beskrivarblogg

Lördagsmorgon, Jan är påklädd när jag tveksamt kliver ur sängen. Han har rakat sig, men är väldigt ostadig på benen. När han väl sitter vid frukostbordet säger han ”det blev alldeles svart, men det försvann fort”. Efter frukost åker kläderna av och blöja och stödstrumpor på. Och klädsel igen, med assistans. Han är förvirrad, säger ”jag behöver hjälp”. ”Med vad då?” ”Allt.”

När jag kramar om honom och talar om att jag hjälper honom med ”allt” blir han lugnare. Nu sitter han och småsover i sin fåtölj. Klockan är bara kvart i nio. Mitt te har kallnat. Nu ska jag ta en snabb dusch.

Vi har suttit ute ett par timmar i solen, fikat och haft det skönt. Och jag har gjort kålsoppa, som nu står på trappen och kallnar. Blir nog middag i morgon. Och så har jag skickat ett klagomål till Schenkers kundtjänst per mejl. Får se vad de svarar, och om det kommer några blöjor på måndag. Jan är lite mera med nu, men är väldigt vinglig när han går. Därmed går han inte så mycket…

Middag idag blir färdigköpt Västerbottenostpaj, med tomater. Glömde salladen igår. Jag har varit bort till brevlådan en gång redan idag, med en Bokbörsen-bok. Får gå dit i morgon också med en bok, den töms inte förrän på måndag hur som helst. Slipper därmed åka in till Ica och registrera böckerna hos Schenker. Laddade med frimärken häromsistens.

Nu ska jag köra en tvättmaskin. Och nu är den klar att hänga, klockan är tjugo i fyra och jag har just insett att klockan ska vridas fram i kväll – sommartid. Hoppas det verkligen blir sommar också.

Jag tänker på Jans farmor. Hans pappa och övriga familjen förlorade tre systrar i spanska sjukan. Tre unga, förmodat livsdugliga kvinnor dog. Och farmor Evangeline (levde farfar då?) fortsatte leva. När andra världskriget tog hennes hemland Norge, slogs hon från Sverige och fick så småningom någon sorts medalj (vet inte var den finns idag, hoppas den finns hos någon som inombords hyllar denna starka kvinna). En stark och sträng kvinna, om jag ska döma efter de bilder jag sett. Hon levde länge, vet inte hur gammal hon var när hon dog, Evangeline Winter (osäker stavningen), gift Börjesson i Göteborg. Förr tänkte jag aldrig på hur spanska sjukan påverkade svärfar, Jans far, och svärfars syskon. Två systrar överlevde. Idag tänker jag på det.

Photo by Yogendra Singh on Pexels.com

Och n.ej, detta är inte Evangeline. Men en stark kvinna, tror jag.

Fredag 27 mars 2020 – hängde på Ica-låset klockan sju. Jag och några gamlingar till, som försiktigt gick in genom ”slussen” en och en och höll behörigt avstånd.

Snabb affär, så hem innan Jan vaknat. Visste ju inte om han kom ihåg att jag berättat att jag skulle åka. Hade skrivit en lapp som han kanske inte skulle hitta. Nu låg han fortfarande när jag kom hem. Allt frid och fröjd.

Och nu när klockan strax är tio är han påklädd och sitter och slappar i sin fåtölj. Solen lyser och vi går snart ut på altanen, ordentligt påklädda. Har ställt fram soptunnorna, men vet inte om det är idag eller nästa fredag de töms. Eller om sopbilen var här när jag var borta… Då stod tunnorna ordentligt innanför grindstolparna. Den kom lite senare, bra.

Vad som däremot inte kom var Schenkers leverans av blöjor. En vilsen chaufför ringde halv ett och visste inte var han var eller vart han skulle. När jag ringde tillbaka en timme senare menade han att vi skulle få leverans lördag. Jag blev fly förbannad och ringde upp Schenkers kundtjänst i Göteborg, tack och lov hade jag kvar numret i telefonen. (Chauffören menade att jag skulle googla en sajt, gjorde det och fick inget svar från support där.) Det första samtalet till Schenkers kundtjänst bröts när kvinnan berättat för mig att det är lördag i morgon. Det visste jag.

