beskrivarblogg

Måndag 5 oktober 2020 – på Djurö efter att ha tvättat på morgonen. Handlat och burit upp till huset via skottkärran, i morgon ska pirran förhoppningsvis få luft i däcken nere på macken. Och Jan orkade gå upp med rullatorn. Jag har gått en vända i skogen och kom hem med kantareller och rynkad tofsskivling – men noll trattkantareller. För torrt förmodligen. Glad att jag fortfarande har torkade trattisar i skåpen.

Middagen idag blir därmed stekta kantareller och en enkel omelett, tomater, ost.

I morgon ska jag städa så att här är fint tills äldste sonen och hans familj kommer hit i helgen. De ska elda, och ställa i ordning allt inför vintern, ta in bord etcetera. Grannfamiljernas ”barn” kommer också ut, en fin tradition. Vi stannar nog till torsdag.

Här är så ljuvligt tyst, trots att hörapparaterna fungerar som de ska (mina). Nästan ingen vind. Älgar eller rådjur har ätit upp pelargoner och morsdagsrosen. Tror jag tar hem en pelargon, timjan och rosmarin, och den ganska slaktade rosen. Kanske överlever de, om inte har de glatt oss hela sommaren.

Middagen var god och alldeles lagom. Har pratat med yngste sonen. Han ringer så gott som varje dag för att ”kolla läget”. Det är vi glada för. Kvart i sju, det är svart utanför fönstren.

Idag var en tandkrämsrakardag, igen. Det är ett tag sedan. Upptäckte det inte förrän vi satt i bilen, och något vitt satt kvar vid Jans örsnibb. Varken han eller jag förstår hur han får för sig att använda tandkräm i stället för raklödder. Ingen stor skada skedd, men inte kan det vara behagligt. Tror jag som inte vet. Och ständigt förundras över vad som blir rätt och vad som blir fel. Varför kommer jag aldrig att förstå. ”Vaskulär demens” jomenvisst.

Nu tittar Jan på ”Fråga doktorn”, jag slipper höra eftersom han har hörlurar på.

Läser i pressen om en äldre man med Alzheimer-demens som fick blev sjuk i covid19. Äldreboendets besked till de anhöriga var att han skulle få somna in med morfin om han fick svårt att andas till exempel. Han skulle inte få vård. Nu var det så lyckligt att den här krutgubben överlevde sin covid19 utan stora bekymmer. Men ställningstagandet, belagt i inspelade samtal med läkare (på distans, utan undersökning av sjuka intagna), skrämmer skiten ur mig. Bokstavligt talat. Om jag eller Jan, som är mera riskperson än jag, skulle smittas så får vi kanske inte den vård som möjligen skulle göra att vi överlever. Hur många ”fick dö med hjälp av morfin” i början av pandemin? Jag vill inte veta. Men jag vill fortfarande tro att varje bedömning av sjukdom och tänkbara vårdinsatser görs individuellt, och inte enligt någon tabell från någonstans.

Så här galet hade jag inte i min vildaste fantasi trott att det kunde vara i Sverige. Länge har jag förstått att gamla människor är förbrukade, de har gjort sitt och ska helst dö rimligt lätt utan att belasta samhället. Men att de skulle avlivas via morfin, i stället för vård, det kunde jag inte föreställa mig. Förut.

Jag förstår att en gammal människa kanske inte överlever intensivvård. Men alla borde kunna känna sig trygga i förvissningen att de kan få hjälp att andas via syrgas, att de kan få det de behöver – innan morfinet sätts in, det som gör att de dör. Har tack och lov ingen aning om hur den döden är. Och det tror jag inte de läkare på distans som föreskriver den har heller. De är nämligen inte gamla och sjuka, de är penningstarka medlemmar i ett företag som handlar med liv och död. Om jag hade vett att vara livrädd nu så vore jag det. Men jag är bara förbannad.

När jag var ung och barnen var små, slogs jag (med ord) för flera daghem. Ska jag behöva börja slåss igen – för respektfull vård och omhändertagande när den egna orken inte förslår? Vad är det för samhälle vi skapat, för det är ”vi” som har gjort det. När och hur gick det så fel? Jag har inte svaren.

Söndag, duggregn. Blött regn, vi åker inte till landet idag. Klockan är bara nio på morgonen, och det känns redan som en lång dag. 

