Torsdag 16 april 2020 – nere i tvättstugan redan halv sju. Ingen hade bokat första tiden, bra. Jag kan köra två maskiner.

Te bredvid mig, Jan sover fortfarande. En lugn och tyst morgon, med sol utanför fönstren och två magnoliaknoppar som börjat slå ut på det lilla trädet på gården. Glädjenoteringar här, Gladskrivboken påbörjas när jag väl är hemma hos mig igen.

Den här dagen har ännu inte fått någon riktig karaktär, den har inte visat vad den kommer att innehålla. Jag hoppas att den blir lugn och fin, och att tandläkarbesöket i eftermiddag går bra.

Jan har vaknat, vi äter frukost. Tvätten är färdig, nästa anhalt är torktumlare och torkskåp. Alltihop är klart innan klockan hunnit bli åtta. Bra jobbat.

Jans nya tofflor ska hämtas i Bergshamra, hittade en karta som visade hur vi tar oss till Ica Nära på Virkesvägen. Krångligt med olika hämtställen för olika distributörer.

Plockar ihop lite, hoppas vi kan komma iväg efter tandläkaren.

Försöker mejla Telia angående en obegriplig faktura, får snabbt mejl tillbaka. De kan inte hantera fakturafrågor per mejl, ger mig rådet att ringa (och sitta i telefonkö) – och det var för att undvika det som jag mejlade. Moment 22. Ringer och hör ingenting, inte ens vilken plats i kön jag skulle få. Hörs inget ens med högtalare och förstärkt volym, och hörapparater… Skriver ett surt brev. Telia hamnar inte i gladboken. Och klockan är bara halv tio.

Photo by Valeriia Miller on Pexels.com

Så här kommer det att se ut när alla knoppar slagit ut.

Kvart över nio, en trött Jan ligger i sin säng. Och en trött jag sitter i min stol med datorn i knät. Inte för att jag vet vad jag ska skriva, men ändå. Dagen har varit fylld av intryck, oro och lättnad blandat. Sorg å en väns vägnar, över förlusten av en mycket kär gammal vän. Tacksamhet för egen del, så här långt är vi inte drabbade av något virus. Febertestet idag på läkarmottagningen utföll som det skulle, vi släpptes in. Och vi släpptes ut lite gladare (i alla fall jag) än när vi kom. Och färdtjänstaxin fungerade både dit och hem.

Jag blir imponerad över alla saker som fixas fort – plexiglas framför personalen i olika kassor, påhittet med att använda hålslagna plastfickor och solglasögon som skydd, teaterföreställningar som sänds när de inte kan upplevas ”in persona” (eller vad det kan heta). En massa lössläppt kreativitet och generositet, som förhoppningsvis håller i sig längre än den här otäcka pandemin.

Än har jag inte bakat annat än de misslyckade muffinsen häromsistens, jag glömde ju en del av mjölet kvar i bunken. De blev inte goda och hamnade i matavfallspåsen. Det börjar kännas som om jag skulle vilja ge mig på matbröd igen. Det är många år sen sist, men jag är omåttligt trött på färdigköpt bröd, både matbröd och annat. Och kommer ju inte till någon butik varje dag precis. Ska till tandläkaren i morgon eftermiddag, en snabbis in på Åhléns att handla jäst på vägen därifrån kanske är möjlig. Iförd handskar och munskydd (tunn halsduk som det går att andas igenom). Jag måste ändå åka tunnelbana.

En granne i huset har erbjudit sig att handla, han ”är ju ganska ofta hemma på dagarna och går ner till Hemköp rätt ofta”. Det är samma unge man som hjälpte Jan när hans ben inte bar honom ända hem för några veckor sedan. Jag blir så glad över förmågan till generös medkänsla och naturlig hjälpsamhet. Fick telefonnummer så att jag kan ringa ”om det är något”. Han och hans familj bor i lägenheten under Jans. Bra att veta att de finns om de behövs.

En vän på Facebook skrev idag om sin ”gladbok” – där noteras enbart glädjeämnen och sådant som gjort henne glad. Ibland bara en liten rad, andra dagar många meningar, vissa dagar kanske ingenting.

