beskrivarblogg

28 augusti 2020 – på Addarsnäs, ensam.

Minns att jag, innan jag somnade tidigt igår kväll, låg och funderade på medberoende. Är den/de medberoende beroende av den beroendes beroende. Ungefär så krångligt gick mina tankar.

Och, när en beroende sviker en medberoende, sviker den beroende då den medberoendes beroende, snarare än personen? Jag vet inte. Vet bara att en av mina medberoende, en älskad och mångårig vän, kände sig sviken av mig, och talade om det i samband med lanseringen av Free Spin för snart ett år sedan. Vi har inte talats vid sedan dess. Jag sörjer vänskapen och mitt beroende av hens kärlek, som kanske var lätt att släppa för den som kände sig sviken, men inte för mig. Det vet jag inte heller.

För övrigt sov jag till klockan nio i morse. Nu är klockan strax ett och jag har handlat och uträttat lite ärenden i Norrtälje. En liten skur jagade in mig från altanen precis när jag fikat färdigt. Har missat samtal – hemligt nummer – förmodligen någon form av besked om Jan. Jag hade blockerat samtal utan telefonnummer… Automatavvisat.  Har ändrat nu.

Talar med Aya på Jakobsbergs-geriatriken, ”det är mycket bättre med Jan” – och det var inte hon som ringt, kanske läkaren på SöS angående proverna – hoppas de ringer igen i så fall. Fysioterapeuten kommer att ringa mig om en stund. Nalia? Tror hon heter så.

Nu har jag pratat med läkaren på Jakobsberg (det var han som ringt)

Photo by Foodie Factor on Pexels.com

… och han bekräftar att Jan mår bättre. I kväll byter de antibiotikadropp mot tabletter, och om inget oförutsett inträffar så får han skjuts hem på tisdag. Jag kommer att vara i Sundbyberg då. Har också pratat med Nalia (fysioterapeut) och hon säger också att han orkar mera nu. Tacksam för besked. Provresultaten har jag inte fått ännu, men doktorn i Jakobsberg var idog i sina försök att få kontakt med mig – det gick till slut, när jag korrigerat mina inställningar igen…

Är tacksamt trött igen. Avocado med räkor blir det till ensam middag. Och det är bra.

Onsdag 26 augusti 2020 – Jan är ”hängig” enligt egen beskrivning, har inte ont någonstans, men det är ”stökigt” i huvudet. Frossan från igår kväll var tillbaka i morse när han steg upp. Han åt sitt ägg och en och en halv smörgås, ”får inte ner mer”. Drack flera glas vatten och allt sitt te. Jag försökte ta tempen, men gav upp när den inte visade mer än 36 grader. Han är inte varm, men orken är närmast obefintlig. Hoppas vi kan ta oss ner till bilen, jag har packat för att åka till Sundbyberg. Känns tryggare att vara där, nära läkare och vårdcentral.

Såvitt jag begriper sov han hela natten efter toabesöket vid midnatt. Nu är han duschad och påklädd. Vi väntar bara på SMS om att vinet vi beställt finns att hämta i Stavsnäs. Än har inget hörts. När jag kollar så ser jag att varor lämnas ut efter klockan 16… Då hinner tvätten torka! Vi väntar fortfarande, nu sitter Jan ute i solen, bilen är nästan färdigpackad, och jag oroar mig för hur han ska klara sig ner… Det var svårt nog att gå från soffan ut till en stol på altanen.

Försöker skriva om annat än oss och sjukdomar, kiss och elände. Men har det inte i mig, i alla fall inte nu. Så jag skriver ändå, gör ju det ganska ofta. Om jag bara låter fingrarna gå, så går också tiden medan vi väntar på besked om vinleverans. Det är lite moln, ganska soligt men  bara runt tolv grader, nu när klockan är kvart över elva på förmiddagen. Har låst lillhus och toa, boden är låst sedan tidigare. Huset låses när vi lämnar, tvätten får hänga där den hänger. Men den hann torka och tas in medan vi väntade. Så skulle vi ner till bilen..