En vän på FB vill köpa min bok, dagen blir genast ljusare om än enbart i mitt sinne.

Har bokat tvättstugan i morgon bitti, kanske åker vi därefter till Djurö om vädret är hyfsat. Längtar ut i skogen.

Jans dosett är fylld för två veckor igen. Har äntligen kommit mig för att lägga undan de mediciner han inte längre ska ta. Och kunde konstatera att han behöver få ett nytt recept för en sort. Mejlar distriktssköterskan som kanske kan förmedla.

Jan sitter och slokar på sängen, han har ingen energi han heller en sån här dag.

Har lärt mig ett nytt ord, digitalkänner, som i ”hur digitalkänner vi varandra?” Och så har jag insett att plommonmarmeladen är god även på en Falu rutmacka. Middagen blir innehållet i två burkar i frysen, kyckling och grönsaker (tror jag, visar sig när allt tinat). Kan kanske kallas kycklingsoppa, buljongen är god. Sallad och ost till.

Har haft lampor tända hela dagen. Lätt att deprimera sig då. Skitväder. Inte skrivväder.

En man i Näsåker berättar att han nyss kört på en katt – hittar den inte. Beskriver det han kanske såg. Hoppas någon vet. Skillnad där och här, någon bryr sig.

Vi har sett program på Kunskapskanalen, om +95-åringar som springer, hoppar (tja, försöker) längdhopp med mera. Världen över. De lever, och de gör det tills de dör. Så är det inte alltid bland oss andra, vi som inte sprintar… Ett fint program. Om människor som ville leva och som sökte kärlek, trots att de var så gamla (för då ska man väl inte vilja kärlek). Tyckte om att se levande gamla människor, även en dement man som sprang fortast i sin åldersgrupp. 97+.

Så har vi ätit kycklingsoppan, och den var god. Jan får en glass efter osten, jag avstår. Det är mörkt ute, och vi väntar på att något ska tåla att ses på teve. Det är den enda förströelse jag uppfattar att Jan vill ha.

Vad får skrivande människor att skriva om död och brott och elände? Och vad får läsarna att vilja läsa? Begriper inte. Har läst Koontz, och nyss försökte jag med Spindler ”Dags att dö” – men nej, jag mäktar inte. Inte ens när jag inte har något mera lockande att läsa. Varför vill vi och de frossa i död och mord och brott? Finns det rimliga förklaringar?

Jan sitter i sin kontorsstol, gungar lite lätt, snurrar lite. Jag sitter bredvid. Vi pratar just inte, eftersom han inte hör. Bara det nödvändigaste, som kräver att jag går fram till hans något hörande öra och säger det jag behöver. Oftast handlar det om var han har käppen, som just aldrig är där han är. Vi är less på varandra. Uttråkade, lider brist på stimulans, både han och jag. Nu går han fram till balkongdörren och kollar temperaturen. Om en dryg halvtimme är det Rapport. Hur kan vi överleva att ha det så här trist?

Han går en sväng i lägenheten, tänder i sovrummet, släcker. Stannar där.  Kommer ut i hallen igen, rastlös. Bra i och för sig att han rör på sig, går. Men eländigt att han inte har någonting som gör honom glad, som ger honom energi. Bara mig som mest är tjatig och bråkig.

I USA är Trump friskare än nyss, eller inte; ingen pratar om the First Lady, är hon smittad eller inte? Trump ser lite mindre orange ut på bilderna än vanligt, sjuk eller inte sjuk? Det vore ett infernaliskt sätt att försöka påverka valet i november, att fejka allt det här. Men misstanken infinner sig, skapad av presidenten själv som hittills inte varit särdeles trovärdig.

Slut för idag.

Lördag 3 oktober 2020 – ännu en natt med styckevis sömn. Fullmånens fel?

Han såg på henne, där hon låg med handen under kinden och täcket nästan över huvudet. Nu var han vaken. Men hon ville inte vakna. Medan han tog sig förbi fotänden i hennes säng stötte han till hennes fot. Hon drog den åt sig, med ett morrande. Nu var hon vaken, det visste han. Han fortsatte ut på toaletten, och in igen i sovrummet, där han kröp ner i sin säng. Hon klev ur sin. Och gick ut i köket där hon började koka ägg och ordna med resten av frukosten.

Frukostdisken klarade han, liksom bäddningen av bådas våra sängar. Jag har torkat köks- och hallgolven och nu sitter vi i vardagsrummet och väntar på att de ska torka. Kommer inte åt badrum etcetera dessförinnan.