Det är en bra idé, jag ska nog ta en av mina skrivböcker och göra den till en gladbok. Det lär göra mig gladare bara av att faktiskt reflektera och tänka igenom dagen och hitta det som gjorde mig glad. Som grannen nyss. Som doktorn som förklarade så bra hur medicinerna påverkade Jans blodtryck till exempel. Som att vi kom både till läkarmottagningen och hem igen utan att Jan kollapsade. Som att han nu kanske sover, men i alla fall vilar i sängen. Som att vi inte ännu drabbats av comvid19. Eller åtminstone inte vet om det. Som att Jan fortfarande kan bo hemma. Som att bilen är fin och nytvättad utanpå, innanmätet får tas om hand när vi är hemma hos mig. Med dammsugarpåsar – har inte köpt några, men hade universalpåsar här, kanske passar de.

En gladbok, tack Maud för att du berättade om din. Den blir ett bra sätt att jaga bort oro och ångest kring virus och elände. Ett sätt att lugna själen, och hitta den ro som alltid finns någonstans även om jag inte uppfattar det i krisbruset.

Och det märkliga är att jag nästan ser fram emot tandläkarbesöket i morgon. Jag inser att det kommer att kosta, men jag vet också att Ulrika är proffsig och sympatisk, och hon har fått mig att gilla tandläkeri. Det har jag inte gjort förr, minns fortfarande smärtsamma upplevelser hos tandläkare Ö därhemma när jag var sisådär 10-12 år. Det gjorde ont före, medan och efteråt. Ulrika har botat mig.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Onsdag 15 april 2020 – hemma i Sundbyberg, Jan vilar och vi ska väl äta middag om en stund. Jag vilar inte, borde antagligen, men knallar bara omkring, rastlöst väntande på något jag inte kan benämna. Jag har inte ångest, bara en dov oro i själen och kroppen. Den tar sig inga dramatiska uttryck, jag gapar inte och skriker inte heller, försöker andas normalt och lyckas rätt bra. Men ändå.

Tiden nu och allas våra liv är satta på vänt. Kanske är det också det som spökar för mig. Taxichauffören i färdtjänsttaxin talade om att han pratat med skatteverket, till ingen nytta. Han ska ut med 50 000 kronor varje månad, och har inte tillräckligt med jobb nu. Röker för ögonblicket ett helt paket cigarretter jämfört med tidigare ett tiotal varje dag. Kan inte hålla oron stången. Han pratade oavbrutet om sitt samtal med skatteverket, ”okej, tack för samtalet” – det var liksom ingen idé att fortsätta prata när de redan talat om att han inte kom ifråga för något ”bistånd”. Det gällde enbart företag med anställda, stora företag – han är ensamföretagare, har inga anställda. Därmed noll hjälp. Trots att det handlar om lån och ränta och avgift som ska betalas så småningom. Jag kan dela hans uppgivenhet inför byråkrati och regler som är svåra att begripa. ”Det gick ju så bra, ända tills det här kom.” Ingen fick sitta i framsätet i taxin, det blev alltför närgånget. Bra, men krångligt för Jan att ta sig in i baksätet. Det gick det med till slut.

Absurt också att ens temperatur kontrolleras före inträde på läkarmottagning – absurt och bra. Det förstärkte känslan av att vi nu lever i en dystopisk framtidsversion av våra liv, av vår tid. Enda möjligheten att överleva är att ta en dag i sänder. Ungefär som när jag till slut lyckades övervinna mitt spelberoende och sluta spela på internetcasinon. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Hon visste vad hon diktade om, Lina Sandell.

15 april, onsdag – läkarbesök via färdtjänsttaxi klockan två. Jan känner sig yr på morgonen och vi tar allt mycket sakta och lugnt. Nu har han duschat och rakat sig, men är fortfarande i morgonrocken. Får så vara någon timme till. Stödstrumporna är dock på. Kanske är han stressad inför läkarbesöket, en doktor vi inte träffat tidigare, expert på hjärtsvikt. Hoppas yrseln ger med sig. Ska försöka komma ihåg att prata med läkaren om det. Skriver upp på baksidan av kallelsen, där jag också noterat vilka mediciner Jan tar när.

Vackert väder, sol, men det kändes kallt när jag öppnade balkongdörren en stund.

