beskrivarblogg

Lördag 7 mars 2020 – vi är på Addarsnäs. Jan tar en kort promenad när jag och Molly kommer tillbaka efter att ha varit in till biblioteket, lämnat Bokbörsen-böcker och handlat tandpetare. Nu står en gryta på spisen, svensk högrev och diverse rotsaker, purjo och lite rotselleri. Färsk timjan. En skvätt rödvin läggs till senare.

Disigt, nästan dimmigt över sjön. Men ljust ändå, solen skymtar. Små magra gula krokus runt ”mitt” stora träd vid bilen. Och både tulpan- och påskliljeblad på väg upp. Tofsvipor över en åker igår, men jag hoppas de har fattat att de ska vänta lite. Såg inga idag.

Det här skrev jag igår:

Har just pratat med Jans läkare, Malin Ö på Helsa i Sundbyberg – en läkare som tar sig tid att ringa kl 17 en fredagseftermiddag – bara för att berätta att blodprovet häromdagen var bra. Nu tycker jag att just den här vårdcentralen är alldeles fantastisk – och jag är så tacksam för att de månar lika mycket om mig som om Jan!

De vi har mött de senaste veckorna förtjänar både respekt för det jobb de utför och beröm för sitt bemötande av oss gamlingar. Tacksam!

Jag blir lite ledsen när jag ser att en vän på FB inte vill gå på en förmodligen rolig tillställning, eftersom där kommer att vara mycket folk och hen är orolig för att få lunginflammation igen… Det är otäckt hur rädslan för Corona avgör våra val idag, en del är säkert bra val, andra kanske inte. Vad gör det med oss att låta oss begränsas i vardagen, eller för den delen, lördagen? Vad kostar det när det som kanske vore en fin kväll i gott sällskap, med dans och glädje, byts till en kväll i ensamhet? Var och en må välja det den vill, men frågan kvarstår.

Söndagsmorgon den 8 mars 2020 – disig himmel även idag. Två grader varmt ute när klockan är åtta. Italien sätter hela Lombardiet i karantän, med flera miljoner människor. I Kina rasar ett ”coronahotell”, vad nu det är. Ett hotell som används som sjukhus för coronasjuka?

Vill inte läsa, vill inte veta mera om detta virus. Gömmer huvudet i sanden, vägrar bli riktigt rädd. Lite rädd är jag, vi har t ex besökt vårdcentralen ett antal gånger de senaste veckorna. Med väntrum fyllda av sjuka människor, förhoppningsvis inte smittade av corona. Noterar att jag inte hälsar i hand på någon längre, och ingen annan gör det heller. Törs knappt harkla mig om det behövs och det inte sker inom egna väggar. Men vägrar bli räddare än så här. Tvättat händerna ofta har jag alltid gjort.

Tanken har fallit mig in att vi är tryggare här ute på landet än i Sundbyberg. Men nästa vecka ska Jan på lungröntgen, och hemsjukvårdaren Hava och äldrehandläggaren Pär komma på besök. Nu tänkte jag boka färdtjänst, men inser att jag har därför nödig information i Sumpan. Kanske duger det med Jans färdtjänstkort, det ligger i hans plånbok. Nej, det räcker inte med kundnummer, man ska ha den personliga koden också. Så det får vänta. Vi åker tillbaka i morgon.

Det är fortfarande morgon, halv nio. Småfåglarna är i full fart, och trappen strödd med solrosfrön och -skal. Borde komma en eller annan solros vid sidan när det väl blir sommar igen. För det blir det väl?

Photo by Pixabay on Pexels.com

Torsdag 5 mars 2020 – var på VC kvart i två, hemma igen kvart i fyra. Jans ben lindade igen av Hava, hemsjukvårdare och jättegullig. Skicklig. Hon har bestämt att hon ska prata med biståndshandläggaren om att ställa oss i kö för ”alternativt boende, en vecka eller 14 dagar”.  Båda kommer på hembesök nästa vecka. Och hon beställer madrasskydd. Och när vi träffar doktorn den 17 mars ska vi be henne skriva intyg om handikapparkering.

