beskrivarblogg

Måndag morgon 7 september 2020 – Nu äter Jan frukost, jag åt för en timme sedan efter att ha satt igång tvättstugan. Ska strax hämta torr tvätt.

Har sovit hyfsat och tror att jag mår bättre idag, vad jag än inte mådde bra av igår. Förmodligen bara trötthet. Missade yngsta sonens lite sena telefonsamtal, låg redan i sängen.

Nu har vi bestämt oss för att åka till landet, hämta diverse medan Jan väntar i bilen (för att slippa backen) och så fara vidare till Addarsnäs. Packar just nu, det ska dit och annat ska dit, olika kassar, är inte helt säker på att min logik är okej. Men ganska. Den lättare rullatorn ligger nu i bilen, den gick lätt in. Den stora får stå kvar här.

Frukosten är klar och diskad. Jan ska raka sig, har därför tagit av sig klockan. Men först ska han ta igen sig en stund i sin stol.

Nu har vi åkt hem till mig, via Djurö där vi behövde hämta en del. Jag lastade skottkärran och gick upp till huset, och när jag ser neråt backen kommer Jan med sin käpp. Hade tänkt att han kunde vänta, men han orkade upp och han orkade ner – var dock skakig i benen när han satte sig i bilen igen.

Nu sitter han på trappen här i solen och äter ett par skivor salami och dricker sitt alkoholfria rosévin. Nästan en hel liter jordgubbar har också åkt ner, jag tog några. Det är middagsdags, men jag har ingen lust att fixa något. Antingen samma gryta som igår, då han men inte jag åt, eller soppa. Tänker inte väcka eventuellt sovande björn ännu med att fråga…

Det blev en brödrundel från det där brunna bageriet (och frysen), med för stark räkröra som vi slängde, men helt okej stenbitsrom och Crème fraiche, Kaltbaden-ost och blåmögelost, tomater och sallad. Dugligt efter allt övrigt ätande idag. Rapport hoppade vi över.

Har hittat (eller hittats av) en skolkamrat till min syster Christina, från småskolan i Avesta. Christina är död, men idag var det Ejes födelsedag i Uppsala, så jag kunde gratulera honom. Hans hustru följer min blogg, och det gläder mig.

Jag behöver hitta nya Dry Martini-glas, den öppna sorten på lång fot (om det nu kan heta så). Slog just sönder ett, fullt. Viftade till med handen och det for i golvet. Otroligt många både små och stora skärvor, som jag nu tror mig ha skickat vidare till soppåsen. Och soptunnan. Försöker se om det blänker fortfarande någonstans på golvet. Just nu gör det inte det. Och en ny DM i det sista glaset står på bordet.

Dessutom behöver jag ett litet flyttbart bord, lagom för Jans vinglas. Nu ställer vi in en pinnstol bredvid hans fåtölj, men det är inte optimalt. Och en ny soffa till altanen, den gamla (syrrans gamla redan då) håller på att säcka ihop. Annars har jag inte så stora köpbehov. Jo, en hörapparat på momangen till Jan – idag har jag reklamerat så som man ska till Postnord, vilket förmodligen inte leder någonstans. Och ”verksamhetschefen” på Jakobsbergs-geriatriken har icke hörts av. Så inte heller äldrehanteraren på kommunen, han jobbar förhoppningsvis med det där som var oklart…

I morgon mejlar jag verksamhetschefen igen, liksom kommunens handläggare. ”Man ska vara frisk för att vara sjuk” – eller åtminstone ha någon i närheten som är tillräckligt frisk.

Har förgäves letat efter en beställd Bokbörsen-bok, har hittat övriga. Ger upp för idag, fortsätter i morgon. Vet att jag har boken, men var??

Det är svart augustinatt utanför fönstren, tänkte jag tills jag kom på att det ju redan är september. Svart är det i alla fall. Så god natt från oss två, Jan ligger redan, jag gör det snart.

Söndag 6 september 2020 – vi vaknar båda runt halv sju och när klockan är åtta är frukosten äten. Jag har duschat (sic!) och tvättat håret. Idag går Jan utan vare sig käppen eller rullatorn. Inte så stadigt, det är alltså inte bra – men jämfört med för bara en dryg vecka sedan är det fantastiskt. Jag får försöka hänga med så att han åtminstone använder käppen.

Och idag måste han raka sig.

Det första han sade i morse var ”jag vet inte vad jag är” (kanske var, kanske vem). Ibland svårt att höra. Sorgligt. Då duger bara en kram.

Himlen är vackert blå med lite moln här och där. Det ser inte ut att blåsa, löven i det stora trädet mellan grannhusen rör sig bara lite grann. Tolv grader.

Har snart slut på tänkbart läsbara böcker här. Behöver alltså åka hem till mitt och biblioteket i Norrtälje. Kanske gör vi det i morgon. Vi tar en dag i taget. Och en natt, den gångna var lugn, Jan använde den mobila toan och jag sov.

Nu har Jan rakat sig, efter diverse funderande kring proppen i handfatet. Och han suckar av välbehag när skäggstubben är borta, men det blev drygt att stå (som han envisades med att göra). De tidigare stödstrumporna är på – ja, jag erkänner att jag inte orkade krångla med de nya idag. Det får bli i morgon, varannan dag fungerar säkert.

Kvart över nio, jag är redan både svettig och trött.

