beskrivarblogg

Har Emma Schapplins röst i öronen, Carmine meo. Önskar att jag kunde italienska, men språket är njutbart även utan kunskapen. Sitter här och vill skriva, men gör det inte. Kanske får musiken mig att släppa taget om vad det nu är jag håller så hårt i. Alla de ord jag skrivit, nej inte alla, många av orden har samma tema. Sorg, kärlek, saknad, död, egna katastrofala val, åldrande, mammas händer och skäggstrån på hakan.

”Blunda” var ett råd från en skrivande människa. Blunda för att få tillgång till den halva trans som kanske blir kreativ. Jag kan skriva läsbart också om jag blundar (tack igen fru Lindström på Stockholms Stads handelsskola för länge sedan). Men inte hamnar jag i just något förhöjt medvetande, inte ens i det undermedvetna. Än, det kanske kommer. Just nu gör jag bara bokstavskombinationer som kan kallas ord.

Hörlurarna är fantastiska nu när de fungerar med min dator. Till och med mina klena öron hör och uppfattar nyanser i musiken, det gör mig tacksam. Talade med en man för ett tag sedan, han kunde/ville inte använda sina  hörapparater – de kliade och kändes obekväma. Mina är också sådana, men jag slipper dem bara när jag är ensam hemma. Hur ska jag annars veta vad jag missar? Vet ju att jag ibland inte hör vad som sägs även med apparaterna. Många pratar idag så fort, jag minns inte att det alltid varit så. Kanske.

I någon nylig bok ville huvudpersonen uträtta något i livet, något minnesvärt. Det enda minnesvärda jag gjort är mitt katastrofala spelmissbruk. Många minns och förfasar sig säkert fortfarande. Jag vet att jag spelmissbrukade, men vet inte om jag minns det. Ibland känns det nära inpå, ofta långt borta och längesedan. Och för mig är det inte minnesvärt, inte skammen, inte sorgen, inte sveken. Mot mig själv och mannen min. Mot alla som haft förtroende för mig och mitt sätt att vara. Idag skäms jag inte på samma sätt som då, när allt avslöjades. Tiden har dimmat till skammen, och det är jag glad för.

”Skuldsanering pågår” stod det i den kreditupplysningsupplysning som låg i brevlådan häromdagen. Svea Inkasso ville åter undersöka min kreditvärdighet. Varför vet jag inte. Men ordet ”skuldsanering” är ett fantastiskt svenskt ord, i det här sammanhanget handlar det enbart om pengar och pekuniära skulder.

Tid och åldrande, sämre kom-ihåg kanske skuldsanerar alla de andra sorternas skulder. Tror det är så, eftersom jag idag inte känner mig skyldig. Antagligen har jag alltid varit duktig på att medvetet skyffla undan sådant hos mig själv som jag inte velat stå för, inte ville veta om mig, eller om det liv jag hade. Numera är det livet så tömt på innehåll att det får duga utan skyfflande.

Klagar gör jag ofta, tycker synd om mig även om jag klär det i andra ord, vill ha annat än det jag har. Då behöver jag påminna mig att det är jag själv som skapat mitt liv, då och nu. Och att jag fortfarande har någon gnutta skaparkraft kvar, ett tag till.

Ikväll ska jag alldeles ensam äta forellrom. Ostron får vänta tills någon annan öppnar dem, när jag själv gör det blir de fulla av skalsmulor och ser inte roliga ut – även om de smakar lika gott som alltid. Saknar ostron också.

När jag tittar på Youtube-listan med förslag finns där en ”Happiness Frequency” som ska hjälpa hjärnan att frigöra serotonin, dopamin och endorfin – vem vet att jag kanske behöver sådant? Lite ruggigt när jag nyss skrivit om att skriva i någon sorts annat medvetande är det proppfullt splittrade vanliga tillståndet… När jag lyssnar blir jag mest less – vilken av hormonerna ovan som åstadkommer det vet jag inte. Färdiglyssnat.

De här två fattas också.

Hennes är varken århundradets kärlekssaga eller kärlekskrig. Hennes är ingenting, just nu ingenting.

”Den jag tyckte om är död” sade en vän för ett par år sedan, nu säger Agnes detsamma. Han är död. Agnes är fattigare. Han var inte hennes ”raison d´être” då när han levde. Nu när han inte finns längre känns saknaden större än kärleken många gånger gjorde. Någon har skrivit något om detta, Agnes minns inte vem.  Det som fattas blir större än det som var… (Julian Barnes´ Livslägen?)

Ett enda liv är för kort för kärlek och död. Ändå är det ibland för långvarigt. Agnes borde naturligtvis inte gny. Det gör hon ändå.

Blåmesens fjädrar rufsar till sig i vinden, nötväckan får skägg. Agnes eget hår står på ända när hon tar sin korta promenad ner till sjön och hem igen. Kall vind, men fortfarande plusgrader.

”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida” diktade Dan Andersson.

Agnes väntar också, utan mila, på att timmarna ska gå, bara gå. Låta kvällen komma så att hon kan lägga sig och kanske sova, kanske drömma. Hon tar en pepparkaka till medan klockan går sakta. Än flyger fåglarna till fröautomaten utanför fönstret, det har inte börjat mörkna och himlen är inte mulen, bara här och där täckt av moln. Månen har flyttat utom synhåll, solen har inte visat sig alls idag. Ändå är den på väg ner långt borta över skogen i väster. Molnen där lyser.

Hon har varit ut en kort vända, har städat och diskat, sett till att Vimsan fått sitt p-piller. Hon har ätit soppa till lunch. Läst ut en av sonens fantasyböcker, del 2 ligger och väntar på köksbordet. Det gör också Ebba Witt-Brattströms bok, Århundradets kärlekskrig, liksom hennes fd makes, Horace Engdahl, bok Den sista grisen. Just nu orkar hon inte läsa någon av de senare böckerna. Kultureliten är deprimerande.

Agnes har överlevt november utan att känna sig alltför mörk till sinnes, Näsåker var hjälpsamt. Nu är hon hemma, och hon är less som om det fortfarande vore november, hennes ”favoritdepparmånad”. I Vårdguiden läser hon om olika knep för att ta sig igenom mörkret så här års: gå ut, ät bra, omge dig med människor du tycker om, beröring, ha kul… Ungefär. De två första punkterna fixar även Agnes, resten är det sämre med. Mannen hennes fattas, han var oftast den hon tyckte om, den som rörde vid henne, den hon hade roligt med. Tillräckligt med sömn och motion ska också vara med på den mentala checklistan – sedan är det ”bara” att inrätta sig därefter… För det mesta kommer Agnes i säng i vettig tid (ibland för tidigt), men motion/träning sysslar hon inte alls med. I Näsåker simmade hon och åkte spark, promenerade långt – inget av detta gör hon hemma. Nu ska hon i alla fall gå till brevlådan en sväng. Kort, men alltid något. Nu är det svart därute.

Kära Agnes. Vad håller du på med, just nu vet jag inte. Och för att kunna skriva behöver jag veta, åtminstone något lite. Du måste inte avslöja allt du gör, inte tala om de hemligheter du kanske fortfarande har – men ge mig en smula. Något att fortsätta brodera på.

Kerstin Svea Dahlén, må hon nu vila i frid, utan oro för något och i trygg förvissning om att Minna också har det bra – Kerstin skrev någon gång i höstas en önskan ”ge mig något att skriva, jag vill leva ett tag till”. Hon fick bara en kort tid. Jag saknar henne, hennes bilder och ord. Men ungefär så känns det också för mig. Agnes, ge mig något att skriva.

Läser på Facebook om de som fått (grattis Anders S till exempel) och de som inte fått författarstipendier. Det skulle inte vara helt fel med 60 000 att åka söderut med, bara för att se om det skulle hjälpa skrivandet. Men, troligen skulle det även då bara bli mera av samma, om ens något.

Sedan igår har jag slitit med att få mina nya hörlurar att fungera, efter att Windows uppdaterats… Åkte in till Elgiganten där lurarna är köpta, men där skulle jag få betala 150 kr för en kvart, eftersom jag inte har betalat (vad?) för ett serviceavtal. Var betänkt på att låta köpet gå tillbaka, men åkte sur hem i stället. Elgiganten har tappat en möjlig framtida kund.

Jag började om, och något gjorde jag tydligen rätt. Nu fungerar lurarna. Ibland blir jag imponerad av mig själv.

Nätväckor och mesar har återupptäckt min fröautomat. Vimsan vägrar att gå ut, ligger på min säng och ser ut att må alldeles utmärkt. Jag har precis fått fyr i vedspisen och köket börjar kännas behagligt tempererat. Väntar fortfarande på lagom korta vedträn. Har nu tagit in det sista av den torra ved jag har. Soppan från igår står på värmning, efter en kall natt ute på trappen.

Det mulnar, kanske kommer snön som lär vara på väg. För min del får den gärna utebli, gillar inte att köra bil när det är halt. Lite snö kommer nu, Vimsan är en pålitlig meteorolog, går inte ut när oväder är på väg.

