Trådar kors och tvärs

Publicerat den 14 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Vi har lyckats begripa hur alla trådar skulle träs i den veckgardin vi köpte på loppis i helgen! Gardinen monterades bort från träribban den satt på och tvättades, ströks och där stod vi sedan med diverse långa trådar som på något sätt skulle få gardinen att veckla ihop sig med. Det gjorde den till slut – och vi är vederbörligt stolta, eller snarare jag är stolt över mannen min som kan klura ut dylikt – jag skulle fortfarande ha stått och undrat hur i all världen det hela hängde ihop.

Nu kan vi alltså släppa ner gardinen när solen från väster blir alltför påträngande inne i köket, just nu sitter gardinen uppe. Det åskar och skurar utanför fönstren. Alla sladdar är urdragna för säkerhets skull. Minsann sover i sin stol på övervåningen, vi gäspar vid köksbordet, väderpåverkade.

Mannen min är vid det här laget tämligen trött på mitt gnäll om att internet inte fungerar. Jag är ännu tröttare på Telia som inte kan få till fungerande internet överallt, även på landsbygden. Eller kanske till och med särskilt på landsbygden. Fungerande telefoni är också ett problem här, idag blev samtalet med fd maken om barnbarnets födelsedag i morgon till slut obegripligt för oss båda, eftersom det bröts hela tiden och fick ringas om. Vi lyckades till slut bli överens om vad som skulle göras. Kanske väderpåverkan även där.

 

 

 

 

 

Publicerat i klagan | Märkt , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Artikelserie i ICA-kuriren om spelberoende, snart

Publicerat den 13 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Har just läst förslaget till inlägg i ICA-kurirens kommande artikelserie om spelmissbruk. Ändrat lite, med journalisten Maria Coulls godkännande, och åter drabbats av lite ångest inför publiceringen. ”Vad heter boken” ville hon veta och berätta. Boken är inte färdig, arbetstiteln är fortfarande ”Skriver mig till liv igen” – och jag tror att har vuxit ur en del av texterna jag ursprungligen hade med, andra kanske har kommit till. Mannen min har läst artikeltexten och undrade om jag går ut med mitt namn. Det gör jag. OK tyckte han. Hoppas resten av de mina också tycker det. Något exakt publiceringsdatum har jag inte fått ännu.

Mitt syfte med att ställa upp på att bli intervjuad är att det kanske kan avskräcka någon från att börja spela på nätcasinon. Eller hjälpa någon att sluta. Häromdagen fick jag kontakt med en ung man, med flickvän och bra jobb, som åter försöker sluta spela bort sina pengar. Han hade läst min blogg, och ett inlägg med rubriken ”spelberoende och medberoende” – och menade att mitt exempel hjälper honom. Nu vill han också skriva sig till ett spelfritt liv. Jag önskar honom all lycka.

Bonden gödslar åkern igen, och det luktar. Solen skiner och jag skulle gärna sitta ute, men min näsa säger nej. Himlens moln är magnifika, men har inte släppt något regn ännu idag. Och fortfarande bara lite igår. Jag slåss med internetuppkopplingen och får till det emellanåt, en liten stund…

En brun kärrhök landar just i havreåkern och tar en stund på sig innan den kommer upp i luften igen, synbarligen utan byte. Minsann tycker att hon ska sitta i mitt knä eller på datorn medan jag skriver. Det tycker inte jag. Det slutar, som alltid, med att hon ligger i min famn och blir kliad under hakan en stund. Solen jagade ut mig och försvann därefter snabbt in i ett jättelikt moln. Och Minsann hoppar upp i mitt knä igen och måste kraftfullt lyftas därifrån. Nu sitter hon och surar på det lilla bordet invid min stol. Jag envisas med att sitta kvar, med datorn i knät i stället för katten, båda värmer mina bara ben ungefär likvärdigt.

