beskrivarblogg

Skriv fiction säger någon på Facebook, eller en dikt, en novell som kanske börjar i det hemvana, men slutar oväntat. Och jag känner hur jag krymper, min fantasi har inte räckt till hittills, och vad skulle ha gjort den mera kreativ nu? Jag försökte hitta på historier om Brianna för några år sedan, men hon slocknade. Liksom Agnes, när hon blev alltför lik mig. Men kanske finns det lite liv i Agnes fortfarande – borde kolla vad jag skrivit hittills.

Häromdagen fick jag för mig att mormor förmodligen fick ”mat och husrum, och kanske lite lön” när hon förestod ålderdomshemmet i Gustavs. Hon var ogift, och hade två döttrar utan någon angiven fader. Senare fick hon en dotter till med morfar, och ytterligare tio år senare gifte de sig. Han hade en son, vars mamma (och hans hustru) dog vid förlossningen. Morfar var inte min biologiska morfar, men väl mitt hjärtas. Han satt alltid på sin gamla pinnstol i hallen därhemma. Den står nu bredvid Jans säng hemma hos mig.

Ingen finns längre som kan berätta hur det var att vara mormor. Jag vet inte ens var i tiden hon arbetade som respekterad föreståndare på ålderdomshemmet. Min mamma och hennes äldre syster var födda 1909 (tror jag) och 1913 (vet jag). 1915 kom moster. Morfars son var född när då? Mormor och morfar flyttade till Avesta ungefär samtidigt som de gifte sig. Hur länge de bodde tillsammans dessförinnan vet jag inte heller.

En krånglig familjehistoria. Jag skulle så gärna vilja veta mera, men så länge mormor levde – och hon var 91 när hon dog – berättade hon ingenting, för mig. För min yngsta syster, som hade vett nog att intervjua mormor, talade hon äntligen om att morfar inte var mammas och moster Astrids pappa. Vem som var det framgick inte… Och syrran trodde jag visste att morfar inte var min morfar. Först blev jag orimligt ledsen, och arg på mormor som inte berättat någonting. Konstigt nog var jag aldrig arg på morfar. Så bestämde jag mig för att han förstås var min morfar i alla fall. Det är han fortfarande. Numera är jag inte arg på mormor, jag anar vad som skapade henne. Hon var mycket säker på att hon visste bäst i alla sammanhang, en moralisk kompass som alla skulle rätta sig efter. Min pappa gjorde ofta inte det, inte min farmor heller. Idag skulle jag kalla henne för ”control freak”, och hennes behov av att alltid vara den som styrde och ställde bottnade säkert i hennes tidiga erfarenheter. Det begrep jag inte medan hon levde.

När jag var ung trodde jag att jag visste allt, och att det jag ville var det rätta för de som så småningom blev min familj. Idag inser jag att det var samma felaktiga tänk som mormor levde efter.

Sonen har varit här, vi pratade om gamla minnen, matinéer i Avesta i min barndom, mormor och moster, och mycket annat som jag inte pratat om på länge. Vem minns Esther Williams och simshowerna, alla dessa damer (inte kvinnor, damer) som dök och simmade som ingen vare sig förr eller senare simmat. Eller dykt. Och Tarzan på Grand (eller möjligen Röda Kvarn) med Johnny  Weismüller, Åsa-Nisse och Eulalia icke att förglömma. En fin stund.

Nu ska jag läsa (om) boken om E. ”Vi kan inte förstå förrän efteråt.” Sören Kierkegaard. Så är det tyvärr.

Ser ett program på Kunskapskanalen om en man som tror på självorganiserat lärande om barn får tillgång till datorer och internet, i Indien. Det verkar inte fungera, men han uttryckte någonting om att det mellan kaos och ordning finns ett gränsland, där saker händer. Det fastnade i mig.

Tror att jag känner igen det från egen erfarenhet. När allt gick sönder, och jag bara var mitt spelmissbruk och ingenting annat, så hände så småningom något annat. Jag började skriva, och jag blev efter några år med återfall och elände, fri från mitt missbruk. Kanske, troligen, är jag fortfarande spelberoende. Men jag spelar inte. Och jag börjar lita på att jag aldrig kommer att spela på internetcasinon igen.

