beskrivarblogg

Sorgen bär fjäderdräkt, en bok om en kråka och om sorgen efter en förlorad förälder, och om hur sorg aldrig ”går över”. Kanske, jag har bara hört talas om boken via Babel. Vill läsa Max Porter´s bok. Tänker på egen sorg, egna sorger. Alla sorter, alla olika, alla obegripliga och ändå möjliga att leva med.

Den förste som dog var farfar. Jag vet att jag var fyra år, har inga minnen av honom, men hans död bekymrade mig av någon anledning när jag var på kollo om somrarna i tioårsåldern (?). Det var ledsamt att ha en död farfar. Det var synd om mig, inte om honom, inte om hans son – min pappa, inte om farmor, hans hustru. En sorts sorg.

Senare i livet, mitt liv – morfar, mormor, pappa, svärfar, mamma, moster, syster, svärmor, son, mannen min, vänner och mera avlägsna släktingar – andra sorger. Alla har sin smärta, alla är mer och mindre möjliga att göra till en del av mig. Att ta in. Att fortsätta andas, fortsätta leva, ändå.

Sorger går inte att jämföra. De går bara att göra till en del av livet. De går inte över. Det blir aldrig bättre, sorgen blir bara möjlig att ta med sig i det fortsatta livet. Det liv där den som är död fattas.

Någon fjäderdräkt har ingen av mina sorger. Ingen är så lätt och flygande som en fågel, inte ens tung och svart som en kråka. Men ihärdiga är de, några mera än andra. Kanske är de som en kråka, en fågel som jag inbillar mig aldrig ger upp. Just nu är det mannen min som är främst i sorgens utrymme i mig, han och sonen trängs där. De är inte konkurrenter, men de tar sin plats i mig och i mitt fortsatta liv. Jag ger dem plats, tänker på dem, saknar dem, fortsätter älska dem. Och kråkan äter kanske en del av mitt hjärta varje gång. Eller så ger den mig en liten bit av nytt liv för varje gråt, en liten påminnelse om liv, en aning av förväntan. Än lever jag, än lever kanske den sorgliga fjäderdräkten. Trots att sorgen handlar om de döda.

Vimsan är hemma igen, efter att ha varit borta i ett dygn drygt. Mitt i natten fick jag för mig att gå upp och kolla – och där låg något svart i soffan, något som sträckte på sig och lade sig tillrätta igen. Var hon varit vet jag inte, men mat har hon nog fått någonstans. Ingen bra idé att mata främmande katter…

Glad är jag, och det är nog hon också där hon putsar pälsen i soffan bredvid fd maken. I morgon åker vi till stan och då handlar det främst om att få in henne i kattburen innan hon försvinner någonstans.

Klockan är drygt två på eftermiddagen, senare idag ska jag åka ut till gamla goda vänner och äta krabba, en hösttradition som hängt med några år nu. I år är vi en färre än i fjol, och då var vi en färre än året dessförinnan. Sakta dör vi. De som saknas vid bordet finns i våra minnen, och vi kommer att skåla med och för dem.

Jag tänker på det där med att varje dag hitta tre saker att vara tacksam över. Det blir lätt storstilat och yvigt, eller smått och banalt – jag är än så länge tacksam över livet, varje dag. Det här livet som är och har varit både upp och ner, det har lärt mig att på något sätt ordnar sig det mesta. Ibland har jag kanske inte gillat hur något ordnade sig, ofta har jag så småningom insett att det blev bra.

Tacksam är jag också för att sonen var förkyld och hemma idag när jag kom till fd makens lägenhet och skulle gå in. Då först kom jag ihåg att nyckel nummer två låg i den gamla datorväskan, som stod innanför ytterdörren… Sonen ryckte ut med sina nycklar och jag kom in – nu är min nyckel lagd där den ska, i den väska jag använder.

