beskrivarblogg

Onsdag 8 juli, Molly gick ut en morgonvända redan vid halv sju, nu ligger hon bakom min stol. Det var kallt, bara åtta grader, men än så länge sol (och moln), mindre vind än igår. Jan sover ännu, jag kollar mejl etc. Upprörs över att en tioårig flicka ska utvisas till Turkiet, där hon kan hamna på barnhem i stället för att få stanna i farbroderns familj här i Sverige. Ingen vet var hennes föräldrar finns. Handläggare på Migrationsverket läser regelverket som fan läser Bibeln.

Frukosten är förberedd, bara att slå på spis för äggkokning och vattenkokaren för tevatten. Tvättmaskinen går redan.

I natt sov jag gott, vaknade visserligen och väntade en stund på att somna om. Inga fantasier om svårt att andas. Skönt. För säkerhets skull mantrade jag medan jag väntade på att få somna igen.

Molly och jag har gått ”stora rundan”, nu är vi trötta båda två. Klockan är halv ett, tvätten hänger ute och än har det inte regnat. Snart torrt. Jan ska ta en lätt promenad här uppe i sina nya sandaler. Fel, han gick faktiskt ner på vägen en vända, bra. Senare, när jag plockat in tvätten för eftertork inne, kom också en regnskur. Bara nio grader på eftermiddagen, som blev lite trevligare av grannens nybakade bullar, jättegoda. Mollys fel, hon smet dit och jag följde efter, fick både hund och bullar med mig tillbaka. Tack.

Raggsockor på fötterna och varmvinden på, nu börjar det kännas skönt inomhus igen. Nu sol igen därute, men mycket molnigt. Varmluften avstängd, sockorna kvar på. Löser supersvåra sudoku, letade efter något att läsa på Kindle, men gav upp. Har bara skräp nerladdat. Får leta igenom bokhyllorna här ännu en gång, men har ingen lust att läsa något ”litterärt” heller, skräplitteraturen får dock vara måttligt skräpig för att jag ska klara den.

Först idag ser jag att fönstren är rena. Kära svärdotter, du är en pärla. Du är det av andra anledningar, men nu ser jag hur rena fönstren är. Tack.

Har just fått Jans hörlurar till teven att fungera, det betyder att jag kan ta ut hörapparaterna och slippa höra någonting jag inte vill höra. Perfekt.

Soligt, molnigt, lite kallt. Inget regn just nu.  Vi har ätit pyttipanna med rödbetor (har skrivit upp att en ny burk ska inhandlas) och varsitt stekt ägg, ost efter. Glass för Jan, som nu stökar runt med kuddarna i soffan för att sitta bekvämare. Jag sitter där jag sitter, med Molly bakom stolen. Försöker begränsa mina utryckningar, har kan klara en hel del själv, har just nu diskat till exempel (efter viss förberedelse från mig).

Jag är glad och tacksam – för en svärdotter som ser att fönstren behöver tvättas och gör det, för en granne som bakar bullar och delar med sig, för livet, vårt och allas. Som Violeta Parra, jag vill tacka livet.

Tisdag, Molly gör en längre utflykt i grannskapet, men kommer glatt springande på vägen när jag går ner och ropar på henne. Hennes närvaro får fart på grannhundens skällande, men han låter förhoppningsvis värre än han är… Nu är vi hemma igen, har fikat ute i växlande molnighet. Blåser lite mindre än igår.

I natt har jag sovit dåligt, vaknade vid tvåtiden och tyckte att jag hade svårt att andas ordentligt. Och då ligger paniken nära i svarta natten, jag drack vatten, gick upp en vända, drack lite mera vatten och lade mig och mantrade. Körde mitt gamla mantra i huvudet och släppte inte in några tankar på andning, annat än att försöka hålla den lugn. Somnade till slut och sov till halv sju.

Nu på förmiddagen har jag räfsat ihop barr som sonen sopat ner från altantaket. Tallarna runt huset släpper ifrån sig massor. Mors dags-blomman är fortfarande vacker, en ny ros har slagit ut och lobelia och murgröna frodas. Den fick komma in igår för att inte blåsa sönder.