Idag blir det ingen trist pizza till middag. Det blir fläskfilégryta med färska champinjoner, paprika och lök. Kanske ris till, Jan är inte längre så förtjust i potatis. Sallad och tomater, ost. Jag ska nog förbereda maten innan jag tappar farten – som är nästan obefintlig redan.

Grytan puttrar. Vi har fikat. Soporna är slängda och jag har pratat kort med grannen om nyckel till rullstolshissen. Han kanske vet var den finns. Kanske kan han också kolla om jag lyckats ändra teven till digitalt eller inte. Trailern om byte dyker upp fortfarande ibland…

Jag är slak idag. Men Jan ser ovanligt pigg och fräsch ut, vilket gläder mig.

Pratar med ena syrran i telefon, och med yngste sonen. Den äldste skulle visst jaga räv i helgen, när han och hans hustru målat huset klart. Min syster hade mejlat bild igår men den missade jag. Såg den idag och den är fin.

Jag är slut som artist. Har skrivit några sidor till om dagen idag, men det får vara mitt. Däremot fick jag en så fin kommentar kring Free Spin nyss på FB,

Hej Margareta, I helgen kom jag mig äntligen för att köpa och läsa din bok. Intressant att få en inblick i en värld som jag inte har kommit i kontakt med. Men jag läser din bok först och främst som en berättelse om kärlek. Ömsint, vacker, verklig kärlek mellan dig och mannen din. Är också övertygad om att din bok är till stor hjälp för andra som är eller har varit fast i spelmissbruk. Ser fram emot bok nummer två.

De orden gjorde mig ofantligt gott. Tack.

lördag 5 september 2020 – har slängt sopor, liksom de sorterade borta vid sopstationen. Jans stödstrumpor och kläder är där de ska vara, men rakning återstår. Han duschade lite snabbt i morse, och behöver ta igen sig därefter. Jan använde den mobila toan i natt när han kissade, jättebra.

Vi har just fikat, har pratat med ena syrran, bokat tvättstuga till måndag morgon, sorterat två veckors piller i dosetten. Rullatorn tar sig precis förbi min säng inne i sovrummet – det är lite för trångt, men jag vet inte riktigt hur vi ska fixa det. Ställa sängarna på andra ledden? Får grunna lite. En bokhylla med många böcker kanske kan flyttas ner i hörnet där byrån stod, tar mindre utrymme än byrån. Eller den kan flytta in i vardagsrummet om jag tar ner några tavlor. Blir trött bara jag tänker på det. Sängbord kan åka in i arbetsrummet…

De nya stödstrumporna var lättare att ta på idag. Därmed inte sagt att det var enkelt. Min beundran för vårdpersonal alla kategorier och patienter stiger för varje dag jag själv gör mitt i den här världen.

Har flyttat tillbaka mitt sängbord, tänkte fel. Däremot har jag lyckats flytta Jans säng en aning närmare fönstret, och det innebar att det blev bättre plats att komma in i rummet. På köpet fick jag röjt mitt nattygsbord, och torkat av dammet…

Jan låg bara och vilade på sängen en kvart (före mitt rumsterande). Jag hade tänkt passa på att smita ner och hitta något inspirerande till middag, men jag får inspirera mig på egen hand, med det som finns i kylen, det som sondottern vår handlade igår.

Jag går bet på DNs sudoku idag. Det får vila. Klockan är bara halv ett, blev förvånad. Men om man som jag stiger upp halv sju (utan att behöva) så kanske det är rimligt att bli förvånad.

Vi har ätit upp Galia-melonen till ”lunch”. För min del räcker det, men Jan kanske vill ha sin risifrutti om ett tag. Han är orolig, hasar fram och tillbaka med kontorsstolen, koller fram och bak på den lånade rullatorn. Och jag blir orolig när han är det. Hasar dock inte med någon stol över golvet, men känner mig inte lugn och tillfreds. Jan har gått ner något kilo sedan förra vägningen, 95 i morse med tofflor och morgonrock, och efter frukost. Och jag har gjort detsamma, nu 59 jämfört med 61 för ett tag sedan. Hans blodtryck igår var okej, men ska kollas igen om två veckor. Det får inte bli för lågt.

Vi har just bestämt att vi ska dela på en pizza i kväll, det var länge sedan. Har lyckats hitta info om att Da Vinci i kvarteret bredvid har öppet till klockan nio i kväll. Nu skulle jag försöka bestämma vad vi vill ha, utan att beställa ännu. Svårt… Lyckas till slut bestämma oss för en Frutti di Mare. Senare.

Så, nu när klockan strax är sex, har vi ätit vår första på flera år och sista pizza från Da Vinci i Sundbyberg.

1. Du påstås kunna beställa för hämtning och betala via internet. Betala gick bra, men returnerades tack och lov när beställningen inte kunde bekräftas.
2. Jag gick ner, och talade om vad jag ville ha. Då skulle betalningen swishas till ett helt okänt nummer. Det slutade med att jag betalade med kort.
3.  Medan jag väntade tyckte den äldre mannen bakom disken att jag skulle sätta mig ner. Jag stod kvar och tittade.
4.  Bagaren hade en handske på den hand som mest rörde vid degen, gubben hade ingen handske alls. Han gick ut och bankade på en frusen klump scampi, kom tillbaka med några och sköljde av dem, gav dem till bagaren. Där tappade jag aptiten.
5.  När pizzan äntligen var klar, med tre musslor i skal (okej, inget antal angavs i menyn) och några ledsna basilikablad, talade jag om att jag förmodligen inte skulle komma igen. Och varför. Gubben såg helt oförstående ut, inte beroende på språksvårigheter. ”Jag har inte gjort något.”  