Läser i AB Oisin Cantwell som skriver vackert och tänkvärt (som oftast) om koltrastarna på Katarina kyrkogård. De sjunger för Anna Lindh och Cornelis, men också för alla de fattiga som hamnade där under pestens 1700-tal. Idag härjar ”pesten” i förorterna, i bostäder som är för trånga för de många människor som bor i dem – nu som då. Jag tänker på kön utanför Migrationsverket och Försäkringskassan i Sundbyberg igår, lång och ingen distans mellan människorna. Många utlandsfödda blir sjuka, många dör – liksom på äldreboenden. Tacksam att varken Jan eller jag finns på något ”boende” (av någon anledning avskyr jag den benämningen, blir aningen mera möjligt att använda om jag sätter ” runt).

Nu vill Jan lägga sig en stund, han är vinglig. En dryg halvtimme kan han vila, sedan är det dags för påklädsel.

Runt halv fyra är vi hemma igen, efter ett givande läkarbesök. Vi fick en förklaring till Jans yrsel och trötthet – ett blodtryck som var extremt lågt. Och med lite korrigeringar av medicinerna så ska det bli bättre. En förtroendeingivande kvinnlig läkare, som berättade tydligt vad som påverkar vad. Han har inte konstant hjärtsvikt, men väl ett förmaksflimmer som det inte går att göra någonting åt. Man kan bara försöka hålla det i schack med den medicin han redan har. Så nu har jag ändrat i hans dosett efter en ny medicinlista. Skönt att få rimlig förklaring till hans ovanliga trötthet de senaste dagarna, framför allt ändringen tillbaka till endast en vätskedrivande tablett varje morgon, inte två.

Vi var trötta båda två när vi väl var hemma igen, mottagningen ligger i ett av höghusen vid Sergels torg och är inte direkt lättillgänglig, under ombyggnaden där, man får gå en för Jans del lång promenad för att komma in i huset. Men det gick, han höll sig på benen även om de darrade. Han är tålig och tålmodig.

Längtar hem till mitt, men i morgon eftermiddag ska jag till tandläkaren med min trasiga tand. Sedan åker vi, igen.

Photo by Anna Shvets on Pexels.com

Så här många och färggranna piller har han inte…

Rabin  mördad (länge sedan).

Tisdag 14 april 2020 – vi har nu ätit frukost, efter att ha varit på vårdcentralen vid 8-tiden för provtagning. Tvättstuga i eftermiddag, efter däcksbytet.

Jan är orolig idag, kan inte riktigt sitta still. Han gnessar i stolen. Upp med en fot i soffan, ner med foten på golvet. Om och om igen. Kanske är det avbrottet i rutinerna i morse som gör det. Funderar på om han måste följa med till Gustavsberg eller om han kan stanna hemma ensam. Får se hur det verkar längre fram på dagen, vi ska inte byta däcken förrän klockan två. (Jag kan aldrig bestämma mig för om jag ska skriva tid med siffror eller bokstäver, oftast blir det både och. Vet att lägre antal skrivs med bokstäver, men 8-tiden?)

Jans deklaration inlämnad i brevinkast, lång kö utanför gemensamma byggnaden för Skatteverk, Försäkringskassa, och AF? Ännu längre kö utanför Migrationsverket, människor står alldeles för nära varandra, några med munskydd, de flesta utan. Insläpp några i taget via vakt. Alla hinner smitta alla. Jag nästan skäms över att vara född svensk och därmed slippa stå som de här människorna. Hade tänkt kolla om recept kommit in på apoteket också, men kom av mig, skyndade mig hem.

Hann tvätta två maskiner och få dem torra innan jag åkte för att byta däck. Jan stannade hemma, så jag tvättade också bilen och hämtade hans medicin på apotek i Gustavsberg. Nu hemma igen, vi har fikat med wienerbröd. Det blir lätt middag idag, soppa av något slag.

Thaisoppa, Kelda, blev det. Gruyère därefter. Nu Rapport. Och käbbel om vem som har rätt och vem som har fel, lätt att hävda att man har rätt när man inte behövt pröva sina teorier. Ekonomi förstås också, och vad som behövs för att ”hålla företagen under armarna”. Mera kräver flera. Här finns också de som vet bäst, eller åtminstone bättre. Jag som inte vet någonting blir trött.