Ringde upp igen och fick prata med en manlig lugn röst som hävdade att han skulle kolla det hela. En stund senare ringde han igen och sade att en transportledare skulle lotsa den vilsna chauffören. Än har bilen inte anlänt. Tveksam till att den chauffören fixar det ens med lots. Försöker att inte vara arg längre, det kostar bara mig själv energi och förändrar ju ingenting. Men vi behöver verkligen leveransen. Jag får köra sinnesrobönen…

Om inte annat får jag köra ToR Sundbyberg och hämta kartongen där.

Trodde GPS gav anvisningar om vägen till de mest avlägsna och lantliga adresser – detta är inte en sådan, den är inte obekant för Schenker heller, har sett många sådana bilar här. Men inte idag. Inte ännu när klockan är kvart över fyra. Antagligen var lotsen lika vilsen som den ursprungliga chauffören. Klockan är tio över fem, ingen leverans.  Idag. Känner mig lurad av en lugn, manlig, kundtjänströst. Trist att få sina förutfattade negativa uppfattningar bekräftade.

Vi äter färska räkor och avocado, toppat med lite kvarbliven skagenröra. Ciabattabröd från morgonens handlarraid till. Och fransk bondost. Och tomater. Och skiter i Schenker. Till på måndag.

Och så är det corona, corona, corona. Orkar inte ta del av mera information, säker och osäker. Försöker nu hålla mig till ”stanna hemma, tvätta händerna”. Mat har vi, annat behövligt också. Kul är det inte, men det var det knappast tidigare heller. Största oron är att Jan ska bli dålig, och än är han inte det. Nu äter han med god aptit de räkor han rensat, med ciabatta och avocado till. Och ett (för mig) oinspirerande glas rosévin, alkoholfritt Periquita. Han gillar det. Nog sagt. Mogna avocados är bra, hur mycket vatten än odlingen kräver. Och transport. Just nu struntar jag i det. Lite ”first things first”.

Livet var komplicerat förut, nu är det mera så. En vilsen Schenker-chaufför säger åt mig att googla. Han utgår från att alla vet vad han pratar om. Jag vet, men när jag väl lyckats uppfatta vad jag ska googla, svarar inte supporten där, vilket Kundtjänst i Göteborg gör. Även om det ändå inte fungerade.

Har skrivit upp att vi behöver oundgänglig majonnäs. Den är snart slut. Någon gång när jag handlar – eller bestämmer mig för att internethandla från Flygfyren i Norrtälje. Idag insåg jag hur mycket extrainsatt personal som fyllde kassar med beställda varor. Har förstått att det som beställts kan hämtas på ett ställe utanför butiken. Låter bra. Ingen kontakt med någon människa. Det nya livet? Just nu i alla fall.

Nu har vi sett på ett tidigt avsnitt av Shetland. Och lite Skavlan – tröttnar någonstans innan vi får höra operasopranen. Någon Schenker-leverans fick vi inte. Jag vann vårt trista vad om 20 kronor.

Det är fredagskväll, vi/Jan har blöjor som räcker över helgen, vi har mat och tak över huvudet, vedspisen sprakar. Snart går även jag till sängs. Men först ska jag ha en stund alldeles för mig själv.

Photo by James Wheeler on Pexels.com

Här ville jag vara  med mig. Nu.

Kan jag någonsin skriva något viktigt igen? Något som är viktigt för mig? Och därmed kanske för andra?