Minimalinvasiv utbildning. Få lärare, många elever, internet. Så förstår jag det konstiga ordet. Apropå mannen i Indien som har en vision om lärande för barn i byar där inga lärare finns. Ett fantastiskt program, som slutar i många frågor. Vad händer sedan? Får oavsett stor respekt för en människa som använder sitt liv (och ekonomi förmodar jag) till att förverkliga tankar och idéer som andra människor kanske har livsavgörande nytta av.

När klockan är kvart i nio vill Jan gå och lägga sig.

Och nu sitter jag här, har sett lite av Babel, men inte hela, tröttnade mitt i. Har stängt av teven. Diskat Jans vinglas. Slängt hans senaste blöja och hängt hans stödstrumpor på stolskarmen. Han somnar snart under sitt lite tyngre täcke. Lampan därinne är släckt. Och jag är inte färdig för sängen än.

Men snart. Tröttnar på att försöka hitta teveprogram som intresserar. Beror säkert på mig som sällan ser teve, men så trist att de program som inte är fyllda och bromsade av reklam är så trista. Det kan inte finnas ett samband mellan tråkiga program och program fyllda med reklam. Väl?

Det är klart, jag kan alltid se Grodornas hemliga liv på Kunskapskanalen. Av någon anledning lockar det mig inte. Det blir en tidig kväll för min del också, i sällskap med Boken om E av Ulla Isaksson. Läser och känner igen på ett sätt jag inte gjorde förra gången jag läste. Nu gör boken ont, som den gjorde då, för Ulla Isaksson – och kanske för Erik Hjalmar Linder. Nu avslutar jag den här dagen, läser vidare – och skriver kanske – i morgon.

Ensamhet, också när det finns en annan människa i närheten, det kan jag skriva om – men vill inte. Alltför trist, förmodligen också alltför vanligt. Särskilt nu med corona och sociala restriktioner. Rädsla för att bli sjuk, att inte kunna ta hand om mig själv, och inte kunna hjälpa Jan. Vill inte dö, inte än, men känner mig inte rädd för döden. Bara ovillig, har inte gjort allt jag kanske vill göra – men har ingen lista, ingen sådan där ”göra innan jag dör-lista”.

Rädd är jag att bli dement, att förlora tankeförmåga och möjligheter att kommunicera. Bli förvirrad och inte känna igen mina nära. Glömma hela mitt liv. Det skrämmer mig, och det tycks vara mycket vanligt, ökar i takt med att vi är många som blir gamla. Eller så är jag bara orimligt fokuserad på ämnet, genom närheten till Jan och hans problem.

Länge trodde jag att jag ville resa och leva utomlands i gott klimat. Kanske för att få ro att skriva. Nu är resande inte möjligt, och kanske är det också så som det nog alltid varit – att den skrivro jag behöver kan jag skapa där jag är. Som nu, när varken huvud eller fingrar vet vart det bär.

Vad har jag oskrivet? Kärleken till min döde älskade, saknaden efter honom och efter vår döde son? Där har jag skrivit en del, men just inte publicerat i bloggen eller annanstans. Det är redan sex år sedan Mats dog, fyra år sedan Ulf dog. De är med mig varje dag, på ett eller annat sätt. Jag tänker på dem, ibland roar jag mig med att tänka att de nog har ganska roligt i en gemensam himmel, de kan fiska och jaga och berätta skrönor för varandra. De uppskattade varandra i livet, varför skulle de inte göra det i döden också.

Fast nu är det ju så att jag inte tror på något ”liv efter detta” – jag tror varken på himmel eller helvete. Bara på slutgiltigheten i döden. Och på att alla döda finns så länge någon lever som minns dem. Som nämner dem vid namn emellanåt, som skrattar eller gråter åt något som ett minne väcker. Som drömmer om dem om natten och ibland vaknar ledsen, ibland glad.

