beskrivarblogg

Nu sitter Jan i sin stol och sover förmodligen, blundar i alla fall. Han är mycket piggare, men också mycket trött. Antibiotika två dagar till. Uppföljning längre fram, och röntgen av lungorna, remiss skickad hit till vårdcentralen.

Har ätit äpple som smakade sommar, som smakade som äpplen smakade förr, från systerdotterns träd. Gott. Jag är rastlös, trivs inte inne i en lägenhet, utan att kunna se ängar och skog, och veta att sjön ligger där bakom husen. Har mejlat kommunen om nyckel till handikapphissen. Får svar ”inte mitt bord, försök med hen” – gör det…

Skönt att jag hann tvätta i morse, täcken och lakan. Har inte så mycket mera jag behöver göra idag, middagen blir rökt lax och några små potatisar av egen odling. Det blev inte många, och de är små, och goda. Tror inte jag kommer att göra om försöket. Tomater och sallad, spetspaprika. Salladssås har jag slutat göra. Ost.

Jag brukar alltid glömma något när jag far från ett ställe till ett annat. Just nu kom jag på att det jag glömde den här gången, i måndags från mitt hus hem till Jans lägenhet – var förpackningssoppåsen. Ingen stor fara, tror förpackningarna är ursköljda och inte mår illa av att vänta lite.

Jan åt en klyfta av äpplet, jag tog de andra.

Nyss ringde en arbetsterapeut (tror jag, hör dåligt i telefon, trots högtalare på) – han och möjligen någon mera kommer på hembesök i morgon förmiddag. Och efter lunch kommer distriktssköterskan. Snacka om service, det enda jag klagar på är att Jan inte fick raka sig på fem dagar, och att hans hörapparat ligger någonstans i posten… Annars har vården ställt upp perfekt.

Ser på FB att min vän Johanna har fått kontakt med ett förlag. Hoppas det blir av med utgivning av hennes bok. Glad å hennes vägnar.

Tittar förstrött på teve, den där trailern med ”ändring till digital sändning” visade sig plötsligt igen. Har jag ändrat eller har jag inte? Nu är den borta igen, men…

Go´kväll är inte ett program jag gillar särskilt mycket, Beppe Stor… är lite för nonchalant i sitt påannonserande. Mera intresserad av sin egen image än programdeltagarnas – tycker jag som varit där, och inte fick det mottagande jag förväntat mig, kanske för att jag är den jag är/var, av Beppe. Andra i teamet var mera intresserade och stödjande. Sålde förmodligen inte många böcker på det inslaget. Historia.

Rap om toarullar som var slut känns lite överspelat, men kärlek i karantän var fint. Någonting Sjödin heter mannen som gjort detta och förmodligen mycket annat. Han känns väldigt mediavan. Beppe verkar berörd. Av vad hör jag inte riktigt. Tycker numera som moster gjorde för länge sedan, ”de pratar för fort”. Om fem minuter är det Rapport. Kanske har de inte lika bråttom.

Jan hänger med och tittar, han hade en kort period under eftermiddagen då har blundade eller sov i stolen, men nu är han vaken. Vi ser hur det var när sjukhus som UAS kämpade med alltför många patienter i intensivvård samtidigt – och hör om hur Karolinska fortfarande varslar och säger upp den personal som jobbat så intensivt. Och köper in kompetens utifrån – allt enligt en moderat sjukvårdspolitik. Hur kan det få fortsätta?

Kollektivtrafiken i hela landet förlorar miljarder – men eftersom ansökningstiden för bidrag inte börjat ännu, kan ingen berätta om när några bidrag kan betalas ut… Information om skolor hemlighålls från och med idag, förstår inte varför faktiskt. Vem beslutar sådant? De privata skolornas ekonomi och inriktning behöver belysas – men svensk lagstiftning förhindrar det- Urdåligt. På fredag kommer skolverket och ministern att redovisa ett förslag till lösning på problemet.

Kenousha – Trump´s America. Destruction. En 17-åring som dödar två människor. Trump försvarar, ”han hade förmodligen hotats till livet”. Valpropaganda. Pandemindiskussionerna tystnar… Det är val snart. Portugal styr om till annat miljöseende, grön teknik, enda goda nyheten idag. De är på väg att nå Eu´s klimatmål. Använder vågkraft, men har fortfarande ett underskott när det gäller transporter… Halvjust väder i morgon, och på torsdag. Spelar ingen roll, vi sitter där vi sitter. Bra, men tråkigt.

31 augusti 2020 – i Sundbyberg, efter en jobbigt vaken natt. Vet förstås inte varför. I morgon kommer Jan hem igen, och jag hoppas att han inte är alltför uttröttad och förvirrad. Vi stannar i Sundbyberg veckan ut, för att han ska få hitta lite bäring igen. Han lär komma vid 10-halv 11-tiden, och då hinner jag köra några tvättmaskiner dessförinnan (om jag går ner vid 7).