Grannhustrun höll ett fast grepp i Jans ena arm, han höll dito i rullatorns handtag med fingrarna på bromsen, och jag gick baklänges framför rullatorn nerför backen. Vi kom fram till bilen. Ett samtal (med 20 minuters väntan) till 1177 informerade oss om att SöS var bästa sjukhus att åka in till. Så via Stavsnäs för vin och vidare in mot Stockholm hittade jag faktiskt till sjukhusets akut. Fråga mig inte hur det gick till. En vänlig vakt talade om för mig att där jag hade parkerat kostade det 3 500 kronor om man inte tillhörde kriminalvården. Och det gör man ju inte.

Han fixade en rullstol, jag betalade 80 kr för att stå hela kvällen, och vi tog oss in till den första slussen. Det gick fort, resten gick desto långsammare. Efter att ha följt blå linje bortöver fick Jan en säng – och så väntade vi. Vi kom halv sex och lämnade klockan fem på morgonen.

Då hade det tagits prover ett par gånger, blodproverna var det bara en sköterska som klarade – tre andra försökte båda gångerna och misslyckades. Blodtryck och EKG. Temperatur. Urinprov skulle tas, och naturligtvis kissar ingen på ”befallning”, inte Jan heller. Vi garvade åt ironin i det hela. Han blev förstås trött, han var trött redan när vi kom, och jag blev trött. Vid halv fyra kom äntligen läkaren, och meddelade att det förmodligen handlade om en urinvägsinfektion, eftersom resten verkade okej.

Proverna skulle analyseras och odlas, och Jan fick en plats på Jakobsbergs-geriatriken medan detta sker. Det gladde mig, sjukhuset gjorde hans demensutredning, och är ett trevligt ställe. Då var jag så trött att jag var vindögd, och Jan fick sjuktransporteras ensam medan jag letade mig fram i ett biltomt Stockholm och faktiskt hittade en parkeringsplats i Sundbyberg. Halv sju på morgonen idag hade jag tömt bilen, betalt månadsparkering så att jag kunde sova lugnt några timmar.

Jag var så konfys att jag därefter klev in i duschen med hörapparaterna i öronen. Fort ut med dem, den ena var snäll, den andra krävde att få ligga och torka ett tag för att fungera. Jag plockade ihop lite kläder och diverse som Jan kanske kan behöva för några dagar på sjukhuset. Åkte dit och mötte en reception som bara kunde meddela att ”det blir svårt” när jag talade om att jag faktiskt inte visste vilken avdelning Jan fanns på. Jag gick upp, hittade en vänlig människa som letade reda på informationen och åkte till avd. 4. Där överlämnade jag väskan till en personal som inte ”hade hand om Jan och därför inte visste hur han mådde”.

Jag hade mött en vänlig kvinna i dörren in till avdelningen – jag fick förstås inte gå in – och det visade sig vara arbetsterapeuten Aya som visste att Jan just då åt ärtsoppa med pannkakor till lunch. Vi fick ett fint samtal utanför avdelningen och jag känner mig trygg i att Jan är i goda händer medan hans prover analyseras. Aya samarbetar med sin kollega fysioterapeuten Nalia och de tränar Jan (kan tänka mig att han inte är helt samarbetsvillig). Det är bra, kanske kan han få en kick att börja röra på sig mera än hittills – när han väl är friskare än nu.

Nu är det torsdag kväll, jag är hemma hos mig och har sovit nästan två timmar sedan jag kom hit. Fortfarande trött och lätt desorienterad. Och ensam. Ingen hund, ingen man – ingen som behöver mig just nu. Mer än jag själv.

Jag har bestämt att gårdagen är värd en Dry Martini, sönerna är informerade om Jan, liksom vår granne på landet. Jag ska koppla av, eller kanske till och med koppla ur. Jag kan inte ringa Jan och prata med honom, han kan inte längre varken höra eller prata i telefon. Och jag vet att ”de” ringer mig om de behöver göra det. Hoppas de slipper.