Det verkar klarna så smått utanför fönstren. Tio grader, lätt vind såvitt jag kan bedöma via de träd som fortfarande står kvar. Den ståtliga tallen på Tallgatan var annars en bra vindmätare. Nu finns ingen tall där.

Handlat det som fattades igår. Har gjort plommonmarmelad, det svåraste var att hitta alla kärnor. Fyra burkar av 1,5 kg plommon, 1 dl vatten – koka med lock ca en halvtimme, därefter ett kilo strösocker och saften av två citroner. Koka utan lock ca 55 minuter, skumma, häll upp i varma burkar. Den är nog god när den är kall.

Färsk lax i ugnen på saltbädd och låg värme till middag. Har ingen crème fraiche (för romsås), så det kanske enbart blir en liten potatisgratäng till, eller kanske lätt stuvad bladspenat. Det ger sig så småningom, än är det inte dags.

Vi sitter här i vardagsrummet i den lägenhet som också var mitt hem, för länge sedan. Jan blundar i soffan, med några oliver och ett halvtomt glas vitt Natureo framför sig. Jag sitter i hans Pernilla, födelsedagspresent vid hans 50-årsdag (?). Jag är inte pålitlig när det gäller årtal. Det är tyst omkring oss. Klockan är tre, middagen är förberedd, ingenting återstår att måsta göra. För någon av oss. Så här är det nu.

En dryg månad utan att Jan haft någon hörapparat har slitit mera på både honom och mig än jag kunde inbilla mig. Om en dryg vecka får han förhoppningsvis en ny apparat – men jag önskar att människorna på sjukhuset som inte begrep vad de gjorde, ändå förstår. För att inte göra om. De skickade hans hörapparat i ett tunt kuvert, och den försvann. Jag hann inte ens föreslå att jag skulle åka och hämta den.

När jag pratat med distriktssköterskan förstår jag att det inte är alldeles ovanligt att hörapparater försvinner vid sjukhusvistelse. Vad handlar det om? Att man inte ens bryr sig om att se till att patienten använder sin apparat? Tänker på svärmor som förmodligen inte fick hjälp med sina hörapparater när hon låg de sista åren av sitt liv på ett äldreboende i Stockholm. Då förstod jag inte. Nu misstänker jag. En dement gammal människa är kanske lättare att hantera för vårdpersonal än någon som åtminstone hör. Men det är inte lättare hemma. Det är ett elände.

Just nu intresserar det mig också hur jag och säkert andra fungerar. Inte förrän problemen och svårigheterna finns nära dig, bryr du dig, bryr jag mig. Ungefär som när jag slogs för flera daghemsplatser i Sundbyberg, för länge sedan, när det bekymret var nära och aktuellt. Nu är vi i den andra änden av livstråden. Och nu vill jag slåss för större och bättre omsorg om oss gamla som behöver det. Vi gamla som behöver det. Vi är värda det efter ett långt liv. Vi har betalt för det.

Nya ord. Okänd verklighet. Avlastningsboende går att ansöka om meddelar kommunens äldrehanterare.

Jan skulle få det lika trist som han har det här hemma, utan att samtidigt behöva irritera sig på mig. På grund av corona skulle han få tillbringa mesta tiden på ”sitt” rum. Kanske skulle han bli förvirrad av allt det nya, okända rutiner, ett rum som inte är hans, en säng som inte heller känns igen. Nya människor i den mån han träffar några. Trots corona ändå någon form av omvårdnad.

Jag skulle bli ”ledig”. Vad skulle det handla om? Vad skulle jag göra som jag inte kan göra idag? Tror det är en bra fråga – men anar att någon sorts svar finns i ordet ”ledig”. Att kanske inte göra någonting. Inget viktigt, mer än bara vara jag med mig själv. Vila – om det så innebär att jag röjer skrubben hela natten. Åker till grovsoporna utan att behöva skynda mig tillbaka. Dricker en Dry Martini om så klockan bara är tolv. Mitt på dagen. Äter eller låter bli, sitter en stund på kaféet vid biblioteket i Norrtälje (har jag aldrig gjort). Våldgästar syrrorna i Uppsala.

Nåja, just nu väntar jag på svar på mina frågor till hanteraren på kommunen. De kommer kanske, ibland tar det tid. Hen har säkert mycket att göra.

