beskrivarblogg

Så – nu är fd makens avlagda datormus inkopplad, och i det andra uttaget laddas telefonen – Agnes själv har tack och lov inte behov av några sladdar i sig. Tekniken känns lite sjukhusaktig. Hon har inte använt någon (dator)mus på länge – pekplattan har fungerat bra, men nu kändes det plötsligt rätt att ändra sig. Telefonens e-postkonto är konfigurerat, ena syrrans telefonnummer är inlagt bland de hittills ganska få kontakterna. Nyss ringde den andra syrran så nu finns även hon på rätt plats i min telefon.

Fd maken är ute på sin dagliga promenad. Själv sitter Agnes i fåtöljen och slipper gå ut idag. Kanske skriver hon.

Nej, hon läser i stället. Siri Hustvedts ”Leva, tänka, titta”. Det är en samling av essäer skrivna under loppet av sex år – som alla har en sak gemensamt, ”en oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa”. Citat ur förordet. En fascinerande tanke som jag just läser – och funderar över – är att medveten erinran och fantasi är starkt knutna till varandra, ibland kan de vara svåra att skilja på. Och att både också hör hemma någonstans, på någon plats – platsen behövs för att minnet/fantasin inte ska blekna. Det känns rätt för mig.

Hon kopplar resonemangen till både de gamla grekerna, medeltida filosofer som Albertus Magnus och nutida hjärnforskning om hippocampus. Spännande. Resten av boken må den intresserade läsa själv. Jag har lånat den på det fina biblioteket i Norrtälje, men den finns naturligtvis att köpa, utgiven av Norstedts.

Det är konstigt – tycker Agnes – att hon inte får sig att skriva. Hon har all tid i världen, bokstavligt talat. Hon har en bra ny dator, hon kan skriva både fort och rätt. Ändå vill det sig inte, det fattas det där som hon själv vill ha i en text. Innehållet. Är hennes värld för liten och trång? Skulle det bli mera skrivet om hon lät sig störas av allt som pågår omkring henne? Hela livet har hon haft förmågan att stänga ute det hon inte vill släppa in. Alla sorters sinnesintryck, låta bli att träffa människor hon inte har någon speciell längtan att möta, inte ringa några telefonsamtal som inte är nödvändiga.

Några veckor nu har hon inte haft någon fungerande telefon. Märkligt nog kändes det väldigt tyst med vetskapen att ingen kunde ringa. Det ringer ju inte så många annars heller, men det här blev en särskild sorts tystnad.

På julafton fick hon två väl begagnade telefoner av äldste sonen. Tyvärr hade hon glömt sitt SIM-kort hemma, så ett nytt fick införskaffas, snabbt och lätt i Telia-butiken, samma nummer som tidigare. Kontaktlistan har idag utökats med bästa vännen, resten får importeras när hon kommer tillbaka hem till sitt. Hon hoppas att det ska fungera.

Strålande sol därute, och kraftiga vindar. Snön låter vänta på sig, och det gillar Agnes. Hon är inte världens bästa bilförare på halkiga vägar.

Så här tråkigt blir det när Agnes skriver. Hon inbillar sig att hon skrivit med mera energi i orden ”förut”. Då, när hennes liv brakade samman. Kanske när sonen dog. Kanske när mannen hennes också dog. De senaste åren har varit de många dödas. Sörjer hon? Ja, men mera lågmält – och lugnare. Häromkvällen talade hon och sondottern om hennes pappa. Vi grät och tittade på gamla bilder, försökte berätta för varandra hur det känns nu, när drygt två år gått utan honom. Saknaden är konstant, den förändras inte, varken för hans dotter eller för Agnes. Han fattas.

Luften har gått ur Agnes. Hon pratar med sig, hon gör det hon ska, lagar oxsvanssoppa eftersom fd maken uttryckte att det skulle vara gott. Tvättar, städar, följer med på läkarbesöket i morgon, mammograferar sig i början av januari. Skickar beställda böcker. Löser sudoku, supersvåra. Läser. Matar och klappar Vimsan. Är hundvakt ibland. Tänder ljus och blåser ut dem. Hon kommer ur sängen om morgnarna, men utan förväntningar på dagen. Just inga måsten heller. Bara ännu en dag.

Agnes har en matfixerad hund vid sina fötter. Han tycker att han ska få sitt kvällsmål en timme för tidigt. Det får han inte. Hans ögon hänger vid hennes minsta rörelse, om hon reser sig från stolen hoppas han… Hans sätt att vänta är mycket uttrycksfullt.

