beskrivarblogg

Lördag 1 februari 2020 – regnar, tre grader varmt.

Jan väckte mig och Molly kvart över sju när han tände i köket, jag talade om att det var för tidigt. Om vi båda sover, är det för tidigt. Sur var jag, men det gick fort över, släppte ut Molly och fixade frukost. Nu sover Jan i sin stol med filten över sig, spisen brinner och fläkten surrar. Jag är hyfsat vaken. Kallt te i muggen.

Datorns batteri hade nästan laddat ur, glapp någonstans eftersom kontakten satt i. Nu laddas det, men antagligen börjar batteriet ta slut. Nu är batteriet snart fulladdat igen. Bra att det går att följa processen.

Jan rakar sig med rakapparaten, han gillar nog bäst att raka sig med hyvel, men ibland är det bekvämt att som nu sitta i sin stol med filten om sig och sköta rakningen.

Har diskat frukostdisken, diskbänken ser härligt tom ut. Där står nu kompostpåsen i sin hållare (hittar inget annat ställe för den, skåpet under diskbänken har besök av möss emellanåt). Bestickburken står där. Övriga diskattiraljer, borstarna i svärmors fina keramikkanna och diskmedel, plus knivstället, står på den smala kakelytan längs vasken. Handtvål bredvid kranen, liksom den lilla fenomenala burken att dutta borsten mot när man bara vill ha lite och inte fylla hela diskhon. Ett dolt lysrör ovanför diskbänken. Och en lätt musäten Wettexduk hängande på ”väggen” mellan vask och diskho.

Till höger om diskbänken finns en liten yta där brödburk och tekanna får plats, ovanpå lådorna. Bakom brödburken, rostfri från Avesta och Neijmans för länge sedan, står ett lock till en ostronlåda. Det minner mig om alla de ostron vi åt, mannen min och jag. Numera är jag för lat för att själv öppna ostron, och de är godare att äta i rätt sällskap. Med någon som älskar ostron.

Jan sover igen, slocknar nästan mitt i en mening. Jag börjar vänja mig.

25 januari 2020 – datorn gick inte igång. Bara alldeles svart. Jag klämde här och där, stängde locket, flyttade sladden, försökte många gånger. Inget hände – förrän jag tryckt lite överallt och den plötsligt tändes. Vet tyvärr inte varför. Nu har jag kopierat till USB det mesta av det jag har i datorn. Puh, vilken skrämselhicka jag nästan fick. Började undra om det finns någon datorhanterare i Norrtälje etc. Kände mig väldigt hjälplös. Och nu är jag glad igen.

Jan satt i sin stol och kände varmluften från fläkten på bänken. Den som han har i sitt rum, påslagen, varje natt. Nu frågade han varifrån varmluften kom.

Jan verkar avstängd idag, har inte koll på någonting. Nu fikar vi, dvs dricker te i stället för kaffe, det verkar fungera bättre för hans del.

Datorn fungerar fortfarande.

Nu har jag utlovat potatismos till middag, köttbullar ur frysen. Klockan är lite över ett. När han ville gå ut, och jag tagit fram rullatorn, skulle skorna på. Han kunde inte knyta själv idag. Och när han väl var påklädd och jackans dragkedja uppdragen – skulle han gå och kissa. Jag börjar känna att jag närmar mig gränsen för vad jag tål. Jag blir elak. Vill inte vara elak. Nu är han ute en liten stund, och då börjar Molly klättra på mig. Men hon går ner när jag säger ifrån.

Nu sitter Jan utmattad och sover i sin stol, promenaden var mycket kort. Molly sover också, huset är alldeles lugnt och rofyllt. Jag har fyllt på fröautomaterna. Idag bara tre grader (sex i solen) varmt ute. Vedspisen har äntligen tagit sig efter lite ommöblering av veden. ”Mitt hjärtas fågel” sjunger i mitt huvud – ”när du ser mig, när jag finns i dina tankar, då flyger mitt hjärtas fågel högt mot skyn”. Wiehe och Afzelius.

Löst Svd´s supersvåra sudoku. Vi har ätit kex med philadelphia-ost och ett glas vin för Jan, en DM för mig.

Två trisslotter, ingen vinst. Har eldat upp lotterna, kunde lika gärna ha slängt tre tjugor i spisen. Men det gör jag inte. Det var länge sedan jag köpte en lott, och nu lär det dröja igen.

