beskrivarblogg

Nu har vi ätit frukost, han har hostat en vända så att han nästan kräktes – gör det ganska ofta när det av någon anledning bildas mycket slem i halsen. Efter en stund har allt lugnat sig, och han tar sin medicin. Den får inte hostas upp. Om en stund ska jag övertala honom att gå ut och duscha.

Han sitter fortfarande och försöker se något som inte finns bort efter vägen mot magasinet. Någonting klättrar på lyktstolpen… Muttrar ”mystiskt”.

Hans värld är märklig, och därmed min. Ingen av oss har mycket till ”input” från världen omkring oss – okej, Rapport på kvällen, något program på Kunskapskanalen. Igår om nazisternas förmodade guldtåg.

Jag kollar kvällstidningarnas rubriker, och Facebook, skriver något mejl och får något. Bloggar, men då är det eventuella kommentarer som kan räknas som utifrån kommande. När jag åker och handlar ser jag människor, finns bland andra levande varelser, men har inget utbyte med dem. Jan sitter hemma och väntar på att jag ska komma tillbaka. Fortfarande törs jag lämna honom ensam någon timme, men får skynda mig hem.

Kollar hans blodtryck, det är lite för lågt, 103/57, klassas som hypotoni. Han ligger lågt oftast. Om två veckor kollar distriktssköterskan det igen. Jag får se efter nästa vecka igen. Han är inte yr.

Jag sitter fortfarande i syrrans avlagda morgonrock, i fasansfull skärlila färg. Jan har också morgonrocken på, han fick vänta lite med duschen tills varmvattnet återkommit efter hans rakning för rinnande kran. Klockan är halv elva, det blåser tämligen vildsint därute och ibland kommer något regnstänk. Inga ordentliga skurar ännu. Vi har fikat, och jag funderar på att använda mixen till mjuk pepparkaka som jag köpte igår. Kanske senare. Halv tolv är Jan rakad, duschad och klädd. Jag är varken det ena eller det andra. Än. Inväntar varmvatten (beredaren rymmer bara 70 liter och de går snart åt). Men nu – känner mig riktigt fräsch. Och vattnet räckte hela vägen.

Har tagit fram stora fina räkor ur frysen. Visserligen har vi färdigköpt dill- och räksås till middagstorsken, men extra räkor är aldrig fel. Kokt potatis till, sallad för den som vill. Ost. Lättlagat.

Nu har jag bränt räkskal, i stället för att låta dem koka och bli buljong… Satte mig vid datorn och glömde kastrullen, som flera gånger tidigare. Vädrar. Och tänker inte ge mig på att använda räkskal igen, någonsin – ut med dem direkt. Nåja, kastrullen blev ren efter skrubbande med stålull. Duger att koka potatis i till middagen.

Två böcker till sålda idag. Mina vänner har koll. Jag är tacksam. Plus en via Bokbörsen.

Ibland kommer jag ihåg hur det var alldeles i persondatorernas barndom. På företaget fanns förstås datorer, men det var stora saker och hanterade försäljning och liknande. Medarbetare hade inte datorer, om man behövde skriva hade man möjligen en elektrisk skrivmaskin. En gång morrade jag åt IBM (70-tal) och en annons typ bilannonser med vacker kvinna – och fick en röd skrivmaskin med kula i ”ersättning” av IBM, toppen av allt då. Den stannade på företaget. Och första gångerna vid en persondator var krångliga – det skulle vara snedstreck hit och snedstreck dit, med kolon och diverse – innan man kom någonstans. Så annorlunda jämfört med nu. Bara att slippa tipp-ex, till exempel. Kunna redigera, ta bort och lägga in texter, utan att behöva klippa och klistra fysiskt i papper.

Allt sådant är bättre idag.

Hur hamnade jag här, i de här minnena?

Den här tomma mallen ropar på mig. Den vill att jag ska skriva, något annat än berättelser om det dagliga livet med en dement och döv man, och allt vad därtill hör. Något mera levande, livsbejakande. Inte mera gnäll och gny, inte mera stön över golvtorkning och blöjbyten. Något glädjefyllt.

Var ska jag hitta det? Idag har jag hittat en del av det bland vänner, kända och mera okända, på Facebook. Jag blev uppgiven igår när jag fick besked från förlaget om makulering av mina böcker. Idag har flera köpt boken. Många har kommit med tips och goda råd, många har uppmuntrat. Jag har begripit lite mera av förlagets tänkande kring boken, som tyvärr inte rört sig som den borde från lagerpallarna.

Nu har jag beställt 200 ex av Free Spin… Jisses vad jag får ligga i om de ska säljas. Har lagt ut ett ex på Bokbörsen till samma pris som på FB, 110 kr inkl frakt. Och jag har fakturerat förlaget för royalty so far, inkl moms. Lär väl inte bli så mycket mera av den sorten. Inser att det är jag som får sälja boken om den alls ska säljas. Sju ex under torsdagen. Och sex till när det hunnit bli sen fredagseftermiddag. Plus andra spännande nyheter som kanske leder någonvart. Förlaget har för ögonblicket stoppat makuleringen.