Mannen min jobbar med ett antal gamla vackra mässingskranar som han planerar att montera på sidoplåten på vedspisen i köket. Plåten går att skruva bort (tror han) och det finns kanske en smed i trakten som kan bistå med att få dit kranarna i vacker ordning. Jag skriver och han donar med något av allt som är möjligt med en verkstad som innehåller det hans gör. Bra fördelning för oss båda. De TV-befriade kvällarna ägnas ofta åt canasta-spelande, jag förlorar för det mesta. Eller läsning, av böcker från återvinningsförsäljningen inne i Sala, eller grannfruns avlagda veckotidningar. Recept lockar eller inte, klipps ur och provas allt emellanåt.

Sol, moln, vind, gödsellukt. Nu täcker molnformationerna nästan hela himlen. Ska jag gå in, ska jag sitta kvar, kanske dra på mig jeansen igen?

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Konst och begravningsfunderingar

Publicerat den 12 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Konstrunda i repris. På söndagen åkte vi tillbaka till Långhagen nära Västerfärnebo och inhandlade de två tavlor vi tyckte om redan på lördagen. Konstnären heter Maggis Arvidsson och bor i Sala, tavlorna är jättefina, nu är bara frågan var de ska hänga. Förmodligen i mannens min hem i Stockholm. Han lyckades också med konststycket att byta en ryggvänlig sittdyna mot en kudde i lappteknik och thaisiden, sydd av den dam som visade sina egendesignade kläder på samma ställe.

Vi åkte vidare till Hörnsjöfors där det fanns stickat och virkat och vävt, bl a fick vi lära oss hur man ”krokar” grytlappar med en lång grov virknål. Mannen passade på att diskutera sin likkista med Hörnskogens snickeri, men blev tillsagd att han fick lov att hålla sig vid liv till mars, för snickarmäster själv hade fullt till dess. Nu ska mannen göra en enkel skiss av hur han vill ha kistan, den ska vara lite ruff och utan krusiduller, kunna bäras, och med ”cowboy-stuk”.

Om jag förstått saken rätt innebär detta att kistan är bredare över axlarna och platt, i råsågad gran med kvisthål och allt. Handsmidda spikar ska det vara och den ska dofta tjära och linolja. Inuti klädd med vitt bomullstyg och träull. En liten modell av en stege med ett par brutna stegpinnar ska monteras uppe på kistan. Prästen får möjlighet att tala om livet och de misstag alla begår, och att de översta, närmast Sankte Per, är hela för att underlätta uppståndelsen (antar jag).

Färskt doftande granris på golvet vid huvudänden, ”där ni står och gråter”. Absolut inga kransar och blommor, men gärna en penninggåva till Svensk sjöräddning. Så vill han ha det – Dire Strait´s ”I´m so lonesome” ska spelas, och smörgåstårta och pilsner intagas efter det hela. Kanske ska det porträtt som kusin Ulf Göthman gjort stå på kistan, eller också det glada fotot av mannen i trenchcoat och med hatten i utsträckt hand, oklart vilket. Han lovade snickaren att gå hem och krya på sig så att han lever till mars… Och kanske gör han det, läkarbeskedet häromdagen talade om att de vita blodkropparna hade normalvärde, och det var längesedan sist.

Mannen min föreslår just nu att han också ska tillhandahålla begravningskonfekt i form av svart lakrits, att allmän sorgedag gärna må utlysas, fanorna florbehängas och klädseln vara sorglig.

 

 

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Konstupplevelser i Färnebo

Publicerat den 11 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Konstrunda i Färnebo-trakten igen. Här finns härligt många konstnärer, och mannen min fastnade för en vacker blå trasmatta från Hagabergs-gården och två tavlor av en lokal konstnär som är medlem i det som kallas Salbohedsgruppen och ställer ut i fin miljö i Långhagen.