Photo by Simon Migaj on Pexels.com

25 augusti 2020 – stökig natt; ytterdörren barrikaderad med två ”krångliga” stolar och låst. Jan har varit inne, men runt tolv vaknade jag av hans lampa, han stod mitt på golvet och plockade med sin plånbok. Vi bytte blöja och han gick till sängs igen. Jag med, och när jag just somnat om var det dags för nästa vända. Vid två-halv tre tände han alla lampor i huset, och stod vid min dörr och väntade på att jag skulle vakna. Det gjorde jag förstås, undrade inte alltför snällt ”vad håller du på med?” – och såg till att vi båda kröp ner i respektive säng igen. Nu är klockan kvart i åtta, jag har varit vaken sedan halv sju och Jan sover fortfarande gott.

Har dukat frukost och förberett äggkokning och tevatten. Ögnat rubriker i tidningarna och kollat FB, och mejl.

Vi har ätit frukost, och suttit ute en stund, Jan fortfarande. Nu är det drygt tio grader och sol, i morse bara åtta. Husets golv är avtorkade, en tvätt hänger på tork och en annan är snart klar. Vi har just fikat och klockan är bara halv elva.

Har väntat i telefon på att få prata med Trygg-Hansa om den e-faktura de inte skickat, trots besked för en vecka sedan om att den skulle komma… Tjugo minuters väntetid i telefon, alltför krångligt att logga in med Jans bank-id. Nu nytt löfte.

Solen kommer och går, det är lite högre temperatur, runt 14 grader. Kallt jämförelsevis. Går ändå ut när solen lyser och in när den försvinner. Jan nöjer sig just nu med att sitta inne.

Efter middagen såg jag att Jan försökte komma upp ur soffan, men inte lyckades. Till slut kunde jag hjälpa honom in i hans rum. Han hade frossa, benen ville inte. Ingen feber, men svårt att slappna av. Jag låg bredvid honom en stund, men så ville han upp och ut och kolla teven. Det gick inte, vi lyckades bädda om sängen medan han satt på stolen bredvid, lyckades  byta blöjan (den förra hade halkat på sned och läckt) och nu ligger han igen. Lugnare, ingen frossa just nu i alla fall. Har druckit lite vatten via sugrör som jag i förmiddags var på väg att slänga eftersom ingen använder dem… Rena lakan i sängen, tvättmaskin på. Jag vet inte varför han var så kraftlös plötsligt, är det fortfarande. Vi får se hur det är i morgon.

Han pratade om att vi ju ändå har något även om det är annorlunda (än förr), och att han vill att han och jag klarar av det som ska klaras av, inga utifrån, ”det blir fel”. Han var rädd, åtminstone tolkade jag hans blick så när han skakade som mest. Nu är han inte rädd, inte just nu. Dörren är öppen och han ser mig.

Inomhus igen, det kändes kallt ute när solen gömde sig. Har tagit fram lax ur frysen, det och färdig citronsås och några små potatisar blir nog middagen i kväll. Sallad, paprika och tomater. Ost, Kaltbaden. Lusten att laga fantastisk mat har inte infunnit sig. Ingen annan lust heller för den delen. Är mest gnällig idag, frisk men grinig.

Postnord kan inte leverera ett brev till mig, trots brevlådan därnere med mitt efternamn på, rätt adress och trots att vi ju är här. Ett vanligt problem tydligen. Nu får det hämtas i affären i byn, och får därmed ligga tills jag ska hämta systembolagets leverans i affären i Stavsnäs.

Det här livet nu, mitt liv och Jans. När jag var bara några år yngre än jag är nu hade jag ingen tanke på att det skulle kunna bli så här. Det hade säkert inte han heller. Jag visste just ingenting om demens. En tidigare kollega berättade om sin hustru som hade Alzheimer, ”hon sitter länge och tittar på våra tavlor, och hon ser nöjd ut”. Han gjorde vad han kunde för henne, och dog för ett par år sedan. Då levde hon fortfarande, hur det är idag vet jag inte.