Ska snart skala potatis, och kommer just ihåg att jag slängt potatispressen jag hade, en sån där delbar som bara föll isär. Men jag har en gammal stomp, den får duga. Det blir gott mos med den också, med smör och kanske en äggula. Och uppvärmda köttbullar som gör Molly ”galen” av längtan. Sallad och tomater, lite ost, och en glass efter.

De billiga tulpanerna från Hemköp är fortfarande fina. Glad att jag tog dem med hit.

Det börjar skymma, men det är ändå väldigt märkbart att ljuset också börjar återvända.

Corona-viruset sprids. I Kina talar presidenten/premiärministern, eller vad högsta hönset nu är, om att viruset sprids snabbt. Kaos, inga bussar tillåts lämna Peking, Hong-Kong utlyser nödläge. I Frankrike två konstaterade fall, Finland? När kommer det hit? Och vad händer då, med en sjukvård som krisar utan pandemi?

Potatis skalad. Köttbullarna är inställda i ett skåp, men Molly sniffar efter dem ändå. Hon ska få en när vi äter.

Oj, vad jag önskar att jag hade någonting som gav mig en ”passiv inkomst”, någonting som bara kom och som jag inte behövde anstränga mig för. Som kvinnorna i adeln som ”bara fick 10 000 kr” en vacker dag – från (förmodar jag, iddes inte läsa) någon förmögen adlig person som donerat medel en gång. Jag riskerar inte den sortens påfyllnad, men de nio kronor jag fick för ett par månader sedan från Svenska spel gör mig fortfarande undrande. Och lite mer än nio kronor en gång vill jag nog ha. Ena pensionssumman ökade i år med hela fem kronor i månaden, den andra med 67. Statliga pensionen ökade faktiskt med drygt 200 kr. Jag klarar mig.

Har tänt nya ljus, det är nu svart utanför fönstren.

Tror att jag handlade på Ica för sista gången idag, och tog min bonuscheck om 25 kr samtidigt. Vill inte handla där mera, vill inte tituleras ”stammis” – hela den lilla Ica-butiken bredvid biblioteket var full med glada hyllskyltar och ”stammis”-tillrop. Jag fick lov att säga till kassörskan att jag nog hade en bonuscheck att lösa in…

Det får bli Coop i fortsättningen. En gång i veckan i Sundbyberg, med bilen till Hallonbergen. Eller på nätet? Har ju inte kollat.

Dags för lite Otori-läsning före middagen. Klockan är nu sex, vi har ätit en god middag, med glass efter, för Jans del. Jag hoppar över glassen. Har gjort i ordning diskvatten, får se om han nappar. Grytorna är klara, resten ligger i diskhon..

Jag skulle vilja ha en rejäl och hårdhänt massage. Längesedan. Min kropp behöver beröring, numera får jag nöja mig med den professionella, om jag ser till att få ändan ur vagnen. Än har jag inte fått det.

Jan har gått till sängs. Jag sitter här och läser lite, FBar lite, kollar mejl (tomt). Tänker på Lena och syrran på Cypern. Nu tycker Molly att hon ska få flera köttbullar, men icke. Inte jag heller. Eldar i stället. Och släcker lampor utom i sovrum och kök, och tavelbelysningen i rummet övre Sala-tavlan av Stig Engström. För så hette han väl? Gjorde han inte, Stig Engberg. Ficklampan gav mig rätt namn…

Nu är klockan nio. Borde lägga mig jag också. Molly sover nöjd i sin bädd. Men jag vill inte. Inte för att jag har någon bättre ”sysselsättning” för mig. Vill bara inte. Så jag sitter väl här en stund till, med tända ljus och läser kanske. Eller inte.

Ser ingen måne på himlen. Bara diverse huslampor och gatdito som lyser. Det här är ingen kolsvart landsbygd, här has det koll.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Syrran mejlar att vännen på Cypern efter sin stroke fortfarande inte har kontakt med vänster sida, men kan äta och använda höger hand, pratar och fungerar. Blommor var inte att tänka på på sjukhuset, men då kanske det kan bli ljudböcker att lyssna till i stället. Så glad att ändå få höra nyheter och få en aning om hur vår vän mår. Hon har en fight framför sig, men har ändå möjligheter att klara den. Kära syster, förstår att du är trött av alla känslor, och allt du vill ge vår vän av kärlek och omtanke. Vila och möt henne igen i morgon. Tänker på er.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Inga hundbajspåsar i någon av tre butiker, nästa Molly-promenad får gå ner till hundaffären, där borde jag hitta det jag söker. Och hon tycker om att komma in där, med alla goda dofter.

