beskrivarblogg

Den som läste min sida på Facebook i morse kan hoppa en bit ner i texten…

”Har använt större delen av den senaste timmen till att leta efter en av mina hörapparater. Visste att jag flyttat båda från skrivaren när jag skulle skriva ut. Hittade bara en när de sedan skulle in i öronen. Har nu plockat upp alla döda flugor längs golvlisterna runt fönsterväggen, krupit omkring på golvet, ruskat hundens bädd och mattan, tittat misstänksamt på Molly. När jag skulle lägga undan ett par solglasögon lyfte jag på mina som jag flyttade på i morse. Där hängde hörapparaten, på ena skalmen…

Skönt, eftersom jag ska telefonintervjuas om en halvtimme. Nu har jag inget att skylla på om det inte går som det ska!”

Nu är det snart eftermiddag. En sorgmantel fladdrar förbi. Molly drar sin vattenskål med sig i kopplet när hon förflyttar sig. Jag förflyttar mig och hindrar skålen från att välta. Hon lägger sig bredvid sin bädd här på altanen. Vackert väder, en pessimist ser kanske åska och regn i den mörknande himlen bortöver, men inte jag, inte ännu.

Telefonintervjun avklarad, resultatet får jag se innan det går till tryck i Sydsvenskan. Tycker fortfarande inte om att pratas med via telefon, hör dåligt även med hörapparat i. Kändes inte som om det blev mycket sammanhang, men det visar sig. Vi pratade om tystnad och skam, om att kvinnliga spelberoende/-missbrukare tycks öka, lite om aggressiv spelreklam och om statens dubbla roller i sammanhanget. Om att jag åker till Bokmässan i Göteborg fredag-lördag sista helgen i september. Om spelpaus.se och om skyldigheten sedan 2018 för kommuner och landsting att förebygga och vårda spelberoende människor. Och om att skrivandet var det, är det, som får mig att låta bli att spela på internetcasinon. Varje dag låter jag bli, en dag i taget, ett ögonblick i sänder.

Onsdag, golven är avtorkade. Även om Molly fick mycket kort päls i somras fäller hon hår. Båda sängarna är nybäddade med rena lakan, frukostdisken avklarad, en tvättmaskin går. Hoppas solen fortsätter lysa så att tvätten kan torka utomhus.

Det är Agnes som sitter här och skriver idag. Hon har just inget annat att göra. Läslusten är just nu liten. Alldeles nyss kom en snäll man uppför stigen med en 12 kg tung kartong med hundmat som hon nu tagit hand om. Fantastiskt att slippa bära hem den själv, får nog börja med människomaten också via nätet. Ser ju leveransbilarna härute, så det fungerar.

Plockade kantareller på eftermiddagen, med Molly. Båda kom hem trötta, med ganska mycket svamp. Nu är den rensad och stekt, passar nog på sonens västerbottensostpaj när han firas av grannarna här ute. Vi åt idag finskrubbad gotländsk god potatis, sylta och rödbetor – ost därefter.

Sol fortfarande, en stund såg det ut som dimmoln, men de försvann. Tvätten är torr och intagen, torkställningen undanställd. En av före detta makens sovtröjor har nu sjungit sin sista vers, nästa stadium är fönstertrasa. Sonen och hans vän kommer inte hem till mitt hus, det innebär att jag kan åka hem i helgen, härligt.

Agnes är trött nu, mätt och trött. Före detta maken har diskat, hon har bara suttit. Och Molly ligger under hennes stol. Dagen är snart gången.

Nu har jag läst det jag vill på nätet för ögonblicket. Jag har kollat Facebook, fått mejl om att jag missat att skicka med en bok till en kund på Bokbörsen (det var flera i samma beställning), har talat om att jag ska undersöka detta när jag är hemma hos mig igen på fredag. Molly ligger under min stol. Ibland vet jag inte om hon är inne eller ute… Jag ser att före detta maken har hörlurarna på och teven likaså. Jag har tagit ur hörapparaterna.