Jag har läst broschyrer och hittat kunskaper på nätet, läst om andra dementa och deras närstående – men blir just inte klokare för det. Är bara tacksam för att Jan inte är aggressiv eller påtagligt deprimerad av sin sjukdom. Han står ut, kanske det kan uttryckas som. Varken glad eller ledsen, tar varje dag som den kommer. Står ut med mitt gnäll. Äter det jag serverar (men ibland mindre än jag menar att han behöver). Tål att han ska väga sig åtminstone en gång i veckan och att jag vill kolla blodtrycket. Duschar när jag säger att han ska, rakar sig med raklödder (inte tandkräm, vilket hänt några gånger). Står ut med att jag klipper hans hår, byter blöjor och halar och drar i stödstrumporna. Både när de ska på och när de ska av.

Jag tjatar om att han ska gå lite varje dag. Han gör det inte. Och därmed går han allt sämre, när han försöker. Men än klarar han att ta sig med rullatorn uppför backen till huset, och nerför när vi ska förflytta oss hit eller dit. Inga stora variationer, hem till mig på Addarsnäs eller hem till hans lägenhet i Sundbyberg.

Om det här livet visste jag ingenting, och kunde inte föreställa mig hur det kunde vara. Försökte inte ens. Kanske är det tur att det inte går att veta hur framtid ska te sig.

Och någon sorts ordning i ”systemet” är det kanske också att jag fanns tillgänglig för Jan när det behövdes. Om mannen min fortfarande levt då hade något annat hänt, jag hade ställts inför ett svårt val. Troligen hade jag valt min älskade, och försökt ordna för Jan så gott jag ändå kunde. Det skulle inte ha fungerat, för någon av oss.

Jag skriver väldigt fragmenterat idag, kollar FB och gör någon kommentar, lägger ut en blogg, talar om för en Bokbörsen-beställare att jag inte kan leverera förrän om en vecka. Ordsprattel.

Jan sitter fortfarande ute och tycker inte som jag att det är lite kallt. Lockar in honom med Tuc-kex och philadelphiaost, oliver och ett glas Natureo. Själv tar jag en liten whisky i brist på bättre.  Nu ser det definitivt ut som om det snart ska regna, himlen är mörk, och det mörknar även inomhus. Tänder golvlampan. Därute blåser det. Snudd på att jag vill sätta på värmefläkten, men det vore att ta i. Vill inte medge att det är så pass mycket höst redan.

Middagen så småningom var god, och vi är nöjda. Disken är diskad, Jan tog det sista, och tar nu igen sig i soffan en stund. Himlen har åter mörknat, efter en kort regnskur tidigare och därefter lite sol. Nu är vi definitivt inne för idag. Golvlampan är åter tänd.

Distriktssköterskan har vänligt svarat på mitt mejl att hon kommer hem till oss den 3 september klockan 13.15 för att visa hur de nya stödstrumporna ska tas på. Det är jag tacksam för. Vi åker in på morgonen och efter hennes besök vidare hem till mitt för sådant som behöver hanteras där.

Photo by Sebastian Coman Photography on Pexels.com            Den laxen ser också god ut.

24 augusti 2020 – solen är mycket tveksam idag, molnen många och mörka. Regn behövs visserligen, men kanske inte just när jag hängt nattens lakan och madrasskydd med mera på tork. Orolig natt för Jan, han flyttade på stolen och låste upp dörren och var ut och kissade i natt. Tog senare av blöjan och blötte därefter ner i sängen. Tack och lov för madrasskydd som är lätta att tvätta. De tvättbara ligger dessutom stilla, till skillnad från engångsvarianterna som far hit och dit.

Så nu har han en renbäddad säng igen, till kvällen. Han själv har rakat sig och duschat och sitter just nu i soffan och tar igen sig efter kaffet.

Det börjar kännas höst, bara femton grader och blomstren falnar. Lobelian tappar färg, pelargonerna blommar på, men blommorna vissnar ganska fort, och rosen i krukan har fem knoppar förutom de utslagna blommorna. Ändå ser de lite trötta ut allihop, de har gjort ett fint jobb i sommar.

Trygg-Hansa har nu skickat ny e-faktura på 1 900 kr i stället för två på sammanlagt nära femtusen, för en och samma hemförsäkring. De har ännu inte skickat någon ny e-faktura för fritidshusets försäkring, som jag raderade av bara farten när jag tog bort de andra…

Och så har jag beställt vin från systembolaget, att hämtas någon gång i veckan i Stavsnäs på Ica. Bra att slippa åka in till Gustavsberg. Någon hemleverans finns ännu inte här, men väl utanför Norrtälje. Man jobbar på att utöka hemleveranserna så fort det går.