Och så är jag tacksam för vänskapen. Min bästa vän tar mig med sig till Brighton på söndag, tre dagar i en stad jag bara läst om hittills. Jag ser fram emot att tillbringa de dagarna med henne, hoppas också kunna vara till stöd om det behövs. När jag kommer hem igen tar jag hand om hennes hund, och hon kan stanna ytterligare några dagar för att träffa släkt och vänner.

Du grät i min dröm i morse. Jag har sett dig gråta många gånger, nu var du otröstlig. Någon hade hånat dig för att du inte kunde något, okänt vad – och du blev så ledsen. Festen som var till din ära tog fort slut, du ville inte festa, ingen annan heller, alla försvann och förstod nog inte vad som hade hänt. En av dina seglarbröder var den som hånade dig. Han skämdes och smet ut. Ingenting jag försökte säga eller göra gjorde någon skillnad. Du grät.

I mig har du gråtit hela dagen idag. I mig har jag gråtit hela dagen idag.

Vedspisen brinner äntligen som den ska, brandvarnaren är tyst. Röken har lagt sig. I morgon ska jag ta in de två återstående pelargonerna från altanen. De ser rätt taffliga ut. Jag har plockat nerfallna grenar från gräsmattan, vinden de senaste dagarna har gått hårt åt de gamla träden här.

Hon äter Dumlekola, har ätit bakad potatis med räkor och majje, dricker en Dry Martini till. Ljusen brinner, spisen har äntligen tagit sig och slutat ryka in, brandvarnaren ligger på bordet med batteriet löst. Hon är hemma hos sig.

Agnes har letat efter en engelsk poesibok hela eftermiddagen – nu har hon gått igenom alla lådor, och hyllor med engelska böcker, och inte hittat den. Kanske är den redan såld och Bokbörsen har glömt att ta bort annonsen, kanske har hon satt in boken på fel ställe. Det senare är troligare än det förra. Tyvärr har köparen betalat, så hon får ordna med återbetalning. Övriga bokköpare har inte betalat… Är det Murphy´s lag eller vad?

En vinst i sammanhanget, alla engelska böcker är nu ordnade i bokstavsordning – OK, flera befinner sig i banankartonger, men det är i alla fall ordning i varje låda. Bra.

Var sjutton är boken hon letar efter? Ingen kan tänkas  ha lånat den av henne, 101 poems ti remember redigerade av Ted Hughes. Hon får mejla beställaren i morgon och be om ursäkt.

Idag är Agnes trött. Trött på världen, trött på Facebook, trött. Ordet ser konstigt ut när hon tittar på skärmen. Vilken märklig blandning av bokstäver. Den ter sig förmodligen märkligare än annars just för att hon är trött.

En vän undrade om Agnes ”höll på att deppa ihop alldeles”. Nej, inte än, inte nu. Hon väntar nog till november, som vanligt. Omtanken var god och uppskattades. Men nog skulle hon behöva en injektion av glädje, var den nu står att finna. Fragment finns så gott som varje dag, men inget som riktigt landar och fyller henne. Hon längtar efter att känna sig riktigt genomglad, genuint genomströmmad av glädje och skratt och fniss och fnitter (skillnad?). Vill gapflabba, men måste först hitta något att gapflabba åt.

Och hur ska det gå till? Hon letar ju inte direkt. Ibland undrar hon vems liv hon lever. Hela sommaren har hon nästan hela tiden levt ett liv som var hennes för flera år sedan – det med fd maken som då var maken. Nu behövs hon här på ett annat sätt än förr, och det har hon också glädje och nytta av. Men det är inte hennes liv längre, och det börjar kännas påfrestande. Inte hans ”fel”, det är hon som konstrar. Som inte riktigt kan med att stå för att hon nu tycker att det får vara slut på sommaren, att hon nu vill vara hemma hos sig, med sig. Och Vimsan.

Kanske gör hon livet krångligare än det behöver vara. Hon vet att åtminstone den yngste sonen är glad åt att hon är på landet med hans pappa, förmodligen även den äldste sonen. Det gör att de i någon mån kan slappna av lite i omsorgen om sin far, de tror sig veta och litar på att ”morsan” klarar det som behöver klaras. Det har hon ju gjort (hyfsat) hittills.

Men morsan är trött. Hon har fullt sjå att klara sig och sitt. Hon sörjer mannen sin i ensamhet och när hon är på besök hemma hos sig. Tillsammans med fd maken känns det inte bra, inte rätt, att sörja öppet den man som bidrog till skilsmässan. Inte ens om även fd maken blev ledsen när mannen hennes dog. Hon vill inte dela honom med den man hon så länge var gift med. Det blir för konstigt.

I morgon ska de åka in och hämta bilen som varit på service. De ska handla gräddfil (glömde det idag) till bakad potatis och Bregott till extrapris (som de missade idag). Coop ligger precis bredvid bilverkstaden. Tanka diesel dessutom i lånebilen. Biblioteket behöver de inte besöka i morgon, det gjorde hon idag. Två tjocka böcker ska ta henne igenom helgen…

Någon fick spatt häromdagen på FB, det var länge sedan jag hörde det uttrycket. Idag känner jag mig på väg att få spatt, så tacksam jag än talar om för mig att jag är (apropå att hålla depressioner ifrån sig). Vädret, utlästa böcker, inget roligt i sikte, inte ens betalt för sålda (inte skickade) Bokbörsen-böcker. Jag har städat, har tvättat, frukostdisken är undanplockad, det som skulle fram ur frysen till middagen är framtaget. Och en hel dag, eller åtminstone drygt en halv, ligger framför mig.

Agnes drog i luggen som behövde klippas. Den växer för fort, den och de tre skäggstråna på hakan som tycks återuppstå över natten. Varför ligger pincetten alltid i botten på väskan där hon har sitt ”smink” – en nagelsax, nagelfil, munsårssalva ifall att, huvudvärkspiller, en sällan använd underlagskräm, ett ofärgat förmodligen hoptorkat nagellack, tandpetare, tandborste, ögonbrynspenna och fransfärg, ögonskugga, läppstift (ett fått av syrran som är lite för blått, ett närmast ofärgat eget). En vacker sten som hon alltid har med sig, hon har en i datorväskan också. En stor påsklämma till håret, hårborsten får inte plats i väskan. Hon gräver fram pincetten som hon nästan glömt att hon letade efter. Resten behöver hon inte just nu.

Varför hade ingen berättat för henne hur det är att bli gammal? Om någon försökt skulle hon antagligen inte ha lyssnat, eller tröstat den pratande med något dumt ”så farligt är det väl inte”. Och farligt är det inte, dö kan vi alla göra när som helst. Men allt annat, skäggstrån, stelbenthet, en mage där all god mat och dryck numera syns utanpå, gamla fläckiga händer, dåliga öron – i och för sig blev de klena redan när hon var runt 40 – dålig kondition som möjligen inte enbart har med ålder att göra… Allt flera döda människor omkring henne. Nätter där sömnen inte vill. Nätter där hon måste vakna för att gå upp och kissa, och sedan inte kan somna om igen.

Agnes har ganska klart för sig att hennes glädjetomhet inte bara handlar om ålder. Hon har nog aldrig varit särdeles glad av sig. ”Mannen hennes” fick henne att leka och skratta, likaväl som sörja och gråta. Nu står han enbart för saknad och ensamhet. Han finns inte längre i sängen bredvid hennes i sovrummet. Och hon sover inte längre där, har flyttat in till den bredare sängen i sonens gamla rum. Hon funderar på att slänga ut den ena sängen av de två, göra sovrummet till gästrum för en person. Då kanske hon inte saknar honom lika mycket.

Hur skapar en ensam kvinna sitt liv? Agnes har distraherat sig från de här tankarna under sommaren, när hon varit tillsammans med fd maken i sommarhuset. Nu längtar hon tillbaka till sitt tomma hus, sommaren är slut. Snart flyttar han hem till sin lägenhet, och hon kommer att hälsa på men inte bo, som nu.

Tanken på att vara helt ensam, utan någon att ägna vare sig omsorg eller tankar eller förväntningar, känns overklig. Visst, hon kommer att ha kontakt med fd maken och köra honom dit han behöver köras, sönerna och barnbarnen finns, vänner likaså. Men hon kan inte längre glädjas åt att ”mannen hennes” finns ett telefonsamtal bort, att han kommer ut med bussen och är fullastad med gott vin och ostron eller annat läckert. Att han tänker på henne och bryr sig om. Att de snart ska spela canasta och prata och tramsa, eller morra om så är. Älska. Det är tomt.

Agnes liv är inte slut. Än pågår det också när hon inte riktigt är helt närvarande i det. Så hon har något att förvalta, något att ta väl hand om. Någon att ta väl hand om. Sig själv. Nu har hon hela det utrymmet för egna behov. Ovant kanske, men inte omöjligt. Att hon får disponera fd makens bil underlättar onekligen tillvaron rent praktiskt. Hon kan faktiskt göra vad hon vill. Det gäller bara att vilja något. Våga vilja något. Tala om det först för sig själv, och därefter för andra människor om det har med andra att göra.

Fingrarna stillnar på tangenterna. Numera har hon förlikat sig med att de där händerna är hennes, inte hennes mammas. Hela hon är hennes, med alla de döda gömda i generna. Finns drömmarna också kvar i generna? Agnes vet för lite om sin mammas drömmar, hon vet inte ens om det någonsin rymdes några drömmar i vardagen med arbete och familj. Hennes pappa fick kanske utlopp för några drömmar när han odlade allt som fick plats på kolonilotten. Ibland kan Agnes få för sig att föräldrarna bara slet och släpade för att försörja sina fyra barn, och så småningom sökte tröst och flykt i alkoholism båda två.

De generna har också gått i arv. Beroendegener kallade någon dem – Agnes har själv varit spelmissbrukare och är väl fortfarande spelberoende, i den meningen att faran är konstant. Synapserna i hjärnan är tränade. Alkoholist är hon kanske inte, men skulle nog kunna bli. Känns inte som om det spelar så stor roll nu när hon är så här gammal. Hon far inte omkring berusad, hon kör aldrig bil om hon druckit ett enda glas vin. Hennes döde son var intensivt olycklig och alkoholist. När han dog i en olycka var han ironiskt nog inte berusad… En svåger och en kusin till barnen har avlidit i alkoholrelaterade sjukdomar, en syster likaså.

Just nu blir det lite ljusare ute, solen talar om att den finns där bakom molnen. Regnet har upphört, vinden avtagit. Nu behöver Agnes frisk luft.

Regn, blåst. Kanske blötan väcker svampen, det vore fint. Att hitta en enda trattkantarell, som jag gjorde i söndags, är alldeles onormalt.

Det här är väder då jag är tacksam att jag har tak över huvudet, mat så jag klarar mig och ingenting att vara rädd för. Igår kväll såg jag halva filmen Human på svtplay, vidunderligt vacker och förfärligt hemsk. Människor som är berövade allt. Där ögonen berättar att hoppet om ett liv är borta. Barn som säger att de inte är rädda. En tidigare amerikansk soldat som säger att dödandet väckte hans lust att döda igen, och att han bara väntar på en anledning. Jag orkade inte se färdigt, kanske börjar jag på resten i kväll.

I Aleppo bombas ruinerna och ännu flera människor dör, varje dag. De som kunde fly har kanske kommit till Sverige.

Parallellt pågår här utvisningen av alla barn, ungdomar och andra som vi i Sverige inte har plats för, inte har råd att hjälpa till ett liv. Vi har fått möjligheten, de har kommit hit i tro att de ska finna trygghet. Vi skickar ut dem, hämtar dem snabbt från olika förvaringsställen och skickar iväg dem. Ofattbart omänskligt, för mig länge bokstavligt o-troligt att detta skulle kunna hända i mitt land. Nu är det också ”normalt”. Lika normalt som alla strävanden från politiskt högerhåll att närma sig det nazistiska, rasistiska och allmänt främlingsfientliga riksdagspartiet, vars namn jag inte ens vill skriva.