Parallellt har jag tankar på ännu en bok – men antagligen i annan form. Egenutgivning, danskt band, print on demand – eller så. Mycket ofärdiga tankar än så länge. Men den mera traditionella förlagsbranschen verkar vara ”Klondyke”, för att tala med en författare som vet vad hen talar om. Där vill jag inte vara.

Så, glädje. Tack vare vänner, systrar, söner och barnbarn. Ibland också via Jan, min numera demente, före detta, äkta man. Och hans vårdpersonal, som tar väl hand om honom (när de inte, som sjukhuset och Postnord senast, slarvar bort hans hörapparat). Jans syskon och syskonbarn. Min värld är liten idag, mindre än den varit. Så är det förstås för många, med Corona-restriktioner. Likväl är det på något konstigt sätt också förminskande, jag känner det som om jag blir mindre på köpet.

Och där blev jag så liten att jag alldeles tappade bort mig.

Torsdag 10 september 2020 – solen lyser och det blåser. Inser att solen inte riktigt tar sig in på altanen nu, träden står i vägen. Stöd från vänner på FB angående min bok och makulering. Köper 200 böcker från förlaget, betalar böcker (lågt pris), frakt och moms. Har sålt två idag. Det blir knepigt… Trist när en bok med längre livslängd än ett år, ska förstöras.

Känner tyvärr också att min energi kanske inte räcker till för både aktivt boksäljande och Jan. Det får visa sig, frågan är bara hur stor plats 200 böcker tar! De levereras till Jans lägenhet, en del kanske ryms i hans källare.

Nästa bok blir eget förlag, print on demand… Har ju två gamla ISBN-koder, är de färskvara?

Har sålt ett par till – har inte flera här hemma nu. Har fått härligt gensvar på FB, efter ett upprop där om att jag säljer boken för 110 kr inkl frakt. Inte så att det direkt rasar in beställningar, men bättre än inga. I morgon ska jag träffa ”Den lilla bokhandeln” i Norrtälje, kanske kan vi hitta på något tillsammans. Och förlaget har fått mig att förstå att det är billigare för alla parter om jag beställer via förlaget och betalar för böckerna, än om de skulle skänka mig dem. Bokvärlden är märklig. Utan Amazon… Jag lär mig.

Är trött efter allt bokråddande. Vi har ätit skärgårdssoppa med lite påfyllning till middag. Nu har jag diskat, tänkte en stund att Jan skulle göra det, men han visade inga tendenser åt det hållet. Han mår väldigt mycket bättre, är piggare, men ganska ovillig att gå ut med rullatorn. Får se i morgon, idag har han i alla fall suttit i solen på altanen ett tag efter lunch. Och inget läckage i sängen under natten som gick. Det blir väl Rapport på SVTplay så småningom, igår såg vi kanalbåtsåkarna igen, vi tycker båda mycket om de programmen. De lär ta sig till Canada nästa gång, ser fram emot det.

Inga nyheter på Jans hörapparatfront. Det är en front, jag försöker göra mig hörd, han försöker höra – inget fungerar.

Avdelningschefen på Jakobsbergs geriatrik hörde av sig fredag förmiddag: hon har fått info om skadad hörapparat (jag korrigerade – försvunnen); jag hade ringt upp och bett dem skicka hörapparaten (jag korrigerade – de (en man) ringde upp mig innan jag hann ringa och säga att jag skulle hämta – och berättade att de postat apparaten; hon talar om för mig att det är bättre om man hämtar det som glömts bort – det håller jag med om, hann bara inte… De har nu lärt sig att skaffa skyddande emballage… Och jag talade också om att jag reklamerat hos Postnord, och hör av mig igen när/om jag hör något från dem. Apparaten är förstås borta. Det här är jobbigt för både Jan och mig.

Annars vaknade jag i morse, fredag, och hade sålt ytterligare fem böcker. Vänner. Dessutom har jag idag träffat bokhandeln i Norrtälje och pratat om ett projekt som kan bli verklighet i december; och jag har talat med en vän som har en vän på Malta – kanske kan det bli något av det med. Förlaget stoppar sin makulering tills vidare…

Så tacksam för människor som bryr sig, som tycker att min bok är viktig för många och som vill bistå genom att köpa boken eller dela mitt inlägg så att andra för mig okända kan nås.

Tänker vila huvud och hjärta nu, vi gör tidig helg, Jan och jag – efter att ha suttit ute i solen på altanen. Tack kära vänner för ert stöd, det som var en chockerande verklighet till att börja med börjar bli något som kanske kan bli bra.

