En enda

Publicerat den 15 maj, 2013 av beskrivarblogg

En enda kungsängslilja finns i min trädgård – den gömde sig länge i fjolårsgräset, men fanns där. Jag undrar vem som tog hit den första.

IMG_0569

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Secrets are poison

Publicerat den 26 april, 2013 av beskrivarblogg

Min blogg i går, om ”Att skriva om sitt beroende och sitt missbruk” fick 98 visningar. Bra. Jag lade ut texten även på 1av3.se och har fått ett par positiva kommentarer. Likaså på Facebook. Möjligen också ytterligare en skribent – men flera behövs. Tre skrivande beroende människor gör ingen antologi…

Är det fortfarande så skamfyllt att skriva om det som de allra flesta i ens omgivning ändå känner till? Eller är det alltför plågsamt, alltför svårt? Det har jag respekt för, även om jag också vet av egen erfarenhet att det är hjälpsamt att skriva.

Ett tydliggörande. Texter skrivna av medberoende har också sin plats i en sådan här antologi, men texterna om det egna missbruket och beroendet är huvudsyftet med boken. Finansiering är fortfarande bara på tankeplanet – kontakt med Svenska Spel planeras. Annika B har lovat bistå med inlagan mot ringa ersättning om projektet får några pengar, annars gratis. Jag redigerar och korrläser gratis.

Hur intressant blir läsningen om vi låter skribenterna vara anonyma? Kanske är det lättare att få in texter om vi utlovar anonymitet? Något huvud bitet av skam blir det ju inte i så fall – möjligen inombords i den beroende/missbrukande.

Ska vi göra en tävling, vad är i så fall måttet på ”bästa bidrag”? Vinsten kan inte bli annat än publicering i antologin. Vad ska boken heta? Att det också ska bli en e-bok tycker jag är självklart.

Vad säger ni, läsare av detta? Kommentera, please!

En mycket klok lärare sade en gång till mig att ”secrets are poison” – hemligheter är gift(iga), de förgiftar. Allt. Jag höll med och tyckte att det nog var så sant. Numera vet jag att det är så. Av plågsam erfarenhet.

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Bita huvudet av skam

Publicerat den 25 april, 2013 av beskrivarblogg

”Bita huvudet av skam”. Att det ska vara så långsamt och svårt att sluta skämmas för sin historia. För oavsett vad det handlar om, i mitt fall nätspelande för stora summor pengar, så är det historia. Och inte mycket att göra något åt, annat än låta bli att låta ens historia bli nutid.

Det skrivprojekt som Svenarne skissade på häromdagen är ett sätt att sluta skämmas. En  antologi om ”det oönskade”, om bitar av smärta och delar av hopp, texter skrivna av människor med beroende och missbruk i sin historia. Om jag skriver om min skam, vore det väl själve den om den inte så småningom skulle förtvina och dö. Eller ger jag den näring genom att skriva?

Nej, det tror jag inte – men min skam är ännu lite starkare än jag riktigt gillar, den dränerar mig emellanåt på kraft, ger mig ibland en känsla av att ingenting spelar någon roll – vad jag än gör är jag ändå en människa som ”borde skämmas”. De orden låter förfärligt bekanta, jag har tjatat om dem i mitt huvud några gånger (många gånger). Vad hjälpte det? Svårt att veta när skammen övergår till att vara en överlevd skamrest, en historisk liten tuss av den skam som när den var som störst gav mig andnöd.

Johanna frågade mig häromdagen vad det var med skam som gjorde att jag hade så svårt att släppa den. Jag vet inte riktigt, men jag fick ur mig något om att det nog finns en sorts trygghet i det man känner väl, också när det är negativt och inget man vill ha. Ni vet, det där ”kända helvetet” som kan te sig bättre än det okända, oprövade – kanske fantastiska olevda livet. Tryggheten i det invanda som gör att man stannar också i en dålig relation. ”Man vet vad man har, men inte vad man får”.