Inget regn, men fortsatt molnigt. Små torra kantareller syns på ett ställe nära huset, där de brukar finnas. Har plockat av persiljan och lagt i frysen (även om jag inte är förtjust i fryst persilja). Timjan och rosmarin är fortfarande livskraftiga och fina, så de får stå. Persiljan hade börjat gå i blom. Och gräslöken åker nog direkt i komposten, den är trött.

Blev berörd på flera sätt av den här berättelsen:

70+ änka gör sig en silltallrik, packar den och kaffetermos, två små nubbeglas och en liten snapsflaska, duk och en pall. Går till kyrkogården och mannens grav, dukar upp, sätter sig på pallen och skålar med honom. Småpratar. De brukade äta sill med liten nubbe varje söndag, så varför inte skåla med honom nu?

Berättelsen gör mig glad och sorgsen på samma gång – och ändå, heja för kärlek som lever ända in i döden.

Photo by Mike on Pexels.com

Söndagkväll 23 augusti 2020 – vi är tillbaka på landet, på Djurö. For förbi i Sundbyberg för att ge sonen hans födelsedagspresent och lämna en cykelnyckel till en granne. Sedan vidare hit, och handlande i Gustavsberg. Eftersom det är söndag var systembolaget stängt – så jag fick beställa för leverans till Ica Stavsnäs i veckan, någon hemleverans gives icke här. Men bra nog att kunna hämta det jag vill ha, och slippa åka in till tätorten.

Vi har ätit middag, och nu ser Jan på teve, snart Rapport. En tvätt hänger och hoppas på torrt väder i natt. Än blåser det i alla fall. Det kom en kraftig skur precis när jag kommit uppför backen för tredje gången med packning från bilen. Jag hann in. Och Jan med, han orkade gå upp, men var trött när han väl var framme.

Hade en flaska bubbel i kylen och kom på att jag ville fira med grannhustrun, att vi trots allt haft ännu en fin sommar sådär halvt tillsammans. Inte som förr, men nästan, och fint. Så vi drack vinet och åt lite ost och ölkorv och oliver på eftermiddagen. Jag är glad åt hennes vänskap och att hon och hennes familj funnits här i alla år, för oss och för våra barn.

Nu förstår jag att Jan ser på Harry Potter med nöje. Det har han aldrig gjort hittills. Jag har ingen aning om vilken film i ordningen det är eller vad som händer. Spelar ingen roll, Jan ser road ut.

Läser på FB om boende utomlands någon gång, kanske kollektivt – och någon är klok och förståndig och talar om att man nog bör kunna italienska om man ska renovera hus i Italien, etc; det är säkert både praktiskt och bra, men det behöver väl för den skull inte hindra någon från att drömma. Drömmar är viktiga, också om de förblir drömmar hela ens liv. Jag drömde en gång för länge sedan om att bli författare, ”när jag blev stor”. Om jag är författare eller inte kan man tvista om, men skrivande människa är jag, numera. Var jag inte förr, inte på det här sättet. På mitt sätt. Så många andra drömmar har jag kanske inte idag, vardag och praktikaliteter ställer hinder i vägen. Ungefär som att man må kunna italienska…

Men, medan mina eventuella drömmar inte förverkligas så lever jag med dem, i mig. De är inte något som jag talar om för andra, de är mina, och de är viktiga. Oavsett hur realistiska eller orealistiska de är, oavsett hur gammal jag är, hur klok jag borde vara, hur jag borde ha lärt mig något. Så det så. Kram Hanna i Göteborg, som vet vad drömmar är och hur viktiga de är.

Just nu grunnar jag på fenomenet att män och kvinnor tycks ta av sig en t-tröja på olika sätt: män från halslinningen och hala och dra, kvinnor nerifrån. Hur kommer sig sådant? Rimliga och orimliga förklaringar mottages tacksamt. God natt.