Sängarna är renbäddade, jag glömde ta med hans vin, så det får jag väl gå och handla i morgon. Och vad vi ska äta till middag i morgon eller jag idag, har jag ingen aning om.

Tre olika sköterskor från avd 4 på Jakobsbergs-geriatriken har ringt idag och förhört sig om Jans vanor. På torsdag kommer distriktssköterskan på hembesök för att lära mig hur de nya stödstrumporna fungerar. Måste komma ihåg att mejla henne om att Jan kommer hem, och att vi ska ses som bestämt på torsdag. Gjort. Jag har baxat in rullatorn och hämtat käppen från bilen (som är full av Mollys bur med mera, hämtas förmodligen på onsdag). Skönt att jag har fixat månadsparkering, och att jag hittade en plats nära porten.

Ett tag inbillade jag mig att jag hade feber, kände mig varm – 37.1. Inte feber. Så jag klev upp ur sängen där jag legat en stund och trott att jag skulle kunna sova lite, men sova kunde jag inte. Har ont i kroppen, diffust, och är orimligt trött. Köpte Pad Thai till middag för mig idag, när jag ändå gick för att köpa Jans vin. Insåg att jag nog inte skulle hinna det i morgon. Anders ringde och blev glad när han hörde att pappa kommer hem i morgon. Han är mycket omtänksam, ringer så gott som varje dag för att ”kolla läget” – också när det inte är någon sjukhusvistelse på gång.

I nästa vecka ska teven ställas om till digital visning. Det fixar inte jag.

Ännu en jobbig natt, utan mycket sömn. Svettats (i rena lakan) och vaknade och kände igen mig. Mådde bättre än de senaste två dagarna, men känner mig slak. Nu tvättstuga. Om ett par timmar kommer Jan hem.

Ett återkommande ljud i lägenheten, ungefär som en brandvarnare när batteriet tar slut. Det var brandvarnaren… Med fara för liv och lem lyckades jag skruva loss eländet, och en bit av takfärgen följde med. Nu är oljudet förpassat till soporna, ny må införskaffas.

Har nu handlat lite och tvättat klart, det är tomt i tvättstugan.

Jan har kommit, men hissen nere i trappen kunde vi inte använda, den kräver en nyckel som vi inte har… Chauffören och vår snälla granne hjälpte Jan uppför trappstegen, och att sitta i rullatorn. Grannen fortsatte sin hjälpinsats över tröskeln väl uppe. Nu har Jan rakat sig, fem dagars skäggstubb var inte kul att få bort – ingen har tydligen tittat i hans necessär. Och hans hörapparat saknades, fick ett samtal om att den skickats per post. Hoppas den kommer i morgon, det är svårt utan.

Han är glad att vara hemma, glad att se sin käpp, glad att känna igen sig. Nu har han fått på sig nya kläder och stödstrumporna, och ligger på sängen en stund och vilar sig. Det behöver han nog.

Klockan är bara halv tolv, men jag har varit igång sedan halv sju. Tror jag lägger mig på sängen, jag också, bara en liten stund.

Photo by Matthias Zomer on Pexels.com

Idag – söndag 30 augusti 2020 – fick jag fint besök av Petra, systerdotter. Vi satt utomhus förstås, och pratade om nu och då, om vad vi visste om de som levde förr och det vi inte visste, då. Men kanske lite nu. Jag blev glad och tacksam att hon ville komma, och dessutom bjuda på både goda bullar och äpplen från träd därhemma. Därtill gillade hon min coronafrisyr! Tyckte den var cool.

Har inte hört någonting om Jan varken igår eller idag, tolkar det som att han har det bra där han är. Fick tips av Petra om att Smedbygården i Åkersberga är ett bra demensboende. Värt att undersöka så småningom.

Tvätten var torr och kunde plockas in. Det såg ett tag ut att kunna börja regna när som helst. Än har det inte gjort det. Klockan är tre på eftermiddagen.

Nu har jag skalat äpplen, klyftat och tagit bort kärnhus, kokat lätt i aningen vatten, socker och citron. Så småningom ska de in i frysen. Petras äpplen finns kvar för att ätas, eller möjligen stekas med smör och kanel när Jan är hemma igen, som efterrätt till en god middag.

Eftersom jag glömt min pincett i Sumpan fick jag nyttja Jans rakhyvel för att avlägsna skäggstråna på hakan… Sådant jag inte visste innan jag blev gammal. Mycket att lära ännu, ibland känns det nästan spännande, ofta trist. Negativa lärdomar, jobbiga, svåra att omfatta. Som att inte längre känna igen sig. Hon i spegeln, nu utan skägg, men med ekorrpåsar längst ner på kinderna, hon är jag. Det vet vi båda två, både spegelbilden och jag. Men ett foto visar mig från ett annat håll – och då blir förvirringen närmast total. Jag? Jomenvisst, fast inte.