Picasso lär i obekant sammanhang ha sagt att ”det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Antagligen förstår jag inte vad han eventuellt menade med detta, men jag tolkar det som att det aldrig är för sent att acceptera och försonas med sin barndom. Jag skriver om hans ord och hävdar (darrigt) att det aldrig är för sent att få en lycklig framtid – en framtid utan skam.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Att skriva om sitt beroende och sitt missbruk

Publicerat den 25 april, 2013 av beskrivarblogg

Varje gång jag tar hissen upp till gatan från T-banan vid Thorilds plan, säger en spökröst ”Gatuplan”. Vilken tur, annars kunde jag ju ha virrat omkring och letat tunnelbanetåg på Drottningholmsvägen… Undrar hur det går till, att prata in ett enda ord så där? Avdelningen onödig information.

Svenarne hade en idé igår, att göra en antologi med berättelser av människor med varierande sorters beroenden – spelande av alla slag (datorspel, på nätet, på casinot, Las Vegas i tobaksaffären), alkohol, narkotika, shopping, sex – flera?

Boken skulle kunna ges ut på Minsann förlag, projektet stödjas ekonomiskt av Folkhälsoinstitutet? Eller kanske Svenska Spel? Hjälp mig räkna ut vem som skulle kunna vara intresserad av att ett sådant här projekt blir verklighet!

Vi skulle behöva nå ut till missbrukande människor, som också har skrivlust. Kanske sådana som haft hjälp av att skriva, så som jag hade det. Via tidningen Skriva? Andra kanaler?

Så här skriver Svenarne:

”Dessutom får jag tanken; är det tänkbart att du, med dina erfarenheter i botten, skulle kunna samla dina och andras erfarenheter av missbruk & beroende, i en antologi på Minsann förlag? – Röster om det oönskade … Kanske finns det anslag att söka för ett sådant projekt och vägar att nå ut med budskap, där alla som skriver bidrar med bitar av sin smärta, och delar av sitt hopp …”.

Jag skulle gärna samla sådana texter, redigera och korrekturläsa utan att det skulle kosta författaren någonting. Men projektet behöver ekonomisk backning för att en antologi ska bli verklighet. ISBN-nummer har förlaget redan. Det kan vara en början.

Jag kan tänka mig att textomfånget inte kan vara större än max 35 000 tecken inkl. blanksteg, som en novell. Det kan definitivt vara kortare, kanske en dikt eller en haiku, det kan ha vilken form som helst.  Ord, inte bilder.

Jag citerar Svenarne igen, ”alla som skriver bidrar med bitar av sin smärta och delar av sitt hopp”. Det tolkar jag som att texterna ska vara självupplevda, inte handla om någon annans beroende och missbruk. Anonymitet? Just nu tror jag inte att det är någon bra idé, en del av tanken med en sådan här antologi är att bita huvudet av skam.

Tacksam för kommentarer och tankar, konkreta förslag, tips och förslag – jag har i alla fall tänt till på Svenarnes funderingar och jag tycker mycket om hans ord ”bitar av sin smärta och delar av sitt hopp” – de bitarna och delarna kanske kan hjälpa någon som är mitt i eländet, någon som har tagit sig igenom eller som befinner sig i den missbrukandes nära omgivning. Vi är många.

 

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 9 kommentarer

Utmattande samtal

Publicerat den 24 april, 2013 av beskrivarblogg

Har just samtalat med journalisten Mia Coull som bl a skriver för ICA-Kuriren, om mitt spelberoende och mitt spelmissbruk. Nu är jag trött. Det var tämligen utmattande att försöka återge mitt livs krasch, utan att låta alltför patetisk. Eller självömkande. Eller korkad.

För det är ju något att skämmas för, att man/jag är så dum så jag åker dit på att spela på internetcasinon om pengar, som jag aldrig vinner. Att totalt och konsekvent göra mig själv utfattig, med skulder som jag förmodligen aldrig kommer att kunna betala. Att förbruka mitt förtroende bland vänner och familj, både de nära och de mera perifera. Även om de flesta aldrig sagt det så, utan tvärtom stöttat mig och funnits där – hur jag än betett mig.