Vi tar en dag i taget.

Kvart över åtta, den andra dagen i oktober 2020. Trump och hans hustru lär vara smittade av corona… Sant, eller ett sätt att manipulera valet i november? Upptäckte just stora blåmärken på armarna, bokkartongbärandet igår. Vi har ätit frukost, dagen är grå utanför fönstren. Kan delvis handla om otvättade fönster.

Natten var lugn. Sover ändå som ”en katt när mor kärnar”, vaknar när Jan går upp för att kissa vid halv två och har svårt att somna om. Pratade med mig, mantrade och låg kvar tills klockan var sju. Frukost.

Sur på en Bokbörsen-beställare som skulle betala i förskott för Lo-Johanssons bok Frihet. Den väntar fortfarande på betalningen, förmodligen en beställare som hoppades på att boken skulle skickas ändå.

Ingen luft i däcken på pirran, omöjlig att komma åt och pumpa. Men, jag fick ändå upp tre kartonger, en får ligga kvar och följa med hem till mig. Pirran ligger i bilen för pumpning på mack. Nu är jag slut som artist. Och när jag kommer upp igen har Jan inte hunnit ut på toaletten, jag får torka golv. Nu ska han raka sig och duscha, sedan stödstrumpor etcetera.

Handlat och betalat ännu en hundralapp för att ha bilen parkerad – månadsparkeringen börjar inte förrän på tisdag… Har också konstaterat att Jans frikort räcker månaden ut. Vore perfekt om vi hann få en omgång av den blodförtunnande medicinen innan dess – den är så himla dyr. Ska kolla med ”doktor Malin”.

Så får jag besked från kommunens hanterare av oss äldre – det går att ansöka om avlastningsboende nu, men på grund av corona får den som bor vistas mycket på rummet. Slut på informationen. Hur kul är det? Vi får nog försöka hänga med ett tag till utan kommunens hjälp – men jag vill också veta var boendet finns, hur man ansöker, hur lång period som är tänkbar…

Nu har vi tagit en liten promenad, suttit på bänk i solen nära sopstationen, där jag slängt sorterade sopor. Blir skrämmande mycket på bara några dagar. Hemma igen, Jan blir trött.

Det lär finnas ett ”hunddagis” i ett hus nära, och idag såg vi hur lång – eller snarare kort – promenad några av hundarna fick. Tre-fyra stora hundar och en ung kvinna. Runt två, möjligen tre, kvarter. Vi såg när de gick och vi såg när de kom tillbaka. Undrar vad det kostar att ha sin hund där. Och vad de som promenerar med hundarna får betalt. Och vem som driver det hela. Många sura frågor surrar i den här kärringen just nu.

Kom ihåg att köpa citroner till den tänkta plommonmarmeladen – men hade inte ett kilo strösocker…

Löser DNs supersvåra sudoku i stället. Och försöker komma fram till vad vi ska äta till middag – färsk lax (men jag har inte grovsalt här heller, ville göra sån där långsam i ugn på låg värme) eller ”thai-burkar” med ris och kyckling (som Jan inte är särdeles förtjust i). Orkar inte gå och handla en gång till idag. Det är knepigt att veta vad som finns var i skafferi, kyl och frys. Och vad min energi räcker för. Den är tämligen slut för idag just nu.

Kanske åker vi till Djurö på söndag för att plocka ihop sådant som ska tas därifrån. Tömma frysen till exempel och stänga av den. Rädda timjan och rosmarin som stått ute (om de fortfarande lever), kanske ta med någon pelargon hem, liksom Mors dags-rosen som glatt mig hela sommaren. Gräslöken får gå, och antagligen flera av pelargonerna också. Brukar just inte lyckas att få dem att överleva vintern, var jag än har dem. Sommaren är slut, snart är det november.

November brukar vara min mest deprimerade månad. Märkligt nog har jag inte känt så, inte ännu i alla fall. Kanske har jag för fullt upp med att bekymra mig om Jan, för att orka deprimera mig. Intressant tanke. Hoppas jag ger sjutton i att åka ner i det där svarta hålet med mörkret som kommer med annalkande vinter. Det kanske hjälper att minnas sommarens vackra blommor – och tro att de kommer igen, till en ny sommar.