Handlade ingredienser till hemgjord limoncello igår, kanske får jag energi lite längre fram på dagen. Inser att jag var för snål med citronerna, behöver flera. Det får bli ett besök i byn senare idag.

Behövde inte åka, grannen hade flera citroner än hon behövde. Nu har jag skalat (utan att det vita kommer med), pressat ur saften och silat den, blandat skal och saft med en helflaska vodka och sockerlag (2 dl socker och 6 dl vatten). Ska stå svalt i 4-5 dygn, håller sig länge i kylen. Mina händer är trötta efter skalande och saftpressande. Men gott blir det.

Jan har ätit jordgubbar (köpta) och fem smultron som växte nedanför trappen. Nu sitter han inne och sover i soffan. Blodtrycket var lite högt i morse, möjligen beroende på att det togs direkt efter frukosten. Eller på att ett piller försvann igår kväll… Fast inget av kvällspillren ska påverka blodtryck. Får kolla igen i kväll. När jag googlar så verkar det som om hans värden är okej. Så apparaten får vänta till i morgon.

”Hur blir det i morgon?” Jan undrar ofta om det är något som ska ske nästa dag, jag kan för det mesta försäkra honom om att ingenting står på programmet. Då är han nöjd, och vet åtminstone en stund att det inte ska ske något oväntat nästa dag. ”Vi ska vara här”, blir mitt svar på hans fråga.

Himlen är mindre molnig och vinden har avtagit något. Vi har suttit ute i omväxlande sol och mulet, en liten mycket kort skur kom också. Nu är ytterdörren stängd, mest för att Molly inte ska smita över till grannen när de äter middag. Vi har ätit pasta med korv Stroganoff och riven prästost, tomater och sockerärtor (som var väldigt hårda i skalen). Ost och en glasspinne som efterrätt.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Efter middagen går jag över till grannen för att hämta hem Molly, som längtande ligger nedanför deras altan, och grill. När vi kommer tillbaka säger Jan ”det verkar som om ett piller försvann” – han har två tabletter till kvällen, när jag gick skulle han just ta dem. Och nu har han tagit ett, varken han eller jag vet vilket, eller om han kanske har tagit båda två. Det får vara som det är, jag har skärskådat golv och dynor, inget piller. Och han bli omåttligt irriterad när jag grälar på honom. Jag blir bara trött och ännu mera less på alltihop.

Att åka hit kräver sitt packande, bilen var full när vi for. Sorterade sopor ska slängas, sandaler inköpas i Gustavsberg till Jan, vin dito, och Ica Maxi ska besökas. Medan Jan och Molly väntar i bilen. Och en störtskur blöter ner mitt säte, eftersom Jan inte kunde stänga mitt fönster, bara sitt eget. Hem med alltihop, lämna Bokbörsen-böcker på Ica i byn – och köra tre lass med skottkärran uppför backen till huset.

Son och sonhustru har gjort stigen upp jättefin, fyllt på med grus och jämnat till. Och han har förankrat soptunnan så att grävlingar eller räv inte ska kunna välta den. Och börjat lägga läkt på taket. Förhoppningsvis kan han få assistens av någon av sönerna för resten av takjobbet. Kanske till helgen. Vi stannar här även om de kommer, det får vara måtta på karantänandet.

Jans nya sandaler passar, en storlek större hade kanske inte varit fel – men fanns inte. Han har testat att låta tårna vara bara i stödstrumporna, men vill nog ha ”tossor” på i morgon. Och Mollys tassar har duschats rena, det första hon gjorde här var att gräva någonstans så att de var svarta av jord.

Kokt färskpotatis, kall lammfilé från helgen, jordgubbschutney, tomater, ost. Middagen idag. Och jag har pålägg i morgon, ett par tunna skivor lammkött. Har tagit fram bröd ur frysen, eftersom jag/vi for iväg från det som låg i brödburken hemma hos mig. Trodde ett tag att jag också glömt min tandborste, men hittade den i tvättpåsen… Det är alltid något som blir kvar på fel ställe.