Nu har jag alltså pratat med en främmande kvinna om de här åren i mitt liv. Och om skrivandet som hjälpte mig att så småningom inte längre spela. Om Minsann förlag, och mina två ISBN-nummer som ännu väntar på att få finna sig tryckta på ett eller annat sätt i en bok, eller två snarare. Om den anonyme skrivkompisen som fick mig att klippa sönder bankkortet, vilket hjälpte mig att låta bli spelandet. Om hur jag fortfarande ser mig som spelberoende, men inte som spelmissbrukare. Om A-Lotts och mitt samskrivprojekt.

Jag läser just nu en spännande bok, ”Descartes misstag – känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan” av Antonio R Damasio. Av någon anledning behöver jag den boken just nu. Egentligen handlar boken om det samspel mellan förnuft och känsla som behövs för att vi ska fungera så bra vi kan. Descartes skilde noga på kropp och medvetande, det var det som var hans misstag. För min del är det här en bok om den forskning kring den mänskliga hjärnan som jag hoppas småningom också kan ge kunskaper om hur det går till när man/jag åsidosätter det dittills fungerande belöningssystemet i hjärnan och byter ut det mot t ex nätspelandets kortvariga belöningar. Och upprepar de galna besluten, fortsätter spela tills katastrofen är ett faktum.

Jag jobbar på att inte skämmas, ”nån gång får det vara färdigskämt”, ja, Nemo.

Hoppas det blir en bra artikel av Mias och mitt samtal, hoppas artikeln skrämmer andra från att börja spela, kanske t o m får andra att använda skrivandet som ett stöd i den process som får oss att sluta spela. Jag önskar att staten skulle sluta tjäna pengar på missbruk, jag önskar att inga ungdomar fastnar i detta, jag önskar att det funnes kunskap och förståelse för vad som behövs av insatser från landsting och behandlingshem. Lagstiftning som jämställer spelberoende med andra beroenden, som alkohol och narkotika. I praktiken, inte enbart i valårspratet.

Publicerat i då- och nutid | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Väntan

Publicerat den 23 april, 2013 av beskrivarblogg

Väntar. Inte på journalist, hennes barn var sjukt i morse och hon ville ta intervjun per telefon. Det ville inte jag, så nu ska vi ses i morgon i Stockholm i stället. Jag väntar på fotografen, den sista hårsnodden gick av och håret slinger och slänger lite hur som. Mannen min tycker att jag skulle ha lite läppstift – nej, säger jag – har jag aldrig. Gillar inte fotografering.

Regnet har upphört för stunden. Mina nytvättade trasmattor får hänga kvar ute när vi åker in till stan, någon gång torkar de väl. Och när jag kommer hit nästa gång har kanske de små minitulpanerna i rabatten slagit ut helt. Små blå blommor är det också i gräset nu, och magra krokusar runt det stora trädet. Snart är det dags att räfsa liv i gräsmattan. Det ÄR vår.

Vi har varit in till audionomen i Norrtälje och jag har provat ut nya hörapparater, förhoppningsvis bättre än den nuvarande. De dyra, små och tjusigt självkontrollerande har jag inte råd med, så det blir en beigegrå variant igen. Den är bra, försäkrar min ”förskrivare”, jag kallas ”brukare” på det papper jag får skriva på. Hela kostnaden för mig blir bara 600 kr, landstinget står för resten. Återbesök och uthämtning om en månad.

Åns vatten forsar som aldrig förr.

Fotografen ringer och är lost, vilket jag förväntade mig. Han hade GPS och pratade om söder och norr om motorvägen, i stället för att lyssna till min beskrivning av hur han skulle köra. Till slut suckar han och säger ”OK, jag stänger väl av GPSn då”… Vi får se om han ringer igen.