Photo by Artem Beliaikin on Pexels.com

Fredag och lördag har ägnats korrekturläsning av 250 sidor manus. Nu är det klart och skickat. Och hjärnan är tom, ögonen trötta, liksom kroppen som suttit stilla alldeles för länge (även om jag tagit paus och kutat runt och sprattlat). Pyttesmå regnstänk på fönstren samtidigt som solen försöker visa sig, kvavt. Har förberett middag, kyckling styckad i bitar, lök, svamp, aubergine, äpple, små potatisar som kallas delikatess-/sommarpotatis och citronklyftor därtill. Hade ingen vitlök. In i ugnen med alltihop, kanske bryner jag kycklingen först.

Nu är det kväll, solen lyser och det regnar inte. Tvätten jag hängde för några timmar sedan torkar kanske. Vi har ätit en god middag, Jan har diskat och jag torkat. Och vi satt ute ett bra tag i ljumma vindar som var sköna. Det känns inte riktigt lika kvavt längre.

Jag är tämligen urlakad efter intensiv korrekturläsning. Försöker nöjesläsa lite, men hela jag är nog trött på ord. Så nu får det vara bra för idag. Trevlig lördagskväll ni som orkar läsa.

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

Tisdagskväll, 18 augusti 2020 – varmt även idag; tvätt av allt utom madrassen i Jans säng. Torkväder. Har städat lillhuset och gått igenom lakanen som ligger i lådorna under sängarna. Sonen har badat några timmar nere vid sjön.

Stuvad blomkål, stekt falukorv och kokt potatis till middag. Föll herrarna på läppen (och mig med). Har börjat plocka ihop sådant som ska med till Sundbyberg och därefter på torsdag vidare till Addarsnäs. Vi åker in i morgon alla tre, så slipper Anders åka buss. Han får väl hålla andan i baksätet…

Har bläddrat lite igen i Birgitta Lindqvists bok Resa över avgrunden – den tilltalar mig inte, bokstavligt. Den pratar inte med mig, jag blir sådär fnysande dömande och tycker mest att den och huvudpersonen är patetiska. Är inte riktigt klar över varför jag reagerar som jag gör, men läser vidare i den gör jag inte. Samma sak med Bokcirkeln vid världens ände av Frida Skybäck. Båda åker tillbaka till biblioteket i morgon. Däremot ska jag där försöka hitta de sjungande kräftorna och ålboken – om jag bara kan komma på vad respektive författare heter. Ålevangeliet av Patrik Svensson och Där kräftorna sjunger av Delia Owens, Google är ofta hjälpsamt.

Sista tvättmaskinen för idag talar om att den är klar, jag kan hänga även den tvätten. Ja, jag är tvättoman. Två täcken får följa med hem till Jans tvättstuga, där finns en stor maskin. Rapport börjar just och Jan tittar, sonen ligger ute på altanen i den nedgående solen. Hörapparater ur, behöver inte höra mera idag. Skulle behöva åka till Ikea och köpa nya kuddar, och bordstabletter hit till landet. Kanske torsdag morgon?

Nu är solen bakom skogen och jag kan dra upp persiennerna igen. Klockan är snart halv nio på kvällen. Har skrivit en stor lapp för att komma ihåg att ta med routern i morgon – den nyinköpta har jag inte lyckats installera ännu, den är kvar hemma hos mig.

Det är bättre plats i bilen nu när Mollys stora bur inte är där. Tommare, på så många sätt. En del bra, andra ledsamma. Saknar henne. Och har nog inte riktigt fattat att hon faktiskt är död, det gick så välsignat fort.

Jan har lagt sig, sonen plockar ihop sina saker. Jag ska så småningom låsa ytterdörren och sätta min fåtölj för. Ingen, inte Jan heller, vill att han ska gå ut i natten och kanske ramla och göra sig illa.

Just nu, i det här ögonblicket, har jag ingenting som jag tror mig måsta göra. Inga krav, inte några egna heller. Om en stund blir det tandborstning och sängen. Varje kväll tror jag att jag ska läsa en stund, tar med mig en bok, lägger den i bokhyllan nära sängen, glasögonen bredvid. Och blundar, tänker lite på dagen som gått, tränger bort de tankar jag inte vill ha, släpper fram andra. Somnar efter kort eller längre väntan. Och vaknar för det mesta efter några timmar, ligger vaken och slåss med tankar om det är så det är, eller lullar bara sakta till diffusa drömmar, somnar om. Och vaknar, ofta med en tyst protest, ”inte än, inte nu, bara en liten stund till” – men går upp och börjar dagen. Kollar hur Jan har det, frukostbestyr.