Jan satt i hallen med uteskorna på när jag kom tillbaka. Men har så ont i knät att han valde att ta på tofflorna igen. Nu sover han i sin stol. Det här är inte bra.

Läste om en 95-årig österrikisk författare som skrivit en bok där anteckningar, semikolon, dikter, dagboksmeningar – allt finns. Hur hon i den skenbara oredan skapar sig själv, om och om igen. Patos och svala av Friederike Mayröcker. En mening i recensionen av Amelie Björck i Aftonbladet fastnar hos mig ”det poetiska jaget och dagboksgenrens jag är samma – varken fiktivt eller dokumentärt definierat genom handling. Det är ett skrivande jag som uppfinner sig självt genom texten och blir till just och bara där.”

Vet inte riktigt vad det betyder, eller vad jag läser in i de orden. Men de pratar med mig, kanske är det igenkänning, att jag när jag skriver gör ungefär detsamma (inga likheter i övrigt). Uppfinner mig själv, just här och nu, varje ögonblick. Särdeles poetiskt är det nog inte, men dagboksaktigt. Och inte fiktivt. Inte dokumenterat genom handling – vad betyder det? Förstår jag nog inte. Jag dokumenterar ju mina handlingar, det jag gör genom att berätta om det. Är det samma sak eller något annat? Jäklar vad knepigt det blev. Mitt förstånd kommer till korta. Ungefär som en ingresskrivare apropå börstips skrev (också idag, möjligen i samma Aftonblad): XX gör sig ann bla bla börsbla bla – i stället för att skriva att XX tar sig an… Trist med människor på tidning som inte klarar av språket.

Tråkigt att Jan inte kom ut idag, det var skönt ute.

Tog ur en hörapparat, för att slippa höra det som antingen är trafikbuller eller vatten i elementet bakom mig. Nu är det väldigt tyst. Jag bara tuggar. En stunds läsning kanske, tredje delen av Sagan om klanen Otori.

Men jag har ingen ro, småplottrar och plockar, slänger ett blomblad som äntligen ramlat av julstjärnan som stått sedan ett par veckor före jul och försummats vad gäller vattning. Den ser likadan ut, minus ett blad nyss. Otrevligt, men jag kan inte med att slänga hela blomman heller. Någon sorts liv är det ju i den. Som i oss, vi två gamlingar som sitter här bredvid varandra. Den ena lite längre bort än den andra. Jan och jag, igen, efter många år isär. Nu isär på ett annat sätt än då.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vad är det som gör att jag ofta kommer på att jag ska tvätta glasögonen, när jag just smort in händerna? Det finns säkert någon ”lag” som förklarar detta, Murphy´s law till exempel, vad säger den? Har jag glömt om jag någonsin vetat.

Googlar och lär mig att ”om något kan gå snett, så gör det det”. Vet inte om det är direkt användbart i det här sammanhanget. Han, Murphy, måste ha varit en obotlig pessimist. Kan inte låta bli att kolla, han var tydligen ingenjör och uttalandet hade först enbart med tekniska lösningar att göra, något med slädar på 40-talet.

Mera vardaglig spridning anger exempel som att det enbart regnar när man glömt sitt paraply, eller att den kö man väljer i butiken oftast är den långsammaste. Så att, om jag smörjer in händerna är det klart att jag därmed måste tvätta glasögonen (och därmed ”förlora” handinsmörjningen). Tja, kanske är det så.

På väg in till möte i Norrtälje – rejäl punka som inte blev bättre av att jag var tvungen att köra med trasigt däck tills jag kunde stanna efter vägen… När jag så ska ringa efter ”någon” (bärgare eller så) inser jag att telefonen ligger kvar hemma. Så, jag sätter på varningsblinket och bara står och ser dum ut.

En assistancekårenbil kör åt andra hållet, jag vinkar, men de fortsätter. Efter ett par minuter kommer bilen tillbaka och stannar bakom mig. Två killar säger i mun på varandra ”vi såg att du har problem, vi är visserligen på väg på ett uppdrag, men…”.