När vi väl åt därhemma, var alltihop så salt, att det var snudd på att till och med mitt snåla sinne inte fick ner maten. Om man nu kan kalla den det… Dit går vi inte tillbaka. Det lär dröja innan vi försöker äta pizza igen. Den på bilden är förmodligen godare.

4 september 2020 – börjar dagen med att avinstallera Avast Anti Track premium; det jäkla programmet anser inte att någon hemsida är säker, har inte kunnat ta mig in på 1177 till exempel. Nu är det stoppet borta, ett irritationsmoment mindre. Jag kom in och kunde kolla, har ingen kallelse till röntgen ännu.

Så har jag tillskrivit verksamhetschefen på Jakobsbergs-geriatriken angående slarvet med Jans hörapparat, och bifogade bild på ”emballaget”. Nu ska jag jaga audiolog. Vi har tidigare varit hos en som finns nära Jans hem, men de kändes inte bra. Det får bli färdtjänst med plats för rullator, var vi än hamnar. Ser att den smidigare lilla rullatorn inte går att fälla ihop. Har bokat på Serafen 21 september kl 9.30. Måste komma ihåg att beställa färdtjänst. Eller köra själv.

Natten har varit hyfsat lugn, Jan använde inte den mobila toan, utan tog sig i stället ut till den ordinarie vid 2-tiden, jag vaknade och bytte blöja. Kvart över sex var det dags igen. Men inget ramlande eller större elände. Jag gick upp vid halv sju, kunde inte somna om. Han sov till åtta då vi åt frukost.

Kvart i tio gör jag fika (utan kaffebröd), Jan vill ha. Därefter flyttar han sig så långt bort från bordet att han absolut inte kan nå kaffekoppen. Så han var nog inte så kaffesugen. Fast nu flyttar han fram och tar en klunk. Och några till. Om en stund ska jag försöka mig på att sätta på honom de nya stödstrumporna. Han slipper nog raka sig idag, får duga ändå. Men tänderna ska borstas.

Har skrivit handlarlista till sondottern som fixar det idag. Jag vill inte gå ifrån Jan.

De nya stödstrumporna är på, en hel vetenskap att få på dem och mäta och kolla så att trycket blir det avsedda. Inte just enklare än de gamla… Aningen mindre hala och dra.

Pratat med äldste sonen. Torkat av golven, flyttat en liten byrå från sovrummet till arbetsrummet (det börjar bli fullt där). Bättre plats för den mobila toan nära sängen. Slängt sopor. De sorterade förpackningarna väntar vid ytterdörren, en stor kasse.

Jag noterar att Jan rör sig lite lättare, kommer upp ur stolen utan att benen svajar alltför mycket. Kanske får han tillbaka lite ork. Han är klart frustrerad över att inte höra, och om jag höjer rösten undrar han varför jag skriker. ”Undrar” är fel ord, han skriker ”varför skriker du”. Så blir det när den ena inte hör alls.

Jag tror han är totalt uttråkad, på landet, Djurö eller Addarsnäs, händer alltid något. Är det fint väder kan vi sitta ute, annars kan man genom att bara titta ut genom fönstren se en hare eller en fasan, folk som promenerar sina hundar, förvaltarens bil som kör runt och kollar. Om Jan orkar tror jag att vi åker hem till mitt efter helgen. Backen upp till huset på Djurö är nog för jobbig fortfarande.

Klarade svenskans supersvåra sudoku, men slarvade bort mig på DNs. Nu tror jag att jag ska läsa en stund i stället för det här ordklämmandet. Har försökt ta mig in på Jans konto hos Trygg-Hansa för att kolla om en förkommen hörapparat möjligen ersätts via bostadsrättsförsäkringen – men jag kom inte in, trots att jag använde hans bank-ID. ”nätverksfel”. Testar igen senare.

Nu har vi bytt stolar, Jan och jag. Han sitter i Pernilla som varit lite svår för honom att ta sig upp ur. Vi får se hur det går senare, men just nu ser han nöjd ut. Jag sitter i hans kontorsstol som känns väldigt hög för mig. Vi har ätit systerdotterns äpplen, skalade och skivade. Gott.

Det visade sig att det inte var någon bra idé för Jan att sitta i Pernilla. Han kom inte upp av egen kraft. Det gick först när jag gick bakom stolen och så gott som välte ut honom mot bordet. Då kunde han resa på sig. Nu vet vi det. Vi lär oss hela tiden. Ett glas vin, oliver och fänkålssalami som ”tröst”.

Kanske blir det så småningom varsin melerad entrecôte med småpotatisar i klyftor och bearnaise, stekta champinjoner. De sista två ingredienserna beror på om sondottern hinner handla och komma hit med varorna före middagsdags. Om inte så är det gott nog ändå.

Jag ropade tillbaka en Bring-postutdelare i trappen idag – han talade vänligt om för mig att det var Postnord som delat ut post igår. Som jag trodde utan att veta. Nu har jag förstås inte hört något vare sig från sjukhuset eller Postnord om Jans hörapparat.

Jag tog mig in på Trygg-Hansas hemsida för att leta efter besked om huruvida hörapparat täcks av försäkring – men icke sa Nicke (vem han nu var). Lyckades inte ens få tillbaka en försäkring till e-faktura efter att de gjort om den till pappersfaktura… (den var e-faktura i många år). Det är tydligt att ingenting just nu ska vara enkelt. Övertron på prefabricerade frågor och svar i det som kallas ”kundtjänst” är alltför stor.