Onsdag 9 september 2020 (snabb koll i nedre högra hörnet på skärmen). Jan diskade frukostdisken, vi har fikat och nu sitter han i sin stol och tar igen sig. Igår fick jag mejl från verksamhetschefen på Jakobsbergs-geriatriken, som beklagade dröjsmålet och Jans situation, plus meddelade att han ser till att saken utreds… Postnord har fått sin efterfrågade, rätt ifyllda reklamation – det dög inte med en fråga. Igår såg jag att de angav att de hade ”ovanligt långa väntetider för telefonkontakt” – när jag ringde i förra veckan fick jag nummer 104 i kön. Ett skämt.

Liksom vårt absurda vardagsliv med en helt döv man, utan hörapparat. Vi kämpar på, båda två.

Skrivaren har gått varm medan jag både igår och idag på morgonen skrivit ut allt som inte skrivits ut tidigare. Det här året. Massor av papper, massor av ord – någon gång kanske jag går igenom alltihop. Just nu är det en förskräckande hög hög. Inte ens en kronologisk sådan…

Det skruttregnar hela förmiddagen. Lakanen som hängt inne på tork är torra, inga nya har behövt tvättas. Natten var god. Också för mig, visserligen vaknade jag både klockan tolv och kvart i fyra, men somnade om.

Har ett vitkålshuvud i kylen, liksom lammlägg. Tänkte göra får-i-kål, men vet inte om lusten räcker till idag. Det visar sig, just nu är den obefintlig. Bra mat annars, när vädret är som det är. Nå, nu kokar lammläggen i alla fall, med kryddor. Men först ett uppkok så att allt ”skum” försvinner, så nytt vatten etcetera. Kålen kommer senare när jag rensat läggen. Det blir nog bra, även om det inte blir som svärmors. Ett norskt inlägg på FB kom mig att minnas.

Klockan är snart halv tolv, denna mulna och småregniga onsdag. Jag vägrar att börja elda i vedspisen ännu.

Nu har jag sorterat månadsvis och har elva tjocka plastmappar. Var januaris skriverier finns vet jag för ögonblicket inte, men någonstans är de ju… Och lammläggen är rensad, kålen skuren. Nu ska det bara koka ihop lite så blir det en god middag. Vilket dagsverke, och än är klockan bara ett.

Att gå igenom varje mapp, där det säkert finns felsorterat och dubbelt, det orkar jag inte idag. Nu ska jag läsa en småtrevlig bok om reluctant royals, A Princess in Theory, av Alyssa Cole.

Förlaget vill makulera återstående böcker, jag köper 100 av dem. Hur gör andra?

Måndag morgon 7 september 2020 – Nu äter Jan frukost, jag åt för en timme sedan efter att ha satt igång tvättstugan. Ska strax hämta torr tvätt.

Har sovit hyfsat och tror att jag mår bättre idag, vad jag än inte mådde bra av igår. Förmodligen bara trötthet. Missade yngsta sonens lite sena telefonsamtal, låg redan i sängen.

Nu har vi bestämt oss för att åka till landet, hämta diverse medan Jan väntar i bilen (för att slippa backen) och så fara vidare till Addarsnäs. Packar just nu, det ska dit och annat ska dit, olika kassar, är inte helt säker på att min logik är okej. Men ganska. Den lättare rullatorn ligger nu i bilen, den gick lätt in. Den stora får stå kvar här.

Frukosten är klar och diskad. Jan ska raka sig, har därför tagit av sig klockan. Men först ska han ta igen sig en stund i sin stol.

Nu har vi åkt hem till mig, via Djurö där vi behövde hämta en del. Jag lastade skottkärran och gick upp till huset, och när jag ser neråt backen kommer Jan med sin käpp. Hade tänkt att han kunde vänta, men han orkade upp och han orkade ner – var dock skakig i benen när han satte sig i bilen igen.

Nu sitter han på trappen här i solen och äter ett par skivor salami och dricker sitt alkoholfria rosévin. Nästan en hel liter jordgubbar har också åkt ner, jag tog några. Det är middagsdags, men jag har ingen lust att fixa något. Antingen samma gryta som igår, då han men inte jag åt, eller soppa. Tänker inte väcka eventuellt sovande björn ännu med att fråga…

Det blev en brödrundel från det där brunna bageriet (och frysen), med för stark räkröra som vi slängde, men helt okej stenbitsrom och Crème fraiche, Kaltbaden-ost och blåmögelost, tomater och sallad. Dugligt efter allt övrigt ätande idag. Rapport hoppade vi över.

Har hittat (eller hittats av) en skolkamrat till min syster Christina, från småskolan i Avesta. Christina är död, men idag var det Ejes födelsedag i Uppsala, så jag kunde gratulera honom. Hans hustru följer min blogg, och det gläder mig.