Mera hemtjänst menar hon också behövs (framför allt för min skull), några kompressionsstrumpor blir det inte, men kanske  vanliga stödstrumpor när lindandet inte behövs längre. Idag lindade hon benen, men de såg väsentligt mycket bättre ut än för en vecka sedan. Hava menade också att Jan visst kunde behöva fotvård, läkaren har skickat remiss och det är läkaren som avgör. Vi får se.

Jag sprang som vanligt och parkerade bilen med Molly i, när jag parkerat Jan på bänken i entrén när vi skulle in, och detsamma när vi skulle ut. Jag får motion. Nu är bilen parkerad i ficka utanför huset. Och Molly vid mina fötter. Vi fikar.

Vad det är skönt att träffa människor inom vården som är just människor. Sofia, distriktssköterskan från förra veckan, kom också in och kollade de små såren, som läkte bra.

När jag talar med Jan om det där eventuella boendet, säger han bara ”ja” och nickar.

Photo by Mike on Pexels.com

Något nådens år är det inte. Definitivt inte för de människor (om de är flyktingar eller mingranter är en språksak, de är på flykt från sitt hemland Syrien) som samlats vid gränsen mellan Turkiet och Grekland.

Tisdag 3 mars 2020 – gratulerar systersonen på hans födelsedag. Och duktiga fotografen Viktoria Davidsson som också fyller år. Vi är tillbaka i Sundbyberg, jag lastade ur och åkte några varv för att hitta en parkeringsplats. Vi fick en nära porten. Molly och jag gick en kort promenad. Nu har jag varit och handlat, ett litet ”krislager” av diverse (som dock kräver att el fungerar). Något gasolkök har vi ännu inte i lägenheten, inga vattendunkar heller.

Glömde klänningen jag tänkt ha på födelsedagsfirande om tio dagar. Det får gå med det som finns här. I morgon tvättstuga, och på torsdag vårdcentralen igen, för koll av Jans ben och nya blodprover. Vi ska också ordna med lungröntgen. När remissen väl kommit in är det ”bara” att åka in till Läkarhuset vid Odenplan. Dit får det bli färdtjänst, liksom hem hoppas jag. Kallelse till ultraljud för hjärtat kommer väl också någonstans i närtid. Jag försöker ta en dag i taget, utan alltför stor oro.

Det märks väldigt väl hur Jan blir mera förvirrad än annars när det står olika aktiviteter på programmet. Som efter telefonsamtalet från vårdcentralen, om provresultat, nya prover, lungröntgen och ultraljud för hjärtat. Igår kväll behövde han fråga var han skulle sova, och tyckte att han skulle ner i källaren för att borsta tänderna. Det blir konstigt, och svårt att begripa hur det går till. I någon källare har han aldrig borstat sina tänder. Och hans säng står där den stått sedan han började sova i mitt hus för några år sedan. Än vet han vad jag heter, även om han ibland fortfarande säger ”hon” när det i stället borde varit ”du”.

Vi pratar om att tvätta händer ofta och ordentligt, att nysa i armvecket, att inte pilla i ansiktet.

Datorn ville inte gå igång när vi kom hem hit, skärmen var obevekligt svart. Jag försökte flera gånger, inget hände. Förrän det gjorde det, den startade. Varför svart, varför gick den igång? Ingen aning. Borde inte påverkas av bytet av router.

Onsdag 4 mars 2020 – vi for till vårdcentralen strax efter klockan åtta för att ta blodprover. Molly väntade i buren i bilen. Det gick relativt snabbt, och nu när klockan är kvart över tio har vi ätit sen frukost. Jan rakar sig, det hanns inte med i morse. Det snöregnar utanför fönstren. Jag borde parkera om bilen, den står lite för nära gårdsinfarten för en grinig parkeringsvakt. Jag får hålla utkik efter en lucka. I morgon är det dags för vårdcentralen igen.

Snart ska jag ner i tvättstugan. Det behövs.

Det är ljusare, trots att det också är mulet. Och snödroppar och krokus trotsar vädret här i stan.  Ger åtminstone förhoppningar om vår. En nästan bortglömd känsla, kanske glädje, ligger och tickar i mig. Något är det som gör mig gott.

Nu är det dags att göra en raid i frysen och se vad som kan passa till middag idag. Det blir torsk med äggsås.