Nytt förvirrat telefonsamtal – kanske kommer fotografen hit, kanske inte.

Jag börjar tillåta mig att bli irriterad. Dumt, eftersom mitt dåliga humör inte lär göra mig vackrare på bild. ”Andas” sade jag till den stressade audionomen, andas säger jag nu till mig själv. Mannen min läser recept och refererar valda delar. Jag har svårt att känna efter om just den kycklingen låter godare än någon annan, men kanske. Vi ska pröva, den indiska kokboken följer med till stan.

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Vladislav Savic i DN Debatt idag, 21 april – och de annonser som ligger direkt under artikeln…

Publicerat den 21 april, 2013 av beskrivarblogg

”Aggressiv reklam bakom det växande spelmissbruket”

Publicerad i dag 00:05

Dubbelmoral. Staten drar in miljardsummor på spel. Men de hundratusentals ­svenskar som hamnat i spelberoende får sällan eller aldrig någon hjälp av samhället. Det är dags att politikerna börjar lyssna på andra än spelmarknadslobbyisterna, ­ skriver journalisten och spelmissbrukaren Vladislav Savic.

Vart du än vänder dig möts du av spelbranschens aggressiva reklam. Dröm dig bort, spela och vinn. Den mest anmärkningsvärda reklamen kom förra sommaren via det statliga spelmonopolet Svenska Spel. ”Dina pengar går till undervisning och sjukvård.”

Budskapet är tydligt: Även om du inte vinner gör du en god gärning, ett budskap som säkert många av mina en kvarts miljon medsystrar och medbröder som fastnat i spelträsket har svårt att förstå.

ANNONS:

Hundratusen av dessa räknas för tillfället som ”nyktra” spelmissbrukare. Sedan tillkommer anhöriga som drabbas direkt eller indirekt av spelmissbruket. Det handlar om ytterligare en kvarts miljon människor. Inte heller de erbjuds någon vård eller hjälp att tala om. I alltför många fall får de ingen hjälp alls.

Det gemensamma för missbrukarna och de anhöriga är att få vill tala om saken. Det är så oerhört skambelagt.

På den andra sidan finns desto röststarkare aktörer. En dryg miljard kronor spenderas på spelreklam varje år. Reklamen göder de ekonomiskt blödande medierna och även andra aktörer som lever på spel: spelombud i kiosker, mataffärer och så vidare.

Från 2011 och 2012 ökade spelreklamen med 40 procent, enligt Sifos reklammätning. Värdet av reklamen i medier är nu över två miljarder kronor.
Sedan finns spelbranschens aktiva lobbyister i Stockholm såväl som i Bryssel. Sist men inte minst finns politikerna. Ibland kommer de ut på scenen och gör ”politiskt korrekta” utspel, där de fördömer spelbranschen och formulerar sig i statlig dubbelmoral. Men sedan händer ingenting.

Frågan lågprioriteras – för vem vill höja skatten om dessa inkomster minskar? Speciellt nu när det är ekonomisk kris och hög arbetslöshet och stundande val? Riksdagspartierna från höger till vänster gillar spelinkomsterna. Det blir som en hemlig skatt. Spel ger pengar – mycket pengar – till statskassan. Vinstmiljarder som staten får in är viktigare än en den halva miljon medborgare som drabbats.

I stället pumpas vi fulla med nyheter via medierna om miljonvinnare och lyckliga kioskägare som sålt miljonvinster. Betydligt sämre säljer historier om dem som förlorat. Så har det varit i närmare trettiofem år, en period då spelmarknaden, spelomsättningen och spelreklamen exploderat i omfattning. I släptåget döljer sig familjetragedier.

Under det senaste halvåret har jag haft kontakt med en rad politiker, oftast de riktiga eldsjälarna som motionerat i riksdagen för att få till stånd förändringar.
Men inte heller de tycks få något gehör. Det är uppenbarligen svårt att diskutera denna fråga, med tanke på att det faktiskt handlar om en svårförsvarlig dubbelmoral som flera svenska regeringar medverkat till.