Jag fick ved som jag beställt här på gården, men vedträna var för långa… Får väl nya, kortare, i morgon. Den här dagen segar sig fram, har gjort grönsakssoppa på buljong av märgben, den räcker flera dagar. Med persiljerot. Har också lagt böcker att hämtas av Postnord i min brevlåda, men än har bilen inte synts till. Och jag har inte fått svar på min undran beträffande kattlucka (till förvaltaren) – den har stått vid ytterdörren i ett par månader nu. Själv fixar jag tyvärr inte att såga hål i dörren.

Skrivandet har lagt sig att vila, okänt för hur lång tid. Redigerandet likaså, kanske återhämtar jag mig efter vistelsen i härliga Näsåker. Även om jag som okänd var i utkanten av alla sammanhang, fanns där en generositet och en känsla av gemenskap som jag saknar här.

Idag vankar jag bara fram och tillbaka, men får inte mycket uträttat. Har i alla fall lagt på det indiska överkastet på ena soffan, det passade perfekt i storlek men är nästan för fint att sitta på. ”Patch work”, handsytt, fint – flera (fast inte exakt som detta) finns på www.essyshantverk.se eller i butiken i Näsåker. Jag rekommenderar ett besök.

Det här är sista kvällen ensam i Johannas lägenhet i Näsåker. I morgon kommer hon hem, och på tisdag eller onsdag (beroende på väder och väglag) åker Agnes hem igen. Just nu har hon läst ut de böcker hon vill läsa, och hon har flyttat sina egna texter tillbaka till plastbacken för vidare transport hem. Nyss öppnade hon en bok från Johannas bokhylla, men insåg att den dels var satt med för liten grad, dels var ordet ”ehuru” ett av de första hon kunde läsa. Även om bokens berättelse tilldrog sig i början av 1800-talet är ehuru ett omöjligt ord för Agnes del. Hon kan varken läsa det eller använda det.

Så här sitter hon nu. Inget att läsa (det finns böcker i mängd i huset, handlar mest om vilja), ett glas vin bredvid datorn och funderingar på att packa, och hur att packa. Det lyser från grannen  genom kattluckan. Varje morgon när Agnes går in på toa tvekar hon inför att spola för att inte väcka den som kanske sover.

Hon slänger lappen med Badhusets öppettider, den behöver hon inte längre. Agnes har simmat tillräckligt många vändor för att känna att hon använt månadskortet väl. Att det dessutom kunde kombineras med bibliotekslån av läsvänliga böcker är hon enbart glad över. Spark har hon också åkt, för första gången på alla år sedan hon var liten. Sisådär sextio. Härligt.

Katten Stina har varit inne och blivit vederbörligt klappad och kelad med, inte i famnen, men väl runt benen. Agnes ben. Stina är ännu en halvskygg katt som inte riktigt vet om hon kan lita på den där människan som finns här nu, i stället för den som brukar finnas här. Hon sover hos grannen, äter hos Agnes. Hon beter sig ungefär som Agnes Vimsan, som är anmärkningsvärt avslappnad med sin tillfälliga handhavare, Agnes fd man. Inte med Agnes.

Katter, människor – vem litar på vem och varför? Vad behövs för att en annan människa ska lita på Agnes, och vad behöver Agnes för att lita på någon? Det får hon nog fundera på, Agnes.

Hennes huvud surrar av ansikten och namn, hon vet att hon inte kommer ihåg alla – men någon var snäll och kommenterade ”vi hälsade för ett tag sedan, men det kan du inte komma ihåg, du möter många obekanta – men jag minns, du är enbart en för mig”. Agnes är tacksam för den kommentaren. En annan trodde att Agnes kanske hade svårt att minnas ansikten, när hon första gången de möttes för andra gången inte kom ihåg, utan talade om igen vem hon var…

Det är innehållsrikt att komma som absolut utomstående till ett nytt ställe, som Agnes till Näsåker. Hon tycker om byn (rätt benämning?), hon tycker om det hon mött och sett av människorna här, hon älskar älven och naturen och tjurarna i hagen. Badhuset, biblioteket, massagen hos Nina, Ingelas café och hembakta bullar, kyrkogården och församlingshemmets sopptorsdagar. När hon tankade i Sollefteå fick hon hjälp av Torbjörn som visade sig bo i Näsåker och därmed kunde tala om hur hon skulle åka och hur långt det var dit. Hon vill komma tillbaka.

Helen i Coop frågade om hon skulle kunna tänka sig att bo i Näsåker. Och Agnes hörde sig själv säga ”ja – men det blir nog inte aktuellt, eftersom jag bor bra där jag bor”. Båda lätt förvånade över svaret. Det känns sant, Näsåker är ett samhälle där Agnes kan tänka sig att bo in sig, lära känna människor, leva och låta leva. Samtidigt är hon klar över att hon är gammal, kanske inte direkt i den ålder som Näsåker behöver, hon blir förmodligen inom rimlig tid en människa som kräver mer än hon bidrar med.