SDs JÅ har åkt till gränsen mellan Turkiet och Grekland, och delar ut flygblad på samma tema som M-ledaren visade häromdagen (dock utan jaktklädsel); med ett citationstecken… ”Sverige är fullt” – han säger sig tala för Sveriges folk. Vilket äckel, vilken hänsynslöst pragmatiskt röstfriande skit.

Fy, det kunde inte illustreras bättre hur diverse intressen utnyttjar dessa arma människor, som först flytt till Turkiet, och nu försöker komma vidare – men nu har de bytt namn, från flyktingar till migranter. Och migranter får man tydligen mörda och stoppa från att söka asyl. EU vill också bistå Grekland i att skydda sina gränser, och nu får de ”hjälp” av JÅ. Usch.

Skrivlusten försvann. Och den lilla glädje jag trodde mig känna tidigare idag. Tvättstugan känns som en bättre plats än att studera det som går att läsa i tidningarna idag.

Söndag 1 mars 2020 – har just skrivit ut februaris texter, en bunt. Insåg när jag läste igenom att de är sorterade i mappen på veckodag, inte datum. Hur ändrar man det? Vill hellre ha datum.

Där var inte ”mycket att ha”, så det spelar ingen roll. Mest stön över golvtorkning och tvätt. Trist läsning för alla, inklusive denna skrivande människa. Jan sover i sin stol, efter morgonens bestyr – han hade packat sin väska och trodde att vi skulle åka härifrån idag, som senast när vi var här. Handlar det om att han helst vill åka?

Har varit in till Norrtälje och handlat hörapparatsbatterier, blev förvånad när apoteket var öppet. Bra. Lämnade också Bokbörsen-böcker, alltid skönt när de kan komma iväg i rimlig tid efter kundens beställning. Borde hämta in ved, men har ingen lust just nu. 5 grader varmt ute, lite vind och tämligen molnigt. Tidigare tittade solen fram, men nu har den gömt sig.

Det blir grön sparris till köttbullarna och potatismoset idag, kostade bara 20 kr på Ica. Klockan är kvart i ett och vi har fikat, med äppelmunk till kaffet. Oj, vad jag inte har lust med någonting. Det finns onekligen saker att göra här, men ingenting får mig just nu att resa mig ur stolen och sätta igång. Jag försöker hålla vedspisen brinnande, det är allt. Och ladda pillerburken med medicin för två veckor, gjort. Ved är inhämtad, himlen ser ut som om den tänker släppa ner något. Regn förmodligen, eftersom det är plusgrader.

Det regnar nu, men spisen brinner och vedkorgen är full av torr ved. Vi tar en drink med lufttorkad salami före maten, Jan alkoholfritt rosé och jag en pink gin (lite) plus vitt sauvignon blanc, det blev drickbart. Men fortfarande är parfymlukten påträngande.

Rotsaker är skalade och skurna för att rostas i ugnen, det blir inget potatismos idag. Sparris ska kokas lätt, väldigt lätt. Och köttbullar stekas, de är färdiggjorda och frysta, men är inte stekta. Upptäckte jag när jag läste på paketet. När jag kollade igen, var de stekta, skulle bara värmas. Molly har ätit rå morot. Middagen blev god.

Hittar inte en beställd Bo Balderson-bok. Den finns någonstans, men var?

Photo by Pixabay on Pexels.com

Lördag 29 feb 2020 – har just smakat ”pink gin” – var nyfiken, är det inte längre. Men inte kommer jag heller att köpa det igen, smakar parfym och formligen stinker jordgubbar. Inte kul. Lär räcka länge. Spär med Marezzo och kallt vatten. Note to self: köpt inte pink gin igen.

Vi är på Addarsnäs, den lilla snö som kom i morse hindrade oss inte. Nu är huset varmt, av vedspis och värmefläkt. Den senare har just flyttat in i Jans sovrum, han vill ha varmt och det vill inte jag. Fåglarna har fått frön, vedkorgen är full. Livet just nu är gott. Jans ben verkar må bra, det har kliat lite tyckte han, men annars okej. Och än sitter bandagen där de ska.

Molly har varit ute i friheten och sprungit runt. Nu ligger hon nöjd bakom min stol, på kalla golvet, inte på hundfilten som ligger nära. Varken regn, snö eller vind just nu. Änderna lever rövare i ån, överröstar nästan vattenfallet.

