beskrivarblogg

Kvart i elva på förmiddagen och det är så mörkt och mulet att lamporna måste vara tända inomhus. Regnar gör det också, och blåser. Vimsan är klok, hon ligger i min säng och sover.

Agnes har ännu inte fått kläder på kroppen, morgonrocken får duga där hon sitter och skriver. På spisen puttrar högreven som småningom ska kallas pepparrotskött, möjligen dillkött, hon har inte bestämt sig än. Hon har ingen pepparrot hemma, men hon har inlagd dill till dillsåsen. Hon behöver ändå åka till affären och handla mjölk, därmed kan låta bli att bestämma sig tills det är dags för middag.

Hon gäspar, fryser vid blotta tanken på att gå utanför dörren idag. Hela hon är en enda protest inombords, ”vill inte” skriker det därinne. Vill inte väder, november, mörker, kyla, blöta, ålderdom och död. Vill inte. Det hjälper inte att inte vilja. Hon vet att hon måste få sig att vilja, idag också.

Vilken lyxproblematik, att vilja eller inte. Jämfört med mångas verklighet. Hon läser om barn och föräldrar som får det stöd de behöver indraget, om ungdomar som plötsligt ska avvisas eftersom någon bestämt att de är arton år, inte femton. Om de är femton kanske de får stanna tre år innan de avvisas. Om en kvinna som är blind, men inte blind nog för den hjälp hon behöver. Om handläggare i olika myndigheter som hänvisar till prejudikat, lagar och domar. Och om politiker som åker till Saudi tillsammans med näringslivsmoguler – som om regimen där skulle bry sig om vad någon härifrån försöker säga.

Allt elände får henne också att inte vilja. Inte vilja vara en del av ett land som Sverige idag, där människors lidande enbart blir en rubrik i någon tidning, där vi sägs inte ha råd att hjälpa och bistå flyktingar, där vi sätter upp murar i form av kontroller och avvisningspoliser. Ett land där dåliga asylboenden eldas upp, inte därför att de är undermåliga som bostäder, utan för att det bor asylsökande människor där, förvaras där.

Det är två år till nästa val. Ett främlingsfientligt parti är för ögonblicket det största enskilda partiet. Hur ska detta hinna förändras till något bättre på bara två år? Vad kan vi göra, alla vi som inte vill det som sker nu?

Hundpromenad, nu dusch för min del. Men först en mugg kaffe, mitt te drack jag till frukost i morse. Att bo nära Tanto som Louie gör är härligt, det finns många olika vägar att upptäcka, många mer och mindre jobbiga backar att ta sig uppför, många roliga hundar att möta. Andra med förvisso, men jag har sluppit lindrigt undan. Knäna sviktar lite efter allt gående, men det går över. Och utan hörapparaterna är oväsendet från trafik och arbetsmaskiner uthärdligt.

Läser om Livslägen av Julian Barnes. Varje gång påminns jag om hans förmåga att formulera sin saknad så att jag känner och känner igen. Någonstans skriver han om hur det som försvann är så mycket större än det som var – förlåt om orden är klumpigt återgivna. Så känns saknaden efter dig, den är så mycket större än det vi hade utan att förstå hur stort det var. Eller så.

Någon annanstans, inte i den här boken, fanns en mening om att nu vara änka. Officiellt sörjande. Officiellt kvarlämnad. Det fick mig att tänka på mig. Jag är inte änka, eftersom vi inte var gifta. Inte en officiellt berättigad sörjande alltså. Vi levde tillsammans länge, längre än många vet. Jag berättigar mig min sorg, vet ingenting om hur det kan kännas att vara änka.  Dina barn tog hand om alla arrangemang kring din död, har väl tömt ditt hem, har gravsatt dig i dina fd svärföräldrars grav. Där fanns inte ens en antydan om att du också, rättelse, din aska också, var nergrävd där. Jag har varit där en gång, det räcker. Mitt samtal med dig fortsätter i mig.

Det plågar mig understundom att jag tillåter din familj att osynliggöra mig. Jag har ramat in bilden som skickades även till mig som tackkort efter din begravning. Ett formellt artigt väluppfostrat tack för vad då? Ibland känns det som om vi aldrig fanns, varken du, eller jag, eller vi. Det av mig som fortfarande fanns i ditt hem fick stanna där tills det röjdes bort. Du kom aldrig dit igen, inte jag heller. Det som finns av dig hemma hos mig finns där – ditt ”klädstreck” av eneträ över vedspisen, den vackra gamla korg jag fått av dig, några krokar du täljt, trappborsten. Små omsorgsfulla minnen. Samtidigt så tomt.