Ser lite av Kunskapskanalens program om Netanyahu och hans framgångar i Israel. Med USAs stöd. Blir trött igen. Och inser att jag faktiskt inte vill förstå mig på politik, alls. Han har en coach som talar om för honom hur han ska tala med ”folket” – och han gör det. N står inte på några prydliga gräsmattor. Det gör kanske andra. Usch, vilka massmediaskapelser. Han är bara en av dem, men fatal.

13 april 2020 – annandag påsk. Vi är i Sundbyberg, med pick och pack. Inte lika mycket som vanligt, det mesta fick stanna på Addarsnäs. Snöstorm strax innan vi for, nu strålande sol, men fortfarande kraftig vind. Började dagen vid 8-tiden med att läsa lite tillägg och ändringar i ett tidigare flera gånger läst manus åt en kund. Kunde skicka tillbaka det med mina kommentarer innan vi åkte.

Smet hastigt in på Hemköp, nästan inga människor där. Mycket lugnt. Höll avstånd och andades genom näsan, tvättade händerna direkt när vi kom hem. Än verkar vi friska. Har lite tvätt med hit, ska kolla senare om det finns någon ledig tid i veckan. Torsdag eftermiddag ska jag till tandläkaren, har lyckats boka av den aviserade ”extra” tiden i morgon. Nu gäller det bara att också lyckas ändra tiden för en annan leverans hem till mig, eftersom vi inte är där igen förrän på fredag…

Jans deklaration är påskriven och färdig för inlämning. Min återstår att göra, jag behöver ha lugn och ro för att det ska bli rätt med blanketterna. Momsen ska också in, men det är ingen brådska. Några veckor kvar tills det måste vara inne.

Så dyker den upp igen, den där känslan från igår kväll att jag vill göra någonting. Just nu kändes det som ”måla, rita något, göra former på papper” som för länge sedan. Men jag inser samtidigt, parallellt, att det jag gör numera är måla med ord. Händerna och resten vill skapa. Utan att riktigt komma till skott. Är det corona-väntan som ger mig den här längtan? Den är inte konkret, den här längtan. Den har inget tydligt mål, handlar inte om längtan efter närhet till en annan människa som förr i goda stunder. Handlar kanske om närhet till mig själv, i ensamhet. Det är ju länge sedan, det med. Vet inte. ”Och om du visste, vad skulle du veta?” Jag hör Will Schutz prata med mig på en update i Westerbeke, California, för länge sedan. Han avsåg att vi ofta vet, när vi hävdar att vi inte vet. Inte vet vad vi vill, inte vet vad vi kan, inte vet vad vi är rädda för, inte vet vad vi vågar och inte vågar. Var vi har modet att leva våra liv. Och han visste.

Jag målar med ord. Många ord, utan att säga något särdeles klart och begripligt, ens för mig själv. Så läser jag andras ord en stund, men utan fokus där heller. Rastlös, vill att det ska bli kväll och middag och dags att gå till sängs. Och kanske drömma, men inte som den senaste natten. Någon sågade långsamt huvudet av en okänd kvinna som inte såg särskilt plågad ut. Inte förrän huvudet trillade ner på golvet och blodet forsade, tillsammans med diverse annat. Klockan var fyra när jag vaknade och slapp uppleva resten. Somnade om efter vad som kändes som någon timme, och vaknade igen vid åtta. Då hade Jan rakat sig och satt i sin stol och väntade på att jag skulle fixa frukost.

Jag minns en härligt glad dröm från de senaste veckorna – en där bästa vännen och jag var glada och pratsamma och tyckte det var kul att träffas, och komma ihåg oss tillsammans. Glädjen slocknade när jag vaknade och insåg att det var en dröm.

Vi har ätit resterna av Janssons frestelse, lite skagenröra, slängt omogna mogna avocados. Rostat briochebröd, tomater och ost. Sammantaget en god middag. Klockan är strax sex, disken är klar. Den vassa tanden irriterar mig. Två dagar tills jag får komma till Ulrika, min fenomenala tandläkare.

Nu en stunds tittande på italiensk konst, framför allt Leonardo da Vincis. Och så god natt.

Photo by Johannes Rapprich on Pexels.com

Om den här bilden vet jag inte mera än det som anges ovan.