Jag kan förstås också berätta mera om min egen erfarenhet av att bli gammal, och tveksamt också känna mig gammal. Inte helt förbrukad och utsliten, men gammal och ganska trött. Kroppen är ännu snäll mot mig, jag har fått en ny höft, och glasögon och hörapparater är nödvändiga attribut numera. Stel är jag, särskilt om morgnarna, men än kommer jag ur sängen och får igång ben och rygg. Än kan jag sköta hushållet för mig och Jan, vi gifte oss för snart sextio år sedan, skilde oss alldeles i början av det här seklet. Jag klarar inköp, matlagning, tvätt och städning, fönstertvätt är sällsynt. Jag sköter om Jan så gott jag kan.

Om två år fyller jag 80. Det är svårt att fatta. Ingen av mina föräldrar blev så gammal, mormor var över 90 (91 säger yngste sonen som är fenomenal när det gäller att komma ihåg) när hon dog och moster 89 (tror jag). 

Hittar Ulla Isakssons Boken om E i bokhyllan. Har läst den för länge sedan, men har kanske en annan förståelse nu, med nya erfarenheter. Det är fascinerande, livet lär mig hela tiden något dittills olärt. Allt är inte trevliga lärdomar, men de påverkar mig djupt. Mitt eget spelmissbruk och alla konsekvenserna av det. Sorgen efter en död son. Sorgen efter den man jag älskade, förlorade och fick tillbaka under några år före hans död. Sorgen över att förlora den jag kallade ”min bästa vän”, inte till döden, men till ett liv där jag inte ryms längre. Nu livet med min före detta man, pappan till våra barn, och hans demens. Lärande. Tungt lärande det mesta.

Allhelgonadag, 1 november 2020 – jag har ätit min frukost, Jan äter sin just nu. Får se om han vill bre sina smörgåsar idag, jag gick med flit ut från köket innan det var dags. Ägget först, alltid. Och en sökande blick efter saltkaret, som står mitt framför honom. Det är som om han ser över, under, runt om det, innan han hittar det. När jag kom ut i köket igen hade han både brett och ätit de två mackor han vill ha, en med finsk korv och en med plommonmarmelad.

Kan inte påstå att skrivlusten bubblar i mig (om jag nu ska försöka få ihop 1667 ord idag och i morgon och varje dag i november). Någon roman lär det inte bli den här gången heller.

Om det inte regnar frampå dagen ska vi nog ta en kort promenad, vi behöver komma ut båda två. Kanske kommer yngste sonen upp en vända på eftermiddagen.

Har fyllt i Jans frågeformulär inför njurröntgen på onsdag. Och mejlat audiologen att vi inte behöver tiden den 13 november, Jan är nöjd med sin nya hörapparat som verkar fungera bra. Jag är också nöjd. Informerat distriktssköterskan Lisa om hur det är med Jan.

Vi fikar nu när Jan rakat sig och duschat.

Torskrygg och lätt stuvad bladspenat till middag. Ost, St Agûr, Kaltbach och Lidls vitmögelost. Vitt alkoholfritt vin för Jan, vitt Garbi soave för mig.

Tio i tolv har Jan ännu inte fått några kläder på sig. Han vill sitta i morgonrocken och blunda en stund i sin stol. Det får han.

Undrar varifrån ordet ”huggsexa” kommer? Jag hamnade där utifrån alla negativa kommentarer på FB om Jan Myrdal och Sean Connery. Fel ord i det sammanhanget, men vem vet vad som åsyftades när ordet kom till? Wikipedia säger så här:

En huggsexa var ursprungligen en måltid där man ivrigt och hänsynslöst försåg sig av de uppdukade läckerheterna. Förklaringen verkar rimlig.

Nu har jag löst svenskans supersvåra sudoku. Jan har kläder på, och tofflor. Någon utepromenad blir det inte i duggregnet.