Nu lägger jag av för idag, Jan hör inte och det lär få vara så några veckor framöver – det brukar ta tid efter mötet med en audiolog innan en ny apparat är klar… Hoppas vi inte slåss dessförinnan.

3 september 2020 – i natt sjönk Jan ihop på golvet när han rest sig för att gå och kissa – han kom upp så småningom när jag fått honom att stå på knä och använda sängen… Och ny lakanstvätt i morse.

Sjukgymnasten och arbetsterapeuten kommer i eftermiddag, distriktssköterskan kvart över ett, och hans läkare har just ringt. Hon skickar in remissen om skiktröntgen av lungorna (jag hoppas det dröjer några veckor). Någon hörapparat har vi inte fått tillbaka ännu, och det sliter på oss att Jan inte hör. Han har det svårt nog ändå.

Men okej, nu har han en kopp kaffe och en halv muffins framför sig, sitter nyrakad och har vilat en dryg halvtimme i sängen – men nickar ändå där i stolen. Han sov inte mycket i natt, och inte jag heller. För mig handlar det om att hinna upp före honom. Väcker honom och pekar på kaffet, han dricker vatten och äter lite muffins. Bra nog.

Gråväder. Snart ska jag gå ner i tvättstugan och hämta torr tvätt. Tänker inte gå ut och handla idag heller, törs inte lämna honom ensam den stund det tar. Vi har ännu det vi behöver i kyl och frys. Jag får äta hårt bröd till frukost, i stället för ”mitt”, som är slut.

Tvätten undanplockad. Kaffet drucket. Middag idag blir nog soppa med hård ostmacka, tomater, oliver och ost. Galia-melon efter.

Snart slänger jag ut allt vad Avast och deras program heter. De är väldigt skyddande, så till den milda grad att om jag söker något på Google så får jag veta att ”anslutningen är inte säker” – och så går det inte. Irriterande.

Jan bara sover. Och jag ser därmed fram emot (!) ännu en närmast sömnlös natt… För oss båda. Har väckt honom för toabesök. Det gick bra. Nu äter han en risifrutti med jordgubbssylt. Alltid något. Han gäspar hela tiden, skulle antagligen gärna vilja fly till sängen och sömnen. Men nu får han hålla sig vaken, om nätt en timme får vi hembesök av distriktssköterskan.

Som just har lämnat oss, efter blodtryckskoll och instruktioner om hur sätta på de nya stödstrumporna. Tror jag klarar det nu. Får chansen att testa i morgon bitti igen.

Ännu ingen post med hörapparat… Med reklamposten kom ett trasigt kuvert, där hörapparaten legat. Har skickat bild och info till Postnord… Skit, vi orkar inte med sånt här!

Sjukgymnasten och arbetsterapeuten har installerat ny toalettstol, kudde till låg stol i köket, stabilt ”galler” att hålla sig i vid sängen när Jan går upp eller lägger sig (vilket han gjorde när de väl gått). Plus en lätthanterlig toa att ha vid sängen för nattligt bruk.

Så det var bra, men ett elände med posten. Det knäcker mig nästan, ni vet, den där droppen… Har satt lapp i trappen, ifall någon har fått apparaten med sin reklam. I morgon får jag försöka hitta en audiolog som kan ta sig an Jan för ny apparat – och sådant brukar ta tid och kosta . Och han lär ha svårt att fungera. Vi får utveckla teckenspråkandet. Är detta kanske dessutom en försäkringsfråga? Jan har inte gjort något fel, sjukhuset och posten har.

Han är irriterad han också, vet nog inte varför – jag vet åtminstone det. Han försöker ta sig fram med kontorsstolen på hjul, i stället för med rullatorn. När jag flyttar rullatorn till att stå framför honom, låser han genast upp handtagen. Då kan han inte använda den för att resa sig. Och han tycker att jag ska dra/försvinna, när jag bråkar med honom. Snart gör jag det. Hur fan ska jag och han orka med det här?

Jan förstår förstås inte (vilken konstig kombination) att jag blir så frustrerad när han inte gör det som är säkrast i en situation. Han kan inte längre bedöma vad som är farligt – kunde han det skulle han inte gå upp mitt i natten och ramla. Nu har han ett stabilt handtag att hålla sig i.

Vi väntar för ögonblicket på att det ska bli dags att värma svampsoppan. Resten är framdukat. Minus mitt vin som jag dricker här och nu, och hans som han har druckit. Att fyllas på vid bordet.

Han är tyst där han sitter i sin stol, och jag är tyst där jag sitter i min. Vi har väl bråkat av oss energin. För den här gången.

Jag förstår ju inte hur det är att ha någon som i välmening domderar och låter illa – som Kommandoran i Emil – men jag måste ju också vara sådan. Men orkar inte vara det hela tiden, vill så gärns också vara snäll och omtyckt och känna mig hjälpsam. Svår balansgång.

onsdag 2 september 2020 – igår var Jan pigg, idag är han trött. Klockan tre i natt bytte jag allt i sängen… Och halv sju var det samma sak. Han hann inte ut på toaletten. Nu har jag tvättid igen, klockan 12. Jan sover en stund efter dusch och frukost, rakningen får vänta. Han var utmattad och behöver vila. Orkade knappt gå igen. Hans reserver är minimala.