Klockan är bara halv ett, det är mulen söndag, några regnprickar på fönstret. Varken jag eller hunden vill gå ut. Huruvida hunden vill något annat är oklart, men hon verkar nöjd med att småsova bakom min stol. Jag vill ingenting. Och ändå sitter jag här och skriver. Vill inte, kan inte, gör det ändå. För det mesta är det ”vill inte” som styr. Ibland ”kan inte”. Ofta ”gör det ändå”.

Handlar förstås inte enbart om att skriva, kan tillämpas på det mesta i livet, i mitt liv.  Kanske i de flestas liv.

Just nu pyser det i mig av ovillighet, kanske av ovilja – men nej, det känns för elakt. För det är väl inte direkt samma sak? Kanske är orden numera synonyma?

Min ovillighet tar sig ofta uttryck i att jag hela tiden vill något annat än det som pågår, i ögonblicket. Jag blir rastlös, kutar upp och ner, plockar med än det ena och än det andra. Visst blir det en del uträttat också på det här sättet, men lusten saknas. Glädjen har gömt sig, och hittar inte tillbaka till mig. Det blir mest ”gör det ändå”.

Jan gör det också ändå. Han vill inte, kan nästan inte, men går några varv med käppen inomhus när jag tjatat tillräckligt om att han behöver röra på sig. Nu spöregnar det (ett märkligt sätt att beskriva regn, liksom ”står som spön i backen”, undrar vilka spön som åsyftas).

Varsin halv avocado, stenbitsrom, färsk rödlök och grekisk yoghurt – gröna oliver, mellanmål före middagen. En Dry Martini för mig, ett glas alkoholfritt rosévin (Periquita) för Jan. Det regnar fortfarande, kraftigt. Klockan är snart halv fyra på eftermiddagen, denna långa söndag.

Jag är inte så särdeles lik mig, från när jag var ung. När Jan och jag möttes. på Resarö, 1959. Ibland vet jag inte om han känner igen mig, om han väntar sig att se någon som ser ut som då. Inte som nu. Jag känner inte riktigt igen mig.

Jag känner igen honom, när hans humor tar sig igenom det andra i hans huvud, och han ser glad ut. Ofta ser han bister ut. Det har han gjort länge, men inte som nu. Det är ledsamt, när hans missbelåtna min – som kanske inte är missbelåten – är det jag och andra ser.

Och nu, nu vill jag gå och lägga mig. Lägga mig och kanske somna och glömma. Och drömma, si eller så. Men, det är för tidigt. Vi har ätit thaimat – och Jan spottar och fräser därefter. Kanske är det för starkt, men det är svårt att riktigt veta vad han tål och inte tål… Kanske är jag för tacksamt lat.

Såg på måndagsmorgonen att jag missat samtal från syrran och från yngste sonen. Telefonen på laddning och hörapparaterna på bordet förklarar missen. Vid niotiden var jag färdig för sängen. Det var för tidigt, och det blev några timmar utan sömn, klockan var halv tre när jag försiktigt kollade (för att inte Molly skulle vakna och få för sig att hon ville ut så dags). Halv sju gick vi ut i blåsten.

När jag skriver rubriken dyker Baloos sång upp i huvudet – någonting om att ta hand om livet som det är, nu. Vaga minnen, men han gör mig glad(are) när jag föreställer mig honom dansande.

Söndag 5 juli 2020 – fortfarande mulet mitt på dagen, men bara en lätt regnskur än så länge. Lockar inte till utevistelse.

Just inget annat som lockar heller. Har just misslyckats med att komma vidare med DNs supersvåra sudoku, klarade SvDs. Paketerat några Bokbörsen-beställningar, kört en tvättmaskin. Det känns som om det blir en lång söndag.

Och varför kan inte långsamheten övergå till kreativt skrivande? Tiden finns, datorn och Word likaså. Men lust och inspiration saknas, och då får det bli som så ofta – tämligen meningslösa ord som staplas på varandra. Någonstans kanske något användbart gömmer sig, vad nu användbart kan tänkas vara. När jag bara skriver strunt kollar jag ju aldrig igenom det skrivna, chansen att hitta något användbart blir därmed minimala.