Har lagt in annons om Julian Barnes´ Över kanalen på Bokbörsen. Där fanns bara två exemplar tidigare. Men vad ska jag själv läsa nu? Jag vet att det finns många böcker jag inte läst på hyllorna här hos Jan, en del är yngste sonens, en del Jans och en del mina från förr.

Jag har också fixat en ”köp nu”-knapp på min författarsida på Facebook. Free Spin för 110 kronor, fraktfritt. Behöver ju sälja flera böcker…

Det lär inte bli några 1667 ord idag.

Klockan är tio på kvällen. Jan ligger i sin säng, jag sitter i min stol med datorn i knät. Varför jag har den där vet jag nog inte, men skriver ändå. Har lärt mig att jag aldrig vet vad jag ska/vill skriva, så då handlar det bara om att sätta ner fingrarna sådär som fru Lindström lärde mig och andra en gång på Stockholms Handelsskola. Blunda och skriva. Då hade man en skärm över klaviaturen för att inte se vilka bokstäver som fanns var. Nu är jag tacksam för den plågsamma lärotiden. Stenografin har jag glömt det mesta av, och har definitivt inget behov av heller. Men skrivandet utan att behöva sitta med pekfingret och se var de bokstäver finns som jag behöver – det är jag glad att slippa.

Journalister förr var duktiga på att skriva snabbt utan att ha ”rätt” fingersättning. Min en chef var före detta journalist och jag har aldrig sett någon skriva så snabbt, fast han ”inte kunde”.

Se där, ett minne dök upp och tankar på en människa som nu är död. Känns bra att minnas. Ibland, allt oftare, blir jag förskräckt över hur många av de människor jag mött i livet som idag är döda.  Även sådana som jag inte mött, nu Jan Myrdal, Sean Connery. Trots att jag aldrig funnits i deras världar, har de funnits i min värld. På mycket olika sätt, och med väldigt olika tyngd – men de har varit delaktiga i mitt liv (utan att ha en aning om det).

Jan piggnade till fram emot eftermiddagen, slokade under middagen med hostattack igen, men mådde bättre nu i kväll. Nu har han vatten och tranbärsdryck i glas nära sängen. Och tillsägelse att kissa i den portabla toan i hörnet i sovrummet. Inte försöka ta sig ut till toaletten, utan käpp… 

Nätterna är jobbiga, för honom och för mig. Jag vaknar oftast, men inte alltid, när han kliver upp. I bästa fall kan jag hindra honom från att vackla ut till toaletten. Och ibland kan jag också hinna byta blöja. Ibland glömmer jag det – halvsovande. Det jäkliga är att om jag är halvsovande innan Jan ligger i sin säng igen – så är jag helvaken därefter. Det tar mig ett par timmar att somna om, och ibland ger jag upp och stiger ur sängen vid sextiden.

I morgon är det första dagen i november. En månad då jag flera år har skrivit nära två tusen ord varje dag, i NaNoWriMo. I år bryr jag mig inte om att registrera mig, tror att jag kanske kan få mig till att skriva ändå. Det lär inte bli någon roman i år heller, men kanske bitvis texter som är viktiga, åtminstone för mig.

Tillbakablick på idag: Steg upp – ensam – vid halv sju. Te. Koll på mejl och FB, nyheter. Vid halv nio kom också Jan upp. Frukost, äggkokning. Så småningom rakade Jan sig, och duschade. Han blev piggare därefter.

Jag bokade tvättstugan när jag slängde soporna (samma hus). Handlade, glömde plånboken och fick gå tillbaka. Värmde köttgrytan jag gjorde förra veckan och rostade potatis etc i ugnen. Var klar med tvätten före middagen.

Så såg vi på teve, bergsbestigare, Kunskapskanalen. Vad får människor att riskera livet för att ta sig till en bergstopp som ingen annan gjort tidigare (veterligt)? För min del obegripligt, men visst var utsikten fantastisk. Lurviga söta apor någon annanstans i världen (Taiwan?) – och grodor som lever i träden och annat märkligt. Vi fick nog. Jan borstade tänderna, på med nattröjan, jag smorde in hans ben, ny blöja och god natt. Nu hör jag honom harkla sig därinne i sovrummet, så än sover han inte.

