beskrivarblogg

Photo by Magda Ehlers on Pexels.com

Har städat lillhuset, torkat ur lådorna under sängarna och ordnat de rena sängkläderna. Nu är det åtminstone fräschare än det var därinne. Tvättar (förstås), har bäddat rent i sängarna här i ”vårt” hus, tagit fram köttfärs ur frysen till middagens hamburgare, plus ett bröd att dela på, och en kaka till fikat småningom.

Lokaliserat en Bokbörsen-bok som varit på vift, behöver därmed åka till Norrtälje och hämta ut den så att den inte fortsätter snurra runt. Behöver också ta in tvätten därhemma, även om den inte är torr. Det blir mycket åka fram och tillbaka, i morgon till förlaget – kanske fortsätter vi till Roslagen därifrån.

När före detta maken är färdig med rakning etcetera ska jag duscha.

Another day. Ännu en dag. En annan dag? Nej, och ändå. Vi har suttit ute i svag sol men skönt ändå, vi har pratat lite, just ätit middag och före detta maken har diskat. Idag är han inte lika trött som igår, då han enligt egen utsago var ”jävligt trött”. Han svär nästan aldrig, det är jag som svär här…

Ibland är han (enligt min uppfattning) nästan medvetslös där han sitter i soffan. Idag har jag tjatat honom runt på altanen ett antal varv, han måste röra på sig för att inte helt förlora den förmågan också. Och han är snäll och knallar på. I morgon far vi tidigt in till Sundbyberg, jag ska till förlaget och han får vara hemma i sitt hem, med Molly (om inte yngste sonen kan ta hand om henne en stund). Därefter åker vi ut till mitt hem i Roslagen för diverse dithörande ärenden.

Vi pusslar på.

Jag har just läst ut Haggan av Aase Berg. En fenomenal bok, vilken kraft, vilken sorg, vilken vrede. Läs, och gör som jag – dra paralleller till egen levnad…

Jag sitter åter i min stol i huset på landet efter några händelserika dagar. Release av Free Spin i fredags, möten med människor som på olika sätt funnits och finns i mitt liv. Känslosamt och glädjande. Också jobbigt att ”vara tillbaka” i eländet som var, för några år sedan. Och skönt att jag äntligen känner mig tämligen trygg i att aldrig hamna där igen.

Massor med vackra blommor forslades hem av äldste sonen, liksom en kartong med några böcker som ”blev över” och därmed fick utgöra början på mina friex från förlaget. Alltihop hade han och familjen med sig när på lördagen kom för att fira yngste sonens 50-årsdag. Jag hade en halvtimme över när allt var klart inför en mindre invasion av släktingar – det blev ingen dusch, och bara en liten klunk ur den Dry Martini jag gjort mig.

Svärdottern min, Lotta, fixade salladen – då var jag slut. Men trevligt hade vi, många minnen delades mellan kusiner och diverse föräldrar, släktens senaste lilla Ronja (systerdotterdotter till mig) förevisades, så söt. Vi åt, drack måttligt eftersom det skulle köras bil (Richard Juhlins alkoholfria bubbel är nog så bra som annat), syrran och svärdottern diskade medan andra syrran pratade med före detta maken. Alla var glada, och gladast var yngste sonen som ju inte är så ung längre. Han fick ju presenter igen, eftersom han också firades på landet med grannarna.

Nu ska jag nog ta det lugnt några dagar, åka in till förlaget och signera böcker, hämta återstående friex, skicka böcker till vänner som inte kunde komma till releasen. Och fortsätta glädjas åt alla vackra blomster som pryder rummet här på landet. Tack från mitt hjärta.

Före detta maken är trött efter bilåkande via Sundbyberg, från Roslagen och hit till Djurö/Vindö.

Kvart över tio, dags för fika med skorpa. Molly har ätit lite kokt ris, hoppas det hjälper hennes mage. Så att jag slipper tvätta ännu en matta…

Känner mig som lite bakis efter teveinslaget igår. Däven, men hoppas få upp energin till eftermiddagen. Just nu har jag inga begrepp om hur många som kommer, några som tänkt komma har fått förhinder, andra har tillkommit. Ska bli härligt att möta sådana vänner som jag faktiskt inte träffat i den så kallade verkligheten. Och fint att träffa gamla vänner igen.

