beskrivarblogg

Torsdag, fick sova lite ovanligt länge idag eftersom Molly är hos sin ”riktiga” matte över helgen. Strålande sol, men ännu ingen promenad. I eftermiddag till äldste sonen med före detta maken som stannar där tills jag är tillbaka på söndag.

Nu laddar jag den powerbank jag insåg låg urladdad på skrivbordet, den kanske kan vara bra att ha med på Bokmässan. Parallellt försöker jag förgäves begripa mig på Instagram. Och min författarsida på Facebook…

Har köpt nytt batteri till min klocka, och fått manikyr av thailändsk kvinna på salong i Sundbyberg, det gick bra utan förbeställning. Bara ”vanlig” manikyr, inga långa naglar. Skönt var det hur som helst. Och sålt ännu en bok, som jag skickar senare idag.

Försöker kolla tidtabeller för pendel respektive T-bana i morgon bitti – omöjligt… Tror det går en T-bana strax efter 5, får se till att vara där i tid. Tidig morgon, men då kan jag fika på Centralen i stället för hemma.

Har nu packat ihop det mannen behöver hos sonen, och skickat ut mannen på en kort promenad. Tror mig ha koll på vad jag själv kan behöva ha med mig, saknas något är det så. Jag har i alla fall ovanligt prydliga naglar, och håret tvättar jag i kväll. Den lilla make-up jag kan tänkas göra får ske på tåget, handlar om lite mascara till mina nästan icke-existerande ögonfransar, och lite kamouflage på min röda näsa. En aning ögonbryn, läppstift använder jag aldrig.

Brukar skryta med att jag inte använder klocka heller, så varför fixade jag äntligen ett nytt batteri idag? Förmodligen för att jag trots allt är lite resovan numera, och inte lika säker som förr på att jag vaknar i tid. Telefonen får väl hjälpa till att väcka mig, om jag hör den. Å andra sidan brukar jag ju vakna vid halv fyra varje natt, utan att jag ska åka någonstans.

Inträdesbiljetterna till mässan ligger redan i rullväskans ficka. Datorn ska med, hur tung den än är. Dags att köpa en lättare laptop…

Nu har jag navigerat och hittat tidtabell för t-banan i morgon bitti (så jäkla krångligt) – men 05.19 bör vara lämpligt tåg.

Paret Caroline och Leffe Grimwalker inspirerar mig. Får mig att önska att jag också hade en partner som jag kunde prata om allt med. Att vi kunde förmera varandra, inspirera och skriva så att datornerna glödde. Något som många ville läsa, något som gav oss både inkomster och frihet. De jobbar hårt, det inser jag – men jag tror att de också har roligt, ofta.

Vad skulle jag göra med friheten? Resa, vara annanstans utan krav på att jag skulle fixa saker och ting, jag skulle kunna betala för att slippa, bo i lagom varmt klimat och i bra miljö. Bra för fortsatt skrivande.

Kanske måste det vara så att man hittar en skrivpartner som också är den man lever mesta tiden med. Någon man älskar och därför har totalt förtroende för, total tillit utan rädslor. Jag blir alltför ofta rädd att inte duga, inte vara tillräckligt bra, vad det än gäller. Självkänsla och självförtroende är inte på topp. Det tar sig, det blir bättre eller större eller vad det nu är det blir – men det tar tid och jag har ont om tid. Jag börjar förstå att jag faktiskt har bråttom.

Om man som jag debuterar vid 77 års ålder har man bråttom. Då går det inte att som jag gör nu sitta och vänta på att något/någon ska hända. Då måste jag göra det själv, skapa det jag vill, göra det jag tror att jag behöver göra. Det jag nästan inte törs göra, det jag inte vågar skriva.