Vi väntar besök från Jakobsbergs-geriatriken för samtal om det som behöver pratas om angående Jan. De vill se hur han har det hemma, och jag behöver ett intyg för boendeanpassning att skicka till kommunen: trösklar måste bort bland annat. Det visade sig att det inte är kommunen som hanterar nycklar till handikapphissen; får kolla med föreningen. Kontakten på kommunen var orolig för att hissen här inte är servad som den ska, eftersom förra användaren ”inte bor där längre” – hon har avlidit…

Väntar också på att Mollys lillmatte och hennes pappa ska komma och hämta Mollys saker.

Sjukgymnast och arbetsterapeut har varit här, Jan sov fortfarande när de kom. Bra samtal, de återkommer torsdag eller fredag med diverse attiraljer och intyg.  Jag möter så många fina och kompetenta människor i samband med Jans sjukdom. Tacksam för hjälpen och mötena. Och vår granne i huset, Stefan, är toppen!!

Mollys saker är hämtade. Tvättmaskinerna går, Jan hann ut på toa med diarré den här gången, det är jag också tacksam för. Antibiotika tar död på det mesta i bakterieväg…

Någon hörapparat har inte synts till. Det är svårt att kommunicera med honom utan apparaten. Teckenspråk fungerar något så när. (Ett, två eller tre ord, det sista?)

Idag är det jobbigt med Jan. Han har ingen geist, ser grinig ut och är det kanske också. Trött är han. Och orolig, nu håller han sig vaken, men nätt och jämnt. Sista antibiotikatabletten i kväll. Nu har han tagit en liten promenad med rullatorn, och äter systerdotterns äpplen, skalade och skurna i klyftor. Han tyckte det var gott. Klockan är snart två på eftermiddagen. Om en kvart måste jag ner till tvättstugan igen. Nästa användare kommer klockan fyra. Jag hinner ut. Middag blir förmodligen pyttipanna med stekt ägg och rödbetor. Annars soppa. Båda alternativen finns hemma. Vill inte lämna Jan ensam när han är så här vissen (mera än när jag springer upp och ner till tvättstugan). Halv tre gick han självmant med rullatorn in till sängen, han ville ligga ner. Och sover nu. Men bra att han tar sig dit på egen hand utan att jag behöver teckenspråka eller försöka få honom att höra vad jag säger.

Så är han uppe igen och ut på toan. Bra att han kände att han behövde det, och det gick bra. Han låg bara en halvtimme, och det är också bra – då kanske han sover gott i natt. Klockan är fyra, tvätten är torr och undanlagd, och jag tänker inte hävda att det är skönt att jag tvättat. Jag lär behöva göra det igen – tur att det nästan alltid finns en tid här. Jan har ätit några oliver, ett par skivor tryffelsalami och druckit ett halvt glas av sin alkoholfria Periquita (han gillar det, ja). Två Dumle-kolor slank också ner. Nu blundar han i sin stol, och har accepterat pyttipanna till middag så småningom.

Det här livet är fullt av överraskningar och nya erfarenheter, för honom och för mig. Inser att jag behöver hämta både blöjor och lakan från landet, för många frottébadlakan tycks också ha hamnat där. Vi stannar hur som helst här i Sundbyberg tills jag får en klarare uppfattning av hur Jan mår. För ögonblicket råder lugn, Mollys saker är hämtade, tvätten är tvättad, Jan också. Och vi har mat till middag. Yngste sonen var upp en vända medan jag var nere i tvättstugan första vändan. Sedan hade han annat för sig, och det var okej. Det som återstår att göra är att slänga sorterade sopor borta på sopstationen i nästa kvarter. Det kan vänta.

Den här mannen, som en gång var min älskade och jag fick tre söner med – och skilde mig från för tjugo år sedan. Den här mannen älskar jag fortfarande, på annat sätt, kanske på det sätt som är tillgängligt för oss gamlingar. Han är min och mitt ansvar, så länge jag håller (och han står ut med mig). Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska hamna i samma sits som han.  

Klockan är halv nio, Jan ligger i sin säng efter ännu en diarrévända. Som gick bra – betyder att inget annat än blöjan var nerskitet. Han blir irriterad på mig, tycker jag tjatar (och det gör jag) och han hör inte. Jag blir irriterad på att han inte hör. Hoppas den där jäkla kvarglömda hörapparaten kommer i morgon!

Tänker inte fantisera om den natt som kommer, den är svart nog utanför fönstren.

En jobbig dag för oss båda.

Nu sitter Jan i sin stol och sover förmodligen, blundar i alla fall. Han är mycket piggare, men också mycket trött. Antibiotika två dagar till. Uppföljning längre fram, och röntgen av lungorna, remiss skickad hit till vårdcentralen.

Har ätit äpple som smakade sommar, som smakade som äpplen smakade förr, från systerdotterns träd. Gott. Jag är rastlös, trivs inte inne i en lägenhet, utan att kunna se ängar och skog, och veta att sjön ligger där bakom husen. Har mejlat kommunen om nyckel till handikapphissen. Får svar ”inte mitt bord, försök med hen” – gör det…

Skönt att jag hann tvätta i morse, täcken och lakan. Har inte så mycket mera jag behöver göra idag, middagen blir rökt lax och några små potatisar av egen odling. Det blev inte många, och de är små, och goda. Tror inte jag kommer att göra om försöket. Tomater och sallad, spetspaprika. Salladssås har jag slutat göra. Ost.