Kära dotter till min syster. Jag känner ofta att jag svek henne, din mamma. Orkade inte med henne och hennes liv, hade fullt upp med mitt – och bestämde någonstans omedvetet att mitt var viktigare. Det gör ont idag. Önskar att jag kunde ha funnits för henne i det liv som säkert ibland var svårt. Vår andra syster, den yngsta, var där mera än jag, den äldsta. Jag klev av.

Visste inte hur jag skulle kunna stödja, visste inte hur hon skulle ta emot. Om. Det sörjer jag idag. Vårt möte idag gjorde detta tydligare för mig, igen. De här känslorna dyker upp, och jag trycker ner dem. Jag kan inte göra om historien, vår historia. Önskar att jag kunde. Önskar att jag varit den storasyster jag trodde mig vara, och ville vara. Vill fortfarande vara din mors syster för dig – och din syster.

Nu regnar det. Jag och dynorna är inomhus. Klockan är fyra på eftermiddagen. Och jag är ledsen. Det öser ner där jag nyss satt, och det är skönt. Vackert. Jorden behöver det. Jag är torr och trygg inomhus, alla fönster i bilen är stängda, och dörren till altanen också.

Äppeldoft i huset, två små burkar och en liten påse i frysen

Snart ska jag steka upp de överblivna råstekta potatisarna och champinjonerna från igår, plus lite rökt skinka och ett stekt ägg. Sallad och tomater till.  Den likaledes överblivna kalvfilébiten åt jag upp i morse, skivad på smörgåsen.

Middagen äten, och det regnar härligt fortfarande. Kanske, kanske kan det bli lite svamp. Längtar att få gå i skogen och leta. Och hitta.

Nu får FB vila till i morgon. Tack för idag. Tack Petra.

Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com

29 augusti 2020 – på Addarsnäs, ensam. Tidig frukost ute på altanen, med himlen nästan helt täckt av moln. Solen stretade på för att tränga igenom dem, och lyckades nästan. Nu inne igen. Fika nu när klockan snart är tio, därefter en tur in till biblioteket i Norrtälje.

Hemma igen, mycket mulet och kraftiga regnskurar. Det blåser. Kurar inomhus och tar en Dumle-kola. Har inget hört idag om Jan, utgår från att han mår bra. Eller i alla fall bättre än häromdagen.

Det blir inte mycket uträttat, trots att jag är ”ledig”. Har inte ro att läsa. Eller skriva. Har för lite tvätt för att köra en maskin, och det är inte direkt något torkväder. Skrubben behöver röjas – men det är en insats som kräver energi jag inte har just nu. Så jag suckar vidare och klämmer ur mig några ord, läser några sidor, lägger ifrån mig boken. Tar en kopp kaffe och en vaniljmunk. Diskar frukostdisken.

Började se Tom Alandhs film om Pia, åren 2014-2020. Då gav anslutningen till internet upp… Det är inte min dag idag. Ett mejl erbjuder mig gratis hyvel och raklodder. Inte aktuellt, än. Jag vill heller inte ”uppdatera badrummet”, vilket studio Hemtex tycker jag ska.

Min blogg igår har besökts av nära hundra människor, kommentarerna har varit få. Ibland vill jag lägga ner bloggen, men vad ska jag göra då med alla mina ord? Helen påpekade nyss att man må ha givit ut två böcker för att kunna bli medlem i författarförbundet (och söka stipendium för t ex vistelse i författarstuga på Runmarö). Jag har alltså en bok för lite.

Har inte skrivit ut alla texter om demens och annat, från mars i år och till nu. Kanske ska göra det, och kanske också läsa igenom och ta bort sådant som inte behöver vara där. Skriver ut en del, ids inte köra alltsammans. Varför går det inte att markera alla för utskrift? Tjatigt att behöva öppna varje dokument och markera utskrift. Och ibland släpper skrivaren papperen på baksidan och ibland på framsidan – och jag kan inte alltid identifiera var vilket papper hör hemma.

Fy faderullan vilken massa ord.

De anhörigas sjukdom – så kallas demens. Alla sorter. Jag är en sådan anhörig, även om jag inte längre är gift med Jan som nu är dement. Vi har varit vänner hela livet, också när jag levde med ”mannen min” som numera är död. Och vi har våra barn, tre söner, Mats är död, men Erik och Anders lever. Vi har barnbarn som nu är vuxna. Vi har ett långt liv tillsammans, och det livet fortsätter nu. I annan form, och på villkor som är okända för oss båda.