Sista anhalten blev Villa Vevda i Fläckebo och en mycket spännande och berättande konstnär, Birgitta Lindfors. Hon gjuter och formar glas, målar glas med glas (inte färg) och åstadkommer de mest fantastiska konstverk. Allt ifrån naturtrogen snöleopard med små, tunna morrhår av glas till fantasimönster på glasfat och –tavlor och smycken. Hon började en gång måla på porslin, därtill övertalad av en äldre dam som på något sätt sett att hon hade en konstnär i sig. Det hade hon och det har hon, jag önskar henne framgång med sin konst – kanske fortsätter hon med att lära ut hantverket till andra.

Nu lyssnar vi på väderrapporten som talar om ”extrema regnmängder”. Det gör inget, behövs fortfarande. Igår kväll var vi hos grannen och åt nyplockade kantareller på varm smörgås före kalvdansen. Grannen känner sin skog och går ut och hämtar kantareller där han vet att de finns, också nu när ingen annan hittar några. På ”mina” ställen är de som bortsprungna.

Vi fick också med oss nyupptagna rödbetor, så ikväll blir det kokta rödbetor och resterna av mannens västerbottenspaj. Förrätt överblivna kräftor från i fredags. Det ser jag fram emot redan vid frukosten!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Kammarjungfrun, klassresa och sniglar

Publicerat den 9 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Kommer ni ihåg trafikskylten ”annan fara”? Vi har en sådan gammal skylt, med springande barn på – och ett tillägg på bräda under skylten ”… och äldre”. Barn är mera sällsynta än äldre här numera. Skylten står vid tomtgränsen efter vägen till mannens hus. Just nu fylls den väderbitna färgen i.

Regnet utanför lockar till inomhusaktivitet idag. Igår plockade mannen min 113 vinbergssnäckor (vinbär eller vinberg?, internet vill inte googla för närvarande) i duggregnet, de äter nu nyskördad mangold i Hotel d´Escargots (nätförsedd speciallåda för snigelförvaring ett par dagar tills de ätit sig till ett fräscht maginnehåll och kan anrättas).

Jag läser en bok av Margaret Forster, ”Kammarjungfrun”, en roman om poeten Elisabeth Brownings kammarjungfru i mitten av 1800-talet. Fascinerande, beklämmande, välskriven, en bok om livet för nästan tvåhundra år sedan, om klasstillhörighet och gränser. Kammarjungfrun tilltalades alltid enbart med sitt efternamn, Wilson. Genom att flytta från hemmet i Newcastle till London ”kom hon sig upp”, men förblev ändå alltid en tjänare. Någon klassresa var det aldrig tal om.

Numera talar vi ju om just klassresan, den förflyttning från en tillhörighet till en annan som många av oss tror sig ha företagit. Det är sant att yttre omständigheter har ändrats radikalt för många av oss som är ”äldre” idag. Frågan för min del är om de inre omständigheterna har hängt med. Ibland tror jag mig fortfarande vara arbetarungen från Avesta, inuti. Och ändå inte riktigt hon heller. Jag har svårt att känna igen mig, kan inte riktigt säga var jag hör hemma. Men jag känner igen Wilsons skildring av besöket hemma när hon efter nära ett år i London fick semester två veckor. Hon längtade, såg för sig hur det skulle bli – och blev överraskad över att hemmet var så litet, att alla syskon gjorde det så trångt, att det aldrig fanns en plats att vara ensam och privat på. Det var inte som hon kom ihåg när hon var annanstans. Och annanstans var kanske inte heller som hon kom ihåg när hon var ”hemma”. Hon hör inte riktigt hemma någonstans. Kanske handlar alltihop enbart om att bli vuxen.

Jag läser vidare i ”Kammarjungfrun”.

 

 

 

 

Publicerat i då- och nutid | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Slutord och ringblommor

Publicerat den 8 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Mannen skriver ner några rader som han vill att prästen ska säga vid hans begravning. Inte ”av jord är du kommen, jord ska du åter bli” – det tycker mannen min är alltför trist. Han vill höra (!) ”ur kärlek är du kommen, i kärlek ska du uppstå” ungefär, och jag håller med honom. Kärlek är vackrare än jord, även om jag är tveksam till uppståendet. Vet inte riktigt om han menar att det handlar om nästa liv, eller himlen. Det hinner vi utforska (tror jag), än är vi inte där.

Just nu gör han vacker skärbräda åt mig av gammalt äppelträ, batteriet i gräsklipparen har slocknat av brist på användning. Igår fick vi en bukett ringblommor i olika nyanser av grannfrun, själva har vi just inga blommor kvar. Det ska bli spännande att se till våren vilka lökar som kanske överlevt hårdhänt grävande och gräsmatteförhoppningar. Några hoppas jag. Kungsliljorna vid källarnedgången lyser brandgula, och en liten överlevd rosbuske med skära (inte rosa) rosor slåss med kvickroten vid hönshusväggen.

Det regnar, få, små regndroppar. Hoppas de blir flera och större. Jag bestämmer att det är dags för kaffe, med franska våfflor, danska till börden och alltför söta, men alltid smakar det lite fågel, som vår mamma brukade säga. Tror jag, vad säger du syster min?

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Underverk

Publicerat den 7 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Nyss flög en kungsörn högt över mitt huvud. Jag började genast fundera på var Minsann var – kom så ihåg att hon gick in för att ta igen sig när mannen min gjorde det. Vi har ätit en god mitt-på-dagen-middag bestående av sotare, dvs lätt saltade, grillade strömmingar, nykokt potatis och kryddsmör med egen gräslök och persilja. Efterrätten kommer till kvällen, vaniljglass med nyplockade hallon. Livet är gott.

Himlen är full av större och mindre moln, det är varmt och gott, lagom vind (dvs jag kan ha parasollet uppfällt). Jag är trött i kroppen, men ville inte lägga mig en stund. Är rädd att jag då inte kan somna till kvällen. Den gångna natten var mera fylld av snurrande i sängen än sömn, så vill jag inte ha det igen.

Bonden gödslar sin åker, där ska sås höstvete. Det luktar, idag är vinden inte gynnsam mot våra känsliga stadsnäsor. Efter några timmar har vi antingen vant oss eller lukten avtagit. På de gamla telefontrådarna till huset samlades nyss ett trettiotal svalor och tornseglare. De fick hela tiden vicka på sina fågelkroppar för att inte trilla av tråden. Igår gick en stor älgtjur tvärs över åker och vetefält in i skogen mittöver, stannade till lite vid bäcken och tog ett skutt, skred vidare. Hur många taggar den hade vet jag inte, har aldrig begripit mig på hur man räknar dem.

Ser i tidningarna att resande gör oss lyckliga, och att orgasmer håller hela hjärnan i trim, inte att likna vid soduku som bara använder delar av hjärnan. Jag är just nu lycklig nog att inte behöva välja mellan dessa två inslag i livet. Huruvida jag därmed är klokare (än vaddå?) kan nog diskuteras.

Jag ser med viss vånda fram mot en ny natt, börjar tro att det är en bra idé att införskaffa insomningstabletter som min syster rekommenderade mig. De skulle kanske innebära att både jag och mannen min, och Minsann, sover mera och lugnare.

På bordet bredvid mig ligger ett absolut perfekt litet underverk, ett använt och nerramlat fågelbo. Insidan är slät som av mjukaste torkade tunna lera, och utsidan är flätad av torkat gräs och tunna strån av alla de slag. Vem som bott där vet jag inte. Vackert är det.

 

Publicerat i glädje | Märkt , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Väntan

Publicerat den 5 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Ännu en solig och varm dag, men ljumma vindar. Tomaterna växer och mognar sakta, haren gillar den mangold som står kvar och den i somras sådda gräsmattan är full av svinmållor där den inte är uppbränd. Mannen täljer en smörkniv åt mig av en bit trä från trädet som fälldes förra veckan vid mitt hus.