Jag behöver hitta nya Dry Martini-glas, den öppna sorten på lång fot (om det nu kan heta så). Slog just sönder ett, fullt. Viftade till med handen och det for i golvet. Otroligt många både små och stora skärvor, som jag nu tror mig ha skickat vidare till soppåsen. Och soptunnan. Försöker se om det blänker fortfarande någonstans på golvet. Just nu gör det inte det. Och en ny DM i det sista glaset står på bordet.

Dessutom behöver jag ett litet flyttbart bord, lagom för Jans vinglas. Nu ställer vi in en pinnstol bredvid hans fåtölj, men det är inte optimalt. Och en ny soffa till altanen, den gamla (syrrans gamla redan då) håller på att säcka ihop. Annars har jag inte så stora köpbehov. Jo, en hörapparat på momangen till Jan – idag har jag reklamerat så som man ska till Postnord, vilket förmodligen inte leder någonstans. Och ”verksamhetschefen” på Jakobsbergs-geriatriken har icke hörts av. Så inte heller äldrehanteraren på kommunen, han jobbar förhoppningsvis med det där som var oklart…

I morgon mejlar jag verksamhetschefen igen, liksom kommunens handläggare. ”Man ska vara frisk för att vara sjuk” – eller åtminstone ha någon i närheten som är tillräckligt frisk.

Har förgäves letat efter en beställd Bokbörsen-bok, har hittat övriga. Ger upp för idag, fortsätter i morgon. Vet att jag har boken, men var??

Det är svart augustinatt utanför fönstren, tänkte jag tills jag kom på att det ju redan är september. Svart är det i alla fall. Så god natt från oss två, Jan ligger redan, jag gör det snart.

Söndag 6 september 2020 – vi vaknar båda runt halv sju och när klockan är åtta är frukosten äten. Jag har duschat (sic!) och tvättat håret. Idag går Jan utan vare sig käppen eller rullatorn. Inte så stadigt, det är alltså inte bra – men jämfört med för bara en dryg vecka sedan är det fantastiskt. Jag får försöka hänga med så att han åtminstone använder käppen.

Och idag måste han raka sig.

Det första han sade i morse var ”jag vet inte vad jag är” (kanske var, kanske vem). Ibland svårt att höra. Sorgligt. Då duger bara en kram.

Himlen är vackert blå med lite moln här och där. Det ser inte ut att blåsa, löven i det stora trädet mellan grannhusen rör sig bara lite grann. Tolv grader.

Har snart slut på tänkbart läsbara böcker här. Behöver alltså åka hem till mitt och biblioteket i Norrtälje. Kanske gör vi det i morgon. Vi tar en dag i taget. Och en natt, den gångna var lugn, Jan använde den mobila toan och jag sov.

Nu har Jan rakat sig, efter diverse funderande kring proppen i handfatet. Och han suckar av välbehag när skäggstubben är borta, men det blev drygt att stå (som han envisades med att göra). De tidigare stödstrumporna är på – ja, jag erkänner att jag inte orkade krångla med de nya idag. Det får bli i morgon, varannan dag fungerar säkert.

Kvart över nio, jag är redan både svettig och trött.

Idag blir det ingen trist pizza till middag. Det blir fläskfilégryta med färska champinjoner, paprika och lök. Kanske ris till, Jan är inte längre så förtjust i potatis. Sallad och tomater, ost. Jag ska nog förbereda maten innan jag tappar farten – som är nästan obefintlig redan.

Grytan puttrar. Vi har fikat. Soporna är slängda och jag har pratat kort med grannen om nyckel till rullstolshissen. Han kanske vet var den finns. Kanske kan han också kolla om jag lyckats ändra teven till digitalt eller inte. Trailern om byte dyker upp fortfarande ibland…

Jag är slak idag. Men Jan ser ovanligt pigg och fräsch ut, vilket gläder mig.

Pratar med ena syrran i telefon, och med yngste sonen. Den äldste skulle visst jaga räv i helgen, när han och hans hustru målat huset klart. Min syster hade mejlat bild igår men den missade jag. Såg den idag och den är fin.

Jag är slut som artist. Har skrivit några sidor till om dagen idag, men det får vara mitt. Däremot fick jag en så fin kommentar kring Free Spin nyss på FB,

Hej Margareta, I helgen kom jag mig äntligen för att köpa och läsa din bok. Intressant att få en inblick i en värld som jag inte har kommit i kontakt med. Men jag läser din bok först och främst som en berättelse om kärlek. Ömsint, vacker, verklig kärlek mellan dig och mannen din. Är också övertygad om att din bok är till stor hjälp för andra som är eller har varit fast i spelmissbruk. Ser fram emot bok nummer två.