Jag brukar alltid glömma något när jag far från ett ställe till ett annat. Just nu kom jag på att det jag glömde den här gången, i måndags från mitt hus hem till Jans lägenhet – var förpackningssoppåsen. Ingen stor fara, tror förpackningarna är ursköljda och inte mår illa av att vänta lite.

Jan åt en klyfta av äpplet, jag tog de andra.

Nyss ringde en arbetsterapeut (tror jag, hör dåligt i telefon, trots högtalare på) – han och möjligen någon mera kommer på hembesök i morgon förmiddag. Och efter lunch kommer distriktssköterskan. Snacka om service, det enda jag klagar på är att Jan inte fick raka sig på fem dagar, och att hans hörapparat ligger någonstans i posten… Annars har vården ställt upp perfekt.

Ser på FB att min vän Johanna har fått kontakt med ett förlag. Hoppas det blir av med utgivning av hennes bok. Glad å hennes vägnar.

Tittar förstrött på teve, den där trailern med ”ändring till digital sändning” visade sig plötsligt igen. Har jag ändrat eller har jag inte? Nu är den borta igen, men…

Go´kväll är inte ett program jag gillar särskilt mycket, Beppe Stor… är lite för nonchalant i sitt påannonserande. Mera intresserad av sin egen image än programdeltagarnas – tycker jag som varit där, och inte fick det mottagande jag förväntat mig, kanske för att jag är den jag är/var, av Beppe. Andra i teamet var mera intresserade och stödjande. Sålde förmodligen inte många böcker på det inslaget. Historia.

Rap om toarullar som var slut känns lite överspelat, men kärlek i karantän var fint. Någonting Sjödin heter mannen som gjort detta och förmodligen mycket annat. Han känns väldigt mediavan. Beppe verkar berörd. Av vad hör jag inte riktigt. Tycker numera som moster gjorde för länge sedan, ”de pratar för fort”. Om fem minuter är det Rapport. Kanske har de inte lika bråttom.

Jan hänger med och tittar, han hade en kort period under eftermiddagen då har blundade eller sov i stolen, men nu är han vaken. Vi ser hur det var när sjukhus som UAS kämpade med alltför många patienter i intensivvård samtidigt – och hör om hur Karolinska fortfarande varslar och säger upp den personal som jobbat så intensivt. Och köper in kompetens utifrån – allt enligt en moderat sjukvårdspolitik. Hur kan det få fortsätta?

Kollektivtrafiken i hela landet förlorar miljarder – men eftersom ansökningstiden för bidrag inte börjat ännu, kan ingen berätta om när några bidrag kan betalas ut… Information om skolor hemlighålls från och med idag, förstår inte varför faktiskt. Vem beslutar sådant? De privata skolornas ekonomi och inriktning behöver belysas – men svensk lagstiftning förhindrar det- Urdåligt. På fredag kommer skolverket och ministern att redovisa ett förslag till lösning på problemet.

Kenousha – Trump´s America. Destruction. En 17-åring som dödar två människor. Trump försvarar, ”han hade förmodligen hotats till livet”. Valpropaganda. Pandemindiskussionerna tystnar… Det är val snart. Portugal styr om till annat miljöseende, grön teknik, enda goda nyheten idag. De är på väg att nå Eu´s klimatmål. Använder vågkraft, men har fortfarande ett underskott när det gäller transporter… Halvjust väder i morgon, och på torsdag. Spelar ingen roll, vi sitter där vi sitter. Bra, men tråkigt.

31 augusti 2020 – i Sundbyberg, efter en jobbigt vaken natt. Vet förstås inte varför. I morgon kommer Jan hem igen, och jag hoppas att han inte är alltför uttröttad och förvirrad. Vi stannar i Sundbyberg veckan ut, för att han ska få hitta lite bäring igen. Han lär komma vid 10-halv 11-tiden, och då hinner jag köra några tvättmaskiner dessförinnan (om jag går ner vid 7).

Sängarna är renbäddade, jag glömde ta med hans vin, så det får jag väl gå och handla i morgon. Och vad vi ska äta till middag i morgon eller jag idag, har jag ingen aning om.

Tre olika sköterskor från avd 4 på Jakobsbergs-geriatriken har ringt idag och förhört sig om Jans vanor. På torsdag kommer distriktssköterskan på hembesök för att lära mig hur de nya stödstrumporna fungerar. Måste komma ihåg att mejla henne om att Jan kommer hem, och att vi ska ses som bestämt på torsdag. Gjort. Jag har baxat in rullatorn och hämtat käppen från bilen (som är full av Mollys bur med mera, hämtas förmodligen på onsdag). Skönt att jag har fixat månadsparkering, och att jag hittade en plats nära porten.

Ett tag inbillade jag mig att jag hade feber, kände mig varm – 37.1. Inte feber. Så jag klev upp ur sängen där jag legat en stund och trott att jag skulle kunna sova lite, men sova kunde jag inte. Har ont i kroppen, diffust, och är orimligt trött. Köpte Pad Thai till middag för mig idag, när jag ändå gick för att köpa Jans vin. Insåg att jag nog inte skulle hinna det i morgon. Anders ringde och blev glad när han hörde att pappa kommer hem i morgon. Han är mycket omtänksam, ringer så gott som varje dag för att ”kolla läget” – också när det inte är någon sjukhusvistelse på gång.

I nästa vecka ska teven ställas om till digital visning. Det fixar inte jag.