12 april 2020, kväll – tar fram ett tomt dokument. Kanske hamnar några ord här, det kliar i fingrar och hjärna, men allt känns ändå avlägset och ofokuserat. Om det nu är så att jag vill något. Klockan är bara halv sju, en ganska varm kväll. Visserligen många och mörka moln, men också lite ljus från solen där bakom. Inget mera regn än det som föll i natt eller morse.  I morgon far vi tillbaka till Sumpan för diverse ärenden.

Jag skriver om vårt liv nu, Jans och mitt. Berättar om hur det är att vara gammal, och leva tillsammans med före detta maken som också är gammal, och dessutom skruttig i kroppen och med tilltagande demens. Tack och lov har han också för det mesta ett gott humör, en accepterande inställning till tillvaron som den ter sig numera. Jag är bråkigare, otåligare.

Idag frågade jag honom ”vad tänker du på” – han såg tankfull ut. Svaret blev efter lite funderande ”jag tänker bara”.

Också när jag tänder snett emellanåt, är jag glad att han slipper bo på ett ”boende” som det visst heter, och kanske därmed slipper smittas av viruset. Vi försöker vara så försiktiga det bara går, men nu i veckan ska vi till vårdcentralen för nya prover, och till en läkare inne i Stockholm, med färdtjänsttaxi. Jag gillar det inte, önskar att vi kunde stanna här hemma i mitt lilla hus utanför Norrtälje hela tiden. Tills allt som har med corona att göra är över, om det nu går över någon gång.

Både Jan och jag är ”riskgruppsplacerade” genom vår ålder och Jans sjukdomar. Frivillig karantän så långt möjligt, ingen hemtjänst även om den har beviljats av kommunens handläggare. Jag har lärt mig dra på hans stödstrumpor, sorterar hans mediciner, ser till att recept förnyas. Än har jag inte klippt vare sig hans eller mitt hår, men hans ögonbryn. Vi reder oss, blir håret för långt lär jag väl klippa även hans hår och min lugg. Resten av mitt kan jag sno ihop i en snodd, eller en påsklämma, som förr. Tjugo över nio, dags för sängen och en stunds läsning. God natt.

Photo by Edu Carvalho on Pexels.com

Could be me on a joyous day!

Det här publicerade mitt förlag idag:

Ordberoende förlag – ger ut böcker som berör

Free Spin – Berättelsen om mitt spelmissbruk. Jag vill inte att någon annan ska behöva skriva en sådan bok Ordberoende förlag – ger ut böcker som berör – 2020-04-12 16:22 CEST Nu är det farligt lätt att tro att allt ska ordna sig med den där vinsten i något spelsammanhang. Den där som bevisligen (?) många andra vunnit. Jackpot. Tro mig, du kommer bara att förlora. Jag skrev boken ”Free Spin, berättelsen om mitt spelmissbruk”. Jag vill inte att någon annan ska behöva skriva en sådan bok. För mig var det nödvändigt, jag behövde skriva för att överleva mitt spelberoende. Nu har många människor den tid som de kanske inte haft tidigare, är uttråkade och oroliga, bekymrar sig över hur pengarna ska räcka till allt när de är permitterade. Nu är det farligt lätt att tro att allt ska ordna sig med den där vinsten i något spelsammanhang. Den där som bevisligen (?) många andra vunnit. Jackpot. Tro mig, du kommer bara att förlora. Om du har tur kanske du enbart förlorar pengar. Har du mindre tur förlorar du också din självkänsla, din respekt för dig själv, din tro på att du faktiskt har ett värde. Att du är viktig, att du duger som du är. Om du har tur fortsätter den du älskar att älska dig. Och de dina slipper skämmas över att du spelat bort hela din existens. Slipper säga ”morsan är alldeles väck, hon är inte klok”. Jag hade också tur som förlorade allt jag någonsin ägt. Inte för att det var mycket, men det var mitt. Plötsligt var ingenting mitt längre. Allt var borta, bortspelat. Kronofogde, skamliga räntor på lån, rädsla varje gång något låg i brevlådan. Efter flera år skuldsanering, som snart är klar. En ynka liten början på ny självkänsla, ny glädje över att jag överlevde. När det värsta hänt, och alla mina svek och lögner avslöjats, blev mitt sätt att bearbeta mitt liv att skriva och beskriva. Mina ord bekräftade för mig att det går att överleva, det går att vilja leva igen. Också när det mesta tycks förlorat. Historien kan inte göras om. Den kan accepteras, den kan få vara historia – och liv kan levas med ett spelmissbruk som historia. Free Spin är berättelsen om mitt spelmissbruk. Min bok gjorde mig fri. Den gav mig mitt liv tillbaka. Jag är tacksam också för de eländiga åren, för alla sorger, och all skam. Jag lever, och idag spelar jag inte. För min egen trygghet har jag registrerat mig (kontinuerligt, ett år i taget) på spelpaus.se. Gör det du med. Free Spin finns som inbunden, e-bok och ljudbok.