Jag läser diverse tankar om hur man ”ska” skriva och blir allt osäkrare. Har jag verkligen något att skriva, något som kan vara läsvärt för någon annan? Jag följer inte recept A och B, jag räknar inte ord varje dag, jag sitter inte ens och glor vid datorn varje dag. Det sista var inte riktigt sant, jag sitter och glor vid datorn ganska ofta, oskriven. Fortfarande väntar jag på mig, min skrivande människa som ska komma igång med den berättelsen som bara rinner ur fingrarna och ner på skärmen. Den som pockar och vill ut, som jag drömmer om nätterna och bygger i huvudet om dagarna, också när jag inte har datorn inom räckhåll.

”Väntar” är nyckelordet. Det lär jag kunna göra tills jag dör. Väntar i stället för att göra något, i det här sammanhanget skriva vad som helst. Som nu. Jag börjar inse att jag är en reaktiv människa, en som reagerar snarare än agerar. Jag är inte proaktiv, och det ska man visst vara. Jag är inte fokuserad heller, eller målmedveten. Disciplin kan jag nästan inte stava till. Jag är tålmodig, men det är snarast en nackdel. Innebär t ex att jag kan vänta hur länge som helst.

Molnblåsten drar i håret och jag stoppar in det under kepsen. Skön svalka tills molnen passerat.

Apropå skrivrecept och –råd: någon sade helt enkelt ”fråga dig vad du vill säga, och säg det”. Jag vill säga ”lev ditt liv levande, gör det du tror att du vill, ändra dig om det blev fel; gör dig så oberoende du kan, samtidigt som du inser att du behöver andra människor; bli inte beroende av droger eller spel, eller annat tvång och ofrihet”. Dessutom, ”vänta inte, åtminstone inte så länge att du hinner dö innan du bestämt dig för vad du väntar på”. Just nu lever jag, jag har bestämt mig för det här livet idag, det som innebär att jag nu sitter här och skriver, med mannen jag älskar på förstutrappen bakom mig. Min fantastiska berättelse som alla vill läsa kommer en annan dag.

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Vind och minnen

Publicerat den 3 augusti, 2013 av beskrivarblogg

Bonden sprider kourin på åkern, jag är tacksam för den västliga vinden som inte bär hit ”dofterna”. Mannen har just slängt ett bullbak i soppåsen, en av få gånger hans bak misslyckats. Minsann trivs bäst inomhus, även om värmen ute nu minskar något av vinden.

Jag sitter under parasollet. Kroppen gnyr lite, ännu minst en månads väntan på höftoperationen. Pilträdet har dött i torkan, det måste tas bort.

Vart har skrivandet tagit vägen? Måste jag vara olycklig för att få orden ur fingrarna? Varför låter jag mig så lätt distraheras av diverse göromål, varför vill jag inte skriva just nu? För det är väl bara just nu, det är väl inte för alltid? Rädslan finns där.

Den här sommaren har varit otroligt solig och varm, jag har inte badat en enda gång. Ett säkert ålderdomstecken. Sommaren känns som om den springer fort, fort och jag står eller sitter bredvid och tittar på. Jag deltar inte i den, annat än sporadiskt. Plockade fläderblommor och gjorde flädersaft, har plockat lite vinbär, både svarta och röda, bör plocka hallon.

Just nu bör jag dessutom ta ner parasollet, eftersom vinden ökar… Då har jag en påtaglig anledning att inte skriva, det går inte i solskenet. Keps på, så fungerar det hyfsat.

Nya batterier i hörapparaterna gör att jag hör vinden, det är ett ljud som påminner mig om att segla i skärgården. Jag kan nästan se mig hänga runt masten och byta genuan mot focken när det blåser för mycket, hålla tampar med tänderna medan fingrarna jobbar.

Tyvärr hör jag också klickandet från tangenterna när jag skriver, och det kan jag sitta och irritera mig på. Om jag väljer att göra det.

Där jag sitter ser jag gurkplantorna växa och blomma. Kanske hinner några gurkor fram innan det blir för mycket höst. Tomaterna mognar sakta mot köksväggen, och dillen och persiljan mår bra nu när de får vatten.