Bokbörsen, PayPal och nytt system för avgifterna när en bok säljs – när Agnes nyss räknade efter insåg hon att nära hälften av bokens pris/hennes intäkt försvinner om köparen väljer att betala med PayPal. Tidigare förskottsbetalningar kostade bara lite besvär för säljaren som själv fick bekräfta och tala om hur betalningen skulle gå till. Dessutom har man en och samma postavgift för alla böcker, hur stora eller tjocka de än är, 45 kr. Resterande porto står säljaren för. Gillar inte det här. Hon sålde nyss en bok för 24 kr, PayPal tar 5,60 kr och Bokbörsen 7,16 kr. Agnes får 11,24 plus betalt för portot. Nåja, många bäckar små et cetera – även om den här bäcken är väldigt liten. Det är också en trivsam sysselsättning, och ett sätt att ge böcker flera liv. De flesta av böckerna hon säljer har hon dessutom fått gratis.

Sellpy är ett annat sätt att sälja det man inte längre vill ha eller behöver. Du beställer hem en påse som rymmer 70 l, och (om du bor på landet som Agnes) lämnar påsen hos Schenker för vidarebefordran till företaget, utan kostnad. De sorterar och säljer, du får 40 procent av försäljningssumman. Låter intressant, ska kolla upp det efter alla helger.

Halv elva, har redan klarat av en snabb kissvända med Louie, plus en längre promenad. Utan att halka på ändan. Nu är han nöjd för ögonblicket, efter att ha spårat på en stor åker full av alla sorters fotavtryck, och dessutom skällt på en vit liten ilsk terrier som också var ute. Det var inte han som började. Agnes har en kopp kaffe bredvid sig. Vedspisen brinner.

Är mindre stel i nacken idag. Halsduken har gjort susen (varifrån kommer det uttrycket? Inte ens Google vet).

Kollar för säkerhets skull på kalendern, jo, det är lördag idag. Det var ju fredag igår… Lika grått. Fåglarna har tveksamt hittat till solrosfröna i automaten utanför fönstret, har ingen talg där ännu. Och hittills har Agnes enbart sett talgoxar.

Hon försöker bestämma sig för vilka kläder som ska med till stan på måndag. Något som passar julafton och nyårsafton och läkarbesök med fd maken däremellan. Något som fungerar för bilkörning. Något som värmer om det skulle behövas. Plus något som är skönt att bara slöa omkring i inomhus.

Vindlekorna mannen hennes gjorde snurrar fortfarande på altanräcket, en stund och så lägger de av för att börja igen. Ungefär som vi.

Tredje hundpromenaden för idag. Nu lagar Agnes mat, steker ris, lök, finhackad ingefära, en bit kokt skinka skuren i små tärningar, hackade tratt kantareller. Plus någon sorts gröna små bönor ur frysen. Stark Rajah-curry i stekpannan innan skinkan åkte i. Kanske några räkor när det blir dags för middag, hastigt iblandade. Doftar i alla fall gott. Bra att städa frysen emellanåt.

Agnes är glad att hon kom på att slänga ut diskstället. Nu diskar hon och torkar och köket ser städat ut direkt. Dessutom kan diskbänken användas för annat, som nu för att tina räkorna hon bestämde sig för att blanda i grytan. Louie har äntligen givit upp hoppet om att få en smakbit, och ligger under köksbordet. Matte har satt honom på sträng diet, och Agnes rättar sig därefter.

Ut i mörkret med hunden, ner till sjön och tillbaka. Kort vända, men tillräcklig. Vi höll oss på benen.

Känns konstigt med en fredagskväll som inte betyder någonting. Ingen glädje över ledighet, ingen god mat planerad, inget sällskap att njuta några glas vin med. Ingen som öppnar ostron. Bara en sån sak.

Men väl en tjatig Agnes, en klagande kärring, gråhårig och skrynklig. Full av självömkan, men utan offerkofta. Hon är väl medveten om att ensamheten nu är ”betalning” för icke-dito tidigare, någon sorts balansering. Grått hår och skrynklor får också de flesta med tiden, även om hon kanske en gång inte trodde att varken det ena eller det andra skulle vara fullt så påtagligt. Så verkligt. Inombords vet hon inte riktigt hur gammal hon är, men ung är hon inte ens där. Möjligen lite yngre än utanpå.

Dagarna är långa, och tämligen tomma. Hundrutiner skapar välkomna avbrott. Hushållssysslor för en person tar inte lång tid, särskilt inte om man som Agnes tränat ett långt liv. Hon förströr sig med att paketera böcker och sälja struvjärn på Tradera. Ett sätt att bli av med sådant som hon inte själv vill ha, och samtidigt något att göra. Hon läser, kollar på Facebook, bloggar ibland. Skriver textsnuttar och vet inte varför. För några år sedan hävdade hon att hon ”skriver för att leva, lever för att skriva”. Ambitiöst, en aning övermaga kanske, med ett uns av sanning i orden. Då var skrivandet nödvändigt för viljan att leva, är det kanske nu också – men viljan att skriva är inte lika tvingande.

När mannen hennes dog hade hon en period av nästan maniskt skrivande. Några månader. Sedan mattades orden av, eller blev åtminstone färre. I november bloggade hon inte alls, och det hon skrev om sorgen efter mannen har hon inte publicerat. Åtminstone tror hon att det är så. Häromsistens skrev hon ut texterna, men hon orkar ännu inte läsa alltihop. Vill inte läsa, vill inte känna det hon kände när hon skrev.

Fast det gör hon ju ändå. Mera resignerat, lite lugnare. Inte lika andlöst. Men hela tiden. All tid, som en ohörbar ton som vibrerar i henne. Hon känner den, vet att den är där.

Fredag. Grått. Fem timmar senare, fortfarande fredag, och grått. Agnes har halsen invirad i varm halsduk, även inomhus. När hon halkade omkull häromdagen sträckte hon tydligen något i nacken, och har nu svårt att röra på huvudet som hon vill. Halsduken hjälper henne att slappna av, och då gör det mindre ont. En lättare ”whiplash” förmodligen. Hundpromenaden genomfördes utan att hon damp i backen. Nästa vecka ska hon skaffa broddar.

Nyss lade hon en dyna i den stora och ganska obekväma länstolen. Filt över, och kudde för ryggen. Där skulle hon sitta och läsa så länge det är ljust ute, var det tänkt. Louie tänkte något annat, hon hann bara vända ryggen till så låg han där. Ligger där ännu, med hakan på armstödet. Ser inte bekvämt ut, men han tycks gilla läget. Agnes sitter kvar i köket.

Tre tuber med tomatpuré i kylen. Agnes undrar hur det gick till. Särskilt som hon sällan använder tomatpuré. Hon lär inte behöva köpa någon på länge. Fullmånen lyser upp den svarta himlen. Nyss var hon ute en vända med hunden, halt på vägen efter gårdagens regn och temperatur runt noll. Hon halkade förstås och hamnade på rumpan, men det gick bra.

Livet utan telefon är väldigt tyst. Inte för att det ringer så ofta annars heller, men nu ringer det aldrig. Igår slängde hon tre gamla oanvändbara telefoner i en påse för vidarebefordran till sopsorteringen. Hon har fått fd maken att inse att han får mejla om han vill något. Igår meddelade han att han bokat tvättstuga den 20 december, som hon bad honom. Hoppas han har talat om för sonen den (telefonerande sonen) också att hon inte har någon telefon, så han inte blir orolig när ingen svarar.

Agnes sängkamrat Louie har redan uppsökt sängen. Hon behöver inte frysa om nätterna med en varm cockerspaniel på kudden bredvid hennes. Det blir inga rena lakan innan han har åkt hem till sig på måndag. Hon inser att hon inte kommer att vara hemma här förrän några dagar in på nästa år – diverse ärenden i stan nästa vecka, julafton hos äldste sonen, läkarbesök med fd maken i mellandagarna, nyår hos syrran, mammografi alldeles i början av januari… Hon får packa med viss eftertanke. Och kanske dra upp elementen en aning om det blir kallt.

”Levde jag en lögn eller ljög jag ett liv?” Bergets skugga.

Agnes väntar, på ett tecken av något slag. Någonting som får henne att känna sig levande. Inte igen, för ibland tvivlar hon på att hon någonsin gjort det. Så minns hon stunder när hon vet att hon levde, goda ögonblick och ledsamma. Orgasmer som fick henne att gråta, svek som hade samma effekt.  Kärlek och icke-kärlek som kanske var kärlek ändå. Hennes och hans. Ett långt liv tillsammans och skilda åt.

Nu får hon leva sitt liv, eller ljuga sitt liv, på egen hand. Hon vet inte riktigt hur man gör, vad som är viktigare än annat. Varje morgon hittills har hon fått sig ur sängen, också nu när det är isande kallt på golvet och hon trevar efter raggsockorna det första hon gör. Dem och tofflorna. Hon är alltså uppe, hon gör sin frukost, lagar en hel kanna full med te, dricker en mugg och häller ut resten. Två smörgåsar, beroende på om hon kommit ihåg att ta fram bröd ur frysen eller inte. Av någon anledning är hårt bröd inte gott till te. Sedan har hon en hel lång dag framför sig. All den där tiden hon aldrig hade när hon behövde den. När hon stressade till och från jobbet, med familj som behövde henne och en man som ofta var bortrest ”i affärer”. Då var det som det skulle vara.

Nu har hon för mycket tid, och samtidigt vet hon att tiden som återstår är kort. Ändå kan hon inte använda sin tid till något som möjligen är viktigt, vad det nu skulle vara. Agnes stoppar in en vedpinne till i spisen. Ute lätt snöfall, katten är nöjd att vara inomhus. Det betyder att Agnes snart kan gå till sängs, hon behöver inte springa fram och tillbaka till ytterdörren och ropa på katten.

Hon sitter en stund till, skriver några ord, tar en klunk av vinet. Läser lite till. Längtar, inte till Indien, men någonstans. Samtidigt som hon har det bra där hon är. Hon lever.

Lördagskväll. Agnes har druckit en Dry Martini, lyckats välta ett glas vitt vin, tagit reda på allt det blöta. Nu har hon gjort en Dry Martini till. Än har hon inte vält den. Hon har ätit, rökt lax och äcklig potatisgratäng från ICA – den senare åkte i soporna. Dessutom har hon idag griljerat en liten skinka från samma butikskedja, och den var OK. Trots att den fått dåligt betyg i något av testerna. Inköptes med 25 kr rabatt till ett ändå lågt kilopris, värt den oätliga potatissmörjan.

Vimsan är en klok katt, idag stannar hon inne av egen vilja. Hon gillar inte snö.

Här och där i boken ”Bergets skugga”, fortsättningen på ”Shantaram” av Gregory David Roberts och utgiven av Brombergs – här och där hittar Agnes en mening eller ord som känns viktiga. Nyss var ett sådant tillfälle, men hon noterade inte vad eller var. Nu är det borta, kanske kommer det igen. Båda böckerna är läsvärda, och värda att läsas flera gånger, allt ryms i alla fall inte i Agnes huvud via en läsning.

Böckerna skildrar ett Indien som Agnes är glad att inte veta mera om. Grymt, livsfarligt, gangsters, mördare, galningar, droger. Men också medmänsklighet, kärlek och vänskap, också trofasthet och generositet. Och människor, massor av människor, med en historia och liv som är långt, långt ifrån det Agnes vanligen kallar sin verklighet. Hennes liv i en liten stuga på landsbygden i Roslagen, med katt och vedspis och klen ekonomi.

I boken skriver författaren om dofter, om hur doften av den älskade lockar, om ”feromonpilgrimen” som kommer till den älskade omedelbart, från Ryssland till Indien. Agnes inbillar sig ibland att hon känner din doft, den finns inte i några kläder, bara omkring henne, svag men igenkännbar. Ett ögonblick som gör henne lyckligt knäsvag. När hon letar efter den hittar hon den inte. Den finns bara i hennes minne. Ett tag till.

Höstens sista krasseblommor, skyddade i en grop nära sommarhuset. Också ett minne.

Ord som slutar på -lös föll mig in i morse –

sömnlös, tröstlös, modlös, kraftlös, maktlös, hjälplös, aningslös, arbetslös, makalös, kärlekslös, hopplös, fruktlös, viljelös, bostadslös, svarslös, trolös, mållös, menlös, hejdlös, kravlös, hjärtlös, skolös, tidlös, historielös, tidlös, makalös, formlös, smaklös, ordlös, barnlös, rådlös, rolös, fredlös, taktlös, konstlös, doftlös, känslolös, laglös, livlös, tonlös, drömlös, måttlös, rastlös, lealös, viktlös, steglös, redlös, tanklös, rättslös, doftlös, harmlös, värdelös, vettlös, ringlös, spårlös, rotlös, gudlös, arvlös, tröstlös, lönlös, spårlös, andlös, aptitlös, hudlös, vårdslös, väglös, ändlös, stiglös, skoglös, trädlös, skinnlös, ryggradslös, hemlös, sorglös, tandlös, tårlös, lottlös, värnlös, medvetslös, sanslös, orkeslös, själlös, idélös, skamlös, ljudlös, byxlös, trådlös, ärmlös…

-lös. Något som saknas, fattas, inte finns. Längre eller aldrig.

”Ett ständigt nu som man hela tiden måste dela med någon annan”- Lisa i ”Bergets skugga”. Den meningen fick Agnes att fundera över hur det är att vara ”jag” när det inte finns någon annan? Har detta med alla orden ovan att göra?