En rejäl regnskur under dagen, därefter mer eller mindre soligt.

På torsdag ska jag telefonintervjuas av journalist på Sydsvenskan, den 25 och 26 augusti kommer reportage om mig och min bok i Hemmets Veckotidning och Året Runt. Gillar inte tanken på telefonintervju, men inser att det kanske är det enda möjliga. Hör ibland dåligt i telefon, men det får väl gå. Vad jag ska säga går inte att förutbestämma, det får bli som det kan. Kul med intresset. Förlaget planerar ljudbok, den uppläsare de föreslagit gillar jag också.

Glömde köpa ägg när jag var i byn och handlade, men kom ihåg att lägga bok på brevlådan och lämna tillbaka sonens låneböcker till biblioteket. Och slänga alla sorterade förpackningar. Allt ryms inte samtidigt i min hjärna numera. Något fallerar ofta, tur att det just nu enbart var ägg, när det ändå finns sex dylika i kylen.

Helgen kommer förmodligen att tillbringas i Sundbyberg. Yngste sonen är hemma hos mig, den andre med familj fiskar kräftor här på landet och före detta maken stannar med dem. Molly följer med mig. Ser fram emot en lugn och mycket stillsam helg, utan åtaganden mer än att möjligen tvätta ett täcke från landet om tvättstugan är ledig. Och kanske hitta födelsedagspresent åt sonen som fyller femtio om ett par veckor… Kanske städa också, det är ett tag sedan sist, vi har varit på landet hela sommaren.

Jag ska också se till att göra en god middag bara åt mig, och dricka ett gott vin till.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Grå tisdag, tänder taklampan till frukost. Tog in tvätten i huset, den lär inte torka utomhus, ens om den står under tak. Bra med blötan för svamp i skogen dock.

Har fixat tågbiljetter till Göteborg och Bokmässan. Åker ner tidigt fredag morgon alldeles i slutet av september och hem sent lördag kväll. Får låna säng hos en Facebook-vän – vännerna där är inblandade i min bok ända fram till mål. Maria, Jack och Johanna fick igång mitt skrivande, Helen hjälpte mig sortera och kom med kloka synpunkter på ett mycket tidigt stadium. Och Eva bistod vid kontakten med Ordberoende förlag.

Därifrån har manuset på något konstigt sätt rullat på, och till Bokmässan lär det ha formen av en bok med stiligt omslag av Michael Ceken och jag själv fotograferad av Viktoria Davidsson. När Ewa på förlaget talade med Michael om fotograferingen hörde jag ”hon får inte skratta”. Så det gjorde hon inte, men hon har sällan känt sig så bekväm med en fotograf som med Viktoria. Det vill inte säga lite.

Jag har tillbringat sommaren med gamla minnen och alla sorters känslor. Glädje, sorg och saknad. Längtan efter det som var gott, och tacksam saknad av annat som också var, men mindre gott. Min skam tycks ha lugnat sig något, men sticker upp trynet (det är nog ett tryne) ibland. Jag förstår fortfarande inte hur det kunde hända, det som pågick under några år av okontrollerat spelmissbruk. Det gör ingen annan heller, de flesta jag talar med om detta säger just ”jag förstår inte”. Jag brukar säga att det nog inte har så mycket med förstånd att göra, spelberoendet. Det existerar i sitt eget ”land”, utanför kontrollen och förnuftet, på alldeles egna och galna villkor.

Numera har jag bommat igen om spelmissbruk och -beroende. Och jag kollar att det förblir stängt varje dag, spelar inte varje dag. Förmodligen så länge jag lever. Skriver i stället, som just nu denna regniga tisdagsmorgon, med Molly vid fötterna och före detta maken i morgonrock i soffan efter frukosten.