Dina tändstickor, uppeldade och bevarade.

Nu är jag uttråkad igen.

Har just inget jag vill läsa, har tittat lite på teve och stängt av, lagt in betalningar till tisdagen då pensionen kommer, ätit middag, varit ute med hunden näst sista gången för idag, sett till att han fått mat också. Pratat med vännen som kommer hem i morgon. Slängt sopor och sorterat förpackningar etcetera i därför avsedda containers, gav burkar till killen som satt där och gärna tog hand om dem.

Har skrivlust, men vet inte vad jag vill skriva. Om jag sitter här och bara låter fingrarna gå kanske något kommer till mig.

Nähä. Det gjorde det inte. ”Hur lång är en stund” finns det visst en bok som heter. Hur långt är ett kapitel? Såg en författare på FB som nu gjort klart för sig vad hon ska skriva om, lagt in mall i Scriwener, kapitel för kapitel, ett tjugotal, med viktiga punkter i dramatiken inlagda på rätt ställe. Oj säger jag bara, jag som inte ens just nu kommer ihåg vad det heter det där som man skriver innan man skriver. Synopsis.

Tidigare idag försökte jag komma på vad plantan heter som en förbicyklande kvinna i Tanto hade i cykelkorgen. Jag hann ända hem innan jag hittade ordet, clematis. Nåja, än vet jag var jag bor (även om det är virrigt emellanåt, här hos vännen, hos fd maken på landet, hos honom i stan, hemma hos mig). För det mesta har jag också lämpliga kläder på mig när jag går ut, kan komma ihåg vad som ska handlas även om lappen ligger kvar hemma på bänken…

Louie ligger vid mina fötter, om en stund ska vi gå ut för sista gången idag. Det är svart ute, men lyser i fönster och längs gatorna. Jag har vistats i stadsmiljö i en dryg vecka nu, det gör mig trött. För mycket folk, för mycket ljud, bilar, cyklar, oljud. Inser att jag inte kan tänka mig att leva för gott i staden. Lika gott det, någon lägenhet lär jag aldrig få.

Längtar hem till mitt, men kommer enbart att åka dit på besök i veckan, för att hämta kläder och lite diverse. Så tillbaka till fd makens hus på landet för detsamma, och därefter till hans lägenhet i stan för att bistå med ärenden av olika slag.

En kravlig kaprifol från i somras när vedhögen ännu låg utanför vedboden… Någon clematis har jag inte längre.

En mening dröjer sig kvar från boken ”Us” av David Nichols. Förmodligen inte exakt citerad, men ungefär så här, ”numera var han tvungen att sitta på sängen när han tog på sig strumporna”. Det gör jag med, det är säkert därför orden fastnade. Mannen i boken var femtiofyra, jag kan tycka att han borde ha kunnat hålla balansen på ett ben.

Resten av boken läste jag just inte.

Läser i stället Tony Parson´s ”Murder Bag” – bra språk, hemsk prolog, blodiga mord, en mycket mänsklig och sorgsen detektiv, en hundvalp och en liten dotter, mamman/hustrun är död, varför vet jag ännu inte. Funderar parallellt över vad som gör att jag vill och inte vill läsa olika böcker. Numera är det inte ofta thrillers hamnar under mina ögon. Relationsdramatik oftare, Nichols´ bok hör hemma i den genren. Äktenskap i kris, medelålder, diverse förvecklingar och en intet ont anande väldigt gift man som plötsligt står inför obegriplig skilsmässa. Bokens typografi spelar säkert in, tät text i långa stycken. Och ett omslag som inte gjorde begripligt för mig att det stod ”Us” – trodde ett tag att det syftade på United States… Å andra sidan är inte omslaget till Parson´s bok speciellt lockande det heller. Hum.

Louie ligger nära min stol, vi har just kommit in efter ännu en promenad. Jag inser att en egen hund, en ständig hund, skulle få ut mig väldigt mycket oftare än jag själv klarar av. Flera steg varje dag, mera frisk luft, flera intryck av någon sort. Var jag än befinner mig. Vore bra. Men än så länge nöjer jag mig med att låna hund emellanåt, Vimsan har nog med att vänja sig vid mig och fd maken. Där är hon just nu, och jag är hemma hos hunden.