Onsdag 30 september, byte av alla lakan igen. Klockan sju. Efter frukost vill Jan sitta vid bordet och sova. Det vill inte jag, föreslår sängen, torr, men än så länge inte bäddad. Idag får jag anstränga mig för att inte vara elak, det här är ju ingenting han gör för att jävlas. Ingenting av det som blir jobbigt för mig, gör han för att jävlas. Men min frustration går ut över honom och mina händer blir hårda när stödstrumporna ska på.

Torkvädret är inte det bästa, men lakanen får hänga ute ändå. Nu är sängen fin och nybäddad. Soppåsarna är slängda, disken diskad. Jag påklädd, också. Halv tio, snart dags för fika. Och för mig den lilla ugnspannkaksbit (med stekta fläsktärningar) som blev över igår, Jan äter några tunna mandelkakor.

Fönstren behöver tvättas, ena köksfönstrets gardiner (de enda jag har i huset) bytas. Nåja, jag tog in solparasollet från altanen i förrgår. Alltid något.

Idag blir det rådjursbog i kål, brynte och kokade bogen igår, idag får den rensade bogen puttra med skivad vitkål, som när man gör får i kål. Det verkar bli gott. Klockan är ett. Diset ute har lättat något. Lätt vind. Nattens debatt mellan Trump och Biden tycks ha varit ett riktigt spektakel.

Jag ser enbart ingressen till en krönika i Mitt Roslagen och känner igen. Någon skriver om hur kort kopplingen är mellan hjärna och arsle när hen känner obehag eller rädsla. Men de få gånger jag varit obeskrivligt rädd har den kopplingen inte funnits. Som när jag visste innan jag visste att vår son var död. Som när jag visste att min älskade var död. Då fanns ingenting.

Nu letar jag efter en beställd Bokbörsen-bok, Andres Kûng Vindens barn – om medlöperi… Hittar den inte i mina oordnade bokhyllor. I morgon kanske. Vi har ätit middag och den var god. Jan skulle diska men glömde uppenbarligen bort det. Jag har diskat.

Har tagit in lakan och madrasskydd, hoppas de torkar till i morgon. Hoppas inget händer som gör att de måste användas – men om någon händer, så hinner de förmodligen torka färdigt under dagen. Inne.

Önskar ibland att jag vore mindre ansvarstagande. Att jag bara kunde ta bilen och dra. Vart som helst, bara vara ensam. Utan någon som behöver mig för att alls fungera. Kommunen har inte hörts av. De har förmodligen inte bestämt sig för hur de ska förhålla sig till corona – ännu. Ska de se till att ha avlastningsboende, eller inte? Ingen som vet, ingen som vet. Inte jag i alla fall, och inte kontaktmänniskan, som lovat höra av sig när hen vet något. Det var ”oklart” för några veckor sedan…

Idag är en annan dag, den första i oktober. Vi åkte till Sundbyberg på förmiddagen. Och jag har hämtat fem tunga kartonger med mina böcker från Förlagssystem. Trodde de skulle levereras hem, men icke. Fick hämtas hos ombudet, som undrade om jag hade bärhjälp. Jag svarade nej. Bilen stod dessutom dåligt parkerad på fel sida en trafikerad gata. Jag fick bära själv, tills en ung man med fantastiska tatueringar hjälpte mig att få in de två sista kartongerna i bilen. En har jag tömt och burit upp i lägenheten så att jag äntligen kan skicka beställda böcker – nu ska fyra kartonger till upp, medelst pirra. Tar det i morgon.

Hittade också den beställda Bokbörsen-boken i morse, så att jag kunde posta den.

För ögonblicket kan jag inbilla mig att jag har någon sorts kontroll över min tillvaro…

Tisdag 29 september 2020 – disigt, har regnat i morse. Fjorton grader. Noll skrivlust. Ugnspannkaka med fläsk till middag, egen hallonsylt till.

Somnade inte förrän vid tretiden i natt, och vaknade därmed inte förrän klockan åtta. Jan satt i köket och väntade på mig. Nu rakar han sig, själv sitter jag fortfarande i morgonrocken och funderar på att göra det resten av dagen.

Har försökt sätta upp nyinköpta brandvarnare. Gav upp, men bytte dock batteriet i den som sitter i hallen. Den hänger på trekvart, hoppas den fungerar trots det, fick i alla fall ett rött blink. Ett.