Snabbt backar den ena in min halta bil på en liten väg, snabbt halar de fram allt som behövs för att byta däck – och jag inser att jag ju har ett nytt däck i skuffen. Det tog 10 minuter – så kunde jag ge dem varsin kram och åka till mitt möte, kom dit med en minut till godo.

Tack vad ni nu heter, vi presenterade oss inte – men jag är innerligt tacksam och glad över hjälpsamheten.

Efter ett bra möte gick jag in på biblioteket – och där formligen lyser min bok från karusellen med nya faktaböcker!

I morgon blir det två nya däck fram.

”Tröstekvist” är ett nytt ord skapat av en vän (Ulla Björneberg, tack)  i norr, ett vackert ord, för mig fyllt av mening. Lärkträd har många sådana tröstekvistar, både vintertid när de står där ruggiga och stripiga, och på sommaren när de är odisciplinerat gröna för att på hösten bli otroligt vackert orangefärgade, ungefär som hennafärgat grått hår (har provat en gång när mitt hår blivit grått, gör inte om det). Hade rött hennahår i flera år, och gillade det. Jag var stursk nog då, är det inte längre. Inte på samma sätt.

Önskar ibland att jag vågade vara som de där fantastiska gamla tanterna med orange hår och stooora brillor, som klär sig som de vill och som tycks ha ekonomi att skaffa sig alltihop. Borde leta på dem på nätet och glädjas åt deras livslust. Trots att de är gamla, som jag. Livslusten tar inte slut, om man är lyckligt lottad. Min har återkommit, den var mycket svag ett antal år när jag spelmissbrukade. Viktigt att påpeka, den tog inte slut, inte ens då. Att avsluta livet var aldrig ett alternativ. Tyvärr är det den enda möjligheten för många spelmissbrukare, och kräver ett aktivt ställningstagande. En narkoman kan ”råka ut för” en överdos, en alkoholist kan dricka ihjäl sig även om det tar några år. En spelmissbrukare måste bestämma sig – leva eller dö.

Har inte skrivit om eller tänkt på spelberoende på länge. Vill inte bara vara den spelberoende människan. Naturligtvis har det triggats igång av morgondagens möte. Hoppas vi kan ge varandra någonting.

Har just sett på ett danskt program om en demens pappa och familjen. Sista dagen, så bra. Så är det. Alla gör vad de kan, ingen kan göra någonting egentligen, mer än att se till de lekamliga behoven. När jag slutar titta frågar Jan ”var bor du egentligen?”. Så är vi där igen. Jag kommer aldrig att förstå hur och varför detta händer? Uppfattar han att jag ser på ett teveprogram som gör mig ledsen? Och hur får han ihop det med sin fråga om var jag bor? Jag talar om att jag har mitt rum innanför köket och han sitt vid sidan av – han säger ”okej, vet inte riktigt”… Och jag vet inte heller riktigt. Men det danska programmet var bra. ”Pappa. är du där.” Svar nej.

Photo by Public Domain Pictures on Pexels.com

Tisdag 14 januari, nästan fem grader varmt och mycket kraftig blåst, nu dessutom regn.

Jan promenerar inomhus idag. Han går inte frivilligt, jag tjatar upp honom. Helst skulle han sitta och halvsova i sin stol hela dagen. Nu hör jag sovrumsdörren stängas, antagligen går han in och sätter sig på en stol därinne en stund. Jag sitter kvar där jag är, men jag är rädd att han inom en alltför kort tid inte kommer att kunna gå alls. Hans första stroke för åtta år sedan skadade framför allt ena benet, och den eskalerande demensen gör ingenting bättre.

I morgon ska jag träffa en kvinna som är spelberoende. Hon hittade min sida på Facebook, och vill läsa min bok. Hon har stängt av sig via spelpaus.se – men det finns alltför många casinon som inte har licens i Sverige och där man ändå kan spela. Hon skäms, som jag gjorde. Att vara spelberoende är att ha en skamlig sjukdom, som ingen pratar om. Ändå är vi många, alltför många.

Idag är himlen grå.

Har tagit fram någon sorts gryta ur frysen, plus ris som jag tänker steka, med ett ägg i. Min lust att laga mat är helt försvunnen. Hoppas lite kommer igen så småningom. Jag blev väldigt glad när syrran ringde och berättade att hon fått prata lite med vännen som fick en stroke häromdagen. Men min första känsla, när jag såg att det var min syster som ringde, var rädsla. Vad skulle hon berätta? Rädslan försvann, men något sitter kvar. Kanske påminnelsen om hur skört livet är, för oss alla. En kunskap vi tror oss ha, men som ändå överraskar oss när något händer.

Jag tänder alla lampor och snart ljusen också. Ljus behövs idag. Fröautomaterna är tomma, men det är ingen idé att fylla på när vinden är så stark som den är nu. Fåglarna får leta på marken, som mössen.

Gör mig en Dry Martini, och lägger i ett par syltlökar, för att ta bort smaken av vermouthen (italienska Martini, extra dry). Fungerar just inte. Men det blir ingen Marezzo förrän i Sundbyberg. Får köpa på mig några flaskor.

Jan sitter igen i sin stol, med fläkten på framför sig och filt över knäna. Han är fr

Photo by Nashua Volquez on Pexels.com

usen av sig numera. Med dagens vind blir det inte riktigt varmt i köket hur vi än eldar. Hemma i lägenheten vill han helst ha runt 25 grader, jag våndas. Mår definitivt bättre av den lägre innetemperaturen här.

Antar att eventuella läsare ville veta ovanstående.

Zetas salami Milano smakar bra idag, enligt Jan. Igår gjorde den det inte. Några skivor och ett glas av hans alkoholfria rosé (Periquita) är eftermiddagsmellanmål för hans del.

”Tröstekvist” är ett nytt ord skapat av en vän i norr, ett vackert ord, för mig fyllt av mening. Lärkträd har många sådana tröstekvistar, både vintertid när de står där ruggiga och stripiga, och på sommaren när de är odisciplinerat gröna för att på hösten bli otroligt vackert orangefärgade, ungefär som hennafärgat grått hår (har provat en gång när mitt hår blivit grått, gör inte om det). Hade rött hennahår i flera år, och gillade det. Jag var stursk nog då, är det inte längre. Inte på samma sätt.

Önskar ibland att jag vågade vara som de där fantastiska gamla tanterna med orange hår och stooora brillor, som klär sig som de vill och som tycks ha ekonomi att skaffa sig alltihop. Borde leta på dem på nätet och glädjas åt deras livslust. Trots att de är gamla, som jag. Livslusten tar inte slut, om man är lyckligt lottad. Min har återkommit, den var mycket svag ett antal år när jag spelmissbrukade. Viktigt att påpeka, den tog inte slut, inte ens då. Att avsluta livet var aldrig ett alternativ. Tyvärr är det den enda möjligheten för många spelmissbrukare, och kräver ett aktivt ställningstagande. En narkoman kan ”råka ut för” en överdos, en alkoholist kan dricka ihjäl sig även om det tar några år. En spelmissbrukare måste bestämma sig – leva eller dö.

Har inte skrivit om eller tänkt på spelberoende på länge. Vill inte bara vara den spelberoende människan. Naturligtvis har det triggats igång av morgondagens möte. Hoppas vi kan ge varandra någonting.

Hon tittade på den stora kassen med plastförpackningar, tomglas och tidningar. Den glömde hon ta med när hon åkte in och handlade tidigare idag. Hon glömmer ofta något, numera. Ibland gör det henne orolig, för det mesta lyckas hon ignorera sin oro. Och hon hittar faktiskt de namn hon nyss inte kom ihåg, efter en stund. De kommer lättare om hon inte försöker minnas.

Kanske minskar också oron för egen del genom att hon kan jämföra sitt minne med före detta makens. Han minns sådant som är långt tillbaka i tiden, men inte det som hände nyss. Hon är tvärtom. På ett märkligt sätt kanske de kompenserar varandras tillkortakommanden. Det gör tyvärr inte att allt fungerar som det ska.

Numera har hon tagit över alla hushållsbestyr, utom disken efter frukost och middag. Ibland torkar han också det han diskat. Hon handlar, lagar mat, städar, doserar medicin i dosetten, tvättar – och sköter allt annat också. Han litar på att hon klarar det. Och än gör hon det, men hon börjar svikta. Hur länge till? Och vad ska hända för att hon inte ska orka längre?