Ännu en jobbig natt, utan mycket sömn. Svettats (i rena lakan) och vaknade och kände igen mig. Mådde bättre än de senaste två dagarna, men känner mig slak. Nu tvättstuga. Om ett par timmar kommer Jan hem.

Ett återkommande ljud i lägenheten, ungefär som en brandvarnare när batteriet tar slut. Det var brandvarnaren… Med fara för liv och lem lyckades jag skruva loss eländet, och en bit av takfärgen följde med. Nu är oljudet förpassat till soporna, ny må införskaffas.

Har nu handlat lite och tvättat klart, det är tomt i tvättstugan.

Jan har kommit, men hissen nere i trappen kunde vi inte använda, den kräver en nyckel som vi inte har… Chauffören och vår snälla granne hjälpte Jan uppför trappstegen, och att sitta i rullatorn. Grannen fortsatte sin hjälpinsats över tröskeln väl uppe. Nu har Jan rakat sig, fem dagars skäggstubb var inte kul att få bort – ingen har tydligen tittat i hans necessär. Och hans hörapparat saknades, fick ett samtal om att den skickats per post. Hoppas den kommer i morgon, det är svårt utan.

Han är glad att vara hemma, glad att se sin käpp, glad att känna igen sig. Nu har han fått på sig nya kläder och stödstrumporna, och ligger på sängen en stund och vilar sig. Det behöver han nog.

Klockan är bara halv tolv, men jag har varit igång sedan halv sju. Tror jag lägger mig på sängen, jag också, bara en liten stund.

Photo by Matthias Zomer on Pexels.com

Idag – söndag 30 augusti 2020 – fick jag fint besök av Petra, systerdotter. Vi satt utomhus förstås, och pratade om nu och då, om vad vi visste om de som levde förr och det vi inte visste, då. Men kanske lite nu. Jag blev glad och tacksam att hon ville komma, och dessutom bjuda på både goda bullar och äpplen från träd därhemma. Därtill gillade hon min coronafrisyr! Tyckte den var cool.

Har inte hört någonting om Jan varken igår eller idag, tolkar det som att han har det bra där han är. Fick tips av Petra om att Smedbygården i Åkersberga är ett bra demensboende. Värt att undersöka så småningom.

Tvätten var torr och kunde plockas in. Det såg ett tag ut att kunna börja regna när som helst. Än har det inte gjort det. Klockan är tre på eftermiddagen.

Nu har jag skalat äpplen, klyftat och tagit bort kärnhus, kokat lätt i aningen vatten, socker och citron. Så småningom ska de in i frysen. Petras äpplen finns kvar för att ätas, eller möjligen stekas med smör och kanel när Jan är hemma igen, som efterrätt till en god middag.

Eftersom jag glömt min pincett i Sumpan fick jag nyttja Jans rakhyvel för att avlägsna skäggstråna på hakan… Sådant jag inte visste innan jag blev gammal. Mycket att lära ännu, ibland känns det nästan spännande, ofta trist. Negativa lärdomar, jobbiga, svåra att omfatta. Som att inte längre känna igen sig. Hon i spegeln, nu utan skägg, men med ekorrpåsar längst ner på kinderna, hon är jag. Det vet vi båda två, både spegelbilden och jag. Men ett foto visar mig från ett annat håll – och då blir förvirringen närmast total. Jag? Jomenvisst, fast inte.

Kära dotter till min syster. Jag känner ofta att jag svek henne, din mamma. Orkade inte med henne och hennes liv, hade fullt upp med mitt – och bestämde någonstans omedvetet att mitt var viktigare. Det gör ont idag. Önskar att jag kunde ha funnits för henne i det liv som säkert ibland var svårt. Vår andra syster, den yngsta, var där mera än jag, den äldsta. Jag klev av.

Visste inte hur jag skulle kunna stödja, visste inte hur hon skulle ta emot. Om. Det sörjer jag idag. Vårt möte idag gjorde detta tydligare för mig, igen. De här känslorna dyker upp, och jag trycker ner dem. Jag kan inte göra om historien, vår historia. Önskar att jag kunde. Önskar att jag varit den storasyster jag trodde mig vara, och ville vara. Vill fortfarande vara din mors syster för dig – och din syster.

Nu regnar det. Jag och dynorna är inomhus. Klockan är fyra på eftermiddagen. Och jag är ledsen. Det öser ner där jag nyss satt, och det är skönt. Vackert. Jorden behöver det. Jag är torr och trygg inomhus, alla fönster i bilen är stängda, och dörren till altanen också.

Äppeldoft i huset, två små burkar och en liten påse i frysen

Snart ska jag steka upp de överblivna råstekta potatisarna och champinjonerna från igår, plus lite rökt skinka och ett stekt ägg. Sallad och tomater till.  Den likaledes överblivna kalvfilébiten åt jag upp i morse, skivad på smörgåsen.

Middagen äten, och det regnar härligt fortfarande. Kanske, kanske kan det bli lite svamp. Längtar att få gå i skogen och leta. Och hitta.

Nu får FB vila till i morgon. Tack för idag. Tack Petra.

Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com

29 augusti 2020 – på Addarsnäs, ensam. Tidig frukost ute på altanen, med himlen nästan helt täckt av moln. Solen stretade på för att tränga igenom dem, och lyckades nästan. Nu inne igen. Fika nu när klockan snart är tio, därefter en tur in till biblioteket i Norrtälje.

Hemma igen, mycket mulet och kraftiga regnskurar. Det blåser. Kurar inomhus och tar en Dumle-kola. Har inget hört idag om Jan, utgår från att han mår bra. Eller i alla fall bättre än häromdagen.