En dag när jag emellanåt kände igen min före detta man, skymtade den han varit (och är fortfarande även om det inte märks alla dagar). Han har njutit av solen, suttit ute mest hela dagen. Nu undrar han som vanligt om jag vill titta mera på teve – jag har inte tittat alls på teve på länge, och definitivt inte ikväll. Men den frågan kommer varje kväll innan han stänger av apparaten och hänger upp hörlurarna på laddning. Känns som en liten uppmärksamhet, en vänlighet.

Himlen är fortfarande ljus bakom de mörka tallarna utanför fönstren. Ingen vind som rör några grenar. Tyst, delvis därför att hörapparaterna ligger bredvid mig på tevagnen med skrivare, böcker, pennor och skrivböcker. Och ett glas rosé, Fumée Blanc. Molly ligger i sin bädd vid mina fötter. Snart ska jag också gå till sängs, flytta hennes bädd till mitt rum, rulla ihop mattan här i rummet ifall hon blir kissnödig mitt i natten… Släcka lamporna. Göra kväll.

Kanske fortsätta läsa lite i New Forest av Josefine Klougart,  översatt från danskan. Boken är vacker, men jag inser att den är för tjock för läsning i sängen. Den får vänta till i morgon. Jag tror ofta att jag vill läsa när jag lagt mig, men så bara ligger jag där, och efter en liten stund åker glasögonen av och hamnar i bokhyllan bredvid sängen. Läsningen finns kvar nästa dag. Om jag gör det.

kvällshimmel

Söndagskväll, yngste sonen är på hemväg, huset är tyst medan före detta maken ser på teve med hörlurar på. Plockade kantareller idag, torra men goda stekta till ugnsrostad klyftpotatis och entrecôte med vitlökspersiljesmör. Ost efteråt. Hade bärplockaren med mig i skogen och kom hem med någon deciliter skräpiga blåbär. Inte värt besväret.

Vår sondotter var här igår, det var härligt att se henne. Det blir alltför sällan, alla barnbarnen har sina liv och dagar fyllda av allehanda. Till helgen nu kommer äldste sonen med familj hit för att fiska kräftor, då far jag och Molly hem till Sundbyberg. Husen här på landet blir bebodda utan oss, och  yngste sonen och hans vän  bor i mitt hus på Addarsnäs.

Det är ett farliga pusslande att få allt att fungera, än här och än där.

Fick två överkast av grannfrun idag, de kan passa på mina fläckiga soffor därhemma. Det är intressant att märka hur jag numera inte har några som helst bekymmer med att tacka och ta emot om någon vill ge mig något. Beror inte enbart på min svaga ekonomi, tror faktiskt att det också är en långsam förändring mot mindre konsumerande och mera återanvändande. Av allt möjligt. Inte enbart min egen förändring, förhoppningsvis större än så.

Nu är det bara tio grader ute. Har inte kollat någon väderrapport, idag har det varit soligt men lite smygande kallt i vinden. Skogen behöver regn, mycket regn. Tror inte jag någonsin har hittat så torra kantareller. Eller inte hittat någonting annat i ätbar svampväg. Karl Johan missade jag helt, den kom alldeles för tidigt. Svart trumpet har inte visat sig ännu, rynkade tofsskivlingar har jag bara hittat ett par stycken för någon vecka sedan. Inte ens några ilsket röda oätliga kremlor syns i markerna.

5 september är utgivningsdatum för min bok på Ordberoende förlag. Free spin – berättelsen om mitt spelmissbruk.

Är här igen, hos före detta maken och yngste sonen, på landet. Ett dygn hemma hos mig, mest för att samla ihop böcker som beställts på Bokbörsen.

Har gjort två olika potatissallader idag, med god gotländsk potatis. Plus Mamma Scans köttbullar som heter ”kylda köttbullar”. Förstår inte matspråket. Gör inget, de var klart ätbara ihop med lätt kokta färska morötter. Efterrätt sorbet av kaktus och citrus, anskrämlig färg men god smak. Middagen åts ute, sonen har diskat.