Jag är trött på mitt liv. Inte så att jag menar att jag vill avsluta det, den tanken är totalt främmande för mig. Men less kan jag vara ändå, utan att se någon möjlighet till förändring. Bara mera av samma sak – handla ibland, laga mat, tvätta, tjata. Städa. Och tvätta igen, och så alltsammans också nästa dag. Och, än så länge, även nästa. Jag är samtidigt tacksam att jag fortfarande kan och orkar, och att Jan förmodligen har det så bra han kan. Trots att jag är tjatig, och emellanåt sur över sådant han numera inte kan hjälpa. Less, och tacksam – mitt liv i ett nötskal. (Undrar varifrån ett så konstigt uttryck kommer, liksom ”livet på en pinne”.)

Kanske påverkar corona allting – utan att våra liv egentligen är så annorlunda än tidigare. Minimal kontakt med andra människor – vi är inte särdeles sociala av oss annars heller. Vi besöker inte syrrorna i Uppsala nu, det har vi ändå gjort emellanåt annars. Jag brukar gå till biblioteket var jag än befinner mig, det gör jag inte nu. Att handla det vi behöver går snabbare än annars, och på andra tider. Jag tar ingen tunnelbana in till stan när vi är i Sundbyberg, skyndar mig bara ner till Hemköp och tillbaka igen. Laga mat, städa och tvätta är som alltid.

Avlösning via hemtjänsten får anstå tills viruset är borta. Och det tycks dröja. Det är onekligen en deprimerande tanke, att den här smittan verkar vara så livskraftig och så hotfull. Jag har inga fantasier om vad jag/vi ska göra efter corona, längtar inte efter att resa någonstans eller gå på krogen. Men nog blir en lite konstig av livet med corona omkring en, av att ständigt ha tankar på risken att bli sjuk, att tvätta händerna stup i ett, att undvika att komma främmande människor nära. Att blänga argt om någon blir för närgången. Att inte krama någon, jo, Jan ibland. Att läsa alla siffror och försöka hålla dem ifrån sig, inte gå sönder av ängslan. Att inte sluta vara försiktig. Inte duka under för stämpeln ”riskgrupp”, på grund av ålder, och ohälsa.

Att skriva detta gjorde mig inte gladare, eller mera kreativ. Snarare tvärtom.

Och inte har jag räknat ut vad vi ska äta till middag heller, men det blir nog lammfilén som blev över igår, sallad och en sådan där liten fryst potatisbakelse, Lidls variant. Med jordgubbschutney till.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Lördag 4 juli 2020 – vi har ätit frukost. Hann ut med Molly vid halv sju, före regnet. Det blev så mulet att vi fick lov att tända lampan. Molly ligger i Jans fåtölj, han sitter på en stol och ser trött ut. Han har kissat mycket i natt, efter att igår kväll av misstag petat i sig också lördagsmorgonens piller, däribland vätskedrivande Furix. Förmodligen har han inte sovit så gott heller. Jag noterade någon gång i natt att lampan i köket tändes, men somnade igen. Utan att kolla om Jan fortfarande fanns i huset. I morse insåg jag att han skulle kunna gå ut om han får det för sig, än har han inte fått det…

Om en stund ska vi sätta igång med morgonbestyren, han ska raka sig, stödstrumporna ska på. Men först får han ta igen sig en stund.

Dagen har blivit eftermiddag. Jag har gjort jordgubbschutney, det visar sig om vi gillar den. Sista litern jordgubbar behövde tas om hand. Det har regnat rejält, just nu är det uppehåll. En liten glimt av sol för en stund sedan.

Middagen idag blir lammytterfilé med rostade grönsaker, först ska lammet brynas och så ska det in i ugnen där det andra redan står. En kvart kanske, till innertemperatur på 60 grader, får sedan vänta inslaget i folie tills resten är klart… Logistiken är aningen krånglig. Än är det inte dags att pröva den.