Kanske en stund vid datorn för mig själv, innan han och sonen vaknat. Och sedan full fart, eller i alla fall fart som jag förmår. Ibland är det full fart. Har planerat att sonen ska hinna bada innan vi åker, så vi kommer nog inte iväg förrän tidig eftermiddag.

Photo by iOnix on Pexels.com

Måndag 17 augusti 2020 – varmt. Punkt.

Har svårt att uppamma tillräcklig energi för att göra någonting. Det låter som om jag har någonting jag vill/bör göra, men så är det inte. Bara noll energi. Läser en stund, trampar runt lite, sätter mig en vända igen. En tvättmaskin hänger på tork sedan i förmiddags, snart torr. Och vi fick frukost i morse, Jan har nyss ätit sin risifrutti, och det blir förmodligen oliver och alkoholfritt vin om ett par timmar. Kanske till och med ugnspannkaka med bacon och hemgjord drottningsylt, till middag. Inte direkt energikrävande, så det går nog. Annars är det segt.

Det är eftermiddag, snart middag. Sonen har badat några timmar, Jan och jag har suttit i skuggan här uppe vid huset. Tvätten har torkat, nu har Jan en ren morgonrock bland annat. Bacon och ugnspannkaka doftar trots allt alla fönster och ytterdörren är öppna.

Nu, kvart i åtta, sitter jag ute, solen håller på att försvinna bakom skogen. Det är fortfarande skönt, svalare än tidigare. En mycket liten whisky (irländsk) i glas bredvid stolen, iddes inte ta fram det lilla flyttbara bordet igen. Jan har sett Rapport, det är väl snart slut. Vi har krockat igen, när han säger ”dom var här och slängde hörlurarna där” – jag hade släppt hörlurarna inom räckhåll för honom i soffan inför tevetittandet. Och jag blir galen när han utan att inse det förminskar mig till ”dom” eller ”hon” – jag är jag. Han gör det utan att mena något illa, men jag tar illa vid mig. Orken börjar tryta.

Vi har besök av en jättegeting, den är här nu igen. Vet inte vad sort, bara stor och otäck. Bor förmodligen på ”kattvinden” i huset, bakom luckan ingen har öppnat på många år. Jag må ta med mig en flugsmälla hit från Addarsnäs nästa gång. Där har jag tre, här ingen.

Hackspetten hackade i sin tall tidigare i kväll, den som håller på att dö och bör fällas innan den faller ner över stigen upp till huset. Jag noterar också att fönster behöver målas, men sådant gör jag inte längre. Och en ny vindbräda behöver också färg… Morsdagsrosen har fyra nya knoppar, och murgrönan växer sig lång. Lobelian i samma kruka börjar se medtagen ut, den har blommat vackert hela sommaren.

Den sommar som jag börjar inse snart är slut, den som inte känts som en sommar brukar kännas. Den har ändå varit fin, och varm. Glad att sonens semester här omfattade varma baddagar. Nu åker han hem till Sundbyberg och sin vän på onsdag kväll, men har semester veckan ut. Han har varit ett stöd och en hjälp här på landet. Grannfrun har åkt hem till sitt, och kommer kanske ut senare i veckan. Vi skulle behöva åka hem till mitt någon dag. Jag försöker låta bli att planera, och bara nypa tillfället i flykten. Det visar sig hur det går.

Mitt hår ser ut som hum, lånar en snodd av sonen för att få ihop det i nacken. Två kammar håller sidolockarna på plats, hyfsat. Längtar efter att antingen få klippa mig, eller bestämma mig för att låta det växa. Jans kalufs ser bra ut, tycker både sonen och jag (som har klippt honom).