Har nu duschat och klätt på mig, ändå. Tänkte göra plommonmarmelad, men saknar citroner. En annan gång. Vi har fikat, vädret gör mig inte glad idag. Har betalat boendeparkering i Sundbyberg från och med nästa vecka, en månad à 600 kronor.

Inser att jag ofta använder ordet ”ändå”. Nyss tog jag bort det, när det kom för nära nästa. Tydligen ett ord med stark betydelse för mig.

Tuggar mig igenom del två av A Song of Ice and Fire, A Clash of Kings. Ibland tycker jag den är tjatig och krånglig och repetitiv, alltför mordisk och alltför fantastisk. Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra en författare som kan få ihop sådana böcker, sälja dem dyrt (hoppas jag) och få filmer gjorda med böckerna som bas.

Gav upp också att försöka bli av med Macafee säkerhetsprogram, som var förinstallerat på datorn vid inköpet. Vill absolut inte ha det, men lyckas inte få bort det – hade tänkt göra mig av med Avast (segt och dyrt) och i stället installera gratis Krapotsky (eller så). Tji fick jag – får nog behålla Avast. Det är tydligen kompatibelt med Macafee…

Tvätten får torka inomhus idag. Har löst ett supersvårt sudoku. Vad ska jag göra nu?

Jan behöver mig inte för ögonblicket. Jag skulle kunna torka ur köksskåp, flytta runt lite i frysarna (och därmed tro att jag bättre vet vad som finns där).

En stund senare är byxor och tröja (byte nr 2 idag) också blöta… Jag blir galen. Nu har han det sista torra paret byxor på sig. Ännu en tvättmaskin går. Klockan är tio minuter över ett. En jävligt grå och dimmig och trist tisdag i september.

Har ögnat igenom vad jag skrev i februari i år. Demens, hör inte, förstår inte, kiss, blöjor, middagsmat, torka golv, tvätta. Handla och städa. Läkarbesök, färdtjänst. Nya glasögon för mig. Böcker lästa, böcker beställda på Bokbörsen och skickade. Trist.

I morgon kollar jag mars. Förmodligen ungefär detsamma, minus nya glasögon.

Då fanns Molly, idag finns hon bara i våra minnen.

Torsdag 24 september 2020 – vacker morgon, diset har försvunnit och solen lyser. Inga moln och bara lite vind i träden.

Gräsmatta och buskar grävs upp mellan husen på andra sidan gatan. Ännu står de stora träden kvar. Jag hoppas de får fortsätta finnas där, ett grönt blickfång som behövs i en stad som blir allt fattigare på träd. Nyligen fälldes en stor och mäktig tall vid ett hus på andra sidan Jans bostad. Och ett aningen mindre träd försvann ett kvarter bort, där står ännu varningsskyltar runt stubben. En stad med många hus tätt behöver träd. Jag behöver träd.

Om en liten stund kommer Lisa, distriktssköterska, för att kolla Jans blodtryck – det svänger ibland lite väl mycket, beroende på hans förmaksflimmer och medicin. Nu verkar det dock som om hans mediciner är i balans.

Han blundar en stund i soffan medan vi väntar.

Lisa har kollat blodtrycket, som var okej – 130/80 är bra för den som medicinerar (annars 140/80?), Jan hade lägre, men inte alarmerande lågt. Och han håller matchvikten, 97 kg. Nu försöker jag bestämma oss för om vi ska åka till landet eller till Addarsnäs. Har inte fått någon avisering om mina beställda böcker… Tror det blir Addarsnäs i morgon, och landet i början på nästa vecka. Och pyttipanna med stekt ägg och rödbetor till middag idag. Viktiga beslut alltsammans. Jag behöver inte gå och handla idag.

Nu har vi varit ute i en dryg timme, suttit på en bänk i solen och på gården i en stol, gått runt ett par kvarter. Idag var det jobbigt att gå för Jan, men vi kom hem.

Klockan tre får Jan sitt glas alkoholfritt vitt vin, och tryffelsalami. Plommonen har han ätit upp. Jag får en Dry Martini (eller ett glas vin beroende på vad som finns i kylen), och några skivor salami. Det här är en av de rutiner vi försöker hålla igång. Dagen delas upp i fungerande delar, om tre timmar blir det middag, och någon timme därefter teve. Åtminstone en timme, innan det är läggdags.