Känns inte så, verkar inte så, det jag skriver är dagsnoteringar om mat, man, demens, kiss och vad därtill hör. Trist för mig och trist för alla andra.  För ögonblicket är vi hemma hos mig, och det gör mig lite gladare än att vara i Sundbyberg. Nu kan jag skylla på att det är klokare (förmodligen) att vara härute på landet än nära Stockholm, med många smittsamma människor. Här träffar vi inga, här far jag snabbt iväg och handlar tidigt det nödvändigaste. Inga kontakter med andra människor, varken friska eller icke friska.

Före påsk ska vi in till Stockhom (färdtjänst från Sundbyberg) för ultraljud på Jans hjärta. Och efter påsk ska Jan in till Sveavägen och en specialist på hjärtsvikt. Annars håller vi oss här ute. Hemtjänsten får vänta, jag kan numera få på stödstrumporna själv (Jans).

När jag frågade Jan tidigare i eftermiddags om han kom ihåg att idag var Mats födelsedag, svarade han ”ja”. Kanske visste han på något sätt, utan att ha koll på någon almanacka, att det var så. Vi stannade där. Det var skönt i solen därute. En påminnelse om att livet också är gott.

Nu har Jan diskat och jag torkat. Middagen är aväten och avslutad. Solen försvinner sakta, och vinden kanske avtar lite. En skön eftermiddag närmar sig kväll. Vi mår bra.

Märkligt att min första fråga när jag talar med någon jag inte pratat med på några dagar, är: ”Ni är väl friska?” Aldrig förr har jag frågat så, aldrig hittills har jag varit rädd för svaret. Än är det bra, än är ingen jag känner eller älskar drabbad. Såvitt jag vet.

Det som händer nu är alldeles obegripligt. Det går inte att omfatta med några hittills kända referensramar. Är tacksam att jag enbart har min och de mina att bekymra mig om, inte ett helt land och ett lands ekonomi och diverse annat. Oss själva kan jag hålla hyfsad koll på. Jag är en av de gamlingar som borde sitta stilla därhemma, men som ändå smiter iväg tidigt på en tur till närsamhället för postning av böcker och minimalt handlande. Fort, långt avstånd.

Och så hem igen. Molly är fortfarande hos sin lillmatte och det är jag tacksam för. Det är tomt OCH det är enklare utan hund.

Biblioteket har ställt in alla sina program framöver. Folktandvården stänger och tar enbart hand om akuta patienter. Förstår nog inte riktigt hur effektiv regeln om enbart bordsservering på restauranger är, men den är. (Vad är alternativet?)

Är nog glad att jag/vi är bortom förvärvsarbete. Vi är pensionärer, vi är gamlingar och riskgrupp av alla möjliga skäl, borde karantäna i många veckor, hur många är oklart. Ligga lågt, hålla truten, be om hjälp här och där, helst dö fort och omärkligt så att coronakurvan planar ut innan vi behöver störa den. Hur f-n kunde slutet på våra liv bli så här? På grund av kinesiska fladdermöss? Tacksam trots allt över att leva och bo i Sverige, och inte annanstans.

Photo by HitchHike on Pexels.com

Torsdag 26 mars 2020 – Mats födelsedag. Han skulle ha fyllt 53 år idag, det gör han trots att han är död. I allas våra hjärtan lever han. Hans pappa sitter nyduschad och fräsch bredvid mig och fikar. Jag har lyckats boka av möte på vårdcentralen med hjärtsviktsköterskan, får ny tid per post småningom. Det krockade med annat åtagande. Min telefon parkerar mina samtal när jag slår på högtalaren för att alls höra. Ringde med Jans gamla Samsung (min är nyare) och hörde bra. Fattar inte varför min krånglar med mig.

Tror att vi mår bra. Jan nös nyss, men verkar inte förkyld. Han träffar nu enbart mig, och jag försöker hålla mig på plats. Ska gå till brevlådan senare och försöka klämma ner en bok, i stället för att åka in till Norrtälje, Ica och Schenker.

Solen lyser på oss, det blåser men jag inbillar mig att det är aningen mindre vind än igår. Antagligen för blåsigt ändå på altanen. Kollar lite senare, än är klockan bara tio.

Städar och skakar mattor, plockar. Ställer det fina stora gamla porträttet av Johan Jansson på spiselkransen i mitt sovrum. Han väntar på att få nytt glas, men jag gillar att titta på hans lätt vindtyriga ögon och älskar vännens vers på baksidan. Vet inte vem han var eller vem vännen var, men förstår att Johan for till Amerika och vännen gjorde blyertsteckningen till hans mor. Johan själv kanske kom tillbaka, kanske inte. Många gjorde det inte.

”Du Johan Jansson gamle hedersbror!
Jag nu ditt konterfej har ritadt,
Till minne åt dig sjelf och åt din Mor,
Som mången sömnlös natt för dig har setadt,
Då du långt bort i vida verlden for,
Till Mexico, Niagara, Columbia och Kalifornien.
Ifall du skulle komma hem igen
Så har du här ett minne af din gamle
Barndomsvän.”

Signaturen tolkar jag som ”J.E. Butén”. Köpt på auktion i Norberg. Vet inget mera, helt öppet för fantasier.

Så står det skrivet på brädorna som är baksida till porträttet. Kärleksfullt skrivet, och överlåtet på mig, därför att jag ville veta mera. Än vet jag inte mera. Men älskar den goda tanken, och hoppas att hans Mor gladde sig åt porträttet.

Kväll, onsdagen 25 mars 2020 – 18 döda idag i Stockholms-området. En fördubbling senaste dygnet. Flera lär det bli. Ogripbart, och otäckt.

Klockan är halv tio och tvättmaskinen är klar om en halvtimme, vill kunna hänga tvätten inomhus så kanske den torkar under dagen i morgon. Det blir många ombyten.

Nu sover Jan, åtminstone hoppas jag det, även om tvättmaskinen går bakom en ganska tunn vägg där han ligger. Han har tagit ur hörapparaten och är döv på det andra örat, så han brukar inte låta sig störas av lite oljud.

Årets varmaste dag idag, nära femton grader i Oxelösund (tror jag det var). Här fortfarande nästan åtta grader plus. Det har blåst hela dagen och kändes inte så varmt tidigare när jag var ute.

Nu är tvätten hängd på tork. God natt.

Onsdag 25 mars 2020 – våffeldagen. Har tagit fram hallon och blåbär ur frysen, hade bara en påse våffelmix när jag kollade (=fyra våfflor, för få). Letade upp ett recept på nätet, så nu blir det hemgjorda våfflor till middag idag. Om grädden i kylen fortfarande är okej, så åker den med i vispat tillstånd. Annars en liten klick Crème fraiche till.

Har köpt ytterligare ett par stödstrumpor till Jan, de behöver ju tvättas. Och ja, jag var in till Apoteket i morse, fort som ögat. Dito Ica för att posta en bok. Stod inte nära någon, har tvättat händerna både före och efter, veterligen har ingen hostat på mig. Och inte jag på någon. Mycket lite folk. Nu stannar jag hemma. På fredag kommer Schenker hit med blöjor enligt bekräftelse idag, och på måndag leverans från Systembolaget. Bland annat tolv flaskor alkoholfritt rosévin.

Vardagen är just inte tråkigare än annars. Men väldigt blåsig.

Någon skrivlust infinner sig inte trots isolering. Jag tänker på alla som inte ens har tak över huvudet, alla som inte kan gå i självvald karantän, alla som inte tycker sig ha råd att stanna hemma trots sjukdomssymtom. Och jag gläds åt en 95-årig italiensk kvinna som friskförklarats. Svårt att värdera all information, svårt att ta in att en stad som New York är hårt drabbat. Och Spanien, med sjuka liggande på sjukhusgolven, och uttröttad personal. Ekonomiska konsekvenser har jag inte kunskap nog att överblicka, och tror att jag nog är glad för det. Mitt lilla nybörjade Avanza-konto får sprattla bäst det vill, jag fortsätter spara en summa där ändå varje månad, dock mindre än jag tänkte från början. Kontot har gått ner mer än 10 procent får jag veta i meddelande…

Två steglitsor (korrekt pluralform?) vid fröautomaten, första gången jag ser dem där. Roligt. Och två tofsvipor svirrade ovanför en åker när jag passerade i morse. Lite för kallt och tidigt kan jag tänka.