Det är mörkt och ganska varmt, klockan är kvart över nio. Molly har badat hos vännen ute på Överby, vi for dit för en snabb kopp kaffe på eftermiddagen. Länge sedan sist. Jag ”gnällde”, som senaste gången vi sågs… More of the same. Hon får mig att åtminstone inse att det är så det är, eller så jag gör, eller hur det nu kan vara. Hennes alternativ till hanterande av mitt liv just nu förkastas, men ligger där och tickar lite lätt. Något behöver jag ju göra, för att åtminstone ibland tro att jag också har ett eget liv.

”Ni är ju inte ens gifta längre.” Nej, det är vi inte, och för mig har det inte ett dugg med någonting att göra. Ingen skillnad. Skulle inte vara det för honom heller, om det vore tvärtom alltihop.

Photo by Madison Inouye on Pexels.com

Har just återvänt efter inköpsresa. Till Gustavsberg, för besök på apotek, systembolag, grönsaksståndet utanför Rusta (gotländsk potatis, så himla god och fina jordgubbar) och ICA Maxi. Det senare tar nästan kål på mig. Sedan visit på biblioteket i Björkås/Djurö på hemvägen. Bilen var fullastad (inklusive Molly i sin bur) och är nu tömd med yngste sonens hjälp, och allt inplockat. Molly släpptes lös.

Försöker lösa ett supersvårt sudoku, lyckas inte. Hjärnan behöver mera tid på sig än resten, för återhämtning.

Releasedatum av Free spin är 5 september, meddelar förlaget. Plats och tid bestäms och meddelas senare. Den 6 ska jag fixa mat till sonens födelsedagskalas (måttliga mängder tror jag) och den 7 blir mitt hem förhoppningsvis fyllt av glada släktingar.

Den goda gotländska potatisen är skrubbad och fin och väntar på att kokas med färsk dill, äggen är klara och ska blandas med gräddfil och örter, lite rödlök. Torsken ska kokas upp och sedan få ligga där i sin buljong och bli klar på alldeles egen hand, utan mera kok. Jordgubbar (årets sista?) till efterrätt.

Dessförinnan ett glas vin till kokerskan. Hon har gjort sig förtjänt av det idag. Morgonens väckning av en med all rätt kissnödig hund sitter fortfarande i, som en tyngd bakom allt annat. Eller om det är ”somna-om-andet”, det är aldrig skönt att vakna ifrån, med eller utan hund. Ute är det nu lite velig sol, vind och diverse moln, men varmare än i morse, runt 15 grader. Ganska skönt efter all värmen. Grannens döttrar använde dagen till att åka på spa här på Djurö, tror jag ska följa deras exempel någon dag.

Photo by Daria Shevtsova on Pexels.com

Det är möjligt att det ser så här ut på något spa i världen, tror inte på att det gör det på Djurönäset dock…

Hörapparater ur, sonen och före detta maken ser på teve, jag slipper, till exempel Allsång på Skansen.

Nu har jag två trasmattor (köpta på Tradera), som ska hämtas i Norrtälje, plus ett antal böcker som ska skickas (och som finns hemma hos mig). Jag behöver åka hem. Lämpligt att passa på när sonen är här, och kan ta hand om Molly och sin pappa…

Nu vill Molly gå ut, och då går vi ut. Det visar sig snabbt att hon inte vill något annat än gå in igen. Då är det nämligen möjligt att hon får några torkade blodpuddingstärningar. Höjden av läckerhet! Så hon går ut för att komma in igen. Och hon får som hon vill, det brukar nämligen medföra att hon äter den ordinarie maten med god aptit också. Smart hund, möjligen smartare än sin fostermatte. Ibland längtar jag efter att bli kattmatte igen.

Det var kyligt ute.

Klockan är bara halv nio. För tidigt för sängen, den möjliga sömnen och vilan. Jag är trött utan att ha någon orsak. Har inte gjort något speciellt idag, läst lite, lagat en korv Stroganoff till den färska pastan, inte tvättat. Inte städat. Inte just skrivit.