När medierna, framför allt de två stora public service-bolagen SVT och SR som inte har några ekonomiska intressen i spelandet, försöker lyfta frågan i debattprogram tackar politikerna nej till att medverka.

Och som alla moralfrågor splittrar frågan både regeringar och partier. Av statsrådet Maria Larssons framträdande i ”Studio ett” (10/4) framgick att regeringspartierna inte har någon samsyn i frågan om den nya socialtjänstlagen, som ska behandla spelmissbruk. Det gäller bland annat vem som ska bekosta och ansvara för vården och det preventiva arbetet.

Även inom partierna finns splittringstendenser. Politikerna för därför gärna över debatten till tjänstemännen på statens spelbolag. Men det känns konstigt att debattera med Svenska Spel. De gör faktiskt bara det som politikerna ålagt dem, nämligen att dra in pengar till staten via spel.

Idrottsrörelsen, som blivit en av huvuddebattörerna, får stort ekonomiskt stöd från Svenska Spel. Därmed blir idrottsrörelsen så att säga nyttiga spellobbyister i debatten. Det är tragiskt att man låter sig köpas så lätt. Även om Svenska Spel stod för hela Riksidrottsförbundets verksamhet skulle det kosta mindre än 25 procent av bolagets hela vinst.

Svenska Spel säger sig också ta sitt ”samhälleliga ansvar” genom att ge forskningen några promille av miljardvinsterna. Det finns dock ett stort trovärdighetsproblem här. Ungefär samma trovärdighetsfråga som när läkemedelsbran­schen sponsrar läkemedelsforskningen. Var finns statens ansvar?

Och mediernas bevakning av miljonvinnare är mer lönsam för dem, än att berätta om spelmissbrukarna. Här kommer den riktiga journalistiken på undantag.

Att hävda att politiker inte alls debatterar spelmarknadspolitiken är förstås fel. Men debatten har varit snedvriden, för att inte säga kontraproduktiv. Under drygt tio års tid har ­fokus legat på frågan om det är statliga bolag som bör ta störst samhällsansvar, eller om man ska släppa in utomstående aktörer så att man i alla fall får in skattemedel. En i sig viktig fråga. Men debatten tycks aldrig leda till något.

Under tiden har de utländska spelbolagen översköljt oss med spelreklam. För att inte förlora marknadsandelar har Svenska Spel och ATG svarat med minst lika aggressiv marknadsföring.

Resultatet ser man i dag. Spelomsättningen ökar, liksom antalet spelberoende. Men fort­farande tar ingen något ansvar för detta.

Och politikerna hukar för en debatt med de direkt berörda i den här frågan. Det finns mycket att debattera, trots att det finns goda intentioner genom försöken att få till stånd en ny socialtjänstlag.

Mycket kan dock göras omedelbart. Ge mer pengar till forskningen! Många forskare har tröttnat och bytt inriktning, eftersom de fått kämpa med näbbar och klor utan gehör. Spelet har gett mångmiljardbelopp till staten under decennier. Varför inte ge en liten del av överskottet till bland annat den medicinska forskningen och till de psykologer som försöker fördjupa sig i frågan?

För att inte tala om stöd till frivilligorganisationer. Spelberoendes riksförbund och dess lokala organisationer behöver stöd. I Stockholms lokalförening (Riksförbundet håller till i Göteborg) finns en (!) enda person anställd. Mer pengar finns inte till den verksamheten.

Hur det ser ut vid lokalföreningar i övriga landet kan man bara spekulera i.
Så ledamöter av Sveriges riksdag! Vakna upp och våga anta utmaningen och lyssna på den andra sidan också – inte bara på spelmarknadslobbyisterna.

Vladislav Savic, författare, journalist och spelmissbrukare

Tipsa via e-post

ANDRA HAR LÄST

 

 

Bra artikel av Savic i DN idag – direkt under annonseras för casino på nätet. Finns det inte tänkande textombrytare numera på tidningar?