Hur som helst, Agnes är tacksam – över att Johanna låtit henne disponera hennes hem under fyra veckor och över att hon själv faktiskt bestämde sig för att hon ville detta. Tack till dig och till mig.

Nu längtar hon hem till sin vedspis, hur sotig hon är blir varje gång hon ska tända den.

När en man fyllt 84 skriver någon på FB ”fantastiskt vad pigg och fräsch han ser ut” –  Agnes hatar att en åldrande människa förmodas skola se pigg ut (skit i meningsbyggnaden, den som vill förstå förstår). Hur gick det till när vi gamla plötsligt får pluspoäng för att vi är pigga eller åtminstone ser så ut? Vill just nu inte ens vara pigg, än mindre få det skrivet på näsan.

För ett antal år sedan skulle ingen ha sagt ”pigg” om Agnes, nu riskerar hon det ju äldre hon blir. Torftigt. En förminskning av livet som äldre människa, en etikett som är ”patronizing” vad det nu kan heta på svenska. En av många etiketter som Agnes inte vill ha.

Detta apropå bilden av en man på Facebook, som såg alldeles normal ut för sin ålder – vare sig pigg eller annat.

För övrigt, medan Agnes ännu morrar – så tycker hon inte om bruket av ”en” i stället för ”man”. Inte ens om det sker i någon sorts superfeministisk anda, möjligen om det är dialektalt – men den dialekten tycks sprida sig snabbt… Inte hit dock.

Pigg?

Söndag förmiddag. Lagar mat och läser Bergets skugga (Gregory David Roberts, Brombergs förlag) parallellt. Indien i boken och förmodligen i verkligheten myllrar av personer och händelser, filosofiska tankar och brottslighet.

Nu står en gryta med chili con carne och svalnar på spisen, Johanna kommer hem i morgon vid sextiden och det får bli middag då. Nu är klockan är halv tolv och Agnes ska strax klä på sig, eller kanske vänta tills hon tar på sig sin enda klänning inför eftermiddagens afternoon tea på Gästis. Onödigt att klä sig två gånger, ingen ser henne i morgonrocken ändå.

Det hundpromeneras utanför köksfönstret, här finns många hundraser representerade. En flicka åker spark med sin lilla hund bredvid, både sparken och hunden stannar ofta. Natten har varit kall, syns på bilen, men det verkar inte vara något vidare sparkföre. Någon kommer in därnere, Agnes märker det på ytterdörrens duns när den stängs. Kanske Nick som jobbar med sina bilder, kanske någon som förbereder eftermiddagen. Nu kommer Anna fullastad med kassar, hon är en av två som bjuder in idag.

Agnes tänker på mannen sin, och hur han skulle ha gillat Näsåker. Han skulle efter fyra veckor vara bekant med de flesta som bor här, och hon skulle fått bekantskapen ”på köpet”. Agnes är inte som han, hon har ändå mött och pratat med många här, fler än hon brukar ta kontakt med. Hon är socialt obegåvad, han var begåvad. Det var mycket hon fick vara med om som annars inte skulle ha varit hennes minnen idag. Han fattas, här också. I veckan åker Agnes tillbaka hem till sitt.

Krångelmeningar blir det när hjärnan inte har klart för sig vad som ska skrivas och ändå anstränger sig.

Agnes är färdig med redigeringen av en kunds bok. Skönt.

Dagen har hon i stället ägnat åt att gå igenom egna texter, från de senaste åren. Nu är hon uttröttad, dränerad på energi, och vill bara gå och lägga sig. Somna utan drömmar, sova till i morgon bitti. Hon har påmints om sorger (och för all del glädjeämnen också, några) som hon gömt längst in i sin hjärna. Hon har tvingats inse hur hennes liv faktiskt sett ut, och att de bilderna inte alltid stämmer överens med den uppfattning hon vårdar numera…

Det är utmattande.

Nu är en del papper förpassade till botten på den stora plastbacken alltihop har legat i. De känns inte användbara. Andra ligger i en hög på köksbordet, en stor hög. Kanske kan hon fortsätta bearbeta alla de orden, och få till någon sorts struktur. Men inte just i kväll. Nu ska hon dricka ett glas vin, och kanske börja läsa om Bergets skugga, fortsättningen på Shantaram, av Gregory David Roberts. Den är tillräckligt fylld av människor och annorlunda liv, indiskt liv, för att ockupera hennes ständigt pladdrande hjärna och få tyst på den en stund. Det behöver hon nu. Plus en islykta som lyser i mörkret – men det får bli när hon kommer hem.