Har fått en fråga om att bli intervjuad av gymnasist som ska skriva uppsats om spelberoende och vad som kan krävas av lagstiftningen. Det känns väldigt bra att få dela med mig av mina tankar kring eget och andras spelberoende och spelmissbruk. Plus ge lite fakta om vad och vilka som kan hjälpa den som är sjuk i ett spelberoende. Tack Eva Swedenmark för frågan å en väns vägnar. Gläder mig åt att ämnet behandlas på något sätt också i skolan. Många ungdomar fastnar i eländet, ingen vet hur många.

Molly har total diarré, vi har varit ute igen och det bara rinner ur henne. Har försökt instruera fd maken om vad han kan göra när jag småningom inte är hemma längre i eftermiddag. Han kan inte gå ut med henne, men med koppel på kan han nog få in henne i badrummet och kanske också få henne att göra det hon ska därinne bakom duschförhänget… Golvet är lättare att spola av än en stor vardagsrumsmatta! Bara att prata om det han eventuellt behöver göra, gör honom orolig. Men än är jag kvar hemma, ska duscha själv nu.

Rivstart halv sex. Molly är lös i magen, tvättstugan var lyckligtvis ledig och hallmattan ligger nu ren och torr på golvet igen. Förstås klev jag i det som tidigare låg på mattan. Så nu är jag också ren, om fötterna åtminstone. Hunden har varit ut en gång till, påsarna tar snart slut. Hon ska få lite kokt ris – har för mig att det kan vara snällt mot magen. Eller så får hon svälta idag. Just nu ligger hon bredvid min stol och sover.

Gläds åt kommentarer kring inslaget om Free Spin i ”efter fem” på TV4 igår. Och i eftermiddag får jag hålla i min bok och vifta så mycket jag vill med den. Det börjar kännas härligt!

Jag är överväldigad. Ca 300 bloggvisningar, mängder av SMS, härliga uppmuntrande kommentarer på Facebook – allt efter mitt korta inlägg i ”efter fem” på TV4 om Free Spin. (Med spelreklam både före och efter…). Nå, det gick bra – även om jag inte fick vifta med boken. Och jag fick ett trevligt samtal med Kristian Luuk före mitt inhopp, han var positivt stöttande.

Skönt att det är gjort, i morgon är det boksläpp halv fem på Östermalm. Då är jag i form igen, nu är jag trött och tömd. Sonen tog väl hand om både sin far och Molly medan jag var annanstans. Det är jag tacksam för, han gör om det i morgon.

Ca 17.20 är jag med i programmet med min bok Free Spin.

Har målat ögonfransarna, borstat tänder igen, tvättat glasögonen. Molly har jagat grannkatten på gården, båda fick väldigt bråttom. Som tur var hann katten in under ett staket och jag fick tag i Molly innan hon följde efter. Hädanefter får hon vara kopplad också när vi bara ska ner till tvättstugan.  Litar på att katten hittar hem igen. Jag längtar till landet.

Stänger balkongdörren. Samma gäng tonårsflickor sitter utanför pizzerian varje dag den här veckan, ungefär så här dags. De hörs alltför väl, skrattar och skriker. Kul om de har kul, inte kul att behöva lyssna till om man inte vill. Försöker glädjas åt deras glädje, lyckas inget vidare.

Blå himmel, inget regn i sikte. Skönt.

Försöker sysselsätta mig medan jag väntar på att tiden ska gå. Nyss kurrade min mage trots att den fått lite lunch. Hörs sådant i teve? Ni ser vilka oroligheter jag hittar när jag letar. Har batterier till hörapparaterna i väskan, men ska förhoppningsvis inte behöva byta mitt i sändning. Platta ”inneskor” med i påse, sandalerna får sitta på fötterna tills jag är på plats.

Före detta maken har tagit sin korta promenad och sitter nu i soffan och blundar. Sover inte, men blundar. Jag har skickat fråga till arbetsterapeuten på vårdcentralen om halkmatta till duschen – så kallad ”egenvård” eller tillhandahålls den av landstinget? Och jag ska strax kolla den app som gör att jag slipper ta mig till vårdcentralen för att få nya recept. Har just försökt, det var inte alldeles enkelt, eftersom det inte gäller mig själv, utan före detta maken… Jag får fortsätta promenera. Tur att det inte är brådskande.

Nu ska jag gå ett varv runt kvarteret med Molly, som kanske vill kissa. Det ville hon, sonen tar nästa vända. Nu stänger jag ner datorn, det får räcka med ord för idag.

Blöt morgonpromenad med Molly.

Små paniktankar smyger på mig, ”tänk om – taxin inte kommer i tid så att vi hinner, om de inte hinner sminka mig så att jag ser för skruttgammal ut, om jag glömmer att andas, om jag tappar andan när jag väl dragit den, om jag inte kan låta bli att prata i munnen på någon annan, om, om, om”… Och klockan är ännu bara kvart över 8.

Minns enda gången jag tidigare varit i en tevestudio, tillsammans med bästa vännen och Richard Moss, ”spiritual writer and teacher”. Vi hade varit i Frankrike, i bergen ovanför Nice tillsammans med honom och människor från hela världen, för meditation och frigörande övningar. Nu skulle vi samtala inför något han skulle göra i Sverige. När vi väl pratat färdigt gick vännen och jag tevesminkade genom stan och väckte därvid viss uppmärksamhet.

Har i alla fall telefonen inom hörhåll nu, laddad. Väntar på besked om hämtning per taxi i eftermiddag.

Har fått upplyftande kommentarer kring tidningsartiklar om mig och min bok. Många talar om hur ”modig” jag är. Tveksam till att det handlar om mod.  För mig handlar mod om att också ha något att förlora. Det har inte jag längre – förstås familj och kär släkt, men de har hållit för mina påfrestningar hittills och gör det nog i fortsättningen också.

Jag har ingen karriär att vara rädd om. Ingen att ha några hemligheter inför. Det är jag tacksam för. Jag kan numera berätta om mitt spelberoende och om mitt missbruk, och gör det. Det är befriande, till och med för tio år sedan när livet kraschade omkring mig fanns också en lättnad över att inte ha hemligheter längre, inte leva något dubbelliv med tystnad och lögner.

Den lättnaden önskar jag att alla  spelberoende män och kvinnor, i alla åldrar. Börja med att tala om för dig själv att du är spelberoende. Det är starten. Sök sedan upp någon av de frivilliga hjälporganisationerna, eller sök upp vården där du bor och kräv hjälp. Det finns idag många företag som erbjuder självhjälpsmöten gratis och längre behandlingsprogram via kommun och landsting. Spelfriheten i Stockholm är ett av dem. Du som spelar på internetcasinon är van att hantera sökmotorer. Leta rätt på den hjälp som finns där du finns. Berätta för alla som berörs. Tystnaden och skammen dödar.

I Stockholmstrakten bara under första halvåret i år lär 20 människor ha avslutat sina liv, på grund av spelmissbruk. Mörkertalet kring spelberoende, och dödsfall som kan hänföras till spelmissbruk, är stort. Ingen vet säkert hur många människor det handlar om.

Molly ligger med nosen i balkongdörrsspringan. Jag gillar inte att hon går ut på balkongen, även om hon förmodligen inte kommer emellan ”gallret” och resten. Det känns som om.

Vi har ätit middag, kycklinglårfiléer med palsternacka, champinjoner, morötter, röd paprika, vitlök, purjolök, färsk ingefära, what ever. Curry förstås, den bästa, som jag inte hittar längre – Madras extra stark. Och lite grädde, kokt potatis till. Gott. Med en aning förstärkning, kanske i form av god korv, duger det till middag för sonen och före detta maken även på fredag.

Nu diskas det i köket. Ännu hänger regnet i luften, det som inte kommit ner hittills idag. Det känns som om det regnar, utan att det gör det.

I morgon måste jag hitta en bra penna att signera böcker med – min Mont Blanc reservoirpenna är kanske inte den bästa. Den, och bläck därtill,  får ändå följa med på fredag, ifall att.

Farbrorn tvärs över gatan har tänt sina lampor, både i köket och i rummet. Tror jag gör detsamma, det skymmer redan. Höst.

Idag skriver jag – om allt möjligt, eller snarare allt omöjligt. Jag pladdrar, radar ord efter ord, lägger ut och kommenterar andras ord. Vad är det jag egentligen gör? Troligen handlar det om att göra något för att slippa fundera på annat. Fly genom att skriva, som att fly genom att spela på internetcasinon. Flykt. Numera spelar jag inte, så vad flyr jag ifrån?

Ett svar är ”livet just nu” – det är både glädjande, och skrämmande, spännande och på gränsen till för mycket. Molly, före detta maken och hans behov, mina behov – alltihop slamrar ihop och kräver sin kvinna. Kräver min kraft och ork, mitt tålamod – både med mig själv och med omgivningen.

Dessutom ska jag laga mat, skriva lappar om de stunder jag är annanstans, förnya recept på vårdcentralen som just nu är närmast otillgänglig genom nybygge. Jodå, jag vet att det finns en app som ska fungera, men jag har glömt var och hur. Så jag tar mig dit, förbi byggplats med vakt och sprängning, över en gata och över en annan  och in. Upp i hissen och in och hittar lappen där jag kan fylla i det som behövs. Hur stor dos det ska vara struntar jag i, det vet doktorn som har tillgång till journal för att förnya recepten.

Idag kom jag också ihåg att köpa servietter, och diskmedel. Jag skriver lappar om det som ska handlas, glömmer lappen hemma eller glömmer att kolla den i affären. Kommer ibland hem med det jag skrivit upp. Ofta inte. För det mesta är det ingen katastrof, jag kan ta det jag glömt nästa dag när de är i stan.

Photo by Bich Tran on Pexels.com

Före detta maken trodde att han hade en geting i brallorna… Jag trodde honom inte, men han kollade och skämtade att ”den for iväg”. Någon minut senare ser jag en geting på balkongdörrens insida. Nog sagt, han var i alla fall inte getingstucken.

Nu har vi betalt hans restskatt, efter att han plockat fram preliminära skattebeskedet och hävdat att det kom ”häromveckan” – det slutliga var hålslaget och insatt i deklarationspärmen. Det gäller att vara uppmärksam på vad som kommer i posten, och vad som sätts in. Nu är det klart. Men det är lite stökigt, det kräver att jag är uppmärksam och misstänksam – och jag gillar inte att ifrågasätta allt. Men måste, allt mera och allt oftare. Sorgligt.

Nu jag skrivit lapp om det han ska äta i morgon (gulaschsoppa, bara att värma), och om att sonen kommer upp till honom på fredag eftermiddag (kanske också torsdag kväll), att jag kommer senare på fredagskvällen. Hans tabletter borde fungera eftersom jag ändå är i huset både i morgon och på fredag, bara inte runt middagstid. Den gryta vi äter idag får fungera även på fredag, kanske med lite förstärkning. Beror på hur hungriga vi är ikväll.

Det oroar honom när rutinerna bryts. Och de kommer att brytas ofta i höst. Vi får ändå se till att allt fungerar. Jag tror att jag förstår hur det kan kännas att inte ha någon egen kontroll över just någonting, att vara beroende av en annan människa för det mesta. För allt mer varje dag.

Äldste sonen hävdar att jag ”inte får avstå från eget liv” – och jag svarar ”hur ska det gå till, att inte avstå, just nu och så länge det går”? Ingen av oss vet någonting om framtiden, vi försöker enbart hänga med. Och jag gör det än så länge. Har till exempel kollat att mässframträdandena som kanske blir av i november äger rum på lördagar – åtminstone en av de lördagarna är yngste sonen ledig, för Molly och

Photo by PhotoMIX Ltd. on Pexels.com

för sin pappa. Den andra får äldste sonen ta hand om.

När jag letade efter bild och skrev ordet ”routines” kom tandborstbilden upp. Och det är ju en rutin, för mig och för före detta maken.