Idag fick jag två biobiljetter från ”Drop a story”, delad förstaplats för ett tag sedan med Ethel Hedström. Kul. Noterade att brevet var avsänt från Avesta, min födelsestad.

Middag idag – forellrom och murkelpaté före, hemgjorda räkcrèpes med mycket riven ost därefter. Och förstås ost ändå efter alltsammans. Paprika och tomater till som ”grönsaker”. Glass senare för den som vill.

Har hittat de böcker som beställts på Bokbörsen, alltid lika glädjande i mina bokhyllor med dubbla rader, i olika rum. Den alfabetiska ordningen är inte pålitlig. I morgon skickas de.

Syrran tyckte vi hade så luxuösa måltider – jag vet inte. Äter säkert dyrare mat nu när vi är två om kostnaderna, än när jag var ensam. Men det låter antagligen ”värre” än det är. Murkelpatéen till exempel, den har räckt som förrätt till tre middagar. Soppor gör jag ofta själv, forellromen är lyxig och dyr, men värd sitt pris. Hemgjorda pannkakor med räkstuvning och massor med riven ost – är gott, godare än dyra färdigköpta. Och betydligt billigare.

Ganska ofta gör jag stora satser grytor eller soppor. Just nu har jag ett jättestort vitkålshuvud i kylen (i Sumpan). Det blir säkert både kålsoppa, kålpudding och något annat. Och rotsellerin från förra veckan kommer att minska i omfång, om inte i morgon så på måndag. Kan bli grönsaksgryta, kan bli soppa med morötter och rödbetor. Ingen vet än så länge.

Frysen innehåller kycklinglårfiléer, köttfärs, torsk, lax, diverse grönsaker. Bröd, både Jans och det som jag föredrar. Bär som jag ibland blir inspirerad att använda, men ofta vet jag inte riktigt vad jag ska ha dem till – blåbär, hallon och jordgubbar. Mango.

När vi hade packat bilen för att åka hit, fick jag en aning om att en kasse möjligen stod kvar i lägenheten. Det gjorde den. Därmed har vi grönsakerna och rotfrukterna ovan, och potatis. Och ägg, som låg överst i den kassen. Det här med att få med allt som ska med är inte alldeles enkelt.

Och nu har jag torkat toagolvet för tredje gången sedan vi kom. Jan ”förstår inte”. Jag gör det. Han ids inte sitta och kissa, för då måste han ta av fleecen, hala ner hängslena och byxorna och blöjan och sätta sig. Det tar kanske för lång tid, han hinner inte – och då gör han vad han kan. Och jag blir less, även om jag också förstår hans dilemma. Furix gör inte det hela lättare, men oftare. Och det är bra. Jag ber om ursäkt för att jag bråkar om något som han inte kan kontrollera. Vi knegar på.

Photo by Michal Lizuch on Pexels.com

Just nu har jag inga egna ord som känns viktiga. Jag lånar. Ser med ett halvt öga och inga öron på teve och Skavlan, och gäster. Anders Ankan Johansson (eller så), humormänniska på turné med fakta/humor. Han roar Ghita Nörby (ursäkta möjligen felstavning) omåttligt, och verkar tämligen smart, men lite för sprattlig för min del.  Skavlan försöker hålla samtalet på den linje han planerat, men det går inte. Fast, hur länge får det gå innan det blir tjatigt? Mannen kan inte sluta prata, förmodligen en gåva för en stand up komiker.

Ett ord från den isländsk/norske politikern och författaren, med en livssjuk mamma, ”anhörigskam”. Den skam han känner som inte kan göra eller inte gör mera för sin sjuka mamma. Anhörigskam.

Och så kommer Josefin Nilssons syster som just skrivit en bok. Kanske känner hon också anhörigskam, hon kunde ju inte hjälpa sin syster leva.

Tror inte jag vill införliva den skammen med mig. Och tror inte heller riktigt på att någon annan kan ta ansvar för någons liv, enbart det egna. Jag kan försöka bistå, och till exempel hjälpa Jan med det han behöver hjälp med, numera. Men jag kan inte leva åt honom. Och jag kan fortfarande fråga mig vad jag/vi kunde eller borde ha gjort annorlunda när det gällde vår son. Han som nu är död. Säkert en hel del, som jag/vi inte gjorde. Inte förstod eller ville förstå, inte kunde hantera. Nu är det historia. Så mycket av livet blir så fort historia.