Jan fyller 85 år i jul, jag är 78. För mer än sextio år sedan möttes vi för första gången, på Resarö och dansbanan Slåtterängen. Hans familj hyrde sommarhus där, jag sommarjobbade på andra sidan Trälhavet. Jag och kompisarna rodde tvärsöver till dansbanan. Jag var 20 år när vi gifte oss, fick lov att ”gå till kungs” för tillstånd.

Äktenskapet höll hyfsat i nära fyrtio år. Tills vi skilde oss. Hyfsat står för att jag valde att leva med ”mannen min”, när han skilde sig. Det gick också hyfsat, tills mitt spelmissbruk kraschade den relationen.

Jan hjälpte mig då, tog hand om min ”ekonomi” och såg till att jag inte kunde använda mitt bankkort för att spela bort mera pengar. Han gav mig kontanter för hyra etc. ”Mannen min” återkom i mitt liv efter en tid, vi fick några goda år tillsammans före hans död, utan att längre bo i samma hem.

Nu är det min tur att hjälpa Jan i hans fortsatta liv. Just nu är han på sjukhus för en urinvägsinfektion som gjorde honom alldeles kraftlös. Hans uttryck för det var ”jag känner mig hängig”. Efter tolv timmar på Södersjukhusets akut fick han åka till Jakobsbergs-geriatriken och stanna där några dagar för vård, åtminstone tills proverna analyserats. Om några dagar kommer han förhoppningsvis hem igen, piggare. Kanske han till och med kan förmå sig att gå lite mera än han gjort på sistone.

Han fick sin diagnos 2018, vaskulär demens, en konsekvens av hans stroke för åtta år sedan.

Jag är fortfarande förundrad över hur annorlunda livet kan bli, jämfört med det man föreställer sig. Inte visste jag någonting om demens. Och inte gjorde han det. Ingen av oss begrep vad som kunde bli hans respektive min vardag framöver. Ingen av oss vet någonting om det nu heller.

Han försöker leva som han kan med det som händer, med att förlora kontroll bland annat över sitt kissande, inte hitta ord när han vill säga något, inte höra eller inte förstå det som sägs till honom. Ibland inte kunna läsa av klockan. Eller att sluta läsa eftersom han inte kan koncentrera sig (eller av annan anledning som jag inte känner till).

Jag försöker förstå vad som händer, men från ett annat perspektiv. Från dens perspektiv som till slut morrar över tvätt, urinlukt, matspill på kläderna som var rena nyss, svaret ”ja” när han förmodligen menade ”nej”. Och vice versa.

Det kan handla om så enkla saker som att jag lagat mat, och han ser ut att äta under protest. En del är min inbillning, en del är hans brist på entusiasm, också när han gillar det han äter.

Eller att han faktiskt inte förstår att det är jobbigt att byta underlakan och madrasskydd flera gånger samma natt. Han accepterar att det görs, är förmodligen nöjd med att slippa ligga i en blöt säng. Jag är trött, och får inte sova, inte han heller. Men nu hoppas jag han sover gott om natten i Jakobsberg, jag gör det här hemma hos mig på Addarsnäs. Tills vi ses igen, kanske på tisdag.

Photo by Yogendra Singh on Pexels.com

28 augusti 2020 – på Addarsnäs, ensam.

Minns att jag, innan jag somnade tidigt igår kväll, låg och funderade på medberoende. Är den/de medberoende beroende av den beroendes beroende. Ungefär så krångligt gick mina tankar.

Och, när en beroende sviker en medberoende, sviker den beroende då den medberoendes beroende, snarare än personen? Jag vet inte. Vet bara att en av mina medberoende, en älskad och mångårig vän, kände sig sviken av mig, och talade om det i samband med lanseringen av Free Spin för snart ett år sedan. Vi har inte talats vid sedan dess. Jag sörjer vänskapen och mitt beroende av hens kärlek, som kanske var lätt att släppa för den som kände sig sviken, men inte för mig. Det vet jag inte heller.

För övrigt sov jag till klockan nio i morse. Nu är klockan strax ett och jag har handlat och uträttat lite ärenden i Norrtälje. En liten skur jagade in mig från altanen precis när jag fikat färdigt. Har missat samtal – hemligt nummer – förmodligen någon form av besked om Jan. Jag hade blockerat samtal utan telefonnummer… Automatavvisat.  Har ändrat nu.

Talar med Aya på Jakobsbergs-geriatriken, ”det är mycket bättre med Jan” – och det var inte hon som ringt, kanske läkaren på SöS angående proverna – hoppas de ringer igen i så fall. Fysioterapeuten kommer att ringa mig om en stund. Nalia? Tror hon heter så.