Det blir inte mycket uträttat, trots att jag är ”ledig”. Har inte ro att läsa. Eller skriva. Har för lite tvätt för att köra en maskin, och det är inte direkt något torkväder. Skrubben behöver röjas – men det är en insats som kräver energi jag inte har just nu. Så jag suckar vidare och klämmer ur mig några ord, läser några sidor, lägger ifrån mig boken. Tar en kopp kaffe och en vaniljmunk. Diskar frukostdisken.

Började se Tom Alandhs film om Pia, åren 2014-2020. Då gav anslutningen till internet upp… Det är inte min dag idag. Ett mejl erbjuder mig gratis hyvel och raklodder. Inte aktuellt, än. Jag vill heller inte ”uppdatera badrummet”, vilket studio Hemtex tycker jag ska.

Min blogg igår har besökts av nära hundra människor, kommentarerna har varit få. Ibland vill jag lägga ner bloggen, men vad ska jag göra då med alla mina ord? Helen påpekade nyss att man må ha givit ut två böcker för att kunna bli medlem i författarförbundet (och söka stipendium för t ex vistelse i författarstuga på Runmarö). Jag har alltså en bok för lite.

Har inte skrivit ut alla texter om demens och annat, från mars i år och till nu. Kanske ska göra det, och kanske också läsa igenom och ta bort sådant som inte behöver vara där. Skriver ut en del, ids inte köra alltsammans. Varför går det inte att markera alla för utskrift? Tjatigt att behöva öppna varje dokument och markera utskrift. Och ibland släpper skrivaren papperen på baksidan och ibland på framsidan – och jag kan inte alltid identifiera var vilket papper hör hemma.

Fy faderullan vilken massa ord.

De anhörigas sjukdom – så kallas demens. Alla sorter. Jag är en sådan anhörig, även om jag inte längre är gift med Jan som nu är dement. Vi har varit vänner hela livet, också när jag levde med ”mannen min” som numera är död. Och vi har våra barn, tre söner, Mats är död, men Erik och Anders lever. Vi har barnbarn som nu är vuxna. Vi har ett långt liv tillsammans, och det livet fortsätter nu. I annan form, och på villkor som är okända för oss båda.

Jan fyller 85 år i jul, jag är 78. För mer än sextio år sedan möttes vi för första gången, på Resarö och dansbanan Slåtterängen. Hans familj hyrde sommarhus där, jag sommarjobbade på andra sidan Trälhavet. Jag och kompisarna rodde tvärsöver till dansbanan. Jag var 20 år när vi gifte oss, fick lov att ”gå till kungs” för tillstånd.

Äktenskapet höll hyfsat i nära fyrtio år. Tills vi skilde oss. Hyfsat står för att jag valde att leva med ”mannen min”, när han skilde sig. Det gick också hyfsat, tills mitt spelmissbruk kraschade den relationen.

Jan hjälpte mig då, tog hand om min ”ekonomi” och såg till att jag inte kunde använda mitt bankkort för att spela bort mera pengar. Han gav mig kontanter för hyra etc. ”Mannen min” återkom i mitt liv efter en tid, vi fick några goda år tillsammans före hans död, utan att längre bo i samma hem.

Nu är det min tur att hjälpa Jan i hans fortsatta liv. Just nu är han på sjukhus för en urinvägsinfektion som gjorde honom alldeles kraftlös. Hans uttryck för det var ”jag känner mig hängig”. Efter tolv timmar på Södersjukhusets akut fick han åka till Jakobsbergs-geriatriken och stanna där några dagar för vård, åtminstone tills proverna analyserats. Om några dagar kommer han förhoppningsvis hem igen, piggare. Kanske han till och med kan förmå sig att gå lite mera än han gjort på sistone.

Han fick sin diagnos 2018, vaskulär demens, en konsekvens av hans stroke för åtta år sedan.

Jag är fortfarande förundrad över hur annorlunda livet kan bli, jämfört med det man föreställer sig. Inte visste jag någonting om demens. Och inte gjorde han det. Ingen av oss begrep vad som kunde bli hans respektive min vardag framöver. Ingen av oss vet någonting om det nu heller.

Han försöker leva som han kan med det som händer, med att förlora kontroll bland annat över sitt kissande, inte hitta ord när han vill säga något, inte höra eller inte förstå det som sägs till honom. Ibland inte kunna läsa av klockan. Eller att sluta läsa eftersom han inte kan koncentrera sig (eller av annan anledning som jag inte känner till).

Jag försöker förstå vad som händer, men från ett annat perspektiv. Från dens perspektiv som till slut morrar över tvätt, urinlukt, matspill på kläderna som var rena nyss, svaret ”ja” när han förmodligen menade ”nej”. Och vice versa.

Det kan handla om så enkla saker som att jag lagat mat, och han ser ut att äta under protest. En del är min inbillning, en del är hans brist på entusiasm, också när han gillar det han äter.

Eller att han faktiskt inte förstår att det är jobbigt att byta underlakan och madrasskydd flera gånger samma natt. Han accepterar att det görs, är förmodligen nöjd med att slippa ligga i en blöt säng. Jag är trött, och får inte sova, inte han heller. Men nu hoppas jag han sover gott om natten i Jakobsberg, jag gör det här hemma hos mig på Addarsnäs. Tills vi ses igen, kanske på tisdag.

Photo by Yogendra Singh on Pexels.com