Vad vore farligt? Att någon säger att jag inte kan skriva, inte vet något om det jag berättar, att jag ljuger och fabulerar? Inte farligt, om någon begåvar mig med fantasi att fabulera blir jag bara glad. Och det jag berättar är alltid min historia, min berättelse, min sanning. Den må sedan skilja sig hur mycket som helst från andras. Det gör nämligen ofta den egna sanningen.

Jag tänker på minnen som ett exempel. Vad är ett minne? Något jag faktiskt kommer ihåg, eller något någon har berättat för mig som jag därefter minns? Kan nog vara både det ena och det andra. Objektiva minnen är inte så vanliga, var och en av oss skapar sina egna minnen, de minnen vi behöver för att fortsätta våra liv. Ibland är minnena hjälpsamma, ibland inte. Ibland vårdar vi minnen vi kanske hellre skulle glömma. Av skäl som mår bra av att skärskådas.

Jag minns/vet att det här är morfars bror Johan i unga år, alldeles i början av förra seklet.

En man eller många böcker? Det ena i stället för det andra, eller både ock, utan krav på att avstå från någotdera? Inte alldeles enkelt. Agnes kan inte tänka sig ett liv utan läsande. Hon lever just nu ett liv utan man, och överlever. Ovilligt.

Klockan är bara kvart i sju, middagen är aväten och disken diskad. Riktigt ännu behöver inte Molly gå ut. Mannen kollar utetemperaturen, runt åtta grader. Han hör sällan det jag säger första gången, det mesta behöver upprepas åtminstone en gång till. Det verkar som om min röst bullrar eller skrapar i hans hörapparat… Jag har inte ändrat mitt sätt att prata. Ännu en sak som blir onödigt jobbig. Jag behöver ha ledigt.

Yngste sonen har också snart läst ut min bok. Han orkade läsa alltihop, utom det lilla jag skrev om hans bror. Det behövde han bevara sig ifrån, och jag är glad att han vet vad han vill och inte vill. I morgon kommer han förbi en vända, han är ledig onsdagar. Kanske går han ut med Molly, medan jag klarar av några ärenden. Älskar våra söner.

Innan vi for från landet tog vi in alla pelargoner. De största fick planteras om för att alls kunna flyttas. Nu står de på det tunga utebordet som också fick komma in i värmen, framför fönstret. Vattnade innan vi åkte, hoppas de inte dör av värmen. Drog ner fläkten till 16 grader. Natten innan vi tog in blommorna var det bara två grader varmt. Det fick fart på oss. Vi får se vilka blommor som överlever att övervintra inomhus. I år tänker jag inte förvara några i källaren som i fjol, de som fanns där dog allihop. Den som stod i köksfönstret, oregelbundet omhändertagen, överlevde och har blommat generöst hela sommaren. Framöver får blommorna flyttas från landet hem till mitt. Där kommer jag förhoppningsvis att vara oftare än på landet under vintern.

Persilja och gräslök står kvar ute, nära husväggen.

I veckan efter Bokmässan kommer jag hem till mitt, bilen ska in på verkstad i Norrtälje. Då ska jag leverera Bokbörsen-beställningar, och göra sådant som behöver göras. Sonen är med sin pappa och Molly i Sundbyberg, så jag får skynda mig tillbaka när bilen väl är servad.

Kanske blir jag sittande några timmar på biblioteket och skriver, medan jag väntar på bilen. Kanske knallar jag bara runt, utan att behöva göra något särskilt. Skönt.

Just nu väntar mannen på att Rapport ska börja. Och Molly börjar röra på sig, hon vill snart att vi ska gå ut.

Photo by Pixabay on Pexels.com

A dreamcatcher is never wrong…

Agnes ler lite när hon ser att den första som gillat hennes text ”Agnes vill ha en man”, är hennes svägerska… Eller före detta, om det nu är så det blir efter en skilsmässa.