Är trött ändå, av liv och omsorg och obesvarbara frågor, av sorg och saknad, framtidsoro. Det känns just nu som om jag är så gott som tömd på energi, som en brunn som sinat i sommartorkan. Batterierna är utslitna och skulle behöva bytas, men modellen är utgången. Dagsformen varierar kraftigt, vilket också innebär att jag kan hoppas på mera ork i morgon.

Igår skrev jag det som står här: En recensent i en kvällstidning meddelade att en sommarpratares program var ”en småtrevlig bagatell”.

Jävlar vad jag skulle bli ledsen och sårad av en sådan kommentar om min bok. Den som jag börjar tro ska komma ut i början av september, nu är det strax början av augusti. Det är som om jag hittills inte riktigt vågat tro på att det ska bli en bok av alla orden, av all sorg och all skam. Av svek och bedrägeri, av kärlek och ledsenhet och längtan.

Den där längtan som idag är mera meningslös än någonsin, som inte ens har ett levande objekt längre. Han är ju död, mannen min. Han som ”stillade min längtan”. Jag tror mig minnas att en ”drag queen” i ett holländskt teveprogram sade så om sin älskade. Kanske minns jag fel, men mannen min stillade min längtan, åtminstone emellanåt, åtminstone ofta.

Längtan finns kvar, även om föremålet är förvandlat till aska och numera kanske inte ens är det.

Idag är mitt liv återigen ett annat. Det är ett liv som jag ibland bara vill fly ifrån, ett liv som ställer krav på mig som jag inte orkar med, ofta inte ens vill orka med. Men som jag ändå ställer upp på och hanterar. Jag lever med min före detta äkta make, och ser till att hans liv fungerar så bra det kan. Hans tilltagande demens och svårigheter att röra sig komplicerar både hans och mitt liv. Och jag är parallellt fodervärd åt en älskad liten hund, som blir ylande ”galen” om jag lämnar henne ens några timmar.

Jag känner mig fastlåst, orörliggjord, svårförflyttad, inträngd i ett eller många hörn samtidigt. Och jag vet att de här känslorna är ”färskvara”, de förändras med tid.

30 juli, tio grader ute. Igår närmare trettio. Inomhus är det skönt, huset håller kvar värmen, och solen värmer väl upp så småningom därute också. Den tittar fram mellan molnen. Såg en fin kantarell bakom vedboden i morse, när Molly och jag tog en liten runda.

Före detta maken samlar sig för att diska frukostdisken. Och jag dricker mitt kallnande te. Har tittat in på Facebook, kollat mejl, läst rubrikerna i kvällstidningarna. Yngste sonen kommer hit fram på eftermiddagen, jag hämtar vid bussen. Vi ska prata födelsedagskalasmat.

Nu skulle jag alltså kunna skriva, om jag bara kunde. Om jag visste vad.

”Ingen” snurrade i mitt huvud både innan jag somnade och innan jag vaknade i morse. Ingen ligger i sängen bredvid min när jag sträcker ut handen om natten. Ingen smeker mig. Ingen diskuterar middagsförslag, ingen läser recept högt så det vattnas i min mun. Ingen späntar stickor att tända vedspisen med. Ingen pratar med okända människor, ingen talar franska med hela kroppen utan att kunna mera än ”oui” och ”non”. Ingen härmar göken  så att den kommer nära. Ingen fixar alla småsaker som behöver fixas. Ingen börjar dagen med ”hurra, jag lever”.

Så kunde jag fortsätta, ingen är så ständigt närvarande som den frånvarande. Han som är ingen idag. Som bara finns och lever i mina och kanske andras minnen. Och minnen förändras, jag gör om mina och andra gör om sina. Inte för att försköna, det är nog bara något som händer, med tiden. Vissa minnen glöms bort, andra förstoras och stannar kvar. Han fattas varje dag.