De orden gjorde mig ofantligt gott. Tack.

lördag 5 september 2020 – har slängt sopor, liksom de sorterade borta vid sopstationen. Jans stödstrumpor och kläder är där de ska vara, men rakning återstår. Han duschade lite snabbt i morse, och behöver ta igen sig därefter. Jan använde den mobila toan i natt när han kissade, jättebra.

Vi har just fikat, har pratat med ena syrran, bokat tvättstuga till måndag morgon, sorterat två veckors piller i dosetten. Rullatorn tar sig precis förbi min säng inne i sovrummet – det är lite för trångt, men jag vet inte riktigt hur vi ska fixa det. Ställa sängarna på andra ledden? Får grunna lite. En bokhylla med många böcker kanske kan flyttas ner i hörnet där byrån stod, tar mindre utrymme än byrån. Eller den kan flytta in i vardagsrummet om jag tar ner några tavlor. Blir trött bara jag tänker på det. Sängbord kan åka in i arbetsrummet…

De nya stödstrumporna var lättare att ta på idag. Därmed inte sagt att det var enkelt. Min beundran för vårdpersonal alla kategorier och patienter stiger för varje dag jag själv gör mitt i den här världen.

Har flyttat tillbaka mitt sängbord, tänkte fel. Däremot har jag lyckats flytta Jans säng en aning närmare fönstret, och det innebar att det blev bättre plats att komma in i rummet. På köpet fick jag röjt mitt nattygsbord, och torkat av dammet…

Jan låg bara och vilade på sängen en kvart (före mitt rumsterande). Jag hade tänkt passa på att smita ner och hitta något inspirerande till middag, men jag får inspirera mig på egen hand, med det som finns i kylen, det som sondottern vår handlade igår.

Jag går bet på DNs sudoku idag. Det får vila. Klockan är bara halv ett, blev förvånad. Men om man som jag stiger upp halv sju (utan att behöva) så kanske det är rimligt att bli förvånad.

Vi har ätit upp Galia-melonen till ”lunch”. För min del räcker det, men Jan kanske vill ha sin risifrutti om ett tag. Han är orolig, hasar fram och tillbaka med kontorsstolen, koller fram och bak på den lånade rullatorn. Och jag blir orolig när han är det. Hasar dock inte med någon stol över golvet, men känner mig inte lugn och tillfreds. Jan har gått ner något kilo sedan förra vägningen, 95 i morse med tofflor och morgonrock, och efter frukost. Och jag har gjort detsamma, nu 59 jämfört med 61 för ett tag sedan. Hans blodtryck igår var okej, men ska kollas igen om två veckor. Det får inte bli för lågt.

Vi har just bestämt att vi ska dela på en pizza i kväll, det var länge sedan. Har lyckats hitta info om att Da Vinci i kvarteret bredvid har öppet till klockan nio i kväll. Nu skulle jag försöka bestämma vad vi vill ha, utan att beställa ännu. Svårt… Lyckas till slut bestämma oss för en Frutti di Mare. Senare.

Så, nu när klockan strax är sex, har vi ätit vår första på flera år och sista pizza från Da Vinci i Sundbyberg.

1. Du påstås kunna beställa för hämtning och betala via internet. Betala gick bra, men returnerades tack och lov när beställningen inte kunde bekräftas.
2. Jag gick ner, och talade om vad jag ville ha. Då skulle betalningen swishas till ett helt okänt nummer. Det slutade med att jag betalade med kort.
3.  Medan jag väntade tyckte den äldre mannen bakom disken att jag skulle sätta mig ner. Jag stod kvar och tittade.
4.  Bagaren hade en handske på den hand som mest rörde vid degen, gubben hade ingen handske alls. Han gick ut och bankade på en frusen klump scampi, kom tillbaka med några och sköljde av dem, gav dem till bagaren. Där tappade jag aptiten.
5.  När pizzan äntligen var klar, med tre musslor i skal (okej, inget antal angavs i menyn) och några ledsna basilikablad, talade jag om att jag förmodligen inte skulle komma igen. Och varför. Gubben såg helt oförstående ut, inte beroende på språksvårigheter. ”Jag har inte gjort något.”  

När vi väl åt därhemma, var alltihop så salt, att det var snudd på att till och med mitt snåla sinne inte fick ner maten. Om man nu kan kalla den det… Dit går vi inte tillbaka. Det lär dröja innan vi försöker äta pizza igen. Den på bilden är förmodligen godare.

4 september 2020 – börjar dagen med att avinstallera Avast Anti Track premium; det jäkla programmet anser inte att någon hemsida är säker, har inte kunnat ta mig in på 1177 till exempel. Nu är det stoppet borta, ett irritationsmoment mindre. Jag kom in och kunde kolla, har ingen kallelse till röntgen ännu.