För mig själv (och ibland för andra) förklarar jag min passivitet med att jag sover så dåligt om nätterna. Jag har vant mig vid att ha ont i kroppen, men jag sover alltför ”stykkevis och delt” för att riktigt vila. Numera lyckas jag för det mesta sätta mig i bilen på ”rätt” sätt, dvs med rumpan först in, därefter benen. Och jag kan fortfarande få på mig skorna, även om det kräver viss eftertanke när jag ska ner och fixa skoremmen.

Har skaffat ett långt skohorn som länge stått på önskelistan. Strumppådragare lär ska behövas senare, liksom tjock sittdyna och lång griptång, och plagg med massor av fickor så att jag kan bära med mig nödiga attiraljer och inte behöva fara upp och ner för att hämta. Efter operationen alltså. Jag tror att den upptar mera av mitt omedvetna och medvetna än jag riktigt inser. Hur ska det t ex bli med svampplockning i år? Hinner kantarellerna upp innan jag ligger ner? Var det någon som sade något om vikten av att leva i nuet?

Publicerat i livet | Märkt , | 4 kommentarer

Valptänder mm

Publicerat den 23 juli, 2013 av beskrivarblogg

”Publicera inte allt du skriver, men ju mer du skriver, desto mer har du att välja bland” – Seth Godin. Det vill säga, skriva ofta, skriv mycket, publicera det som har någon sorts energi att beröra, eller informera, eller förändra. Den mannen vet vad han talar om.

Därför sitter jag nu här och skriver, utan att ha någon bestämd avsikt. Ännu. Den kanske syns om tusen ord, eller några veckor när jag eventuellt läser igenom det jag skrev idag. Det är halv storm därutanför fönstren, jag tänker på sonen och hans hustru som åker från Riga i kväll. Det döda trädet svajar inte lika vilt som de övriga, med fullt bladverk. Det bara står där som en spretig skulptur mot himlen.

Både mannen och jag har små hål efter valptänder i händer och ben. Rossi gillar att tugga på allt, även oss. Tidningar är OK, ända tills han vill äta upp dem också. Stolsdynor är inte OK, morgonrocksskärp är inte OK, katt är inte OK. Så katten ligger under sängen i sovrummet när hon inte transporterats ut av matte. Till kvällen ska hon in på samma sätt, buren mot sin vilja över den där förmodat farliga hunden. Rossi åker hem i morgon, det tror jag Minsann tycker är bra. Tre dagar räcker tills han blir mindre valpig.

Jag läser massor med råd och tankar kring skrivande. Tror kanske att jag ska hitta något förlösande, något som får mina mål med mitt skrivande att klarna. Vad vill jag egentligen? En av grupperna på Facebook diskuterade kring syften, där självbekräftelse låg högt på listan. Inte pengar, just ingen trodde sig kunna leva på sitt skrivande (åtminstone verkade det vara vad man skulle tycka). Och jag kan väl hålla med om att det är roligt att ibland få höra att det jag skriver är bra, vad nu bra är. Så det är ett av syftena med mitt skrivande. Ett annat är att dela med mig av mina erfarenheter av spelberoende, och skrivandet som hjälpsam terapi.

Och, när jag väl fått till min bok ska den förstås säljas som attan, och dra in massor med pengar så att jag kan betala mina skulder och dö skuldfri! Ett mål värt att fundera över – är det verkligen någon idé att syfta dit? Vems pengar är det jag inte betalar tillbaka om jag dör innan skulderna är borta? Utlånare av olika dignitet som lånade mig pengar trots att de faktiskt inte borde ha gjort det. Nu drar de teoretiskt in stora pengar i räntor som hela tiden gör att skulderna ökar, hur än Kronofogden och jag själv stretar emot. En kontakt med kommunens skuldrådgivare för skuldsanering är antagligen ett bättre alternativ. Det gör ju absolut ingenting om min bok ändå blir en försäljningssuccé.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer