beskrivarblogg

Idag halkade före detta maken i duschen hemma i stan, trots antiglidremsor på golvet. Vi får skaffa en matta och lägga in, plus röja av bänken från schampo etc så att han kan sitta och duscha. Det verkar som om det gått bra, han landade på rumpan och slog i huvudet lite lätt i väggen. Och han kom upp på fötter igen. Förnekar att han är yr eller att något skulle vara fel…

Usch, så lätt det händer. Fallolyckor och konsekvenserna av dem är orsak till många sjukhusvistelser och även dödsfall. I morgon får han låta bli att duscha, även om han skulle behöva. Jag åker till Göteborg och han blir ensam några timmar på dagen, och över natten plus halva torsdagen. Yngste sonen tittar till honom på sin lediga onsdag.

Det här är svårt. Jag behöver kolla vilken hjälp kommunen kan bidra med.

Allt verkar bra, vi har ätit middag och han har diskat. Värmen har avklingat något, jag svettas inte längre som jag gjorde tidigare idag. Jag droppade. Norge har hört sig för om att ”återpublicera” artikeln som stått att läsa i Aller press de senaste dagarna, om mitt spelberoende. Jatack, säger både jag och Ordberoende förlag. I morgon åker vi till bibliotekarierna i Götet. Tror mig förstå av väderprofeterna att paraply är bra att medföra.

Photo by Aleksandr Slobodianyk on Pexels.com

Agnes är konstigt tom. Hon har liten lust att skriva, sätter sig ändå i stolen med datorn i knät och rör på fingrarna. Och visst blir det ord, men…

Idag var hon och Molly i skogen, en lång vända med välfylld svampkorg som resultat. Och trött kropp, möjligen trötta kroppar. Molly har varit väldigt lugn hela dagen… Agnes har stekt det mesta av svampen, och lagt ett lass svart trumpetsvamp att torka. Middagen idag var lättlagad, överbliven Skagen-röra på salta kex som förrätt, Keldas skärgårdssoppa med varsin torskryggsbit och lite grädde. Det gick ner alltihop!

I morgon åker vi in till Sundbyberg alla tre, och på onsdag far jag (Agnes får stanna hemma) och Ewa Å till Göteborg, för att presentera Ordberoende förlag och Free spin för bibliotekarier. I natt låg jag och drömfunderade på vad jag snabbt ska säga som fångar boken (och publikens intresse). Jag fastnade då för ”det syns inte utanpå, spelberoendet – men det är ibland dödligt för den som drabbats. Jag överlevde, och hittade tillbaka till ett liv efter några år…” Kanske säger jag något sådant (och lite till) eller så blir det något annat.

Innan jag tar mig till Centralen och tåget på onsdag sk a Molly lämnas hos vännen, där hon får sällskap av fyra andra hundar! Sonen är ledig och knallar upp till sin pappa för att se till att han mår bra, det finns mat att värma i frysen. Och jag kommer  tillbaka torsdag sen eftermiddag, då vi också hämtar Molly här ute på ön. Vi pusslar på.

Insåg just att jag inte har någon vettig väska att stoppa lite ombyte i, det får duga med en Ikea-kasse. Jag är på ett eller två ställen, mina väskor är på ett tredje. Bibliotekarierna lär inte behöva stå ut med synen av den blå kassen, och Ewa tål det förmodligen.

Söndagsmorgon – har städat (dammsugit, torkat golv, Molly fäller päls igen), kört en tvättmaskin, diskat, ätit frukost (det senare i omvänd ordning). Vaknade halv sju och väckte även före detta maken… Nu på förmiddagen är sonens vän skjutsad till bussen, han stannar till kvällen. Och snart kommer släkten.

Solen skiner, lätt vind som torkar tvätten fort trots att det känns fuktigt i luften. Jag har just läst och sagt OK till artikeln i Forskning och Framsteg. Tack Sara Hammarkrantz.

Sonen fick skjuts med släkten in till stan, vi har fikat och pratat minnen några timmar  och kommit ihåg sådant vi glömt, och annat vi minns, om de som levde före oss.  Starka kvinnor, ibland otydligare män.

Fint att mötas, alltför sällan, men ändå. Före detta maken och jag satt en stund i kvällssolen och funderade kring dagen. Han har sina minnen, ofta mycket klara, jag har mina, ofta minde tydliga. Kombinerade blir de något. Det var gott att se svägerska och svåger efter alltför många år, gott att möta barnens kusiner. Vi finns ju – och gläds åt att vi också finns för varandra.

.

Just nu har jag ingen koll på tillvaron.

Sonen har fyllt femtio, det kalasas och ska kalasas igen om två veckor, min bok Free spin är tryckgodkänd (trots ett förargligt klockslag under en datumangivelse, ett WordPress-påhitt som vi missat att ta bort). Spelar ingen roll. Omslaget lär se bra ut, säger förlaget. Release dagen före nästa födelsedagskalas. Och kanske TV4, efter 5, någonstans före boksläpp, men jag har inte hört något mera om det… Göteborg och bokpresentation för bibliotekarier fredag morgon, tåg torsdag och retur fredag middag. Molly hos bästa vännen, före detta maken får vara sig själv nog.

Jag har gjort gubbröra och Skagen-röra, värmt färdigköpt Västerbotten-paj och stekt kantareller, plockade i skogen här. Gjort sallad, och med grannfruns bistånd fått ut alltihop i hyfsad ordning på altanen till oss ätande människor, tolv till antalet. Bubbel med och utan alkohol till. Rågbröd. Chokladkladdkaka med frosting till efterrätt, bakad av sonens vän. Bestick och glas räckte till, papperstallrikar gjorde disken enklare. Och grann”barnen” skjutsade gästen från Bro åtminstone en bit på vägen. Nu tittar två på teve och två sitter vid dator respektive padda. Molly ligger under min stol, trött hon också av uppmärksamhet och många människor idag.

Jag längtar ut i skogen. Men skogen får vänta till måndag.

I morgon kommer före detta makens syster och bror, och två av sonens kusiner hit. Vi har chokladkaka kvar till fikat. Det är länge sedan vi sågs. Jag gläder mig åt att de vill komma när de för en gångs skull är i Stockholm samtidigt. Umeå är långt norrut, och Limhamn är långt söderut…

Himlen är fortfarande ljusare än tallarna utanför fönstren. Vackert med grenverket i det aningen ljusa mörkret. Snart är det svart augustinatt, och varmt som det ska vara så här års. Vädret har varit snällt idag. Igår blev jag genomblöt efter intervjun och innan jag kom hem och kunde byta kläder. Ösregn, länge. Idag icke så.

Det är jag tacksam för. Det, och goda grannar, goda vänner, älskad son och före detta make, kärleksfull hund. Jag skrev ”vi” först, ändrade till ”jag” – men tror förstås att övriga också är tacksamma. Vi har haft en god dag.

Födelsedagsmiddagen avnjuten – nu är sonen och hans vän och Molly ute och tar en lång kvällspromenad. Agnes och före detta maken sitter inomhus. Agnes vet inte riktigt vad hon vill just nu. Koppla av, koppla ur ligger nära till hands att önska. Inte görligt just nu. En annan gång.

De promenerande är återkomna, Molly ligger i sin bädd, och övriga sitter/ligger bäst de kan, läser och virkar.

Jag googlar urininkontinens, kopplat till stroke och demens – och hittar det vi söker, före detta maken och jag. Det som går att göra för hans del är att han försöker kissa också när han inte vet att han behöver, kommer ihåg att göra det om han inte gjort det på några timmar, gör det som det sista innan han lägger sig. Han är förtvivlad över ”olyckorna” och rädd att det ska bli för mycket för mig. Det är jag inte rädd för, tvättmaskinen fungerar – men jag blir ledsen över hans oro och hans känsla av att ännu en tidigare självklarhet inte fungerar som den ska…

Det är faktiskt inget annat än skit att bli gammal och inte kunna göra det som aldrig varit ett problem tidigare. Jag ska prata med husläkaren (om hen finns ö h t), men tror inte vi får någon hjälp, annat än möjligen förslag att använda blöjor. Där är vi inte än, inte så länge tvättmaskin och jag gör det vi ska. Jag undrar vad det här gör med självkänslan hos den som sakta blir allt mera dement och redan är osäker och otrygg. Hatar att inte kunna bistå, hatar att det inte finns något som gör livet lättare också för den som sakta lämnar det som hittills varit hans. Sörjer hans liv medan fortfarande lever.

Jag tror jag har bekymmer med vad jag ska skriva när jag nu skrivit det jag hade att skriva. Mitt spelberoende och -missbruk är färdigskrivet, historia. Så vad ska jag berätta nu?

Agnes och mitt (och Mollys) liv är inte så intressanta, inte fyllda med elände, katastrofer eller sorg. Inte hela tiden. Ibland tränger sig verklighet på, och gör dem rädda och ängsliga. Tills de alla tre kommer på (Molly förmodas hänga med) att de just inte kan göra mer än hänga med, ta hand om varje dag, leva den som vore den den sista. Fast det fixar de ju inte. Eller åtminstone fixar sällan.

Klokheter har en förmåga att trigga fram motsatser. Leva varje dag som vore den den sista – blir ”skit i idag, gör vad du vill, eller gör inte vad du inte vill”. Strunta i om det är vettigt, bry dig inte om att andra kanske (säkert) tycker du är knäpp. Alltför icke-vis, du borde vara klokare vid din ålder. Alltför utan perspektiv och utan tankar på framtiden.

Agnes frustar till, hon undrar vilken framtid ”man” avser.

Den både hon, Margareta och Molly har är tämligen kort och kanske till och med förutsägbar. De är ungefär jämngamla, de tre. Hundårsräkningen har ingen av dem riktigt kläm på, men om Molly är 11 år, så blir det kanske 77. Lika. Fast Molly är spänstigare än de två andra, som ändå är rätt friska i ben och annat.

Hon är pigg, fast inte just här och då!

Tisdag, har gjort tårta till sonens födelsedag i morgon. Jag är ingen tårtmakare… I morgon blir det festmiddag, vet att han gillar oxfilé och bearnaisesås, så det blir det. Med sallad, klyftad rostad färskpotatis och nyplockade kantareller och svart trumpetsvamp till. Och tårta som sagt, om vi inte ätit den tidigare på dagen, med jordgubbar, vaniljsås och grädde och tårtbottnar. Färdigköpta. Bubbel.

Han fyller bara femtio en gång. Hans bror fick aldrig någon sådan födelsedagsmiddag (och när jag tänker efter så fick inte den äldste det heller, eftersom deras bror dog just när den äldste av sönerna fyllde femtio). Han som fattas är med oss ändå. Så kan livet vara.

På lördag firar vi den yngstes födelsedag med grannarna här på landet, tror jag vet vad vi ska bjuda på. Och på söndag kommer hans pappas syster och bror, med dotter respektive son, och hälsar på. Mycket välkomna, länge sedan vi sågs – senast i begravningssammanhang.

Idag grät jag nästan när jag såg på min före detta äkta man. Han åt frukost och det gick bra, tills det inte gick bra. Han sätter i halsen, kan inte svälja, behöver göra sig av med allt det slem som kommer jag vet inte varifrån. Det är plågsamt för honom, och för oss som ser honom plågas.

Ännu en sak att lära sig om att bli gammal, detta att få svårt att svälja, har lärt mig (tror jag) att det heter dysfagi. Verkar inte som om det finns något som hjälper. Vi har uteslutit fil och mjölk som kanske är slembildande (olika uppfattningar om det). Det blir ibland eländigt ändå. Inte alltid, men för ofta.

Jag får stålsätta mig, skynda mig att hämta något att spotta i – och låta bli att visa hur svårt jag tycker det är att se honom. Oftast händer detta på morgonen, när det mesta av frukosten är avklarat. Före medicinintaget som väl är.

Livet pågår och jag är tacksam för det.

Tomt dokument, tomt huvud, lördagskväll, runt klockan åtta. Molly som vanligt under min stol, före detta maken i soffan med hörlurar på, ser på Rapport. Det mörknar så sakta. Lite mulet och blåser fortfarande.

Idag, söndag, har jag lagat cassoulet  med kycklinglårfilé, god chorizo, bacon, schalottenlök, gul lök, vitlök, krossade tomater, stora vita bönor och champinjoner, färsk timjan från krukan på altanen. En stor gryta, trodde sonen och hans vän skulle komma idag, men de kommer i morgon. Den här grytan lär inte bli sämre av att få vänta lite.

Vädret är påfrestande idag, kvalmigt och opålitligt, men inget regn här ännu. När jag var i byn och handlade i morse fick jag vänta ut en kraftig regnskur i bilen. Lokala skurar kallas det visst. Nu har jag gått inomhus.