Så har jag tillskrivit verksamhetschefen på Jakobsbergs-geriatriken angående slarvet med Jans hörapparat, och bifogade bild på ”emballaget”. Nu ska jag jaga audiolog. Vi har tidigare varit hos en som finns nära Jans hem, men de kändes inte bra. Det får bli färdtjänst med plats för rullator, var vi än hamnar. Ser att den smidigare lilla rullatorn inte går att fälla ihop. Har bokat på Serafen 21 september kl 9.30. Måste komma ihåg att beställa färdtjänst. Eller köra själv.

Natten har varit hyfsat lugn, Jan använde inte den mobila toan, utan tog sig i stället ut till den ordinarie vid 2-tiden, jag vaknade och bytte blöja. Kvart över sex var det dags igen. Men inget ramlande eller större elände. Jag gick upp vid halv sju, kunde inte somna om. Han sov till åtta då vi åt frukost.

Kvart i tio gör jag fika (utan kaffebröd), Jan vill ha. Därefter flyttar han sig så långt bort från bordet att han absolut inte kan nå kaffekoppen. Så han var nog inte så kaffesugen. Fast nu flyttar han fram och tar en klunk. Och några till. Om en stund ska jag försöka mig på att sätta på honom de nya stödstrumporna. Han slipper nog raka sig idag, får duga ändå. Men tänderna ska borstas.

Har skrivit handlarlista till sondottern som fixar det idag. Jag vill inte gå ifrån Jan.

De nya stödstrumporna är på, en hel vetenskap att få på dem och mäta och kolla så att trycket blir det avsedda. Inte just enklare än de gamla… Aningen mindre hala och dra.

Pratat med äldste sonen. Torkat av golven, flyttat en liten byrå från sovrummet till arbetsrummet (det börjar bli fullt där). Bättre plats för den mobila toan nära sängen. Slängt sopor. De sorterade förpackningarna väntar vid ytterdörren, en stor kasse.

Jag noterar att Jan rör sig lite lättare, kommer upp ur stolen utan att benen svajar alltför mycket. Kanske får han tillbaka lite ork. Han är klart frustrerad över att inte höra, och om jag höjer rösten undrar han varför jag skriker. ”Undrar” är fel ord, han skriker ”varför skriker du”. Så blir det när den ena inte hör alls.

Jag tror han är totalt uttråkad, på landet, Djurö eller Addarsnäs, händer alltid något. Är det fint väder kan vi sitta ute, annars kan man genom att bara titta ut genom fönstren se en hare eller en fasan, folk som promenerar sina hundar, förvaltarens bil som kör runt och kollar. Om Jan orkar tror jag att vi åker hem till mitt efter helgen. Backen upp till huset på Djurö är nog för jobbig fortfarande.

Klarade svenskans supersvåra sudoku, men slarvade bort mig på DNs. Nu tror jag att jag ska läsa en stund i stället för det här ordklämmandet. Har försökt ta mig in på Jans konto hos Trygg-Hansa för att kolla om en förkommen hörapparat möjligen ersätts via bostadsrättsförsäkringen – men jag kom inte in, trots att jag använde hans bank-ID. ”nätverksfel”. Testar igen senare.

Nu har vi bytt stolar, Jan och jag. Han sitter i Pernilla som varit lite svår för honom att ta sig upp ur. Vi får se hur det går senare, men just nu ser han nöjd ut. Jag sitter i hans kontorsstol som känns väldigt hög för mig. Vi har ätit systerdotterns äpplen, skalade och skivade. Gott.

Det visade sig att det inte var någon bra idé för Jan att sitta i Pernilla. Han kom inte upp av egen kraft. Det gick först när jag gick bakom stolen och så gott som välte ut honom mot bordet. Då kunde han resa på sig. Nu vet vi det. Vi lär oss hela tiden. Ett glas vin, oliver och fänkålssalami som ”tröst”.

Kanske blir det så småningom varsin melerad entrecôte med småpotatisar i klyftor och bearnaise, stekta champinjoner. De sista två ingredienserna beror på om sondottern hinner handla och komma hit med varorna före middagsdags. Om inte så är det gott nog ändå.

Jag ropade tillbaka en Bring-postutdelare i trappen idag – han talade vänligt om för mig att det var Postnord som delat ut post igår. Som jag trodde utan att veta. Nu har jag förstås inte hört något vare sig från sjukhuset eller Postnord om Jans hörapparat.

Jag tog mig in på Trygg-Hansas hemsida för att leta efter besked om huruvida hörapparat täcks av försäkring – men icke sa Nicke (vem han nu var). Lyckades inte ens få tillbaka en försäkring till e-faktura efter att de gjort om den till pappersfaktura… (den var e-faktura i många år). Det är tydligt att ingenting just nu ska vara enkelt. Övertron på prefabricerade frågor och svar i det som kallas ”kundtjänst” är alltför stor.

Nu lägger jag av för idag, Jan hör inte och det lär få vara så några veckor framöver – det brukar ta tid efter mötet med en audiolog innan en ny apparat är klar… Hoppas vi inte slåss dessförinnan.

