beskrivarblogg

Johanna hävdar att hon får massor av energi av att lyssna på La Traviata – så nu testar jag. Njuter av musiken gör jag, när jag väl kommit ihåg alla sladdar som ska hit och dit (har ett sladdparadis bredvid datorn just nu). Minsann är ute sedan i morse och snart börjar jag undra vart hon tagit vägen. Såg en svart katt bortåt stallet nyss, men det var nog den stora stallkatten. Mitt i synfältet ligger just nu två stora avloppstankar som väl ska grävas ner någonstans. Förhoppningsvis snart, för vackra är de inte.

Nu har jag Van Morrison i öronen, La Traviata tog slut av okänd anledning. Antagligen måste jag manuellt hantera uppspelningen av nästa skiva på spellistan? Det har jag inte lust med när jag skriver samtidigt. Van Morrisons nasala röst duger fint den också, den känns mera bekant än Traviatan. På fredag är det november, den månad på året som jag bestämt mig för är mörkast, deppigast, svårast att uthärda. Inte för att december med julhysteri överallt är mycket bättre, men det är ändå ett kliv mot bättre och ljusare tider. När snön kommer blir det lite lättare att stå ut, även om den ska skottas och flyttas på.

Velar hit och dit angående NaNoWriMo. Ska jag eller ska jag inte? Det där beslutsamma sittandet vid datorn för att  klämma ur sig 1667,5 ord varje dag – eller jämna till det med mera eller mindre någon dag – är i sig en nyttig disciplinär övning. Men för min del har det inte blivit så mycket mera. Jag har visat mig själv att jag kan genomföra detta. Alla orden har jag inte hittat någon användning för. Kanske handlar användningen om att jag fått dem ur mig, utan att därutöver hantera dem.

Svenarne föreslog häromdagen att  jag skulle försöka sätta mig in i Minsanns värld och skriva om oss. Jag har tänkt lite på idén, men känner inte riktigt för att försöka prata kattspråk. Tror hon skulle bli förnärmad om jag försökte. Visserligen pratar jag ingen vettig svenska när jag samtalar med henne, men det hör ju bara hon och jag (och ibland mannen min, men han har inte protesterat ännu). Och det språket går inte att transskribera till begriplig svenska. Tror inte att jag själv ens skulle kunna stava till orden, eller det som mera är läten.

När jag nu fått ordning på mus och hörlurar inser jag att jag saknat musiken en lång tid. Uppe i huset utanför Sala fungerar det inte på grund av odugligt internet. Och efter lång tid utan musik ”glömmer” jag bort att jag behöver den. Den gör mig glad, ledsen, får mig att vilja dansa och röra på mig, le och se allmänt fånig ut, eftersom ingen mer än jag vet varför jag har just den minen just då.

Hörlurarna får åka ner på halsen i takt med reklamen. Den tycker jag inte om, men som tur är går den fort över.

Har en fungerande mus igen! Till datorn.

I förrgår dog den relativt nyinköpta vackert illgröna musen, om av slut på batterierna eller annan åkomma är oklart. Inga sådana batterier i någon låda, i hörlurarna, men flyttade på ville inte heller de i musen. Där satt jag, pekplattan på datorn hade jag inte aktiverat, så ingenting fungerade.

Jag letade fram min gamla Samsung (som jag visste något var galet med, men inte vad). När jag försökte skriva visade det sig. Ungefär varannan bokstav är förvandlad till en siffra – och sådant har jag ingen aning om hur man eventuellt fixar. Grävde fram den avställda laptop jag fått av bästa vännens man – fick internet att fungera på den, men den behöver uppdateras i ungefär tre veckor (kändes det som) efter att ha varit oanvänd mycket länge… Här fick mitt dåliga minne en snilleblixt. Ut i skrubben vid altanen, och till en kasse högst upp på en hylla.

Bland sladdar av obekant nytta, ett externt tangentbord, en extern liten hårddisk (?), en rund kamera för datorn – fanns också en mus med en grunka till som ska stoppas in i en USB-port. Och den storleken på batterier hade jag i lådan. Så nu kan jag vara härinne igen, i den här världen som blev väldigt viktig när den var oåtkomlig! Lite läskigt.