Nu har jag pratat med läkaren på Jakobsberg (det var han som ringt)

Photo by Foodie Factor on Pexels.com

… och han bekräftar att Jan mår bättre. I kväll byter de antibiotikadropp mot tabletter, och om inget oförutsett inträffar så får han skjuts hem på tisdag. Jag kommer att vara i Sundbyberg då. Har också pratat med Nalia (fysioterapeut) och hon säger också att han orkar mera nu. Tacksam för besked. Provresultaten har jag inte fått ännu, men doktorn i Jakobsberg var idog i sina försök att få kontakt med mig – det gick till slut, när jag korrigerat mina inställningar igen…

Är tacksamt trött igen. Avocado med räkor blir det till ensam middag. Och det är bra.

Onsdag 26 augusti 2020 – Jan är ”hängig” enligt egen beskrivning, har inte ont någonstans, men det är ”stökigt” i huvudet. Frossan från igår kväll var tillbaka i morse när han steg upp. Han åt sitt ägg och en och en halv smörgås, ”får inte ner mer”. Drack flera glas vatten och allt sitt te. Jag försökte ta tempen, men gav upp när den inte visade mer än 36 grader. Han är inte varm, men orken är närmast obefintlig. Hoppas vi kan ta oss ner till bilen, jag har packat för att åka till Sundbyberg. Känns tryggare att vara där, nära läkare och vårdcentral.

Såvitt jag begriper sov han hela natten efter toabesöket vid midnatt. Nu är han duschad och påklädd. Vi väntar bara på SMS om att vinet vi beställt finns att hämta i Stavsnäs. Än har inget hörts. När jag kollar så ser jag att varor lämnas ut efter klockan 16… Då hinner tvätten torka! Vi väntar fortfarande, nu sitter Jan ute i solen, bilen är nästan färdigpackad, och jag oroar mig för hur han ska klara sig ner… Det var svårt nog att gå från soffan ut till en stol på altanen.

Försöker skriva om annat än oss och sjukdomar, kiss och elände. Men har det inte i mig, i alla fall inte nu. Så jag skriver ändå, gör ju det ganska ofta. Om jag bara låter fingrarna gå, så går också tiden medan vi väntar på besked om vinleverans. Det är lite moln, ganska soligt men  bara runt tolv grader, nu när klockan är kvart över elva på förmiddagen. Har låst lillhus och toa, boden är låst sedan tidigare. Huset låses när vi lämnar, tvätten får hänga där den hänger. Men den hann torka och tas in medan vi väntade. Så skulle vi ner till bilen..

Grannhustrun höll ett fast grepp i Jans ena arm, han höll dito i rullatorns handtag med fingrarna på bromsen, och jag gick baklänges framför rullatorn nerför backen. Vi kom fram till bilen. Ett samtal (med 20 minuters väntan) till 1177 informerade oss om att SöS var bästa sjukhus att åka in till. Så via Stavsnäs för vin och vidare in mot Stockholm hittade jag faktiskt till sjukhusets akut. Fråga mig inte hur det gick till. En vänlig vakt talade om för mig att där jag hade parkerat kostade det 3 500 kronor om man inte tillhörde kriminalvården. Och det gör man ju inte.

Han fixade en rullstol, jag betalade 80 kr för att stå hela kvällen, och vi tog oss in till den första slussen. Det gick fort, resten gick desto långsammare. Efter att ha följt blå linje bortöver fick Jan en säng – och så väntade vi. Vi kom halv sex och lämnade klockan fem på morgonen.

Då hade det tagits prover ett par gånger, blodproverna var det bara en sköterska som klarade – tre andra försökte båda gångerna och misslyckades. Blodtryck och EKG. Temperatur. Urinprov skulle tas, och naturligtvis kissar ingen på ”befallning”, inte Jan heller. Vi garvade åt ironin i det hela. Han blev förstås trött, han var trött redan när vi kom, och jag blev trött. Vid halv fyra kom äntligen läkaren, och meddelade att det förmodligen handlade om en urinvägsinfektion, eftersom resten verkade okej.

Proverna skulle analyseras och odlas, och Jan fick en plats på Jakobsbergs-geriatriken medan detta sker. Det gladde mig, sjukhuset gjorde hans demensutredning, och är ett trevligt ställe. Då var jag så trött att jag var vindögd, och Jan fick sjuktransporteras ensam medan jag letade mig fram i ett biltomt Stockholm och faktiskt hittade en parkeringsplats i Sundbyberg. Halv sju på morgonen idag hade jag tömt bilen, betalt månadsparkering så att jag kunde sova lugnt några timmar.