För någon vecka sedan orkade han inte fram till hissen efter att ha gått från frisören. Han satte sig innanför gårdsporten. Hon fick inte upp honom, en granne och hon försökte. De orkade inte. När en annan granne också kom, lyckades de få honom att stå och hålla i sig i räcket i hissen, och åka upp till lägenheten. Grannen fiskade upp nycklarna ur hans ficka och låste upp, hon hämtade en stol som han kunde sitta i och hämta sig. Det gick. Men hon vill inte uppleva det igen.

En kort promenad idag här ute där hon bor gick bra.

Hon som ännu är jag.

Jag läste en bok ”Hon som var jag” om en Alzheimersjuk kvinna (författare Wendy Mitchell). En mycket bra bok om en skrämmande förändring av en kvinnas liv, och alla hennes sätt att hantera att annat liv, ett hon inte visste något om. Hon verkade stark. Kanske är hon det ännu.

Före detta maken är inte stark på det sättet. Kanske väntar han bara på att alltihop ska ta slut, att hans förmåga att förstå och minnas ska försvinna helt, så att han enbart behöver äta, dricka, kissa, skita, sova, vakna. Och så samma sak igen. Tills det inte heller behövs längre. Jag vet inte. När jag frågar om han är orolig för något, svarar han ofelbart ”nej”. Oavsett hur orolig jag tycker mig se att han är. Numera slipper han den sk dagvården, som enbart gjorde att han sov dåligt natten innan, och blev störd när inte hämtningen fungerade, trots att han satt där färdigklädd och väntade.

Jag är inte han, han är inte jag. Viktigt att jag kommer ihåg det, han vet nog.

Nu är han på toaletten och kissar. Vår överenskommelse nu är att han inte ska försöka torka upp det som kommer bredvid. Det ska jag göra, eftersom jag ändå får torka efter honom. Att sprida ut kisset över golvet med toalettpapper fungerar inte. Trots att vi är överens blir jag less. Och tvättar hans ytterbrallor igen, ibland två-tre par per dag. Tacksam för tvättmaskinen, när den inte fanns, tvättades det inte. Vad de måste ha luktat illa, alla gubbar med kissproblem – och kvinnor med för den delen.

Photo by iOnix on Pexels.com

Inte än, men snart. Jag har torkat toagolvet igen…

Vi gick till frisören och det fungerade, vi klipptes och gick hemåt. Väl inne på gården började Jans ben svikta, de vek sig nästan, men han kom innanför porten. Där satte han sig ner. Jag lyckades få honom uppför de få trappstegen, och så vek sig benen igen. Nuorkade jag inte, och inte han heller. Först en granne, och sedan en till och jag – lyckades få in honom i hissen. Och in genom ytterdörren, där jag dragit fram hallstolen så att han kunde dimpa ner i den.

Tackade grannen, vek ihop rullatorn och lyfte in den. Jan satt i stolen i hallen en bra stund, till slut kom han upp så att han kunde vackla med rullatorn in i vardagsrummet. Jag hämtade kontorsstolen som är på hjul och han lyckades sätta sig i den. Därmed kunde jag rulla in honom i rummet, flytta på bordet och skuffa teven en bit bort. Nu sitter han där, äter lite salami och dricker en klunk av sitt alkoholfria vin.

Är det dags nu, för flytt? Som hans mamma fick lov att flytta, när det inte gick hemma längre, ens med hemtjänst. Eller kan det fungera med mera hemtjänst, och mig på nätterna? Plus larmet. Vet inte just nu, ”det är svårt att sia om” sa han själv nyss. Men han oroar sig. Förstås.

För en stund sedan kom den där frågan igen, ”var bor du?”. Då frågade jag honom om han inte visste vem jag är. Han svarar ”brorsan”, men backar direkt och försöker förklara att han ser flera, fast han vet att det inte är så. En stund senare undrar jag om han vet vad jag heter. ”Anders?” – ”Erik?” När jag säger Margareta, ser han inte särskilt förstående ut, men försöker säga något som låter som ”före detta”. Jag säger ingenting.

3 januari – är han som vanligt igen, går knackigt, men går. Och vet vem jag är. Gårdagen var för påfrestande, med dålig sömn inför den sk dagvården, buss som inte kom och dagvård som därmed ställdes in, plus alltför ansträngande promenad. Nästa frisörbesök får ske per bil.