Och jag sitter i min (hans) stol och tycker att det är ganska skönt att inte göra annat än detta.

Denna fredag i oktober, den sista, då en borttappad klocka återfanns i en på sjukhuset kvarglömd sko. Dessförinnan hade jag och personal på tre sjukhus letar igenom kvarglömda saker utan resultat. När skorna väl budats hem till Jan återfanns också hans klocka, och halsbandet som talar om att han äter blodförtunnande medicin…

I natt har han sovit oroligt, jag fick bädda om sängen vid femtiden. Eftersom han äter den blodförtunnande medicinen igen, har han också lite blod i urinen. På morgonen var han ledsen, ”allting är fel”, ville inte själv bre sina smörgåsar, ”kan inte”. Men han åt frukost och nu sitter han och ser ut genom fönstret, mot Tallgatan. Han är inte glad idag. Jag tror jag förstår honom.

Jag går och handlar, och har glömt plånboken när jag ska betala. Gör om, gör rätt. Så fikar vi och Jan får en host- och kräkattack. Han blir utmattad. Som tur var hade han inte hunnit ta antibiotikatabletten han ska ha mitt på dagen. Nu får den vänta ett tag. Efter en stund lugnar sig hostandet och han kan ta sitt piller utan problem. Och han säger att ”det är väl hyfsat” när jag undrar hur det känns. Han får, och behöver, många kramar idag.

Klockan fyra har jag tvättstuga.

Dagen är grå och mulen, hela dagen. Och i morgon är det november. Men, eftersom tiden ibland går fortare än jag riktigt hinner med att förstå, så är det snart jul och därefter blir allt så småningom i alla fall närmare ännu en vår.

Vi provar om Jan vill se något på teve, men hittar inget som intresserar honom.

Andra skrivande människor har klart för sig hur de ska lägga upp sitt skrivande under november, flera är med i NaNoWriMo. Jag tänker försöka skriva de där 1767 orden utan att registrera mig. Men inte har jag någon klar synopsis, eller ens idé om vad jag ska skriva. Det får bli som vanligt, sätt igång och skriv – kanske ”blir” det något. 50 000 ord under november är målet. Orden har jag fixat förr, men inte innehållet…

Jag lagar god mat, gryta med lokalproducerad högrev, mör. Rostade rotfrukter etc till – Jan hostar och kräks mitt i måltiden. Ingen av oss vet varför. Nu har jag gått från bordet, han hostar fortfarande och jag orkar inte höra det. Det är mera synd om honom än om mig. Hällde ut hans tallrik i kompostpåsen, jag åt upp mitt innan han började hosta. Vad kan han äta utan detta?

En glass efter den mat han inte åt går ner utan problem.  Det är bra. Och att ta bort den vätskedrivande medicinen gör att han kissar mindre. Det är också bra, så länge hans ben inte blir svullna. Än är det okej. Nu är klockan sju och om en halvtimme är det Rapport. Tvätten är hämtad och undanlagd. Jag tänker inte göra mera idag.

30 okt 2020 – en lugn och stillsam kväll hemma i Sundbyberg. Jan är hemma. Och han tycks må bra. Vi har ätit vår middag, Jan har sett på UR med de engelska kanalfararna i Egypten, medan jag läste.

Han är glad åt att hans klocka fanns i skon, han tyckte det var mycket skönt att få duscha (om han har rätt så har han inte duschat på en vecka, men det är svårt att veta). Han tycks inte ha haft några stödstrumpor på sig, och är (tycker jag) lätt svullen i åtminstone det ena benet. Får hålla koll. Läkaren på Jakobsberg tog bort hans vätskedrivande medicin. En aning blod i urinen också, beror förmodligen på att den blodförtunnande medicinen satts in igen efter några dagars uppehåll.

I morgon är en ny dag, vi ska inte göra något speciellt. Om det blir bättre väder än idag kanske vi tar en kort sväng utomhus med rullatorn. Nu har Jan gått till sängs efter en antagligen ganska jobbig dag. Och jag följer snart efter. Vi mår bra. Tror jag.

30 oktober 2020 – klockan är åtta och frukosten avklarad. Fick för mig att jag skulle skynda mig ner och handla, innan många andra gör det. Men så insåg jag att kyl och frys är fulla av mat, vi behöver inte någonting just idag. Så jag sitter kvar i min stol med min kopp kallnande te.

Det blir pasta med köttfärssås och riven ost till middag. Jan kommer hem om ett par timmar.

Städa behöver jag inte heller, gjorde det innan vi åkte ut till mitt förra gången. Och tvätten klarade jag av igår. Middagsmaten är lagad, ska bara tas ur frysen. Så vad ska jag göra? Ingenting. Bara sitta här en stund till, klä på mig så småningom. Smörja in blåmärkena efter pumphustaklyftandet på landet häromsistens. Nyckeln till rullstolshissen i porten ligger i stolen i hallen (vet ju inte om den behövs). Har plockat bort den vätskedrivande tabletten ur Jans dosett, han ska inte ha den längre.

Har hörapparaterna i öronen ifall ”hemligt nummer” ringer igen nu på morgonen. Än är det tyst.

Idag är det inte enbart disigt, det är dimma, och det är skönt att vara inomhus.

Firefox fungerar idag också, men jag får varje gång jag öppnar sökmotorn försäkra att det är min standardläsare, spelar ingen roll om jag kryssar i ”kolla…” eller låter bli. Men det lilla besväret är det värt för att slippa ha den ”förenklade” versionen av FB på min dator. Och kunna köra gamla modellen via min sida, 48 timmar åt gången.

”Hemligt nummer” ringde, terapeuten på sjukhuset ville kolla att Jan haft både käpp och rullator med sig dit. Det hade han, så nu får han förhoppningsvis dem med hem också. Och vi har det intyg till kommunen som gör att de kanske bidrar för att ta bort trösklar här i lägenheten. Än klarar Jan att lyfta den lätta rullatorn över dem, så vi väntar nog ett tag. De är omtänksamma där på geriatriken. Nu återstår bara att se om han också har hörapparaten med hem…

Jan är hemma, med hörapparaten. Menmed fel käpp och utan skor och utan sitt armbandsur. Jag har ägnat de senaste timmarna åt att prata med personal på Norrtälje sjukhus, på Danderyd och på Jakobsbergs-geriatriken. De senare lovade att buda hem Jans skor. Budet kom för en stund sedan, och i ena skon låg klockan…

På sjukhuset hävdar man att man noga skriver upp och låser in värdesaker. Inte den här gången. Jag blir bara trött – och enhetschefen blir nog också trött på mig. Hon har inte fått det brev, med originalkvitto på hörapparatsförskrivningen, som jag skickade för sisådär tio dagar sedan. Nu har jag mejlat med foton på kopian jag hade, och kopia på faktura för färdtjänst med tillägget att ytterligare en faktura kommer.

Ska bli intressant att se vad enhetschefen säger om det här. Jag är slut som artist. Någon bild på gömstället lyckas jag inte få in – heller.

Kväll, 29 oktober 2020 – jag har stängt av teven. Och Facebook, som enbart irriterat mig det senaste dygnet. Känner för att göra som en av syrrorna, stänga ner.

I morgon kommer Jan hem igen, för att nästa vecka röntga njurarna (och dricka en helvetes massa vatten dessförinnan, utan att kissa!?) – vi får ta det när vi är där. Onsdag. Färdtjänst beställd.

Tvätten är sorterad och inlagd där den hör hemma. Lite här, lite där och lite på landet. Det mesta hamnar så småningom på rätt ställe. Sönerna har kollat och glatt sig åt att pappa får komma hem. Jag har talat om för äldste sonen att jag kanske gjort något med vattentillgången på landet när jag satte på värmen i pumphuset. Han försöker få mig att tro att det klena vattentrycket inte är skadligt. Hoppas han åker ut och kollar när han har tid och kanske är i närheten. Yngste sonen avstår från att åka ut i helgen när han är ledig. Jag rekommenderade att han skulle ta med sig vatten, men det blev nog lite för besvärligt. Jag var kanske alltför bra på att varna för pumpproblemen.

Har just sett sorgeprogrammet med Claes Elfsberg, bra den här gången också. Belyste på ett fint sätt hur barn och unga människor hanterar sin sorg på ett annat sätt än vuxna och äldre. Tänker på vår sondotter. Tror inte jag/vi var till stort stöd för henne i hennes sorg. Vi var nog alltför upptagna av vår egen.

Och jag tänker på hur glad jag blev när en jaktkompis till Mats nämnde honom på Facebook vid namn och talade om hur han fattades, nu i jakttider. Det betyder ju att vår son finns, fortfarande. Också när han är död. För mig finns han snart sagt varje dag, ibland med glädje och ofta med just sorg. Han finns.

Teveprogrammet är en berättelse om sorgen, liksom Lars Bergs bok (som jag glömt titeln på). Blev glad åt Lars Bergs beskrivning av sorgen som en glädje över att den som dött faktiskt har levt och funnits i de år som var hans eller hennes. Hur sorgen är en konsekvens av kärlek och liv, hur den faktiskt är livsbejakande och nödvändig för fortsatt liv. I den flock vi människor är, där vi behöver varandra och också behöver sakna dem som inte längre ingår i flocken.

Och hur ingen sorg är den andra lik. Det går inte att jämföra sorg. Min sorg är min, din sorg är din. Jag kan tänka hur sorgen över Mats, vår son, är annorlunda än sorgen över dig, min älskade, mannen min. Saknaden är densamma, sorgen är olika. Och mitt sätt att leva med det ena och det andra är också olika.

Nog av.

I morgon är en ny dag, Jan kommer hem och jag hoppas han mår bra. Några antibiotikapiller har han med sig, och han ska inte längre äta vätskedrivande medicin – jag lär få en ny medicinlista medskickad. Och jag har letat fram nyckeln till rullstolshissen vid porten, om den skulle behövas. Käpp och rullator hoppas jag kommer med honom. Han är välkommen hem.

Torsdag 29 oktober 2020 – har städat huset och plockat undan sådant som inte behöver ligga framme. Planerar att åka till Sundbyberg i eftermiddag, och invänta Jans hemkomst i morgon, om hans infektion har givit med sig. Kanske väntar jag och åker in tidigt fredag.

Kom plötsligt ihåg att jag drömt att min dator stals, med allt den innehöll. Och jag hade inte säkerhetskopierat någonting… Så det gjorde jag nyss.

Snart lägger jag ner Facebook för gott. Nu har de ändrat till en ”förenklad version, eftersom min webbläsare inte stödjer FB”. Har Chrome som jag haft hela tiden. Det gick bra till idag. Och när jag försöker meddela problemet får jag till ”svar” att de inte kan besvara enskilda frågor, men försäkrar att mitt inlägg används för att förbättre FB.

Nyss fick jag påringning om att Jan kommer i morgon förmiddag. Därmed åker jag till Sundbyberg om någon timme. Det är eftermiddag, och jag är i Sundbyberg, tvättstuga klockan 16. Jan har fått kallelse till njurröntgen nästa vecka, och till urolog i Solna den 19 november. Det är mycket nu. Har beställt färdtjänsten till röntgen den 4 november. Det andra får vänta någon vecka.

Hittade en parkeringsplats framför porten, och har betalt månadsparkering till den 5 december.

Tvätten är på gång. Och jag har just missat ett ”hemligt nummer”-samtal. Tre signaler hinner jag inte fram på om jag inte står med telefonen i handen. Nåja, någon ringer kanske igen, eller så behövs inte samtalet. Nu ska jag hämta upp torr tvätt.

Har fått faktura på en resa med färdtjänsten, kostar nu 168 kr ToR. Har gått upp 20 kr sedan i våras – men det är det värt.