En lägenhet i huset mittöver gatan står tom sedan i vintras. Varför? Vet inte om det är en hyresrätt eller en bostadsrätt. Och högst upp i samma hus verkar en lägenhet också tom, balkongens blommor är inte omskötta som tidigare, men kanske den som bor/bott där fortfarande bor på ”landet”. Lite sorgligt att se tomma fönster, lite sorgligt att inte veta.

Rödbetorna var slut i den här kylen, det blir ketchup i stället.

Ser på teve ett program om ”romansbedragare” – oftast kvinnor som fås att betala stora summor pengar till bedragare, där de som har kontakten bara är småpojkar i sammanhanget. Skam, skam igen – skam som dödar och får de bedragna att inte sluta vara bedragna.

Skam som när jag var spelmissbrukare. Kvinnan som nu intervjuas säger att det som förstörts är ”min syn på mig själv”. Pengarna är inte det viktiga. Skammen har förstört hennes självkänsla. Känner igen det.

Jag drar paralleller med mitt spelmissbruk. Det som händer går inte att förstå. Det går bara att acceptera, och så småningom kanske förlåta.

”Skammen ska tillbaka där den hör hemma.” Babben Larsson.

Lite här och där skriver jag något, eller läser. Försöker lösa något supersvårt sudoku och lyckas ibland. Besvarar vår fina distriktssköterskas mejl om att hon meddelat läkaren Jans blodtryck, och behov av nya recept. Och tackar ja till tid för influensavaccin när det blir så dags. Lisa är så omtänksam, och gör ett så bra jobb. Vi känner oss väldigt trygga med henne. Det är viktigt, när man som Jan och jag idag, inte längre kan skapa vår egen trygghet.

23 september 2020 – stökig natt.

Nu efter frukost tar Jan igen sig i soffan, numera kommer han upp ur den. Jag kör en tvättmaskin idag också, och välsignar tvättstugan som sällan är bokad på morgonen.

Disigt, just ingen vind.

Mitt te kallnar i kopp nummer två. Har kollat FB och mejl, bekräftat en Bokbörsen-beställning, ögnat rubrikerna i kvällstidningarna, såg att Yrvind är på Azorerna igen, 81 år gammal. Bra seglat. Löst svenskans supersvåra sudoku, börjar tro att de inte är så supersvåra.

Solen tar sig fram lite försiktigt. Skönt ute känner jag på mina promenader till och från tvättstugan på gården.

En promenad idag igen, på Jans initiativ. Och så satt vi en timme i solen på gården, jag med en bok och Jan med en risifrutti. Nu har solen tagit över himlen, det disiga från i morse är borta. En av grannhusets katter kom och hälsade på oss. Och kamelian har några nya knoppar, även om de såg lite luggslitna ut.

Ingen avisering om de beställda böckerna från lagret ännu.

Middag idag blir pasta med lax, och en vitvinssås med dill och räkor. Grönt och ost, kanske glass därefter.

Jag är trött idag, sov inte så gott i natt. Och jag har svårt att sova på dagen, sover lätt för länge om jag alls somnar, och vaknar på dåligt humör. Inte att rekommendera, särskilt olämpligt för Jans del, eftersom jag är hans enda sällskap. Han är sällan på dåligt humör, även om han har anledning. Det är tur för oss. Min brist på energi märks här, jag bara tuggar ur mig ord. Ointressant, även för mig.

Jag sitter så att jag ser väggen ovanför teven. En anskrämlig tavla med två numera urblekta monster, ett tryck från min tid med Arbman&Lenskogs reklambyrå. En tavla med fyr och skärgårdsbåt, tämligen grå och långsmal, inköpt på auktion på Broarna, Jan gillade den och fick den. En tavla, fråga mig inte om tekniken här heller, kan inte sånt, men kvinnor och fåglar samlade runt ett bord, ganska konstig, Jans födelsedagspresent från det företag han jobbade hos då. Ingen av dem är särskilt upphetsande, eller lockande till ingående tittande. För blekt, mot en neutral och blek tapet.

Jag skulle vilja ha något stort och färgrikt, jag behöver inte begripa om det är hötorg eller möjligen konst. Men mera liv, mera energi, mera lockande att drömma till. Det får vara som det är, rester av vårt tidigare liv tillsammans, Jans och mitt. Det här är Jans hem, inte mitt längre. Jag är enbart inneboende en tid. Men jag funderar på att införskaffa en ny dammsugare, den han har är den vi hade, och den är tung.