Jag slötittar på teve nu när den ändå hänger där – men blir fort trött på programmen. ”Housewives någonting” var direkt obehagligt att se, med alla konstgjorda kvinnor. Engelska antikviteter är ganska roligt, men blir även det tjatigt, och ingen har förstås tänkt sälja sin högt värderade dyrgrip. Ohh nej. Po Tidholm skulle bjuda Torbjörn Fälldin på middag såg jag en skymt av, och reklam för Bingolotto. Med mera. Har stängt av. Har kollat FB också. Och löst supersvåra soduku i både DN och SvD, kvällspressens rubriker har ögnats igenom. Louie har lagt sig i sängen, men än ska vi ut en vända till i kväll.

Har just plockat fram en bok av David Nichols ur vännens bokhyllor, ”Us”. The Sunday Times skriver ”I honestly can´t imagine loving a novel much more” – ett betyg som kan vara svårt att leva upp till. Jag får se så småningom, eller omedelbart om den inte tilltalar mig. Har slutat läsa böcker som inte fångar mig direkt.

Louie i mitt kök, en annan gång.

Jag vill bo vid havet. Gör jag något för att förverkliga den drömmen? Nej. Drömmer inte ens på allvar. Säger mig att det bara är en gammal idé, att drömmen har överlevt sig själv. Den liksom många andra.

Har just tillbringat några dagar i Brighton, nära havet. Doppade tårna, kallt. Vackert, ständigt växlande. Vänliga, pratsamma människor, många fina hundar med ”professional dogwalkers”, snälla får som flyttar på sig när man kommer på South Downs. Fortfarande mogna, oplockade björnbär, fulla av saft. Sol. Till och med bussar som inte är i trafik är artiga – ”Sorry, we are not in service”. Skulle gärna bo i Brighton, men det ligger långt bortom min förmåga att drömma.

Köpte, och släpade hem, en bordslampa för femton pund (ungefär 165 kronor) på Brighton Fleamarket. I Sverige kostar samma lampa tre tusen. Artemide Tolomeo. Nog mitt hittills bästa loppisfynd. Nu får jag bättre skrivbelysning på mitt köksbord, vid datorn.

Agnes drömmer bättre än jag.

Hon kan få sig att faktiskt tro på allt hon kommer att hinna med, allt hon vill och ska åstadkomma innan det är för sent. Hon ska skriva åtminstone en bok, kanske flera, hon ska tillbringa årets mörkaste och kallaste månader i ljusare och varmare klimat, hon ska gå långa promenader varje dag, inte sitta still vid datorn flera timmar i sträck. Dessutom ska hon se till att komma iväg till tandläkaren fast hon inte vill, fixa nya glasögon, göra en rutinkontroll hos husläkaren. Skaffa bättre fungerande hörapparater. Hon ska enbart dricka ett glas vin till maten, och låta Dry Martinin vänta till helgen, sluta äta kaffebröd. Och så ska hon sluta oroa sig för den där elräkningen som ännu inte kommit, tre års elkonsumtion som inte är fakturerad och därmed inte betald…

Det är för långt till havet. Agnes får än så länge nöja sig med att gå ner till den stora sjön nära huset. Där kan hon åtminstone se vatten, kanske sitta en stund på en gammal plaststol om vädret tillåter. Hitta lite lugn. Och hon kan gå i skogen, både på vägar och bland gran och tall. Än är inte allt inhägnat.

Ännu har Agnes inte börjat drömma om någon man, en ny relation, en tänkbar kärlek – eller helt enkelt mänsklig närhet och sällskap. En canasta-spelande ostronälskande frisk och rörlig (fysiskt och intellektuellt) man med nyfikenhet och livslust. Kanske finns han någonstans, men han får vänta ett tag. Än ryms han inte riktigt i henne.

Tavlan är målad av konstnären Anna Charlotte Bergström som bor i Västerfärnebo.

Sorgen bär fjäderdräkt, en bok om en kråka och om sorgen efter en förlorad förälder, och om hur sorg aldrig ”går över”. Kanske, jag har bara hört talas om boken via Babel. Vill läsa Max Porter´s bok. Tänker på egen sorg, egna sorger. Alla sorter, alla olika, alla obegripliga och ändå möjliga att leva med.

Den förste som dog var farfar. Jag vet att jag var fyra år, har inga minnen av honom, men hans död bekymrade mig av någon anledning när jag var på kollo om somrarna i tioårsåldern (?). Det var ledsamt att ha en död farfar. Det var synd om mig, inte om honom, inte om hans son – min pappa, inte om farmor, hans hustru. En sorts sorg.

Senare i livet, mitt liv – morfar, mormor, pappa, svärfar, mamma, moster, syster, svärmor, son, mannen min, vänner och mera avlägsna släktingar – andra sorger. Alla har sin smärta, alla är mer och mindre möjliga att göra till en del av mig. Att ta in. Att fortsätta andas, fortsätta leva, ändå.

Sorger går inte att jämföra. De går bara att göra till en del av livet. De går inte över. Det blir aldrig bättre, sorgen blir bara möjlig att ta med sig i det fortsatta livet. Det liv där den som är död fattas.

Någon fjäderdräkt har ingen av mina sorger. Ingen är så lätt och flygande som en fågel, inte ens tung och svart som en kråka. Men ihärdiga är de, några mera än andra. Kanske är de som en kråka, en fågel som jag inbillar mig aldrig ger upp. Just nu är det mannen min som är främst i sorgens utrymme i mig, han och sonen trängs där. De är inte konkurrenter, men de tar sin plats i mig och i mitt fortsatta liv. Jag ger dem plats, tänker på dem, saknar dem, fortsätter älska dem. Och kråkan äter kanske en del av mitt hjärta varje gång. Eller så ger den mig en liten bit av nytt liv för varje gråt, en liten påminnelse om liv, en aning av förväntan. Än lever jag, än lever kanske den sorgliga fjäderdräkten. Trots att sorgen handlar om de döda.

Vimsan är hemma igen, efter att ha varit borta i ett dygn drygt. Mitt i natten fick jag för mig att gå upp och kolla – och där låg något svart i soffan, något som sträckte på sig och lade sig tillrätta igen. Var hon varit vet jag inte, men mat har hon nog fått någonstans. Ingen bra idé att mata främmande katter…

Glad är jag, och det är nog hon också där hon putsar pälsen i soffan bredvid fd maken. I morgon åker vi till stan och då handlar det främst om att få in henne i kattburen innan hon försvinner någonstans.

Klockan är drygt två på eftermiddagen, senare idag ska jag åka ut till gamla goda vänner och äta krabba, en hösttradition som hängt med några år nu. I år är vi en färre än i fjol, och då var vi en färre än året dessförinnan. Sakta dör vi. De som saknas vid bordet finns i våra minnen, och vi kommer att skåla med och för dem.

Jag tänker på det där med att varje dag hitta tre saker att vara tacksam över. Det blir lätt storstilat och yvigt, eller smått och banalt – jag är än så länge tacksam över livet, varje dag. Det här livet som är och har varit både upp och ner, det har lärt mig att på något sätt ordnar sig det mesta. Ibland har jag kanske inte gillat hur något ordnade sig, ofta har jag så småningom insett att det blev bra.

Tacksam är jag också för att sonen var förkyld och hemma idag när jag kom till fd makens lägenhet och skulle gå in. Då först kom jag ihåg att nyckel nummer två låg i den gamla datorväskan, som stod innanför ytterdörren… Sonen ryckte ut med sina nycklar och jag kom in – nu är min nyckel lagd där den ska, i den väska jag använder.

Och så är jag tacksam för vänskapen. Min bästa vän tar mig med sig till Brighton på söndag, tre dagar i en stad jag bara läst om hittills. Jag ser fram emot att tillbringa de dagarna med henne, hoppas också kunna vara till stöd om det behövs. När jag kommer hem igen tar jag hand om hennes hund, och hon kan stanna ytterligare några dagar för att träffa släkt och vänner.

Du grät i min dröm i morse. Jag har sett dig gråta många gånger, nu var du otröstlig. Någon hade hånat dig för att du inte kunde något, okänt vad – och du blev så ledsen. Festen som var till din ära tog fort slut, du ville inte festa, ingen annan heller, alla försvann och förstod nog inte vad som hade hänt. En av dina seglarbröder var den som hånade dig. Han skämdes och smet ut. Ingenting jag försökte säga eller göra gjorde någon skillnad. Du grät.

I mig har du gråtit hela dagen idag. I mig har jag gråtit hela dagen idag.

Vedspisen brinner äntligen som den ska, brandvarnaren är tyst. Röken har lagt sig. I morgon ska jag ta in de två återstående pelargonerna från altanen. De ser rätt taffliga ut. Jag har plockat nerfallna grenar från gräsmattan, vinden de senaste dagarna har gått hårt åt de gamla träden här.