Igår kväll satt jag en stund och skrev för hand. Det gick för långsamt, och blev stressigt. Har inte sett efter idag om jag kan tyda alla kråkfötterna och förkortningarna. Jag är definitivt tangentbordsberoende. Fungerande tangentbord och datorer. Och möss.

Meditation (ur Thais, opera, lärt känna via Svenarne Jansson) i hörlurarna bäddar in min själ och resten av mig i ljuva toner. Får mig att räta lite på ryggen där jag sitter vid köksbordet. Känna mig lite mera i min kropp än jag just nu gör. Mera medveten om mig. Vad det nu ska tjäna till. Jag tycks ha fastnat i novembergnäll trots att det är ett par dagar kvar av oktober.

Om inte annat så kan jag gny över att mallen jag använder för att skriva ”hoppar ur” ungefär här, varje gång. Jag får korrigera och fixa till på nytt – och vet inte hur man gör för att få mallen att hålla hela vägen.

Kanske kommer mannen min hit i eftermiddag (han vill inte köra i mörker) eller så kommer han i morgon – troligen det sistnämnda. Har för mig att han pratade om saker han skulle göra i stan, och de lär han inte ha hunnit med idag. Inbillar jag mig, får väl veta lite senare vad han uträttat.

Himlen är dramatisk, sol växlar med moln i alla nyanser av grått och blått. Och vitt mot knallblå himmel. Talgoxarna far omkring därute runt talgen, Minsann sover på köksbordet och bryr sig inte. Vedspisen sprakar. Musiken i mina öron är just nu ganska uppfordrande, inte så ljuv som i början, mera i takt med hur jag känner mig. Sprattlig, seg samtidigt. Upp och ner. Initiativlös. Apatisk vore att ta i, men passiv täcker nog hur jag känner mig för ögonblicket. Vet att det kan ändra sig fort.

Den här musiken får mig att minnas minnen jag inte vill ha, tänka tankar jag inte vill tänka. Kanske är det sådant som kan kallas medvetenhet, och liv – även om eller när det är obekvämt.

Trött på Facebook, trött på allas reklam för sig själva, allt gnäll, alla klokskaper i form av små skyltar – vilken tur att jag kan bestämma själv om jag vill titta in eller inte! Vill inte stänga helt, har några vänner där som jag vill hålla kontakten med.

Det kanske mest handlar om att jag är trött på mig själv. Solen skiner tveksamt mellan molnen, Minsann ligger på köksbordet efter en vända utomhus, det är tyst och stilla härinne. Utanför huset är aktiviteterna i full gång, den ena grävskopan gräver upp och den andra tycks gräva igen. Det ska småningom bli en ny bro över ån, begriper förstås inte hur det ska gå till – men jobbas görs det.

Bilar med byggfjuttar, rör, grus och grövre grus – och gubbar, överallt. Inte en kvinna inom synhåll. Funderar över logistiken i ett projekt som detta. Den relativt nyanlagda parkeringsplatsen utanför köksfönstret är nu en stor jord- och stenhög, vid sidan av en kanal med vatten från ån. Vart ska det vattnet? Över vägen och förbi min vedbod? Och gräsmattan som vältades så omsorgsfullt för några veckor sedan är nu täckt av vit plast underst, och grus ovanpå så att grävskopor och tunga lastbilar kan köra fram till åkanten. Paddocken framför stallet är också täckt av grus, stängslet borta. Och stängslet runt hästhagen på andra sidan vägen har flyttats inåt flera gånger de senaste veckorna… Någon har säkert kontroll över det hela.

När ån väl är torrlagd (!?) lär det ska komma arkeologer hit och se vad som kan finnas därnere. Traditionen säger att någon sorts bro legat där sedan urminnes tider. Projektmänniskorna hoppas förstås att man inte hittar någonting som kan fördröja vägarbetandet och rivningen av den gamla sågen/kvarnen.

Min enda promenad hittills idag var till brevlådan, för att hämta tidningen och faktura från Stockholms Bostadsförmedling – exakt likadan som den jag fick i förra veckan, men med följebrev om att den första var fel? OK, jag betalar enligt den senaste. Och så information från Kronofogden om att jag har skulder. Det vet jag, betalar av på några bredvid det officiella, och via indrivning av delar av pensionen. Inga nyheter där alltså. Inga okända fasligheter heller. Men kanske en trist påminnelse som sätter sig i mitt humör för dagen. Kaffedags.