Nu ställer jag Ulricas lilla papier maché-skulptur där det stått en liten lampa, bredvid teven. Skulpturen är en kvinna, rödbrun med öppen mun och armarna sträckta upp mot himlen, hon sjunger en sång som Edith Piaf sjöng, ”J´irais décrocher la lune” – jag tar ner månen… Ulrica heter Ullman i efternamn, är våra söners kusin, och verksam i Frankrike. Hemsida ulrica.ullman@free.france. Hennes skulptur är min, sedan jag tog tillbaka mitt liv efter spelmissbruket. Jag blir glad och stolt när jag ser henne.

tisdag 22 september 2020 – tvättstugan. Har fikat och ätit äppelkaka med knäckigt lock – fortfarande god, också enligt Jan. Lite kvar till i morgon. Har fått flera madrasskydd via distriktssköterskan, väntar på mina 200 böcker med viss vånda. Jan har duschat, därefter blir han trött. Jag med.

Längtar ut i skogen, kanske finns det Karl Johan nu, och kanske trattkantareller, möjligen också några gula. Svart trumpetsvamp. I år har jag hittills bara hittat några få vanliga kantareller. Kanske ska vi åka ut till landet torsdag eftermiddag? Där har jag ”mina” svampställen, och lite har det väl regnat. Behöver också ta hand om blommor och kryddor. Ställa in altanmöblerna. En beställd Bokbörsen-bok ska levereras, men den kan nog vänta till måndag. Har mejlat beställaren.

Har löst svenskans supersvåra sudoku. A Game of Thrones ligger och väntar på tänkbar läsning, tjock bok. Har inte sett film eller teve. Boken stod i gratishyllan på biblioteket, åkte med hem.

I färdtjänsttaxin hem igår låg DIs weekendmagasin – tog med den hem för att titta igenom. Bill Gates på framsidan visste att Sverige valt fel coronastrategi… Stort uppslagen artikel om skaparna av Candy Crush, skapare av spelberoende av annat slag än casinon, där man köper saker och ting medan man spelar. Den fina världens alla annonser med otroliga hus till salu, till otroliga priser. En tidning jag inte bär hem igen. Ens om den är gratis.

Har dammsugit Pernilla (min sittplats i vardagsrummet) innan jag lägger på det rena överkastet. Jan köpte ny klädsel för ett par år sedan, jag vill inte smutsa ner det. Dammsugaren ligger kvar på golvet, kanske kör jag vidare.

Halv tolv har Jan vilat färdigt för nu.

Vackert väder, sol, lite kyligt, lätt vind, åtminstone det jag ser här mellan husen. Gillar inte att vara i stan, känns instängt.

Jag vill se natur av vilket slag det vara må. Åkrar, skog, mossig gräsmatta som hemma hos mig, träd som just nu fäller massor av löv. En hare eller fasan, ibland ett rådjur. Kossor som ännu går ute, långt borta. Fortfarande någon enstaka vilsen fjäril. Klädnyporna på klädstrecket som borde tas in.

Vi har varit ute på en kort promenad för att slänga sorterade sopor vid sopstationen, och sedan sitta en stund i solen på gården. Skönt. När jag frågade Jan om han ville gå ut, svarade han tveksamt ”går du med?”. Klart jag gjorde. Nu är vi inne igen.

Vänner på FB talar om att nu är de klara med sina manus, eller är i redigeringsfasen. Någon får sin bok från trycket om ett par veckor. Blir lite stressat avundsjuk. Men faktiskt mest glad å deras vägnar. Vet numera hur mycket jobb och hur lång tid det krävs för att ett manus, en massa ord, ska bli en bok på ungefär 300 sidor.

Har handlat – vin och annat nödvändigt. Italienska plommon till exempel, raklödder till landet, vit- och blåmögelost på Lidl, liksom frysta portionspotatisgratänger. En squash à 5 kr, auberginer har jag, lök och potatis likaså. Blir rostade grönsaker någon kväll i veckan. Idag blir det kokt potatis till köttgrytan från frysen. Med ett glas italienskt rödvin till, rekommenderat i någon av kvällstidningarna.  Modello Masi, Tre Venezie, nr 2386, à 79 kronor. Får se hur jag tycker om det, Jan dricker sitt alkoholfria Venturo.

Plommonen var goda, Jan tar ett till. Jag nöjer mig med ett.