Photo by Engin Akyurt on Pexels.com

En författare av romaner och poet därtill har skrivit en bok som heter Omsorg, själv heter han någonting Brun. Den boken vill jag läsa, hans språk sägs vara fantastiskt.  ”Vad är omsorg” är en fråga som jag också funderar över. När blir omsorgen något annat, och vad upplever den som blir ”omsorgad”. När är omsorgen ägnad att ta hand om den som inte behöver omsorgen, i stället för den som behöver den? Jag vet ju när min omsorg går över i irritation och hårda nypor. Jävlar, så lätt det är att låta fingrarna säga det munnen inte förmår. När jag måste dra upp Jans byxor till exempel, eller vända rätt det han vänt ut-och-in. När han kommer med en blöja i händerna och vill att jag ska hjälpa honom att sätta fram fram och bak bak. En dag kanske jag själv får möta någons omsorg. Hoppas jag förmår ta emot det som ges.

Min respekt för de som har omsorg som yrke växer för var dag. Vi är beroende av att de orkar, och ändå har de låga löner och jobb som sliter på både kropp och psyke. Hur kan det fortfarande vara så? Idag tycks  politiker av alla nyanser enbart se till snabb tillväxt och snabba vinster – att sälja ut Arbetsförmedlingen stoppades, åtminstone tillfälligt. Jag kan inte låta bli att tycka att det vore bättre om ”man” (politiker) kunde komma överens om att backa när det gäller att sälja ut sjukvård och omsorg, skolor och annat som hör hemma i en fungerande infrastruktur.

Så plockar jag bland ljusen och byter ut, går och kollar vad Jan gör i sitt sovrum. Han sitter på sängkanten och tittar på sin nyckelknippa. Och behöver försäkran om att den nya nyckeln med gul rund blupp på, går till porten i Sundbyberg. Den är ny och därmed ovan. Och den vanliga dörrnyckeln med blå märkning går till hans ytterdörr på två trappor. Han har redan börjat oroa sig för att han ska till Ekbacken igen på torsdag… Önskar att mina försäkringar kunde ta bort hans oro. Lite gör de kanske det. Bra ändå att han frågar, eller svarar när jag frågar vad han funderar på. Än fungerar vi något så när ihop.

Så, vi har ätit god laxpaj, jag bad Jan påminna mig om att ljusen snart skulle vara utbrunna. När han gör precis det, påminner – men inte blåser ut dem, morrar jag . Blir så less på att hela tiden göra det som ska göras, om det än är så sketna saker som att blåsa ut ljus. Nu är det gjort, disken är avsköljd, jag gör inget mera. Har lagt in ett vedträ i spisen, kanske det tar sig. Annars får jag göra mera. Det sprakar, så det går nog bra.

Jag inser att jag vill ha uppskattning, för maten jag lagar och för annat. Får det enbart genom att Jan oftast äter det som serveras. Sällan lovord, vill ha lovord. Massor. Klockan är bara halv sex, och vi har redan ätit middag. Det är långt till Rapport.

Jonas Brun heter författaren till Omsorg.

Klockan är strax sju, jag har sett på Unga kvinnor på SVTplay och gillade filmen. Jan har diskat. Vi lyckades inte få något ljud till Rapport-sändningen, ”tekniska problem, försök igen senare”.

Har larmat på FB om vedbehov, fått flera svar – får se om något fungerar. FB är fantastiskt på många sätt, så tacksam för vänner som talar om vad de vet om det jag frågar om. Väntar på svar från en vedförsäljare. Har två i reserv.

Nyårsafton 31 december 2019. Snart är det här året slut. Det har varit omvälvande på många sätt. Ids inte göra någon heltäckande summering, bara noterar att min bok har kommit ut och nu finns på 62 bibliotek, jag har tyckt om att fotograferas, och jag har gillat att gå till tandläkaren (även om det förstås varit för dyrt). Idag har jag till och med plockat i ordning alla papper för att göra deklaration och bokslut för mitt företag. Jans sjukdom har varit ett stort och så gott som dagligt inslag under året. Några få dagar har jag varit annanstans, och då även han, hos sonen.

Solen lyser och himlen är så blå, vinden kraftig även idag, och det är drygt 5 grader varmt. Galet vinterväder som är normalt enligt experter i kvällstidningarna.