Kanske är det en mekanism som gör fortsatt liv möjligt.

Så har vi sett Rapport, men också dessförinnan ett spännande program på Kunskapskanalen, om smaker, och framför allt om den obekanta smaken ”umami”. Obekant för mig menar jag. Ett program som jag gärna sett vidare, men då var det dags för nyheter.

Nu På spåret, och det behöver jag inte. Därmed hamnar mina hörapparater på bordet vid sidan av min stol. Jan tycks må bra av sina bandagerade ben, klagar i alla fall inte. Och hans hudkräm är välgörande även för mina händer, som blir ”vattentorra” lite för lätt.

Vi åt vad det nu hette till middag, med lite murkelpaté före och spetspaprika och ost. Vi behöver inte komma ihåg namnet på ”medelhavsmaten”, filodeg med fyllning av något slag. Den får andra äta i fortsättningen. Vi är mätta ändå, särskilt som det slank ner varsin glass efteråt. ”Burek”?

Kanske åker vi hem till mitt i morgon, beror lite på hur vädret ser ut. Men eftersom det blir läkarbesök även på torsdag nästa vecka, så vore det skönt med ett par dagar ”på landet”. Jag blir lätt utmattad av alla ljud och all brådska i stan, även om stan är Sundbyberg. Vi bestämmer i morgon vad vi gör, eller jag föreslår att, och Jan säger att vi gör som du vill… Molly hänger med. Om en stund ska vi gå ut igen.

Det är kväll, vi har tagit oss igenom den här dagen också. Med oväntat fint möte på VC, och utan alla besvärligheter jag kunde ha föreställt mig i förväg. Bilen är just nu parkerad nära porten, står bra där tills vi eventuellt far iväg. Om inte så kanske det blir någon tom parkeringsplats närmare. Behöver kolla hur lång boendeparkering vi har. Klart, nu har vi till 4 april.

Så, vad har jag glömt idag? Den där väggalmanackan vi vill ha har jag varken letat efter eller hittat, den står alltså fortsatt på lappen. Kaffe och te kom jag ihåg idag. Hundgodis inte, men det andra hundfoder som finns hemma hos mig gillar Molly. Det får duga som belöningsgodis, hon nöjer sig med ett par sådana små saker när hon kommer hem efter att jag ropat på henne. Har bröd och mjölk och ägg, potatis, lök och paprika. Djupfryst fisk i frysen och dito spenat. Hårt bröd och mjukt frukostbröd. Rotselleri, rödbetor, morötter, vitkål. Kycklinglårfiléer, grädde och Crème fraiche. Vin och Jans alkoholfria rosé. Vi klarar oss några dagar…

Har tipsat biblioteket på Värmdö om min bok idag, och fick svar direkt. De skickar min rekommendation vidare till Djurö (det bibliotek jag oftast vänder mig till när jag är på landet). Om de tar in boken i någon form vet jag inte, men är nöjd med att jag mejlade dem. Ökningen av bibliotek som har min bok tycks ha lagt sig. Det är ju en bok som inte ”dör” med säsong eller annat kortvarigt. Den är sorgligt nog aktuell hela tiden, och de som blir/är spelberoende och/eller spelmissbrukare blir inte direkt färre. Just nu är det en svacka i media kring detta, det händer inget spektakulärt, inget som gör att flera pratar om ämnet. Men min bok behövs. För de som sitter fast i spelandet, för deras anhöriga, för deras arbetskamrater och arbetsgivare. För att kanske ge någon hopp om att det går att befria sig från beroendet, eller åtminstone missbruket.

På spåret åker tåg. Jag har insett för länge sedan att jag inte skulle klara någon av de frågor som handlar om vart de reser med tågen, i Sverige eller utomlands. Just nu slår det mig vilket underfundigt ord ”utomlands” är. Smaka på det, ”utomlands”. Just nu är längtan att resa obefintlig, dödad av coronavirus på håll, men närmare än igår. Ett par nya fall i Stockholm och Uppsala. Samtidigt så säger experterna att andra influensor dödar många fler än denna variation på temat. Vad ska en stackars fåkunnig bestämma sig för att tro? Förmodligen att sitta lugnt i båten, inte drabbas av panik och inte tro på allt som diverse experter uttalar sig om. Stanna hemma. Undvika stora folksamlingar och kollektiva transportmedel. Inte börja göra sådant som jag/vi ändå aldrig gör. Eller inte gjort hittills åtminstone. Tvätta händerna.

Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com

Tittar in på min lätt försummade blogg. Tre besökare på morgonen – en Thailand (syrran), en USA (Maranne?), en Sverige (andra syrran?). Jag vet ju inte, gissar. Tack ni trogna även när det inte finns något att läsa.

Idag ska vi till vårdcentralen, per egen bil. Färdtjänsten undviker vi sedan förra gångens uteblivna bil. Lite bökigt blir det, får lov att släppa av Jan och så åka och leta parkeringsplats. Snabbt gå tillbaka och följa honom upp till provtagning och distriktssköterska. Under tiden får Molly vänta i bilen.

Nu har Jan duschat, jag dricker te och har ätit en halv smörgås. Han ska fasta.

Även jag har duschat, håret hinner torka. Klockan är tjugo minuter över nio. Bilen är omparkerad utanför huset, Mollys bädd inlagd i buren. Strax efter tio var vi på VC. Tio minuter i elva kom vi in för provtagning; den första klarade inte av det (trots att jag berättat att det brukade vara svårt), så kom en uppenbarligen mera van sköterska och tog proverna. Vi var klara för distriktsköterskan tjugo över elva. Hon var klar för oss halv tolv.

Mått för kompressionsstrumpor ska tas tidigt på morgonen, innan fötter och ben hunnit svullna. Det visste tydligen inte läkaren förra veckan. Nu togs mått i alla fall, men de små oläkta sår Jan har på benen gjorde att jourläkaren tillkallades och hen tyckte att vi skulle vänta med att beställa strumpor. Ny läkartid torsdag nästa vecka (och ännu en till ordinarie husläkare veckan därefter). Vi känner oss båda väldigt väl bemötta och omsorgsfullt hanterade. Kanske kan det bli frågan om hemsjukvård, vi får prata med den erfarna sköterska som jobbar med sådant nästa vecka när vi åter är hos en läkare. Och vi fick recept på kräm att smörja in Jans torra ben och fötter med, när de väl kommer ur kompressionsbandagen som nu klär båda benen. Skorna gick på med möda…

Såg att just den här mottagningen var ”sämst” av tre i Sundbyberg. Kanske har det faktiskt blivit bättre, kanske har vi bara haft tur. Vi är nöjda, just nu i alla fall. Det hela tog drygt tre timmar, och Molly låg lugnt i bilen hela tiden. Hon är också fantastisk. Nu är vi hemma och har fikat med en rågkaka och leverpastej, i morse var det fasta för Jans del.

Nu ska Molly och jag gå ut en sväng. Och därefter ska jag handla, åtminstone middagsmat. Det blev varsin Burek. Och receptet på kräm till Jans fötter fanns redan att hämta på apoteket!

Photo by bongkarn thanyakij on Pexels.com

Yngste sonen har varit upp en vända; han hade varit på bokrea och köpt två av Nils Petter Löfs böcker och glatt funderat över om redaktören, Margareta Börjesson, kanske var jag. Det är jag. Kul. Han var stolt.

Photo by Tom Swinnen on Pexels.com

Grannar till den fällda tallen på andra sidan Tallgatan har varit ner och klappat stubben. Ett absolut friskt gammalt träd, som nu ligger i bitar på backen. Undrar vad som planeras där på kullen.

Vad annars idag? Tvätt i morse, mest från mitt hem. Nerpackat för vidare transport vid tillfälle, kanske till helgen, om Jan går med på det. Han vill hellre vara i Sumpan, här är varmare inomhus och här finns teve. Väder kan också spela in, busväder = åker inte.

Har torkat lite försummad målning. Aktivitetsnivån är inte hög, borde ha dammsugit, men har inte gjort det. Har dock borstat Molly och klippt bort en del ”tussar” runt öronen. Hon gillar inte att jag håller på, men är snäll och håller sig stilla. Nu börjar hennes värsta hårlossarperiod, egentligen skulle hon behöva klippas ner helt, men än är lite för kallt för det. Om någon månad förhoppningsvis. Nu ligger hon och sover i hörnet bakom min stol, klappad och kramad av Anders. Och fotograferad.

Jag har också tagit fram diverse ur frysen för att förhoppningsvis få till en middag – pasta, sås, svamp, körsbärstomater, en burk med något som ser intressant ut (har ingen aning om vad det är) – det blir säkert ätbart. Den öppnade burken med tomatsås tömdes och slängdes. Skulle ha förbrukats inom fyra dagar efter öppnandet…

Snart har vi ätit oss ner i den här frysen, nu återstår den hemma hos mig. Den på landet är tömd och rengjord redan för flera månader sedan. Står inte på över vintern. I mitt hus har jag två frysskåp, under två kylskåp. Det leder lätt till att frysarna blir överutnyttjade, det vill säga i mitt bruk av ordet ”alltför mycket hamnar där” – det finns ju plats. Och då gäller att också ha disciplinen att äta upp. Har tyvärr ännu inte fått mig till att etikettera det jag stoppar in. Ibland blir jag därmed överraskad, dock inte (hittills) med någon katastrofal följd. En skvätt kålsoppa gick bra ihop med grönsaksgrytan för några dagar sedan. Ett exempel. Ett större problem är att jag ofta tror att jag har något jag vill laga till i frysen – men det visar sig att det är i den andra frysen.

Frysberoende, är det också skamligt? Nja, men nog litar vi (eller åtminstone jag) på att infrastruktur till exempel i form av el, ska fungera. Det kommer den ju inte att göra om alla dystopiska förutsägelser slår in. Jag hoppas slippa uppleva det för egen del, och sörjer för de mina som kanske måste.

Tänker på vännen på Cypern, som drabbades av en stroke för ett par veckor sedan. Kanske kan hon få en plats på ett rehabiliteringscenter i Limasoll, kanske inte. Hon har sina barn och barnbarn där. Och resten av oss, gamla vänner, här, liksom en syster. Har mejlat henne idag, hennes dotter hjälper henne förhoppningsvis att läsa mejlet. Syrran (min) pratar med henne på Skype.

Så många av oss som var unga en gång och inte är det längre, drabbas av sjukdomar eller dör. Det är svårt att begripa att livet kanske snart ska vara färdiglevt, hur det nu än blev, hur jag nu än skapade mitt liv. Och du ditt.

Visst finns det saker jag önskar att jag aldrig gjort. Men ångrar gör jag just ingenting, det tjänar så lite till. Ingenting förändras genom ånger, historien om mitt liv fortlever ändå. Och konstigt nog är jag idag tacksam (i alla fall lite) för mitt katastrofala spelmissbruk. Ett beroende som jag idag kan hantera, och konsekvenser som jag får leva med. Utan ånger, men ibland med ångest. Inte samma sak.

Även ångesten är idag hanterlig, jag mantrar mig lugn, andas, somnar ibland om när jag vaknat för tidigt. Får mig ur sängen hittills varje morgon, trots ohörda och ohörbara protester. Get going, girl – säger den här gamla kärringen till sig själv. Get going. Upp med dig. Jag lyder mig.

Tisdag 25 februari 2020 – tillbaka i Sundbyberg. Regn och snö om vart annat, snön kan jag bara ana mig till när Molly och jag går ut. Halvmulet och trist. Köpte B-bitaminer forte häromdagen, än har de inte givit mig mera energi. Vill inte ha vinter nu. Vill. Inte. Och vad hjälper det.

Jan har fått fårskinnstofflor i present av mig, de verkar passa. Han är nöjd. De behövs framför allt på mina kalla golv där jag bor, men han går in dem nu här i sin egen lägenhet. Och jag har postat ännu en Bokbörsen-bok, plus varit in hos urmakaren och tagit bort en länk i klockarmbandet. Det hade blivit för stort, eller min arm för tunn.

Skärgårdssoppa till middag idag med ”crabsticks” som heter något annat, och röd spetspaprika. Hårt bröd (Falu rut). Ost efter. Ingen semla, eftersom grädden inte går bra ihop med Jan. I morgon tvättstuga, med ett lass lakan etcetera efter nära en vecka i ”mitt” hus. Just nu, det här ögonblicket – är världen behagligt tyst, och lugn. Jan sitter i sin stol, Molly ligger i sin bädd, och jag gör det jag vill. Leker fram ord. Inte viktiga, inte varken glada eller motsatsen. Bara ord.

Var sjutton har vi de små plaströren som urinprov ska lämnas i på fredag? Jan undrade. Måste kolla. Hittade dem efter en stund, där de borde ligga, men där jag inte tittat. Bra ändå. Kan stryka noteringen i ”handla-skrivboken” om att skaffa andra plaströr.

Varje morgon försöker jag dumt nog undvika att vakna. Det innebär att jag ligger halvt sovande, mera vaken än sovande, och slåss med mig själv. Jag vill inte gå upp, vill inte sätta igång med det som ska sättas igång, varje morgon. Många morgnar jagar mig minnen och tankar på vår döde son, och på dig, älskade mannen min. Vilket du ju enbart var emellanåt, efter vår gemensamma krasch. Ibland blir jag glad när jag möter dig i drömmen. Ibland bara ledsen. Och livet nu, med Jan och hans sjukdom, gör mig för det mesta ledsen, och irriterad. Är jag för trött blir jag också bråkig, tålamodet finns inte där det borde. I natt till exempel, när jag insåg att han var uppe och lampan i köket inte släcktes efter en liten stund. När jag då går upp, står han i köket och undrar ”kan man kissa här någonstans”. Jag pekar på toalettdörren, men han kommenterar ”fast det har jag ju redan gjort”. Blöjan och golvet fläckvis dyngsurt, Han lugn och accepterande, jag också, åtminstone lät jag inte illa. Så, byte och slarvig golvtvätt halv två, becksvart ute. Molly valde att förbli i min säng. Och vi tvåbenta kröp så småningom ner i våra respektive sängar. Furix levererar…

Ganska trist att så mycket av tillvaron nu kretsar kring urin och tvätt, och dusch. Och höra eller inte höra, eller inte förstå. Handla och laga mat. Komma ihåg, också sådant jag inte vet att jag borde minnas. Än hankar vi oss fram, det innebär enbart att vi tar oss från en dag till en annan. Med så lite bränsle är det svårt att sia om när orken, glöden tar slut. Ungefär som vedspisen, den – och jag/vi – behöver påfyllnad av något. Någonstans ifrån.

Om det åtminstone kunde bli riktig vår, riktigt ljus därute. Det skulle nog göra oss gladare. Vi kunde vara på landet, sitta på altanen i solen. Kanske. Än är det inte dags. Än vet vi inte om Jan orkar gå uppför backen igen. Och ner, för att ta en vända på vägen, med rullatorn. Det visar sig.

Nu har jag tagit ut den franska bondosten ur kylen, igen. Liksom de där ”crabsticksen”. Jan hade ordentligt plockat in burkarna i kylen när han lade in det som var kvar av salamin. Han gör det han tror är bra, det är bara inte så lätt att veta vad som ska vart. Eller stå kvar framme. Jag tänker på min numera döde Arla-chef som lugnt bara berättade om sin Alzheimer-sjuka hustru, att ”hon sitter där framför våra tavlor och hon ser nöjd ut”. Hans acceptans av en älskad hustrus sjukdom och fortsatta liv, hjälper kanske också mig att nå samma lugn. Såvitt jag vet lever hon fortfarande, han har lämnat jordelivet.

Nu kommer Jan in tuggande på halvtinade ”fisksaker”. Han gillar dem, bra. Några är väl kvar att lägga i soppan. Annars åker den finskurna spetspaprikan ner i soppan, den som jag kanske tänkt ha vid sidan av.

Vi har ätit, Jan fixar resten. Molly ligger i sin bädd, jag sitter i min stol. Före middagen började vi titta på en Kirk Douglas-film, men den var för gammal. Klockan är nu kvart i sju, och jag är så lack, så oinspirerad, så trist och trött. Noll lust, noll energi. Men, ska ut med Molly om någon timme igen.

Photo by Ronê Ferreira on Pexels.com