3 september 2020 – i natt sjönk Jan ihop på golvet när han rest sig för att gå och kissa – han kom upp så småningom när jag fått honom att stå på knä och använda sängen… Och ny lakanstvätt i morse.

Sjukgymnasten och arbetsterapeuten kommer i eftermiddag, distriktssköterskan kvart över ett, och hans läkare har just ringt. Hon skickar in remissen om skiktröntgen av lungorna (jag hoppas det dröjer några veckor). Någon hörapparat har vi inte fått tillbaka ännu, och det sliter på oss att Jan inte hör. Han har det svårt nog ändå.

Men okej, nu har han en kopp kaffe och en halv muffins framför sig, sitter nyrakad och har vilat en dryg halvtimme i sängen – men nickar ändå där i stolen. Han sov inte mycket i natt, och inte jag heller. För mig handlar det om att hinna upp före honom. Väcker honom och pekar på kaffet, han dricker vatten och äter lite muffins. Bra nog.

Gråväder. Snart ska jag gå ner i tvättstugan och hämta torr tvätt. Tänker inte gå ut och handla idag heller, törs inte lämna honom ensam den stund det tar. Vi har ännu det vi behöver i kyl och frys. Jag får äta hårt bröd till frukost, i stället för ”mitt”, som är slut.

Tvätten undanplockad. Kaffet drucket. Middag idag blir nog soppa med hård ostmacka, tomater, oliver och ost. Galia-melon efter.

Snart slänger jag ut allt vad Avast och deras program heter. De är väldigt skyddande, så till den milda grad att om jag söker något på Google så får jag veta att ”anslutningen är inte säker” – och så går det inte. Irriterande.

Jan bara sover. Och jag ser därmed fram emot (!) ännu en närmast sömnlös natt… För oss båda. Har väckt honom för toabesök. Det gick bra. Nu äter han en risifrutti med jordgubbssylt. Alltid något. Han gäspar hela tiden, skulle antagligen gärna vilja fly till sängen och sömnen. Men nu får han hålla sig vaken, om nätt en timme får vi hembesök av distriktssköterskan.

Som just har lämnat oss, efter blodtryckskoll och instruktioner om hur sätta på de nya stödstrumporna. Tror jag klarar det nu. Får chansen att testa i morgon bitti igen.

Ännu ingen post med hörapparat… Med reklamposten kom ett trasigt kuvert, där hörapparaten legat. Har skickat bild och info till Postnord… Skit, vi orkar inte med sånt här!

Sjukgymnasten och arbetsterapeuten har installerat ny toalettstol, kudde till låg stol i köket, stabilt ”galler” att hålla sig i vid sängen när Jan går upp eller lägger sig (vilket han gjorde när de väl gått). Plus en lätthanterlig toa att ha vid sängen för nattligt bruk.

Så det var bra, men ett elände med posten. Det knäcker mig nästan, ni vet, den där droppen… Har satt lapp i trappen, ifall någon har fått apparaten med sin reklam. I morgon får jag försöka hitta en audiolog som kan ta sig an Jan för ny apparat – och sådant brukar ta tid och kosta . Och han lär ha svårt att fungera. Vi får utveckla teckenspråkandet. Är detta kanske dessutom en försäkringsfråga? Jan har inte gjort något fel, sjukhuset och posten har.

Han är irriterad han också, vet nog inte varför – jag vet åtminstone det. Han försöker ta sig fram med kontorsstolen på hjul, i stället för med rullatorn. När jag flyttar rullatorn till att stå framför honom, låser han genast upp handtagen. Då kan han inte använda den för att resa sig. Och han tycker att jag ska dra/försvinna, när jag bråkar med honom. Snart gör jag det. Hur fan ska jag och han orka med det här?

Jan förstår förstås inte (vilken konstig kombination) att jag blir så frustrerad när han inte gör det som är säkrast i en situation. Han kan inte längre bedöma vad som är farligt – kunde han det skulle han inte gå upp mitt i natten och ramla. Nu har han ett stabilt handtag att hålla sig i.

Vi väntar för ögonblicket på att det ska bli dags att värma svampsoppan. Resten är framdukat. Minus mitt vin som jag dricker här och nu, och hans som han har druckit. Att fyllas på vid bordet.

Han är tyst där han sitter i sin stol, och jag är tyst där jag sitter i min. Vi har väl bråkat av oss energin. För den här gången.

Jag förstår ju inte hur det är att ha någon som i välmening domderar och låter illa – som Kommandoran i Emil – men jag måste ju också vara sådan. Men orkar inte vara det hela tiden, vill så gärns också vara snäll och omtyckt och känna mig hjälpsam. Svår balansgång.

onsdag 2 september 2020 – igår var Jan pigg, idag är han trött. Klockan tre i natt bytte jag allt i sängen… Och halv sju var det samma sak. Han hann inte ut på toaletten. Nu har jag tvättid igen, klockan 12. Jan sover en stund efter dusch och frukost, rakningen får vänta. Han var utmattad och behöver vila. Orkade knappt gå igen. Hans reserver är minimala.