Längtan efter manligt sällskap överskuggar inte allt annat. Just nu skulle Agnes hellre än något annat vilja vara hemma hos sig, ensam. Röja i skrubben, samla ihop sådant som kan slängas eller skänkas bort, få bättre ordning i bokhyllorna, skaffa flera bokhyllor. Hon skulle vilja gå igenom kläder och tala om för sig att ”det där har du inte använt på länge, det behöver du inte behålla”. Och så befriad göra sig av med vad det nu är.

Lite av den där befrielsen kände hon faktiskt när hon häromsistens slängde sin länge älskade hellånga röda stretchiga klänning. En av syrrorna sydde den och Agnes har nyttjat den väl. Så till den grad att den blev farlig, stretchen försvann i alla tvättar och hon höll på att snubbla på en alltför lång klänningsfåll. Den åkte i soptunnan, liksom ett gammalt skärp med ett jack i lädret, ut.

Varför inte förrän nu? Det kan hon inte svara på, men hon vet att hon kanske också har lite av det som mannen hennes hade i övermått, ”det kan vara bra att ha”. Hon slapp städa efter honom, men någon ska också slippa städa allt efter henne. Något kan hon redan nu skicka vidare.

Klockan är halv fem, Molly sover nöjd bredvid Agnes stol. Mannen blundar också, i soffan. Hon har gjort sås med majonnäs, gräddfil och hackat ägg, en aning senap och dill, till torskryggen som ska kokas lätt i vin och fiskbuljong. Små gotländska potatisar till. Och St Agur därefter, åtminstone för mannen i hushållet. Hon dricker ett glas vin till, och han ett glas alkoholfritt rosévin. Molly får ett par tärningar torkad blodpudding till sitt torrfoder.

Photo by R Khalil on Pexels.com

Agnes vill ha en man. ”Vill ha” låter som om det handlar om något man leker med en stund, och sedan tröttnar på. Det är inte det hon vill. Hon vill möta en frisk och kärleksfull man, som kan och vill smeka och älska och älska med en kvinna. Även om han är lika gammal som Agnes. Hon vill bli ompysslad och uppassad, vill att någon lagar god mat åt henne, öppnar ostron och häller upp vin. Kallt och torrt. Överraskar henne, inte med dyrbara presenter, men med närvaro och glad lekfullhet. Inte någon sambo. Inget äktenskap. Samvaro, samtal, möten när båda så vill.

Här inser hon att hon beskriver mannen sin, och han är död sedan drygt tre år. Han fattas.

Ska det vara så tills hon inte längre vill ha någon man?

Hon lär få veta om hon lever länge nog. När hon var ung/yngre trodde hon sig veta det mesta som behövde vetas. Numera vet hon att hon just inte vet någonting. De där livserfarenheterna som sägs göra en klok på äldre dar, de har säkert påverkat henne. Men om hon blivit klokare är tveksamt. Möjligen en aning mindre dömande, ibland inte lika snabb som förr att ha en uppfattning och hävda den.

Förr trodde hon sig också veta hur det går till när någon sorts attraktion blir ömsesidig. Det signalsystemet har gått i stå, eller helt försvunnit. Hon vet inte hur man gör idag. Nätdejting är ingenting för henne, det vet hon utan att ha någon som helst egen erfarenhet av det. Där hon bor på landet utanför Norrtälje finns inga tänkbara män. Och i stan har hon händerna fulla av sin före detta man, som numera blir allt tröttare och allt mera dement efter alltför många hjärninfarkter. Molly (hund) kräver också tid och uppmärksamhet. Hundpromenerande sägs ibland kunna leda till närmare bekantskaper, men hittills har hon inte pratat med mer än någon enstaka man med hund, korta intetsägande samtal.

Så hur gör man? En första förutsättning är förmodligen att se till att befinna sig där män också finns, äldre friska män. Hon är inte ute efter någon ”toyboy” (vad nu det är). Tänker inte åka till Nigeria och ”köpa” en man. Eller ragga på krogen – hon varken vet hur det går till eller har råd med så många krogbesök som troligen skulle krävas. Hennes fråga förbli obesvarad.

Kontaktförsöken på Facebook bortser hon ifrån, det är mest amerikanska ex-militärer och annat lurt.  Dem vill hon inte ha att göra med.

Hon får nog fortsätta att skriva, sätta ord på det liv hon lever vartefter hon lever det. Inte något himlastormande spännande eller vanvettigt nyskapande. Hon lovar dock att inte skriva en bok med titel som innehåller orden ”den lilla bokhandeln” eller liknande. I och för sig är bokhandlar fina, hon minns just nu Törnqvists bokhandel i Avesta, och Manne och hans tax som hon glömt namnet på. Och hon minns biblioteket när det låg ovanför Karlbergsparken. Där tillbringade hon många timmar saligt läsande allt möjligt. Därhemma fanns Lo-Johansson och Harry Macfie, så småningom också Sally Salminens Katrina, och därtill diverse bokförsäljarband av tveksam litterär kvalitet. Några dyra uppslagsverk, köpta på mödosam avbetalning för att vi döttrar skulle använda dem… Vi bläddrade kanske någon gång, men inte var det de böckerna hon läste – och hon tror inte hennes systrar gjorde det heller.

Det kanske helt enkelt är så att det är lättare att ägna tid och lust åt böcker, och glömma män? När hon för länge sedan sade något om att hon ville ha ett roligare sexliv, fick hon av den några år äldre kvinnliga vännen svaret ”det där går över”. Det gör det kanske, men där är inte Agnes ännu. Hon vill faktiskt inte att det ska gå över. Hon vet att sex är annorlunda när båda parter är gamla. Hon vet också att sensualism och sexuell glädje fortfarande finns, fast i annan form än när de var yngre. Just nu saknas detta.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Tisdag, grå men inte så kall. Morgonpromenad med Molly vid halv sju. Tvättmaskiner igång nere i tvättstugan, ska gå och kolla om de är klara. Nu. Härligt med tvättstuga i separat hus på gården, ingen blir störd om man som jag sätter igång maskinerna lite för tidigt.

Någon i en blogg var taggad inför Bokmässan, men hade ändå inte kollat vilka seminarier hen skulle gå på. Har inte heller kollat seminarieutbudet, och vet inte om jag är taggad, har mest bestyr med att få till det som ska ordnas i förväg. Molly hämtas onsdag eftermiddag, mannen och jag åker till äldsta sonen torsdag, jag retur Sundbyberg för att plocka ihop det jag ska ha med/på mig fredag morgon. Paraply ska med till exempel, ryggsäcken har jag kvar därhemma och där stannar den därmed. Hade nog varit bra annars. Tåget går strax efter sex…

Börjar redan bli trött på alla blänkare på Facebook om just Bokmässan. Men jag har skrivit upp några monternummer, några vill jag besöka (om jag hittar). Kollar väder i Göteborg till fredag-lördag, regn och 12-13 grader…

Lång promenad (runt Lötsjön) med Molly, skönt att känna att kroppen fungerar. Nu är mannen ute och går, han också – eller sitter på en bänk i kvarteret lite längre bort. Han kom just in.

Har hårdkokat ägg till likaså kokt torsk till middagen. Potatis till och ost efter. Och så har jag pillat bort en irriterande etikett i nacken på en gammal T-tröja, varför den där lappen börjat vara i vägen just nu begriper jag inte. Nu är den borta, utan att jag klippte sönder tröjan.

Min svåger fick min bok igår och läste ut den igår kväll. Han gillade den, det gladde mig. Framför allt blev jag glad över att han brydde sig om att ringa och berätta vad han tyckte.

Måndag – vi åker in till Sundbyberg, bär upp allt som ska upp och jag letar därefter parkeringsplats. Hittar en borta vid sopcontainrarna. Kliver ur bilen och får ett yrselanfall så att jag håller på att ramla i backen. Tar mig tillbaka till bilen och sitter en stund med huvudet så lågt jag kan. Tacksam att jag inte blev yr medan jag körde. Vacklar hem efter en stund, fortfarande yr, men inte svimfärdig. Nu tror jag inte att jag är yr längre. Läskigt.

Har varit ut med Molly, gått försiktigt och det fungerade. Känner mig fortfarande ”disig”. Har inte ont någonstans. Dricker vatten, nu kaffe med en smörgås och ett par skorpor. Tvättstuga i morgon bitti, enbart soppa till middag i kväll. Ostmacka eller leverpastejdito för den som så vill. Hoppas jag kan köra bil på torsdag…

Molly hämtas antagligen på onsdag eftermiddag, retur söndag.

Löser sudoku och det fungerade med SvD, men DNs klarade jag inte, ännu.

Förmodligen handlar min yrsel om stress, hoppas att det är så. Då kan jag kanske kontrollera mig bättre, slappna av och andas, röra mig lite försiktigt.

Yngste sonen ringer, är ”gladast i hela världen, åtminstone just nu”. Berättar att hans vän läst min bok (före honom) och tyckt om den, den bästa hon läst någon gång – och dessutom kunnat berätta att jag är skuldfri om ett år. Då blir den här kärleksfulle sonen ”gladast i hela världen”. Han nästan gråter när vi pratar med varandra, han har varit bekymrad. Mer än jag kanske förstått. Nu kanske han kan släppa sin oro…

Har varit ute med Molly igen, och det gick bra. Yrseln håller sig borta. Thai-soppa till middag. Och nytt batteri i hans hörapparat, mina bytte jag i morse.

Photo by mohamed Abdelgaffar on Pexels.com

Agnes säger åt före detta maken att sitta ner och kissa. Han gör det ibland, men glömmer oftast. Och när han glömmer, hamnar en del bredvid toaletten. Hon torkar, igen. Och tvättar kalsonger, igen. Och tappar tålamodet igen, vilket gör både honom och henne själv illa.

Han kan ju inte hjälpa att han inte fungerar som han vill och som han gjort. Hon vet det, men klarar inte alltid av att balansera vetskapen med ett ganska nött tålamod. Det blir inget gott liv av detta, varken för honom eller henne. Men vad skulle vara bättre?

Ingen av dem vet – men när hösten kommer på allvar behöver de ta reda på mera om vad som finns av demensvård i Sundbyberg. Hon vet inte hur orolig han är för att hon ska tröttna, och hon försöker säga att hon finns hos honom så länge det behövs. Kanske gör hon det, kanske orkar hon inte. Idag är hon här. Och hon vet att hon bara är en av många anhöriga som tar hand om de sina. Trots att hon inte ens är anhörig längre, bara frånskild före detta hustru. Med ett ledset hjärta.

Hon är glad åt den lilla promenad han fortfarande tar mest varje dag, även om det är hon som får se till att det blir av. Det är enklare att sitta kvar i soffan, än att ta på uteskor och gå ut. Själv har hon Molly som ser till att hon kommer utanför dörren, och diverse ärenden och inköp att ta hand om. När hon gick uppför backen till huset där han bor insåg hon att det var fjärde gången idag. Bra och nödvändig motion, ibland med matkassar i händerna, ibland med ”dramaten” om hon varit klok nog att ta den med.

Hon inser också att hon håller på som hon gjorde för länge sedan, när de tre sönerna var små. När det skulle packas och handlas och åkas till landet snart sagt varje helg, året om, ofta med kompisar. Ingen hund då, men katt som ofelbart kräktes på samma ställe längs vägen, varje gång. Felix. En av flera katter i hennes och familjens liv.

I början fanns inte vatten i huset, ingen mulltoa heller, men en äcklig hink med någon kemikalie i. Ett ok som tog två hinkar vatten, och pump nedanför backen vid vägen. Ingen tvättmaskin. Frys som ärvts från mormor och forslats från Avesta till Djurö – hur gick det till? Vem forslade? Det har hon glömt.