Gratisprenumererar på Expressens Premium en månad.

En sonson ringde och undrade om det var okej att han åker ut till ”landet” ett par dagar. Han var uttråkad av att inte få jobba, ”blir nog ett par veckor till, behöver ni hjälp med något?” – ”Kanske lite mera ved, ingen panik.” ”Vi hörs, kan kanske komma förbi med ved nästa vecka.”

Har blandat våffelsmeten. Den väntar i kylen. Försöker förstå vad ”curryblad” är i ett annat recept, måste googla. Lär mig att det är ett blad från ett träd, används ofta i indisk matlagning. Visste inte. Kostar 29 kr för 10 gram. Kan skickas efter från t ex Rajah (som har den currykrydda jag gillar bäst). Förstod dock inte riktigt hur bladen smakar, men ”bidrar till smaken” gör de. Tror inte jag hittar dem på Ica, men ska kolla någon gång.

Med mycket Schweppes Indian Tonic går Pink Gin att dricka, man får bara se till att spä ut den rejält. Så gott att jag kommer att köpa Pink Gin igen är det dock inte. Det luktar syntetjordgubbar lång väg. Undrar om det går att dricka till våfflor?

Demensdagvården i Sundbyberg stänger, de ringde för att meddela. Vi var inte ledsna för det, Jan befinner sig bland ”vilande” på Ekbacken och vill inte dit igen. Andra anhöriga får förmodligen bekymmer.

Önskar att jag kunnat sitta ute och grädda våfflorna. Blåsten förhindrar det. Fläkten får jobba.

Arlas recept på våfflor fastnade för all del inte i järnet, men blev heller inte frasiga. Det receptet har jag nu slängt.

En tvättmaskin går i sena kvällen. Jan ligger i sin säng, han blev mycket berörd av bilderna från italienskt sjukhus. Kunde förmodligen se sig själv i samma situation som de döende människorna där. Men han hittade inte ord, ville bara hålla min hand. Det lugnade honom så pass att vi en stund senare kunde gå in i sovrummet och göra klart för natten. Och gemensamt skratta åt att jag höll på att knocka mig själv när jag drog av ena stödstrumpan.

Tisdag 24 mars 2020 – corona i press och kommentarer på FB. Alltför många somaliesvenskar bland de som dött i Sverige. Och SL-trängsel på bussar även idag.

Jan kommer ut i köket fullt påklädd, minus de beramade stödstrumporna. ”Har jag glömt något?” Det blir avklädsel och dusch efter frukosten.

Strålande sol utanför mina smutsiga fönster.

Natten var fylld av drömmar, eller kanske var det först fram emot morgonen. Många människor, kända och okända, döda och levande. Kramar. Glädje och försoning. Jag vaknade ordentligt vid sextiden, klev ur sängvärmen runt halv sju. Har gjort ren tvättmaskinen och under densamma. Duschen är i samma lilla rum som maskinen, inte helt bra inser jag när jag tittar närmare. Rost under förmodligen, och en aning upptill. Inget jag kan göra något åt. Har dragit upp värmen därute så att Jan inte ska frysa.

Nyduschad och fräsch man tar igen sig i fåtöljen. Jag sätter mina fötter i ett fotbad och inser i samma ögonblick att telefonen ligger i sovrummet. Den får ligga. Hoppas ingen vill mig något. Fikar. Det blåser kraftigt även idag, solen lockar att gå ut, men det är inte skönt, i alla fall inte än. Klockan är tio. Mina fötter mår så bra som de inte gjort på länge, och ingen telefon störde.