Påskdagen 12 april 2020 – mulet, har regnat. Inget uteväder. Började dammsuga, men när jag skulle byta påse hade jag flera av fel sort. Resten av dammsugandet får vänta, torkade golven i stället. Eldar. Just nu fikar jag ensam, Jan sitter på en stol i sovrummet och halvsover. Det brukar han göra efter morgonbestyr med dusch, rakning och klädsel. Och än har han inte trillat av stolen. Det stabila skrivbordet stöttar upp honom. Någon bilstädning blir det inte heller.

Inser att tandläkaren har bokat två tider, jag ska bara ha en till att börja med. Har skickat sms, hoppas det fungerar.

Jag tar fram vår lilla lammstek, den ska ha rumstemperatur när den tillagas. Och brynas med nätet kvar, läste jag mig till när jag undrade. Så in i låg ugnsvärme, termometer, tror inte längre än tre kvart, liten som den är. Mycket vitlök instucken där det går, salt, svartpeppar, timjan

. Råstekt potatis till, tyvärr ingen mintgelé, den är slut och någon mynta har jag inte heller. Sallad och ost.

Tänker på vänner utomlands, och hoppas de inte blir sjuka. Har förstås samma hopp för alla härhemma… Tänker också på de vänner som inte bara oroar sig för corona och sjukdom, utan kanske också slåss med sina speldemoner. Demonerna vädrar morgonluft i kristider, är lätta att väcka till liv även om de slumrat länge. Tacksam att jag själv inte känner det suget nu, men tror att många gör det. Och åker djupare ner i skam och obefintlig självkänsla, med noll självrespekt och noll ekonomi, skulder som bara växer. Önskar er kraft att stå emot.

En god middag är äten, Jan diskar.

Photo by Naim Benjelloun on Pexels.com

Riktigt så artistisk var inte vår lammstek…

Påskafton, 11 april 2020 – tror att jag trodde igår att jag skulle städa bilen idag. Det gjorde jag inte. Men vedspisen svärtades, och elspisens ugn och plåtar blev renare. Det tog sin tid. Några timmar på altanen har vi också njutit av, och snart blir det en Janssons frestelse till middag. Nu har jag duschat och tvättat håret. Renare jag också.

Jan har motionerat några vändor på altanen med rullatorn, under protest. Hans benmuskler försvinner alltför snabbt, och därmed blir det svårare att gå – etcetera. Jag tjatar, han gör oftast så småningom som jag säger.

Ett kraftigt blåmärke på vänster arm visar var vedträt landade, det som hoppade ur klyven igår. Bra att det tog där det tog, och inte högre upp.

Kul (inte) att göra en god Jansson, och så går Jan ut på toa mitt i middagen, och stannar där. Länge. Bra att magen fungerar, men varför mitt i middagen? Kall Jansson, han äter en tomat också. Ingen sallad, inget hårt bröd. Jag blir lack, och äter en portion till alldeles själv. Någon avocado med skagenröra eller gubbröra ville han inte ha. Men nu ser det ut som om gubbröran ändå frestar lite. Försöker att inte vara sur. Lyckas dåligt. Och lite sallad åker ner, för min skull. För mina sura miners skull. Ändamålet helgar medlen heter det visst.

Nu har

Photo by Daniele Putti on Pexels.com

vi tillsammans tittat på flera av de program som handlar om sicilianska husdrömmar – det blir fint det där rosa slottet. Och det kostar pengar, hoppas bara att de inte också drabbas av Italiens corona.

Jan har nu lagt sig, och jag ska strax göra detsamma. Det är bara skönt att vara alldeles ensam en liten stund innan jag ska sova. Vedspisen har slocknat, jag bryr mig inte om att tända den igen förrän i morgon bitti. God natt.