Nu packar hon och försöker komma ihåg allt som ska hit eller därifrån. Numera är det hon som kör, då var det han. Numera är sällan något ”barn” med, ibland yngste sonen som nyss fyllde femtio. Och ibland äldste sonen och hans familj, men de tar sig dit och därifrån på egen hand. Flera liv har passerat genom åren, en son är död och fattas oss alla. En älskad man är också död, han fattas mig. Och en annan älskad man, sönernas pappa, lever ett krympande liv med glömska som ibland kanske är välsignad, oftast inte. Hon vet inte, kanske vet inte han heller.

Kylig morgon. Nu sover Molly en stund innan vi tvåbenta äter frukost. Då brukar hon kvickna till.

Idag är en ”borde-dag”. Jag borde städa lägenheten, jag borde skaffa mig en rullväska, jag borde åka till Ikea och skaffa nya bordstabletter. De nuvarande (plast, avtorkbara) buktar väl mycket. Borde fotografera något kul och lägga in på Instagram (som jag fortfarande inte begriper mig på, hur växlar jag mellan mina två konton till exempel, trodde jag visste det). Borde förmodligen också göra ett inlägg på min nya författarsida på Facebook, det börjar bli många ställen att vara klok och intressant på…

Gick ner i källaren och hittade före detta makens rullväska, den är okej för mina behov. Har städat, orkar inte åka till Ikea ovanpå det. Och bilen är bra parkerad, den får stå till i morgon när vi far till landet, efter att ha fått rå om vår sondotter en stund på förmiddagen.

Nu kan jag visst växla mellan två konton på Instagram. Men på datorn fungerar det dåligt… Får använda telefonen och appen där.

Molly ligger under min stol och snarkar.

Äldste sonen bekräftade att vi kan komma dit på torsdag eftermiddag nästa vecka, Molly, jag och före detta maken. Så lämnar jag dem där och far tillbaka till Sundbyberg, för tidigt tåg till Göteborg fredag. Mollys matte och/eller lillmatte får hämta henne hos sonen och lämna tillbaka henne på söndagen, då jag också kommer dit igen.

Det känns skönt att veta att det kan fungera.

Och jag har fått inträdesbiljetter till mässan av förlaget, ska på något sätt (om inte annat medelst taxi) ta mig till Korsvägen och mässan. Blir förmodligen två utmattande dagar, men kul att få vara med en gång i livet. Mingel fredag kväll både hos Hoi förlag och Susanne Ahlenius, och på Rubinen med Ordberoende förlag… Klockan 14 fredag och klockan 14 lördag finns jag i förlagets monter, B00-08. Kanske andra tider också (när mina fötter inte orkar mera mässgående, och mina öron är uttröttade av alla ljud, och hörapparaterna ligger i min ficka).

Den här ”borde-dagen” får vara slut nu. Återstår att värma soppa med wienerkorvsbitar i, god ost efter, vin till för min del och äppelmust för före detta maken. Molly kommer att ligga under bordet och vädra. Längtar efter några dagar som är bara mina, att göra eller inte göra någonting. Utan hund, utan man, bara mig själv att ta hand om. Lördagskvällen när jag kommer hem efter Bokmässan blir några sådana timmar. Det får räcka för nu.

Läser Leffe Grimwalkers gratis råd ”Alla kan skriva” och hans text om att skriva för ljudböcker. Tack Leffe.

”Tänk i scener” säger han bland annat klokt – kanske kan mina korta texter om Agnes vara något för den sortens bok? Agnes funderar över det mesta i livet – åldrande, livslust, kärlek och längtan, sorg och död. Glädje som hon numera får fixa på egen hand. Sex som hon längtar efter och saknar. Död som hon överlevt. Tvätt, städning och matlagning – och brist på ensamtid, trots att hon är ensam.

Vilket förlag skulle vara intresserat av sådant?