Har lyckats beställa inkontinenshjälpmedel att levereras hit i stället för till Vintergatan, Schenker lär ringa idag eller i morgon. Hoppas det fungerar, så att jag slipper åka in till Sundbyberg. Förstående och hjälpsam kundtjänst.

Glömde ge Systembolaget koden till bommen in på gården. Men de säger i mejl att de ska ringa en halvtimme före leverans, så det går kanske bra. Och nu har jag skickat in ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehandikappad till Sundbybergs byggnadsnämnd. Mejl om att de mottagit mitt mejl, ännu förstås inget svar på min fråga om det gick bra med digitalt foto… Har postat av Jan underskriven ansökan också. Och läkarintyg.

Photo by Kaboompics .com on Pexels.com

Nöjd med ärendeuträttande för idag. Ved intagen. Tänker inte gå ut mera idag, det blåser svinkallt. Någon av killarna här på gården har varit snäll och tagit bort min hög med kvistar, avklippta från trädet utanför. Tacksam.

Spenat framtagen ur frysen. Och osten ligger för temperering inför middag om cirka tre timmar. Laxen får vänta i kylen, liksom den lilla biten murkelpaté.

Nu pratar den torra brinnande veden i spisen med oss. Ett gott ljud, och ett ljud som också gör sotaren glad. Han gillar inte sur ved som sätter sig som tjära i spis och skorsten, och kan orsaka skorstenseld. Det är något jag minns från barndomen, utan att jag nog då förstod vad det var. Inte visste jag eller brydde mig om hur huset vi bodde i värmdes.

Lyssnar till spisen och försöker hitta ro. Det går så där. Det är som om det här coronamolnet täcker allt annat. Inte så att jag hela tiden tänker tankar som handlar om sjukdom och död, inte så att jag alltid slåss med viruset mentalt. Men det ligger där, precis som ett virus gör, ogripbart. obegripligt, ständigt närvarande. Plötsligt hade antalet döda i sjukdomen här i Sverige ökat till över 30. Och det blir flera. Inte bara vi gamla och kanske sjuka redan, unga också. Det är en död som är alldeles för slumpartad för att vara rimlig. Men en pandemi är knappast rimlig. Den bara är.

Och än lever vi, Jan måttligt frisk, men inte corona-iserad, och inte jag heller. I morgon bitti drar jag till Ica och handlar lite, klockan 7. Får väl dra en mössa över mitt gråa hår. Rynkorna är inte mycket att göra åt. Menar trots allt att jag tar ansvar för att inte smitta eller bli smittad. Fort in och fort ut. Avstånd. Känner just inga här så det är inget problem att inte vara sällskaplig. Naturligt isolerad uttryckte någon det.

Och – det är vår!

Så har vi ätit Galia-melon (perfekt mogen) med rökt lax o svartpeppar, murkelpaté med rödlökscumberland (bara jag) och ost (bara Jan). Om en stund ska han diska, allt är avsköljt och undanplockat.

Det här paketet med rökt lax (kallrökt) har hittills figurerat i tre måltider. I morgon blir det en fjärde, med ett par kokta potatisar och stuvad spenat. Bra köp. Patéen kanske dyker upp den också, det är en liten bit kvar som bör ätas upp.

Så håller jag på, kollar i kyl och frys vad som finns och kan kombineras med vad. Det börjar bli tunt med grönsaker (utom morötter, kål (!), lök och rödbetor), tomater finns en laddning till, sallad är slut, frukt likaså. Törs inte smyghandla, det får gå ändå ett tag till. Frysen innehåller bär av olika slag. Vitaminer? Vi lär inte dö av vitaminbrist…

Har idag korrläst en väns bok, Dödelsen av AnnaMari Solders, som bor utanför Näsåker. Vi möttes på en skrivretreat anordnad av Johanna Wistrand i Näsåker. Hennes berättelser gör mig lugn och tacksam, hennes respekt för liv och död och sätt att tala om födelse/dödelse får mig att känna ro. Snart, hoppas jag, kommer hennes bok och då tänker jag berätta det också.