Vi väntar besök från Jakobsbergs-geriatriken för samtal om det som behöver pratas om angående Jan. De vill se hur han har det hemma, och jag behöver ett intyg för boendeanpassning att skicka till kommunen: trösklar måste bort bland annat. Det visade sig att det inte är kommunen som hanterar nycklar till handikapphissen; får kolla med föreningen. Kontakten på kommunen var orolig för att hissen här inte är servad som den ska, eftersom förra användaren ”inte bor där längre” – hon har avlidit…

Väntar också på att Mollys lillmatte och hennes pappa ska komma och hämta Mollys saker.

Sjukgymnast och arbetsterapeut har varit här, Jan sov fortfarande när de kom. Bra samtal, de återkommer torsdag eller fredag med diverse attiraljer och intyg.  Jag möter så många fina och kompetenta människor i samband med Jans sjukdom. Tacksam för hjälpen och mötena. Och vår granne i huset, Stefan, är toppen!!

Mollys saker är hämtade. Tvättmaskinerna går, Jan hann ut på toa med diarré den här gången, det är jag också tacksam för. Antibiotika tar död på det mesta i bakterieväg…

Någon hörapparat har inte synts till. Det är svårt att kommunicera med honom utan apparaten. Teckenspråk fungerar något så när. (Ett, två eller tre ord, det sista?)

Idag är det jobbigt med Jan. Han har ingen geist, ser grinig ut och är det kanske också. Trött är han. Och orolig, nu håller han sig vaken, men nätt och jämnt. Sista antibiotikatabletten i kväll. Nu har han tagit en liten promenad med rullatorn, och äter systerdotterns äpplen, skalade och skurna i klyftor. Han tyckte det var gott. Klockan är snart två på eftermiddagen. Om en kvart måste jag ner till tvättstugan igen. Nästa användare kommer klockan fyra. Jag hinner ut. Middag blir förmodligen pyttipanna med stekt ägg och rödbetor. Annars soppa. Båda alternativen finns hemma. Vill inte lämna Jan ensam när han är så här vissen (mera än när jag springer upp och ner till tvättstugan). Halv tre gick han självmant med rullatorn in till sängen, han ville ligga ner. Och sover nu. Men bra att han tar sig dit på egen hand utan att jag behöver teckenspråka eller försöka få honom att höra vad jag säger.

Så är han uppe igen och ut på toan. Bra att han kände att han behövde det, och det gick bra. Han låg bara en halvtimme, och det är också bra – då kanske han sover gott i natt. Klockan är fyra, tvätten är torr och undanlagd, och jag tänker inte hävda att det är skönt att jag tvättat. Jag lär behöva göra det igen – tur att det nästan alltid finns en tid här. Jan har ätit några oliver, ett par skivor tryffelsalami och druckit ett halvt glas av sin alkoholfria Periquita (han gillar det, ja). Två Dumle-kolor slank också ner. Nu blundar han i sin stol, och har accepterat pyttipanna till middag så småningom.

Det här livet är fullt av överraskningar och nya erfarenheter, för honom och för mig. Inser att jag behöver hämta både blöjor och lakan från landet, för många frottébadlakan tycks också ha hamnat där. Vi stannar hur som helst här i Sundbyberg tills jag får en klarare uppfattning av hur Jan mår. För ögonblicket råder lugn, Mollys saker är hämtade, tvätten är tvättad, Jan också. Och vi har mat till middag. Yngste sonen var upp en vända medan jag var nere i tvättstugan första vändan. Sedan hade han annat för sig, och det var okej. Det som återstår att göra är att slänga sorterade sopor borta på sopstationen i nästa kvarter. Det kan vänta.

Den här mannen, som en gång var min älskade och jag fick tre söner med – och skilde mig från för tjugo år sedan. Den här mannen älskar jag fortfarande, på annat sätt, kanske på det sätt som är tillgängligt för oss gamlingar. Han är min och mitt ansvar, så länge jag håller (och han står ut med mig). Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska hamna i samma sits som han.  

Klockan är halv nio, Jan ligger i sin säng efter ännu en diarrévända. Som gick bra – betyder att inget annat än blöjan var nerskitet. Han blir irriterad på mig, tycker jag tjatar (och det gör jag) och han hör inte. Jag blir irriterad på att han inte hör. Hoppas den där jäkla kvarglömda hörapparaten kommer i morgon!

Tänker inte fantisera om den natt som kommer, den är svart nog utanför fönstren.

En jobbig dag för oss båda.