Läser just nu Balli Kaur Jaswal´s bok Erotiskt skrivande för ensamma änkor, utgiven av Massolit 2018. Bra, emellanåt rolig, intressant och tankeväckande. Berättar för mig, som är okunnig, om indisk (punjabi) kultur i London, och mycket annat. Om kvinnor och om mäns kulturella förtryck av kvinnor. Högst läsvärd. Bra översatt av Linda Skugge, frånsett en lapsus i början där huvudpersonen ”visualiserade sig”… och tyvärr, några problem med att skilja på han och honom, och annat liknande.

Boken är bra, oavsett ovanstående. Jag blir lite överraskad av att författaren är född och boende i Singapore, hon verkar mycket hemma även i London. Vill gärna läsa mera av henne.

Nu är klockan snart halv tio och det är dags för sängen. Molly väntar på att jag ska flytta hennes bädd till mitt rum, före detta maken borstar tänder. Jag ska. Det har regnat lite under kvällen, altangolvet är blött. Och det är svart därute.

Har nu skickat ut inbjudningar till releasen, fattade nog inte hur det fungerade med Ewas inbjudan. Fått respons från flera. Några ska försöka komma, andra säger att de kommer, några har annat för sig.

Molly ligger på trappen, före detta maken sitter i en stol där det lyser lite sol om den visar sig mellan molnen. Det är blåsigt, inte särskilt varmt. Vi har just fikat, med tunna mandelkakor till (icke hembakta). Kanske blir det en vända i skogen om några timmar. Har vattnat och ansat pelargonerna.

Jag letar lä, hittar inget men inser att det ändå är varmare i det sparsamma solljuset än i skuggan. Varför jag envisas med att dra med mig datorn ut är oklart. Någonting kliar i fingrarna, men ger sig inte riktigt tillkänna. Bara molar, men gör inte ont som tandvärk. Mera som ett myggbett man bestämt sig för att inte klia på, men som kliar infernaliskt. Kanske handlar det helt enkelt om allt de närmaste veckorna, som jag inte har riktigt kontroll över.

En vända i skogen gjorde gott, Molly i koppel (och därmed jag med). Vi hittade mycket kantareller som nu är rensade och förvällda för senare bruk. Härligt. Solen har just nu definitivt gett upp, den gömmer sig i heltäckande moln. Vi har flyttat inomhus, där Molly sedan en bra stund redan legat under min stol.

Falukorvsgryta, schalottenlök, vitlök, krossade tomater, färsk timjan, lite överbliven crème fraiche till färsk pasta – lördagsmiddag i det här huset. Sorbet därefter.

Och fortsatt funderande på vad det är som vill skrivas…

Just nu är det mörkt här i rummet, bara datorskärmen och teven lyser upp lite. Molly verkar vilja gå ut, men får vänta en stund. Jag har inte något annat att göra än sitta här och låta fingrarna gå. Inte skapa viktiga budskap, inte vara klokare än klok, bara sladdra lite och få ner ord på skärmen. När jag ser ut genom fönstret syns något som antagligen är en nergående sol bortöver i nordväst. Tallarna skymmer nästan det rödgula skenet.

Det är välsignat tyst, före detta maken har hörlurarna på och jag har hörapparaterna ur. Nu har Molly och jag varit ute och kissat, Molly kissade och jag sällskapade, och pratade in henne igen. Tänder taklampan i rummet på före detta makens önskan. Mörkret blev kanske för svart. Han bär ut sin tallrik med melonskal, utan att använda käppen när han går. Den står som vanligt på ett annat ställe än där han är – trots att han behöver den för att gå bättre. Och jag kutar inte upp och räcker fram den varje gång…

Jag vacklar mellan att ”hjälpa till” och låta bli, före detta maken rör sig allt sämre, jag gråter inombords när jag ser honom. Ändå är det ju han som måste försöka förflytta sig, röra på sig, ta en kort promenad, om än plågsam, varje dag. Och han gör det, oftast. Men inte utan mitt tjat. Inte självmant (intressant ord tycker jag plötsligt nu när jag ser det).

Molly hittar sin bädd vid mina fötter och är nöjd att ligga där en stund, innan vi flyttar in bädden i mitt sovrum. Hon har fått ett nytt gammalt örngott på sin uttjänta kudde. Nu har hon den ursprungliga dynan som börjar bli ganska tufsig, och kudden att boa in sig med.

Snart är det dags att gå till sängs allihop, och önska varandra god natt.