Måndag 23 mars 2020 – har just talat om för hemtjänsten att vi stannar här på Addarsnäs tills vi måste in till Sundbyberg och ultraljud för hjärtat i Stockholm 7 april. Och jag har avbeställt Jans fotvård 1 april. Känns inte lämpligt att besöka vårdcentralen just nu.

Toalettbesöket avslutas med klädbyte. Första tvättmaskinen för idag är snart färdig och rena kläder ska hängas, ute kanske? Det blåser bra.

För ögonblicket behöver ingen handla något åt oss, vi har vad vi behöver i frys, kyl och skafferi. Så vi tar vårt ansvar på det sätt vi kan, håller oss undan och tittar på änderna i ån. Och den stora haren som i morse skuttade förbi på väg någonstans. Idag blir det inget utesittande på altanen, det blåser för kallt och för rakt in där. Böcker finns, en del av de som står i hyllorna för försäljning på Bokbörsen har jag inte läst. Får väl börja läsa thrillers om annat tryter, det är länge sedan jag läste sådant.

Kanske ska baka en eller annan muffins (även om plåten är annanstans, finns det formar tro?). Annars kanske det blir en gammaldags sockerkaka. Fast baklusten är inte stor, än är jag antagligen inte nog uttråkad.

Tvätten dansar i vinden. Och jag har tagit in klyvd ved, sonens vedträn är lite väl stora för den här vedspisen. De värmer dock som de ska, och jag har en lättillgänglig klyv i källaren.

För första gången i livet har jag nu beställt hemleverans från systemet, Jans alkoholfria vin och whisky och vitt vin till mig. Kostar en dryg hundralapp att få det hemkört, det är det värt. Levereras om en vecka. Om det här karantäneländet håller i sig blir det väl matkassar per nätet också så småningom. Än har han de mediciner han behöver. Jag var tyvärr inte förutseende nog att ta med 3-4 paket med blöjor hit, har ett plus några lösa – så jag får kanske åka till Sumpan och hämta… Än är de inte slut.

När jag bokade av hemtjänsten för de närmaste veckorna fick jag responsen ”stanna så länge ni kan, det här är obegripligt”. Så, just när det skulle till att bli lite enklare för mig åtminstone om morgnarna, så tackar vi nej. Små bekymmer i sammanhanget, än är vi veterligt inte smittade, än har vi våra respektive pensioner och än har vi både mat och tak över huvudet. Tvätt är trots allt enkelt numera. Och jag fixar det där med stödstrumpor, på och av. Den som aldrig har försökt begriper inte vad jag säger.

Det är obegripligt. Att vi alla, och hela landet, jobb och skolor, sjukhus – allt påverkas så snabbt och så obönhörligt. Aldrig har jag tänkt på hur bokstavligt ordet ”obönhörligt” är. Nu hjälper inga böner, bara den inre som säger åt en att behålla lugn och tillit, att inte dyka ner i svarta hål och förlora besinningen. Att glädjas åt allt som ändå fungerar. Att glädjas åt liv. Och vår, och blommor, vindar och sol. Småfåglar. Enstaka lite vilsna tofsvipor, mängder med hungriga svanar på åkrarna. En å full av tjattrande änder. Någon gång en magnifik havsörn, ibland omgiven av kajor och kråkfåglar som vill jaga bort den.

Vi har fortfarande varandra, hur vi än har det. Isolering är inget nytt och okänt för någon av oss. Jag kan ännu kommunicera och ”prata” med syrror och vänner via nät och telefon, Jan får nöja sig med mig och mitt ibland påfrestande tjat. Tack och lov gör han det, med en ibland överraskande reaktion, som häromdagen när han ville att jag skulle vara tyst. Han kan tröttna. han också. Och det är bra.

Photo by Matt Hardy on Pexels.com