Om två år har alla medborgare i Sverige chansen att förändra vårt land – om till det bättre är svårt att sia om. Idag vet jag inte vad jag ska rösta på, men jag har absolut klart för mig vad jag inte ska rösta på. En allians som den vi har idag är inget trovärdigt alternativ.

Det är mörkt, men än är inte himlen svart, än syns moln och trädkronor mot den lite ljusare himlen.

Agnes är trött i ögonen, hela kvällen igår och ett par timmar idag har hon läst ett ombrutet korrektur. Eftersom hon enbart har gratisvarianten av Adobe Reader kunde hon inte korrigera direkt i manuset, utan fick skriva noteringar vid sidan av och sammanfatta så småningom. Ett roligt jobb, boken blir fin med bilder och berättelser från en 150-årig historia. Men ögonen svider. De nya glasögon hon behöver bör införskaffas snart. Att öka storleken på det hon läser till 150% är inte alldeles praktiskt.

Nu är hon klar, hon har fakturerat, och skrivit en snutt på FB angående gratisjobb. En vän hörde sig för allmänt om någon kunde korrläsa hans nästa bok – hon läste och redigerade en av hans tidigare böcker gratis, det får räcka. Inget mera gratisjobb för hennes del, om det inte är av någon väldigt speciell anledning, eller handlar om byte av tjänster. Det kan hon tänka sig.

Hon har städat huset också idag. Vimsan presenterade en död näbbmus på mattan i vardagsrummet i morse – det ledde till dammsugning etc över det hela. Huset är inte stort, men mattor ska ruskas, och prylar och pinaler plockas undan. En tvättmaskin också, vinden lovade att tvätten kanske skulle vara torr till kvällen. Det var den, nästan.

Vimsan har just ätit det sista av sin kokta fisk och ligger belåtet på dynan i stolen. Hon har bytt från fåtölj till stol, varför är oklart. Stolen står lite mera i skymundan, bakom matbordet. Kanske känner hon sig tryggare där än i fåtöljen. Hon är fortfarande skygg och reagerar blixtsnabbt på hastiga ljud och rörelser. Men hon kommer gärna fram och stryker sig runt benen, även om hon inte tillåter någon att ta upp henne och kela med henne. Två gånger under de veckor vi har känt varandra har hon hoppat upp i soffan när fd maken suttit där. Ingen lång stund, men så sakteliga blir hon mera hemtam.

Middagen idag var TexMex tomatsoppa (Kelda) med hårda ostmackor – soppan var riktigt god. En klick Crème fraiche i gjorde den ännu godare.

Medan Agnes skrivit detta har himlen också mörknat, det är höst. Att klockan bara är halv 8 bryr sig inte mörkret om.

Idag behöver jag påminna mig de där tre sakerna att vara tacksam över, tre nya – friska ögon (normalt åldersklena, men inget annat enligt ögonläkaren), att jag kan disponera fd makens bil som jag vill, att yngste sonen hör av sig per telefon så gott som varje dag för att ”kolla läget”.

Någon momentan snällhet uppstår inte i mig efter dessa tankar, men lite stillnar jag. Blir alltför lätt irriterad på småsaker, ett tecken på att jag behöver vara för mig själv ett tag, snart. Tacksamhetstankarna kanske inte fungerar som de ska om man inte är deprimerad? Borde vara nyttiga i största allmänhet. Deprimerad är jag inte ännu, bara lite lätt utsliten.

Har varit borta hos min vän och plockat några vackra äpplen. Och till biblioteket här på ön och lånat ett par böcker. Vimsan har ätit sitt p-piller kamouflerat i kokt fiskfilé. Ingen näbbmus hittills idag, varken i skor eller annanstans.

Hade tänkt göra äppelkaka, men glömde köpa socker. Äpplena får vänta. Blodpudding och bacon med (köpt) lingonsylt till middag. Mjölk måltidsdryck.

Sensommarros hos grannen, i fjol. I år har rådjuren ätit upp eventuella knoppar.