Kvart över tre, dags för varsin halv avocado med skagenröra, och ett glas vin för Jans del, en Dry Martini för mig, aningen smaksatt med limoncello i brist på citron. Tvätt hänger på tork inomhus. En trasmatta, den låg i hallen och förolyckades i förmiddags när Jan inte hann in på toaletten. En blandad vittvätt. Det torkar så småningom. Middagen  var god, liksom chutneyn.

Kvällspromenad ner till sjön, där Molly studsade undan en hoprullad huggorm, vackert zigzagmönstrad. På andra sidan stigen slank en snok undan bland stenarna. Skönt att se att hunden reagerade så snabbt, och att ormen förmodligen var lite nerkyld och slö.

Inga kräldjur på söndagsmorgonen, inget regn heller, ännu. Bara en lätt vind. Frukosten är avklarad, Jan ska raka sig och duscha, etcetera. Klockan är åtta.

Photo by Spoortesh Honey on Pexels.com

Fredag 3 juli 2020 – strålande sol bland molnen, i vinden. Jan steg upp halv sex idag, jag vägrade. Låg kvar och tryckte med Molly till halv sju. Då gick vi ut.

Nu är det eftermiddag, molnen har hopat sig. Vi har suttit ute i solen så länge den var kvar. Skönt. Såg just Sommaröppet från 29 juni på SVTplay. En mormor berättade om sin dotterdotters självmord och det spelmissbruk hon inte orkade med längre. Starkt, tyvärr ingen förändring när det gällde möjligheter till behandling. Inte nu, inte då. Och numera är ändå spelberoende klassat som sjukdom, det var det inte när jag försökte få hjälp. Två års väntan på behandling, ingen vilja till dyrare möjligen tillgängliga alternativ. Inte ens för en ung människa. Den här kvinnan blev bara 26 år. Det gör mig uppgivet ledsen, och tacksam för att jag lever och är spelfri.

Mormodern som berättade om sitt döda barnbarn var precis som jag orolig över vad coronakarantän och ekonomisk oro gör med oss alla. Det är alltför lätt att låta ångest inför framtid och nutid lindras ett ögonblick genom att spela på internetkasinon. När det väl är gjort är ångesten där igen, värre än tidigare. Etcetera.

Middag idag blir stekt färskpotatis, grön sparris och hastigt stekt tonfisk. Efter programinslaget ovan behöver jag något prosaiskt att ta mig för. Nu ska här skäras kokt färskpotatis, sparrisen ska brytas och så småningom kokas lätt i aningen saltat vatten (och en nypa socker) och tonfiskskivorna stekas i het panna, bara några minuter på var sida. Kanske gör jag lite gräddfil/grekisk yoghurtsås till.

Torsdag.

Sol mellan molnen, jag tror jag går ut och sätter mig att läsa. Morgonens sysslor är avklarade, och vi har fikat också. Jan vill helst sitta inne, han halvsover i sin fåtölj här i köket. Nyduschad, men inte rakad, ännu. Ingen brådska. Vi har ätit upp jordgubbarna som var kvar från igår. Nässlorna vid altanplanket når nästan fönsterhöjd. Och potatisblasten drar bara iväg uppåt, och lägger sig så. Ska bli intressant att så småningom se om det finns någon potatis därunder. Men först ska det blommas.

Gick ut och gick in igen, det blåser, inte skönt.

Nu är även Jans sovrum städat och golvet torkat. Huset känns därmed rent, ett par dagar. Har till och med tvättat moppen. Och Jan har rakat sig, med apparat idag.

Någon lust att laga mat har jag inte. Kanske blir det matjessill med gräddfil, färsk lök och färsk potatis. Eller något annat ”lättlagat”. Vädret växlar snabbt, är nu inne igen medan molnen far över himlen. Molly och jag har varit nere vid sjön och hon har badat fötterna, hon ville inte mera idag. Där var tomt på folk, men gårdens gäster var vid badhuset så det är inte tillgängligt för min del. När ingen gästar stora huset kan jag smyga mig ner för ett kvickt dopp.

