förströr, inte har alltför dåligt språk eller intrig. Det behöver inte kallas litteratur.

Middagen är äten. Jan fick kraftiga hostattacker mitt i och vi försöker förgäves begripa vad som orsakar dem. Mycket kraftig och snabb slembildning, som förstås måste spottas ut. Så himla jobbigt för honom och så eländigt att inte kunna göra någonting åt det. Han har fått slemlösande brustabletter, men de verkar inte göra någon nytta. Det kan gå långa perioder då det här inte alls förekommer. Och så blir det som nu, ett par dagar med jobbiga attacker. Det här är en konsekvens av åldrande som jag tidigare var helt obekant med, en av flera. Mina egna skäggstrån på hakan icke att förglömma.

Tänker igen på mormor och hennes döttrar. Det är inte så länge sedan som jag insåg att mamma växte upp utan någon pappa. Förbehåll för att jag inte vet när morfar kom in i bilden. Men jag minns att jag undrade över mammas efternamn, när jag såg något gammalt vykort. Margit Eriksson. Mormor hette ju Björklund. Fick aldrig någon förklaring, var nog inte tillräckligt ihärdig eller intresserad. Då. Hemligheter är av ondo, de spökar i livet och långt efter döden. De som kunde berättat något är döda nu.

Mina hemligheter är kända. ”Free Spin” lägger det allra mesta på bordet. Familjen och många i världen omkring mig känner till dem. Många har säkert uppfattningar som inte delges mig. De är deras.

Himlen utanför smutsiga fönster är vackert djupblågrå. Någon form av nederbörd väntar, samtidigt som solen lyser. Bara ett par grader varmt i morse.

Jag är skuldfri, i bemärkelsen att jag inte längre är skyldig någon några pengar. Min skuldsanering avslutades 21 oktober. Och det är skönt, även om min lättnad och jag fortfarande fastnar i en tidigare kommentar från en gammal vän. Jag skrev något om skuldsanering och fick tillbaka ungefär, fritt citerat från ett sårat minne, ”jaha, så nu ska vi skattebetalare stå för dina skulder”.

Så var det inte, ”vi skattebetalare” behövde inte stå för någonting i mitt ekonomiska förfall. Jag hade betalat de skatter jag skulle, via indrivning i flera år. När jag till slut orkade ansöka om skuldsanering handlade det om skulder till låneinstitut som inte ställde de frågor de borde ha ställt. De lånade ut pengar till orimliga räntor, jag lånade och jag betalade så länge jag kunde. Nu är jag fri. Och tänker aldrig låna pengar igen, även om jag möjligen skulle kunna. Det kändes härligt att igår kunna betala för de nya trasmattorna, utan vånda.

Jag far ”från hatt till galosch” som mannen min brukade säga. Struktur är inte min starka sida, åtminstone inte när det gäller skrivande. Förmodligen därför som synopsis aldrig fungerat för mig. Jag gör dem, noterar personer och allt vad därtill hör, tror ibland till och med att jag har en tanke om vad som ska hända i berättelsen. Och sedan släpper jag alltihop och går överstyr.

Noterar också att jag inte är intresserad av att göra flera skrivövningar. Det gjorde jag i början av mitt bloggande, och kanske var de nyttiga. Nu känns sådant enbart tomt och påminner om gamla krav på att vara ”duktig flicka”. Det är jag inte längre. Idag är jag en gammal kvinna, som inte vill kallas duktig. Jag är bara någon som finns här ett tag till, som stretat med det som stretas ska, tar för det mesta en dag i taget. Ibland drar oro inför framtiden iväg med mig, ofta kan jag påverka genom att andas, och låta varje dag ha nog av sitt.

Molly saknar vi också…

Nyss fick min tidigare svärdotter, sondotterns mamma, mig att både glädjas och gråta. Hon berättade att mitt barnbarn tillbringade timmar i sin mammas källare med att gå igenom sin pappas saker. Mats hade sparat på ”allt” som hade med deras dotter att göra. Glädje och sorg, saknad. Han älskade sin dotter, men förmådde inte riktigt leva som han ville. Han slapp leva, när olyckan tog hans liv. Vi fortsätter älska honom, och sakna honom. Prata med honom inombords. Hans dotter besöker ofta hans grav. Jag gör det sällan. Och för Jan är det för långt att gå numera. Tror inte hans bröder är där heller, men vi pratar om honom, mest med yngste brorsan.