beskrivarblogg

Söndag morgon, lite sol, lite moln, kyligt. Har ätit frukost före fd maken som sover ännu. Han var vaken längre än jag igår kväll. Nu ligger Molly under bordet bredvid min stol, hon har varit ute en vända redan. Ser att Birgitta Backlund är intervjuad i Expressen, men artikeln kräver ”Premium” och dit har jag inte kommit ännu. Hoppas hon träffade en bra journalist. Birgitta är beundran värd, för det liv hon tog sig ifrån och för sina böcker. Och för att hon fortsätter att skriva.

Själv läser jag gamla skrivna ord – en mening av många på många sidor, stannar kvar. ”Idag slängde jag din tandborste.”

I morgon dog Mats för fem år sedan. Igår dog mannen min för tre år sedan. Maj är sorg.

Och glädje över att det blir vår i år också, att blommor blommar, björkar slår ut, att Molly gillar att vara på landet. Fd maken och jag också. Vi skuttar inte lika glatt och lätt som hunden, men vi har det gott. Trots de förändrade livsomständigheter som en demensdiagnos medför.

Idag ska jag baka blåbärsmuffins igen, det gick ju bra förra gången. Som var första gången.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vi kan förtidsrösta på biblioteket i byn här på Djurö. Nästa vecka. Idag har de ledigt.

Det är runt tio grader ute, diverse moln men också lite sol. Har borstat Molly utomhus, och klippt bort en del ”tussar” – hon behöver rakas hela hon, men det är lite för kallt ännu. Kör en tvättmaskin.

Idag är en förvirrad dag. Fd maken är mera tveksam än vanligt inför vardagliga saker. Vilken tröja är det nu han ska ha på sig, både nattröjan och dagens tröja är vita. Ett exempel. Mitt tålamod får träning. Under dagen ska jag läsa ”Hon som var jag” av Wendy Mitchell, ”en memoar om Alzheimer”.

Vi har kollat våra röstkort, och pratat om att valsedlarna finns där man röstar. Tandkräm i badrumsskåpet.

Nu torkar jag en plåt med tärnad blodpudding åt Molly, favoritgodis.

Boken om Alzheimer är plågsamt bra. En bok att läsa för de flesta, även om de egna erfarenheterna inte är där, ännu. Vare sig av egen demens eller någon annans.

Nu är det fredagskväll, fd maken har hörlurarna på och jag har tagit ur hörapparaterna. En fryst nästan tinad cheesecake blev efterrätt, grönsaksgratäng med tunnskuren kall plommonspäckad fläskkarré dessförinnan. Tvätten är intagen och undanlagd. Molly sover i sin bädd (eller ligger åtminstone där tills jag reser på mig). Jag läser vidare i den plågsamma boken.

Idag väntar Agnes på att en man ska komma vid tolvtiden och hämta det soffbord han vill överta, och på att en kvinna från Rimbo ska fixa så att hon kan hämta skänken… Hon har inte hört av sig ännu idag. Vi får se hur det går. Alla böcker som stod ovanpå skänken är inplockade annanstans, och lådorna tömda.

Om hon blir av med de här möblerna ska hon därefter bara plocka ihop det som ska med in till stan. Det är ganska kallt även idag och blåser, inte skönt att vara utomhus. Soptunnan ska ställas på plats mellan grindstolparna, men det får vänta om nu några möbler ska bäras ut från huset.

Den övervintrade pelargonen blommar med rosa stora blommor i köksfönstret. De som ställdes i källaren över vintern kan slängas, god idé att göra det nu. Gjort. De såg väldigt trötta ut, nu vilar de på komposten. Och än är det inte dags att ha några blommor ute, annat än de som finns i den ovårdade rabatten. Pionerna är på väg, påskliljorna blommar ännu, de gula tulpanerna slår snart ut, övriga har blommat färdigt för i år.

Molly kollar vad Agnes gör och viftar lite på svansen innan hon lägger nosen mellan tassarna och blundar en stund. Sover gör hon inte.

Nu ringde kvinnan som vill ha skänken, hon kommer om några timmar. Bra. Han som skulle komma vid tolvtiden har inte hörts av…

Ute med hunden vid halv sex, nu är klockan sju och det är dags att dricka te. Vattnet kom ju tillbaka i går kväll. Om ett par timmar åker Molly och jag hem till mitt och stannar till i morgon eftermiddag. Därefter ut till ”landet” igen.

Så här tidigt fungerar min hjärna inte alls. Definitivt ingen skrivförmåga i den mån den annars finns. Har just läst Jens Liljestrands (Expressen idag) recension av Ulf Lundells ”Vardagar 2”, en understundom långtråkig bok om alkoholproblem, ensamhet och åldrande som ingen skulle läsa om det inte vore för att det är Ulf Lundell som skrivit den. Drar omedelbart parallellen till min bok om spelberoende, åldrande och ensamhet. Jag är definitivt ingen kändis, ingen kan komma att läsa min bok av den orsaken. Kommer någon att läsa min understundom långtråkiga och tjatiga berättelse?

Fd maken sover ännu. Och Molly ligger nöjd under en stol i hörnet av rummet.

Jag har trogna Lena på Cypern som alltid kollar min blogg. Och Philippe i Frankrike, plus mera okända – eller svåridentifierade – svenska besökare. Många går in och tittar utan att det finns något nytt skrivet, och de återkommer ändå. Jag är tacksam.

Idag kan jag meddela att det grävs i gatan utanför huset i Sundbyberg, och det har medfört att vi inte har något vatten. Om inte annat så gör det en uppmärksam på hur viktigt vatten är –länge sedan jag var så törstig som när det inte kom något ur kranen. Disken får stå där den står, vattenkokaren lyckades jag fylla hyfsat innan vattnet tog slut så det blir kaffe och te i morgon. Äggkokning är mera tveksamt. Och Mollys vattenskål är åtminstone halvfull. Någon dusch är inte till att tänka på, för någon av oss.

Om vattenbristen fortsätter så blir det inte enbart jag och Molly som åker hem till mitt i morgon, fd maken följer också med i så fall.

De senaste dagarna (snarare kvällarna, innan jag somnat) har jag läst vad jag skrivit om Agnes och om mannens min död de senaste åren. Plågsam och glädjefylld läsning, samtidigt. Vad ska jag göra med alla de orden? Snart är det fem år sedan Mats dog, och på dagen när tre år sedan mannen min också dog. Maj är vanligen en fin vårmånad, så inte ännu i år, och så inte de där åren, 2014 och 2016.

Nu är det 2019 och jag är fortsatt vilsen, fortsatt ensam, fortsatt mera sorgsen än glad. Skriver gör jag också fortfarande, förmodligen hälsosamt. Sover halvtaskigt, mantrar mig till sömns igen, puttar ner Molly ur sängen om den är för smal (som på landet), somnar i bästa fall om. Och vaknar som i morse till att Molly tömt sophinken där på landet, eftersom någon glömt att stänga dörren till det rummet. Undrar hur mycket muffinsformar hon satte i sig, och vad de gör med hennes mage? Eller snarare, hoppas hon kan smälta det hon fick i sig. Kul hade hon nog, till skillnad från mig.

Det låter från pumpbilen utanför på gatan, nu är det fem personer som försöker göra något åt vattenläckan därute. Kan bara önska dem lycka till.

Photo by Gabriel Peter on Pexels.com

Har just lagt ut mitt alltför stora soffbord på Bortskänkes.se – och har fått napp. Förhoppningsvis kommer en man och hämtar bordet gratis på torsdag då jag är hemma en vända. Skönt om någon vill ha det… På samma sajt fanns en Billy bokhylla som jag gärna hade hämtat, om jag kunnat. Den går tyvärr inte in i bilen. Jag lade också ut skänken, men än har ingen ringt på den.

Solsken, men också kraftiga kalla vindar. I morgon åker vi in till Sumpan och onsdag fortsätter Molly och jag till Addarsnäs. Fd maken får stanna hemma. Ett par dagar går bra, med middagsmat förberedd. Beroende på vädret är vi alla kanske tillbaka på landet Djurö till helgen.

Vårt farande hit och dit är knappast klimatvänligt, men det får vara som det kan med den saken. Tänker inte bli klimatrabiat, behöver använda bilen så länge jag kan köra. Å andra sidan flyger jag väldigt sällan, senast får två år sedan till Cypern och tillbaka. Kanske väger det ena upp det andra?

Fd maken sitter i soffan och sover emellanåt. Under bordet bredvid min stol ligger Molly och gör detsamma, när hon inte klättrar på mig och vill ha torkad blodpudding. Det verkar inte som om fd maken har någon lust – eller ork – att gå ut idag. Det gör mig ont att se honom så här, se hur han rör sig allt osäkrare, tar allt kortare promenader i den mån han alls gör det. Han vill just ingenting, gör som jag säger, äter det jag serverar, uthärdar (min tolkning) en dag till. Är just inte glad åt någonting. Ändå säger han sig inte vara deprimerad… Vilsen är han nog i sin tillvaro idag, men kanske kan/vill han inte riktigt formulera det.

Här en okänd, betydligt yngre man och hans skugga.

Photo by Jeffrey Czum on Pexels.com

Jansson är uppäten, god var den. Nu är Agnes redan så trött att hon skulle kunna krypa i säng. Det är för tidigt. Om en stund går sonen ut med Molly igen, båda – och Agnes – nöjda. Och fd maken också. Han har de senaste dagarna haft svårt att se vad klockan är, skulle behöva ha en klocka med digital information i stället för den gamla vanliga med visare som han har. En försämring jämfört med hittills.

Förvaltaren hemma hos Agnes har meddelat att han har spillvirke som hon kan få till ved. Och ved från skogen lite längre fram. Han är en pärla. Sotaren kommer i veckan, så då får de se till att vara där. Snön från i morse lär ha försvunnit under dagen, åtminstone hoppas Agnes det. Inga vinterdäck på längre…

Det känns som om hon behöver vara hemma hos sig åtminstone ett par dagar snart. Diverse behöver städas ut och forslas bort. Döstädas. Alla prylar och onödiga möbler jagar henne om nätterna. Hon fördelar linne och dukar (en del till Sumpan, en del till Djurö, lite kvar därhemma). Snapsglasen behöver varken hon eller någon annan. Soffbordet på hjul står nu under skrivbordet i gästrumme, syns nästan inte och tar ingen plats som kan användas för annat. Skänken står där den står, tom – både den och soffbordet är hon beredd att skänka bort mot avhämtning. En soffa också. Byta mot bokhyllor?

Och det som kan kallas loppisprylar i lådorna utanför skrubben. Det känns inte som om hon kommer att kunna åka till någon loppis, vem ska t ex ta hand om hunden? Om hon blundar och tar lådorna i bilen till återvinningen och släpper dem där, kan hon då glömma vad de innehöll? Alla kläder hon inte använder, inte har använt på ett par år – ge bort, försöka sälja? Frackskjortorna, fracken, den hellånga fina yllekappan, dito trenchcoaten. Kängorna till långfärdsskridskorna, skridskorna är bortlovade till Näsåker vid nästa besök där. Ett par oanvända arbetskängor med förstärkning. Det nötta fiolfodralet. Mormors gamla isärplockade vävstol.

Det är krävande att ha så mycket ansvar för pinaler som en gång kanske var viktiga, men inte är det längre.

soffbord

Lördag morgon. Kallt, men ingen snö. Än. Si och så med nattsömnen, drömmar och tankar huller om buller, vaken däremellan.

Vad blir det av den här dagen? Har några nylånade böcker att utforska, gamla manussidor att läsa igenom, potatis till Jansson att skala, ansjovis att rensa, lök att steka lätt. Kör en tvättmaskin just nu, inte för att torkvädret är så perfekt, men för att det behövdes. Torkställningen kan stå därute under tak, det får torka långsamt.

Agnes har svårt att hitta sin ro. Hon hittar för många saker att göra hela tiden. Om inte annat så ska Molly in eller ut. De längre promenaderna sköter yngste sonen.

Fd maken glömde ta sin kvällsmedicin i går kväll. Första missen, hoppas det inte blir flera. De  icke tagna pillren får läggas åt sidan, nu har han petat i sig det han ska på morgonen. Det får vara bra så.

Ett sudoku löst. Det andra får vänta till senare. Sonen äter sin ”frukost” nu, skönt med sovmorgon. Har beställt en bok på Bokbörsen, Wendy Mitchell´s ”Hon som var jag”, om Alzheimer. Svägerskan tipsade, låter som en sorgligt läsvärd bok.

Har tydligen gjort bort mig på Facebook genom att inte ensidigt fördöma felaktig palestinsk propaganda – har ”relativiserat” frågan genom att hävda att båda parter i konflikten slåss ungefär lika tarvligt. Jag borde inte ha kommenterat alls eftersom jag vidgade frågan, och inte tog hänsyn till förbehållet i ingressen… Så kan det gå.

Min sinnesro blev inte direkt större. Men nu står i alla fall en redig Jansson i ugnen, med grädde och allt. Skönt att ha middagen klar lite för tidigt, och kunna koppla av med läsning tills det blir dags att äta.

Inser att jag vant mig vid tystnad, blir besvärad och irriterad (utan annan anledning än att tystnaden är tystare) när yngste sonen säger något eller skrattar för sig själv åt det han läser. Som tur är kan jag ibland hålla min reaktion för mig själv.

Det är mycket krångel med teve och DVD (eller vad det kan heta) – just nu har tevebilden en krumelur i vänstra övre hörnet som ingen av oss kan ta bort. Den gör inget väsen av sig, är enbart i vägen. Och får fortsätta vara det.

Vi har ätit ugnspannkakan som var lite tunnare än avsett. Brukar ha en mindre plåt annars, nu var långpannan lite för stor. Men det blötta och urvridna bakplåtspapperet var perfekt att hälla smeten på, inget satt fast när väl pannkakan var färdig. Och drottningsylten estimerades.

Nyss kom jag inte på att långpanna hette långpanna – Google hjälpte mig. Ord trillar bort ibland, men kan återfås än så länge. Fd maken och jag hjälps åt med hans ord som oftare fastnar än mina. Och vi flinar åt varandra emellanåt, när vi känner igen oss från förr. Det är fint att se en glimt av humor som fanns en gång, och fortfarande finns kvar, åtminstone som en skymt.

Photo by Public Domain Pictures on Pexels.com