Jag var så konfys att jag därefter klev in i duschen med hörapparaterna i öronen. Fort ut med dem, den ena var snäll, den andra krävde att få ligga och torka ett tag för att fungera. Jag plockade ihop lite kläder och diverse som Jan kanske kan behöva för några dagar på sjukhuset. Åkte dit och mötte en reception som bara kunde meddela att ”det blir svårt” när jag talade om att jag faktiskt inte visste vilken avdelning Jan fanns på. Jag gick upp, hittade en vänlig människa som letade reda på informationen och åkte till avd. 4. Där överlämnade jag väskan till en personal som inte ”hade hand om Jan och därför inte visste hur han mådde”.

Jag hade mött en vänlig kvinna i dörren in till avdelningen – jag fick förstås inte gå in – och det visade sig vara arbetsterapeuten Aya som visste att Jan just då åt ärtsoppa med pannkakor till lunch. Vi fick ett fint samtal utanför avdelningen och jag känner mig trygg i att Jan är i goda händer medan hans prover analyseras. Aya samarbetar med sin kollega fysioterapeuten Nalia och de tränar Jan (kan tänka mig att han inte är helt samarbetsvillig). Det är bra, kanske kan han få en kick att börja röra på sig mera än hittills – när han väl är friskare än nu.

Nu är det torsdag kväll, jag är hemma hos mig och har sovit nästan två timmar sedan jag kom hit. Fortfarande trött och lätt desorienterad. Och ensam. Ingen hund, ingen man – ingen som behöver mig just nu. Mer än jag själv.

Jag har bestämt att gårdagen är värd en Dry Martini, sönerna är informerade om Jan, liksom vår granne på landet. Jag ska koppla av, eller kanske till och med koppla ur. Jag kan inte ringa Jan och prata med honom, han kan inte längre varken höra eller prata i telefon. Och jag vet att ”de” ringer mig om de behöver göra det. Hoppas de slipper.

Photo by Simon Migaj on Pexels.com

25 augusti 2020 – stökig natt; ytterdörren barrikaderad med två ”krångliga” stolar och låst. Jan har varit inne, men runt tolv vaknade jag av hans lampa, han stod mitt på golvet och plockade med sin plånbok. Vi bytte blöja och han gick till sängs igen. Jag med, och när jag just somnat om var det dags för nästa vända. Vid två-halv tre tände han alla lampor i huset, och stod vid min dörr och väntade på att jag skulle vakna. Det gjorde jag förstås, undrade inte alltför snällt ”vad håller du på med?” – och såg till att vi båda kröp ner i respektive säng igen. Nu är klockan kvart i åtta, jag har varit vaken sedan halv sju och Jan sover fortfarande gott.

Har dukat frukost och förberett äggkokning och tevatten. Ögnat rubriker i tidningarna och kollat FB, och mejl.

Vi har ätit frukost, och suttit ute en stund, Jan fortfarande. Nu är det drygt tio grader och sol, i morse bara åtta. Husets golv är avtorkade, en tvätt hänger på tork och en annan är snart klar. Vi har just fikat och klockan är bara halv elva.

Har väntat i telefon på att få prata med Trygg-Hansa om den e-faktura de inte skickat, trots besked för en vecka sedan om att den skulle komma… Tjugo minuters väntetid i telefon, alltför krångligt att logga in med Jans bank-id. Nu nytt löfte.

Solen kommer och går, det är lite högre temperatur, runt 14 grader. Kallt jämförelsevis. Går ändå ut när solen lyser och in när den försvinner. Jan nöjer sig just nu med att sitta inne.

Efter middagen såg jag att Jan försökte komma upp ur soffan, men inte lyckades. Till slut kunde jag hjälpa honom in i hans rum. Han hade frossa, benen ville inte. Ingen feber, men svårt att slappna av. Jag låg bredvid honom en stund, men så ville han upp och ut och kolla teven. Det gick inte, vi lyckades bädda om sängen medan han satt på stolen bredvid, lyckades  byta blöjan (den förra hade halkat på sned och läckt) och nu ligger han igen. Lugnare, ingen frossa just nu i alla fall. Har druckit lite vatten via sugrör som jag i förmiddags var på väg att slänga eftersom ingen använder dem… Rena lakan i sängen, tvättmaskin på. Jag vet inte varför han var så kraftlös plötsligt, är det fortfarande. Vi får se hur det är i morgon.

Han pratade om att vi ju ändå har något även om det är annorlunda (än förr), och att han vill att han och jag klarar av det som ska klaras av, inga utifrån, ”det blir fel”. Han var rädd, åtminstone tolkade jag hans blick så när han skakade som mest. Nu är han inte rädd, inte just nu. Dörren är öppen och han ser mig.

Inomhus igen, det kändes kallt ute när solen gömde sig. Har tagit fram lax ur frysen, det och färdig citronsås och några små potatisar blir nog middagen i kväll. Sallad, paprika och tomater. Ost, Kaltbaden. Lusten att laga fantastisk mat har inte infunnit sig. Ingen annan lust heller för den delen. Är mest gnällig idag, frisk men grinig.

Postnord kan inte leverera ett brev till mig, trots brevlådan därnere med mitt efternamn på, rätt adress och trots att vi ju är här. Ett vanligt problem tydligen. Nu får det hämtas i affären i byn, och får därmed ligga tills jag ska hämta systembolagets leverans i affären i Stavsnäs.

Det här livet nu, mitt liv och Jans. När jag var bara några år yngre än jag är nu hade jag ingen tanke på att det skulle kunna bli så här. Det hade säkert inte han heller. Jag visste just ingenting om demens. En tidigare kollega berättade om sin hustru som hade Alzheimer, ”hon sitter länge och tittar på våra tavlor, och hon ser nöjd ut”. Han gjorde vad han kunde för henne, och dog för ett par år sedan. Då levde hon fortfarande, hur det är idag vet jag inte.

Jag har läst broschyrer och hittat kunskaper på nätet, läst om andra dementa och deras närstående – men blir just inte klokare för det. Är bara tacksam för att Jan inte är aggressiv eller påtagligt deprimerad av sin sjukdom. Han står ut, kanske det kan uttryckas som. Varken glad eller ledsen, tar varje dag som den kommer. Står ut med mitt gnäll. Äter det jag serverar (men ibland mindre än jag menar att han behöver). Tål att han ska väga sig åtminstone en gång i veckan och att jag vill kolla blodtrycket. Duschar när jag säger att han ska, rakar sig med raklödder (inte tandkräm, vilket hänt några gånger). Står ut med att jag klipper hans hår, byter blöjor och halar och drar i stödstrumporna. Både när de ska på och när de ska av.

Jag tjatar om att han ska gå lite varje dag. Han gör det inte. Och därmed går han allt sämre, när han försöker. Men än klarar han att ta sig med rullatorn uppför backen till huset, och nerför när vi ska förflytta oss hit eller dit. Inga stora variationer, hem till mig på Addarsnäs eller hem till hans lägenhet i Sundbyberg.

Om det här livet visste jag ingenting, och kunde inte föreställa mig hur det kunde vara. Försökte inte ens. Kanske är det tur att det inte går att veta hur framtid ska te sig.

Och någon sorts ordning i ”systemet” är det kanske också att jag fanns tillgänglig för Jan när det behövdes. Om mannen min fortfarande levt då hade något annat hänt, jag hade ställts inför ett svårt val. Troligen hade jag valt min älskade, och försökt ordna för Jan så gott jag ändå kunde. Det skulle inte ha fungerat, för någon av oss.

Jag skriver väldigt fragmenterat idag, kollar FB och gör någon kommentar, lägger ut en blogg, talar om för en Bokbörsen-beställare att jag inte kan leverera förrän om en vecka. Ordsprattel.

Jan sitter fortfarande ute och tycker inte som jag att det är lite kallt. Lockar in honom med Tuc-kex och philadelphiaost, oliver och ett glas Natureo. Själv tar jag en liten whisky i brist på bättre.  Nu ser det definitivt ut som om det snart ska regna, himlen är mörk, och det mörknar även inomhus. Tänder golvlampan. Därute blåser det. Snudd på att jag vill sätta på värmefläkten, men det vore att ta i. Vill inte medge att det är så pass mycket höst redan.

Middagen så småningom var god, och vi är nöjda. Disken är diskad, Jan tog det sista, och tar nu igen sig i soffan en stund. Himlen har åter mörknat, efter en kort regnskur tidigare och därefter lite sol. Nu är vi definitivt inne för idag. Golvlampan är åter tänd.

Distriktssköterskan har vänligt svarat på mitt mejl att hon kommer hem till oss den 3 september klockan 13.15 för att visa hur de nya stödstrumporna ska tas på. Det är jag tacksam för. Vi åker in på morgonen och efter hennes besök vidare hem till mitt för sådant som behöver hanteras där.

Photo by Sebastian Coman Photography on Pexels.com            Den laxen ser också god ut.

24 augusti 2020 – solen är mycket tveksam idag, molnen många och mörka. Regn behövs visserligen, men kanske inte just när jag hängt nattens lakan och madrasskydd med mera på tork. Orolig natt för Jan, han flyttade på stolen och låste upp dörren och var ut och kissade i natt. Tog senare av blöjan och blötte därefter ner i sängen. Tack och lov för madrasskydd som är lätta att tvätta. De tvättbara ligger dessutom stilla, till skillnad från engångsvarianterna som far hit och dit.

Så nu har han en renbäddad säng igen, till kvällen. Han själv har rakat sig och duschat och sitter just nu i soffan och tar igen sig efter kaffet.

Det börjar kännas höst, bara femton grader och blomstren falnar. Lobelian tappar färg, pelargonerna blommar på, men blommorna vissnar ganska fort, och rosen i krukan har fem knoppar förutom de utslagna blommorna. Ändå ser de lite trötta ut allihop, de har gjort ett fint jobb i sommar.

Trygg-Hansa har nu skickat ny e-faktura på 1 900 kr i stället för två på sammanlagt nära femtusen, för en och samma hemförsäkring. De har ännu inte skickat någon ny e-faktura för fritidshusets försäkring, som jag raderade av bara farten när jag tog bort de andra…

Och så har jag beställt vin från systembolaget, att hämtas någon gång i veckan i Stavsnäs på Ica. Bra att slippa åka in till Gustavsberg. Någon hemleverans finns ännu inte här, men väl utanför Norrtälje. Man jobbar på att utöka hemleveranserna så fort det går.

Inget regn, men fortsatt molnigt. Små torra kantareller syns på ett ställe nära huset, där de brukar finnas. Har plockat av persiljan och lagt i frysen (även om jag inte är förtjust i fryst persilja). Timjan och rosmarin är fortfarande livskraftiga och fina, så de får stå. Persiljan hade börjat gå i blom. Och gräslöken åker nog direkt i komposten, den är trött.

Blev berörd på flera sätt av den här berättelsen:

70+ änka gör sig en silltallrik, packar den och kaffetermos, två små nubbeglas och en liten snapsflaska, duk och en pall. Går till kyrkogården och mannens grav, dukar upp, sätter sig på pallen och skålar med honom. Småpratar. De brukade äta sill med liten nubbe varje söndag, så varför inte skåla med honom nu?

Berättelsen gör mig glad och sorgsen på samma gång – och ändå, heja för kärlek som lever ända in i döden.

Photo by Mike on Pexels.com

Söndagkväll 23 augusti 2020 – vi är tillbaka på landet, på Djurö. For förbi i Sundbyberg för att ge sonen hans födelsedagspresent och lämna en cykelnyckel till en granne. Sedan vidare hit, och handlande i Gustavsberg. Eftersom det är söndag var systembolaget stängt – så jag fick beställa för leverans till Ica Stavsnäs i veckan, någon hemleverans gives icke här. Men bra nog att kunna hämta det jag vill ha, och slippa åka in till tätorten.

Vi har ätit middag, och nu ser Jan på teve, snart Rapport. En tvätt hänger och hoppas på torrt väder i natt. Än blåser det i alla fall. Det kom en kraftig skur precis när jag kommit uppför backen för tredje gången med packning från bilen. Jag hann in. Och Jan med, han orkade gå upp, men var trött när han väl var framme.

Hade en flaska bubbel i kylen och kom på att jag ville fira med grannhustrun, att vi trots allt haft ännu en fin sommar sådär halvt tillsammans. Inte som förr, men nästan, och fint. Så vi drack vinet och åt lite ost och ölkorv och oliver på eftermiddagen. Jag är glad åt hennes vänskap och att hon och hennes familj funnits här i alla år, för oss och för våra barn.

Nu förstår jag att Jan ser på Harry Potter med nöje. Det har han aldrig gjort hittills. Jag har ingen aning om vilken film i ordningen det är eller vad som händer. Spelar ingen roll, Jan ser road ut.

Läser på FB om boende utomlands någon gång, kanske kollektivt – och någon är klok och förståndig och talar om att man nog bör kunna italienska om man ska renovera hus i Italien, etc; det är säkert både praktiskt och bra, men det behöver väl för den skull inte hindra någon från att drömma. Drömmar är viktiga, också om de förblir drömmar hela ens liv. Jag drömde en gång för länge sedan om att bli författare, ”när jag blev stor”. Om jag är författare eller inte kan man tvista om, men skrivande människa är jag, numera. Var jag inte förr, inte på det här sättet. På mitt sätt. Så många andra drömmar har jag kanske inte idag, vardag och praktikaliteter ställer hinder i vägen. Ungefär som att man må kunna italienska…

Men, medan mina eventuella drömmar inte förverkligas så lever jag med dem, i mig. De är inte något som jag talar om för andra, de är mina, och de är viktiga. Oavsett hur realistiska eller orealistiska de är, oavsett hur gammal jag är, hur klok jag borde vara, hur jag borde ha lärt mig något. Så det så. Kram Hanna i Göteborg, som vet vad drömmar är och hur viktiga de är.

Just nu grunnar jag på fenomenet att män och kvinnor tycks ta av sig en t-tröja på olika sätt: män från halslinningen och hala och dra, kvinnor nerifrån. Hur kommer sig sådant? Rimliga och orimliga förklaringar mottages tacksamt. God natt.

Photo by Artem Beliaikin on Pexels.com