Jobbar med att äta det som finns i frysen – en plastbricka med sniglar från Lidl börjar se krokig ut efter att ha klämts när alltför välfyllda fryslådor skulle in igen. Dags att äta upp. I övrigt finns nog mest bär, svamp och grönsaker, lax, löjrom, bröd och pannkakor där. Några är mina egna, några är färdigköpta. Tänkta att göra crèpes av. Glass. Bullarna har vi ätit upp.

En glasburk med sylt, sonen blev förundrad över att jag hade en burk av glas i frysen. Kunde berätta för honom att det fungerar om den bara inte är fylld ända upp till kanten. Och apropå ugnspannkakan, jag lärde honom också att ett bakpapper som blötts i kallt vatten och sedan kramats ur, är perfekt i formen för pannkaka (eller annat som ska in i ugnen och gräddas). Inget som fastnar och sitter fast, bara att slänga papperet när maten är uppäten.

Det är en ljuvlig kväll, ingen vind, inte kallt eller ens kyligt. Tyst. Jo, jag har hörapparaterna i, kollade just. Det är tyst. Eftersom jag vattnade blommor och kryddor i morse behöver de inte mera vatten nu. Jag kan släppa den sysslan.

Photo by Dariusz Grosa on Pexels.com

Söndag 16 augusti 2020 – 30 grader i skuggan. I kväll ska jag försöka komma ihåg att köra kyla från värmefläkten någon timme, så att huset blir svalt. Natten till idag var förskräckligt varm, tyckte jag. Jan gillar värmen. Tror att han ändå påverkas, för han var upp flera gånger i natt, en gång för att tala om att sängen var lite blöt. Det var den, raskt byte av sängkläder och så i säng igen. Till en kvart senare då han talade om att sängen var lite blöt. Det var den tack och lov inte, men han hade nog inte riktigt förstått att jag bäddat om… Så småningom somnade vi båda två.

Idag har han suttit i solen ett bra tag, men nu flyttat in i skuggan under altantaket. Vi dricker vatten hela tiden, snart rinner det väl ut i samma takt som vi fyller på. Sonen går ner och badar, jag ser fram emot ett kvällsdopp. Tvätten från i morse har torkat. Klockan är ett.

Middag: pasta med köttfärssås, svamp, lök, paprika; riven ost. Annan ost därefter för den som vill, och/eller glass.

Jag har försökt förnya bekantskapen med Agnes, men hon vill fortfarande vara i fred. Är inte intresserad helt enkelt. Då får det vara så, just nu.

Nu står köttfärssåsen och småputtrar på spisen, tills det blir dags att äta middag. Den smakar redan bra, men blir bättre.

Vad lärde ni mig av er, ni som levde era liv innan jag fanns och när jag fanns? Mormor – hemligheter, att vara sträng och fördömande, men också alltid där. Moster – du lånade oss 12 000 kronor till elindragning här på landet, så småningom lärde du mig nog också hur ett ledset liv kan se ut. Mamma – du ”slet” och jobbade alltid, du var besviken på pappa och ditt liv, men du höll ut. Om det var bra för dig och för oss barn vete fåglarna. Pappa – du lärde mig alldeles för lite om det du kunde så bra, att odla, att se till ett din familj alltid hade potatis och allt annat som kunde växa där på ”landet”. Tyvärr lärde någon annan mig att inte uppskatta det du var bra på, bara se dina avigsidor. Morfar – som inte var morfar men ändå är det, alltid – du lärde mig tålamod. Att sitta på en stol i hallen, tyst, och låta det ske som behövde ske. Inte för att jag var särskilt läraktig…

Är inte klar över vad som fick mig att minnas. Såg ett program om engelska kungahuset och Diana (såg med ett öga) och ett därefter om Varg-Olle. Blev störd av kommentarerna från alla ”besserwissers” här och där. Gillar inte program som talar om för mig hur de som är huvudpersoner tänkte och önskade. Låt dem tala för sig själva.

Nu har Jan lagt sig, sonen har gått in till sig och jag sitter här. Molly fattas. Min stol står för ytterdörren som är låst. Jag sitter vid matbordet utan sladd till datorn. Bordet är lite för högt. I natt vill jag sova.

Photo by Alex Andrews on Pexels.com