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

I sista minuten

Publicerat den 20 april, 2013 av beskrivarblogg

Trött, har gått på stadstrottoarer bland mycket folk. Att var i stan gör mig utmattad, ville jag vore tillbaka på landet igen. I övermorgon åker vi ut, på ett par dagar, till leriga vägar och fågelsång, kanske har det gröna i rabatten visat vad det är nu. Tulpanblad ser det ut som, men jag minns inte att jag hade tulpaner där? Glömde köpa hårsnoddar, men går inte ut igen.

Mannen min och Minsann tar en liten siesta tillsammans, han har rensat strömmingsfiléer (han delar dem mitt itu och tar bort fenan!) och hon har smakat. Senare blir det stekt ättiksströmming och pressad potatis. Dessutom ska vi testa ett Rosébubbel – men kanske inte till strömmingen. Födelsedagsförberedelser är njutbara, en del av dem.

Nästa veckas samtal med journalist om kvinnor och spelberoende spökar i min hjärna. Jag vill inte minnas hur eländigt det var när jag hade hemligheter och levde i två världar. Den ena till synes normal och välordnad, den andra ångestladdad och skamfylld. Det syns just inte utanpå, spelmissbruket – annat än möjligen i form av samma gamla kläder flera år i rad, på flera fester efte varandra. Så även numera, nu beroende på utmätning och försök att betala skulder. Och långt hår som ändå klipptes häromdagen, inte kort, men lite kortare. Och luggen blir snyggare med professionell sax. Jag och min nagelsax är inte bra på hår.

Vi har röjt i lägenheten, ställt upp på vinden sådant som skulle dit för länge sedan, städat, putsat dörrarnas mässingsbeslag. Fönstren får vänta till nästa vecka. Alla tavlor är torkade där damm samlas (kontrollerande kvinnliga/manliga städfanatiker blir besvikna när de kommer på besök). Kanske blir det t o m en ny toalett lagom till födelsedagen, värden är vidtalad och har lovat se till att ordna det. I värsta fall läcker nämligen den nuvarande… Gårdens halvfärdiga tvättstuga och gamla piskställning plus diverse byggskräp och apelsinskal lär få ligga där det ligger trots bemärkelsedag i huset.

I mitten av nästa vecka har jag förhoppningsvis också fixat en ny hörapparat. Och i morgon ska bästa vännen och jag gå på Stadsteatern – vi ska se ”I sista minuten”.

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Intervjuas

Publicerat den 16 april, 2013 av beskrivarblogg

Rastlös. Ett målande ord, utan rast, utan lugn, sprättig av oförlöst energi. Det är jag just nu. Gnisslar tänder gör jag också, en nylig ovana. Jag funderar på den intervju eller samtal som ska ske om några dagar med en journalist, som ska skriva om kvinnor och spelberoende. Vet inte riktigt om jag är bekväm med att fortsätta kategorisera mig som spelberoende (även om det säkert är så). Vill slippa den etiketten någon gång.

Samtidigt tror jag att det är bra att det skrivs om detta, nästan vad som än skrivs. Jag tror också att det är ett problem där mörkertalet är stort. Om Folkhälsoinstitutet räknar med 185 000 spelmissbrukare i Sverige (plus alla deras drabbade anhöriga och vänner) – så är det säkert inte för högt räknat. Ingen vet, eftersom ingen (riksdag och regering)  bryr sig. Utrett har man, sedan händer inte någonting.

Jag är lite tveksam också till att förekomma i en tidning som ICA-Kuriren som läses av många. Säkert finns där många som kommer att känna igen mig och förundras, många som hittills inte vetat om att jag är spelberoende och har varit spelmissbrukare. Dessutom blir jag aldrig bra på bild, kommer journalisten att ha en fotograf med sig, eller kallas hen in senare, om alls? Blir jag tillräckligt olik mig på bild så känner å andra sidan ingen igen mig.