Nyss mörk himmel och ett skyfall mitt i den kraftiga vinden. Femton grader ute, 22 inne. (Ska det skrivas likadant med bokstäver båda, eller med siffror båda? Vet inte.)

Jag läser Elsi Rydsjös bok/böcker, Karolinernas kvinnor. Fem böcker i en. Har läst den tidigare, men behöver nu en bok som räcker länge. Och kräver sittande vid ett bord för läsning. Den är så bra.  Och författaren är relativt okänd, ändå har hon skrivit många böcker under ett långt liv, och givit dem trovärdiga miljöer och gestalter. Eller är det jag som är obekant med hur känd Elsi Rydsjö är? Googlar och lär mig att hon dog för fem år sedan, vid 95 års ålder. Har skrivit alltid, och hoppas jag, levt ett långt och gott liv.

En stund senare är himlen vanligt molnig igen, regnet har försvunnit och vinden likaså.

Och jag läser om Karolina och de andra kvinnorna efter Poltava. Hur de levde och dog, kämpade och förlorade. Hur kvinnorna ofta var de starkare, männen gav upp, orkade inte leva som krigsfångar och förlorare.

Nu fredag och solsken, kraftig vind. Också idag är frukosten klar, har bara lite te kvar i min stora mugg.

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

Onsdag, 1 juli 2020 – kylig morgonpromenad med Molly. Det blåser, himlen är molnig. Igår kväll var sjön ljum, doppade bara fötterna nere vid badhuset. Jan sover fortfarande när klockan är tio över sju. Jag förbereder frukosten. När Jan vaknat kommer han ut i köket – ”jag vill vara med dig, vill inte vara ensam längre”. En kram och en försäkran om att jag ju är här, utom när jag smiter iväg och handlar.

Efter frukosten åkte jag in till Ica för att byta den löjligt dyra Soda Stream-flaskan (som ju dessutom inte passade i apparaten). Inga problem, fick tre passande flaskor för samma pris. Skickade också beställda Bokbörsen-böcker. Störtskurar efter vägen, var till sopcentralen med den oanvändbara trimmern och en trasig stolsdyna, kollade efter ny trimmer hos Clas O, men den som kunde duga för mina behov var slut, kommer in igen om någon vecka.

Nu skiner solen igen, men det blåser oväderslikt fortfarande. Och molnen är överallt på himlen. Molly har ätit torkad blodpudding i små tärningar, bra godis att belöna med. Hon är snäll och tål att vänta på mig i bilen, bättre än att vara hemma hos Jan och yla efter mig.

Kväll – jag går ut med Molly; Jan ska borsta tänder, testar med raklöddret först… Jag hinner se det och byta till tandkräm. Ibland rakning med tandkräm, ibland borsta tänder med raklödder. Vad är det som gör det ena och det andra möjligt? Jag blir ledsen. Går ut och gråter med Molly, och inser att jag faktiskt just nu inte kommer ihåg vad Mats hund hette, han var ändå min/vår ett år efter Mats död. Något på L…?

Noterar förstås hur jag tappar bort saker i minnet. Mera de senaste veckorna. Jag också.

Rösti, och ingenting annat. Förstås, Rösti. Och Sigge hette Eriks förra hund. Det är fördröjning på komihåget.

Torsdagsmorgonen är lite kylig, och molnig. Inget regn, ingen vind heller. Ett par kanadagäss borta på gårdens fint klippta gräs. Frukost, Jan sover och får sova. Molly stjäl det nyöppnade skinkpaketet och får i sig ett par tre skivor innan jag inser vad hon gör. När ska jag lära mig att inte lägga lockande mat nära bordskanten? Jordgubbarna får jag ha i fred.

Försöker vänja mig vid Facebooks nya utseende, men det kan nog få mig att desertera. Gillar inte alla ”pekpinnar” och förslag hit och dit. Sidan får vila idag åtminstone.

29 juni 2020 – vi är tillbaka hemma. Jag inser att Addarsnäs och mitt lilla hyrda hus är hemma numera. För mig, inte för Jan, men han får hänga med, liksom Molly. Jag tänker på hur det kunde ha varit om inte Mats, vår döde son, hade haft en bra kontakt med förra gårdsägaren, så att jag därmed kunde få bo här när allt omkring mig föll ihop. Jag är tacksam, framför allt för vår sons bistånd (och jag är inte helt övertygad om att husvärdinnan var underrättad från början).

Hemma. Just nu far vi runt som yra höns, från det ena stället till det andra. Idag ringde en av disriktssköterskorna och menade att vi hade en tid för att mäta Jans ben för stödstrumpor. Jag har antingen totalt glömt bort det, eller så är något annat fel. Vi fick en ny tid i augusti, bra. Jag får slåss med de nuvarande stödstrumporna till dess.

Har suttit ute i skugga och det var skönt. Vi har ätit soppa och hård macka med leverpastej till middag. Mera förmådde inte den här ”kocken”. En tvätt hänger på tork, en annan väntar till i morgon. Molly har återsett omgivningarna och är nu nöjd bredvid min stol här i köket. Jan kanske diskar om andan faller på, det är förberett.

Baddräkten är återfunnen, den hade gömt sig bland mina svarta tröjor. Bra, då kanske jag får mig och Molly ner till Addarn i morgon oavsett väder. Badhuset är förmodligen upptaget av gårdsägarnärstående. Men det är bara en kort vända bort till den allmänna badstranden.

Tisdag morgon, regnet hänger i luften. Jag hinner ta in tvätten från igår, den får eftertorka inomhus. Måste köpa trimmertråd idag, gräs och annat växer mig snart över huvudet nära huset. Vi är uppe tidigt alla tre, halv sju står Jan och rakar sig och Molly vill ut. Jag följer med. Drygt sexton grader ute, känns varmare. Kvalmigt. Ingen vind.

Inser att det är bröllopsdag idag, det har vi även om vi numera är skilda. 1962, för 58 år sedan, gifte vi oss i Oscars kyrka i Stockholm. Ett lågmält bröllop med bara två vänner som vittnen och lunchgäster på krog som jag glömt namnet på, mitt emot en annan kyrka på Östermalm, vid Östermalms torg. Därefter for vi två med buss ut till svärföräldrarna som då hyrde sommarhus nära Skogås, av en läkare vars främsta kvalitet var en stor Grand Danois. Den fällde en lätt av pur glädje. Så var det då – och nu är det vi, igen. Sysselsättningen idag är annorlunda än den var då… Jag är glad att jag var fri att kunna välja att bistå Jan i det liv som är hans nu.

Här har det kommit en aning regn ur de svarta moln som nyss förmörkade himlen. Inte på långa när det som skulle vara välgörande för allt som växer. Trodde tidigare idag att jag skulle få igång trimmern och kunna ta ner det höga gräset.  Köpte till och med tråd, och fick loss den gamla trådhållaren, var glad tills jag såg att sladden var trasig. Nu slängs den, bra att inget otrevligt hände, med den eldrivna trimmern. Jag får åka till sopcentralen i morgon igen, var där idag med lite diverse. När väl det projektet var övergivet, fick jag ta mig an Jans hörapparat. Trots ideliga batteribyten var hans mest frekventa respons till allt jag sade, ”va?”. Jag skruvade isär allt som gick, gjorde rent så gott jag kunde, och fick ihop alltsammans igen. Nu hör han i alla fall ibland.

Köpte löjligt dyr flaska till Soda Streamern – var glad att jag hittade en på Ica. Det visar sig att den inte passar, det går inte att få in den i apparaten. Som tur var hade jag inte rivit sönder förpackningen, hade slängt kvittot med tog upp det ur soppåsen. I morgon åker den oanvändbara flaskan tillbaka till affären.

Igår fick jag också tonern till skrivaren från 112ink. Och lyckades ta bort den gamla och sätta dit den nya – börjar känna mig hyfsat ”teknisk”. Nej, det handlar nog mera om det som gjorde att jag hittade baddräkten, att inte ge sig. Att faktiskt lita på att det ska gå, också när ingenting tyder på det. Att inte ge upp, vad det än gäller, stort som smått.

Photo by Med Gadon on Pexels.com