Vad är det egentligen jag tuggar om? Kommer jag att skämmas mera för mitt nätspelande om flera känner till det? Finns det ett sammanhang mellan mångas vetskap och min skam? Faktiskt inte, bara i mitt huvud och i min fantasi. Vad som finns i andras fantasier är inte mitt problem.

En vän som läser min blogg ”blir ledsen ibland”. Ledsnaden handlade (när jag ville veta mera) mest om att jag fortfarande skriver om ångest och skam och att jag faktiskt inte riktigt har kunnat släppa detta att jag så kapitalt trillade av min egen piedestal. Den där som sade att jag är OK, jag är förtroendeingivande och klok, man litar på mig. Där är jag inte längre, i mina egna ögon. Vännen undrade också varför jag verkade så besatt av att skriva, ett nytt beroende? Ja,  helt klart. Jag är besatt av att skriva, jag vill gärna få till en bok – numera inte nödvändigtvis om mitt spelande.

Varför så mycket ågren kring att inte ha skrivlust, inte kunna skriva? Varför inte bara skriva och vara glad? Förmodligen därför att jag sällan är helt och odelat glad. Är nog inte en glad människa. Hon beskrev mig som den ”glada, kaxiga och spirituella Maggan” – jag kände inte igen mig. Kaxig, eller stor i truten, var jag nog en gång. Då, när jag faktiskt trodde att jag oftast hade rätt i diskussioner t ex. Det är länge sedan. Jag är glad att den kaxigheten är överspelad.

O-glad är jag ofta, inte enbart kring mig själv. Världen, både den stora och den lilla, nära, privata gör ont och känns överväldigande emellanåt. Så lägger sig stormarna och det blir lite lugnare en stund. Kanske låter jag mig då också vara lite gladare. Ett tag. Nu ska jag gå till sängs med Minsann. Hon ligger snällt kvar hur jag än vrider och vänder på mig under natten. Och hundarna ska ut en sväng till innan det blir god natt även för dem.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Låg energinivå

Publicerat den 16 april, 2013 av beskrivarblogg

16 april 2013 – just idag tycker jag det känns väldigt konstigt att skriva det årtalet. April är OK och 16 likaså. Fortfarande snö att tvätta hundtassar i på gräsmattan, promenaderna blir allt mera leriga. I morgon kommer matte och hämtar sina jyckar, och det är bra. Mina höfter vill inte gå lika långt som hundarna vill… Jag följer med in till stan för att börja planera födelsedagen den 3 maj.

Det är ingen fart i mig idag. Försöker packa vad som ska med till stan, kom just på att jag ska ta fram kattburen, och ta med beställda böcker för leverans när/om beställarna betalar. Biblioteksböckerna får vänta till nästa vecka.

När jag kommit så här långt i formatmallen drar styckematningen iväg och jag får gå in och korrigera ”ta bort avstånd…”. Uppenbarligen har jag inte helt begripit hur man gör en pålitlig och konsekvent mall.

Tidningarna är fulla av Boston och bomberna där. Tämligen tyst om parallella händelser i andra världsdelar – berörs vi mera av några dödade amerikaner än många dödade afghaner eller afrikaner? Det går inte att jämföra död, död som död – men massmedialt är det tydligen skillnad. Terroristen förmodas vara inhemsk. Liksom de senaste amerikanska massmördarna, även om dessa använt andra vapen.

Det är grått idag, inombords också. Vedspisen värmer, Minsann är ute en vända och ska väl lockas in via altandörren, snabb infångning och nedsläpp i sovrummet, igen med dörren. När detta kan ske är en senare fråga. Jyckarna och jag ska ut ett par vändor till idag. Det är mycket aktivitet på gården numera, containers både här och där. Gamla fallfärdiga ”o-kulturella” byggnader rivs, det renoveras, rörmokas, el-jobbas och jag vet inte vad. Vägarna blir alltmera sönderkörda, tur att alla timmerbilar verkar vara färdiga för säsongen.

Vårregn. Minsann är nog under altanen.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer