Hon roterade axlarna. Nu hade hon suttit för länge vid datorn igen. Det kändes i hela kroppen, hon borde gå ut och gå en stund. Det blev ändå inget med skrivandet, bara ord.
Ute var det plusgrader, och halt på de dåligt underhållna trottoarerna. Alla istappar hade smält bort, det var skönt att slippa titta uppåt och gå försiktigt samtidigt. Här och där låg rester av nyårsaftonens raketer. Katten hade krupit in under badkaret när det smällde som värst. Själv kunde hon inte göra detsamma, men för en gångs skull var hon nästan tacksam över sin dåliga hörsel.
Det var mycket folk i rörelse, de kanske levde upp till sina löften om mera motion denna första dag på det nya året. Själv hade hon inte givit några löften, hon brukade lyckas glömma bort dem och skämmas när hon väl kom ihåg dem och inte hade hållit ett enda. Årets icke-löften fick heta ”mål” i stället. Ett var att skriva varje dag. Och det gör hon, det är bara det att skrivandet inte leder någonstans. Det hittar inget spår, vill inte varken hit eller dit. Orden bara staplas på varandra, utan sammanhang och mening.
Om nu inte skrivandet är det som ska ge hennes liv ett syfte, sent i livet – vad är det då? På bloggen har hon mottot ”att skriva för att leva – och leva för att skriva” och skrivandet har hjälpt henne att låta bli nätspelandet. Så har hon fått ett liv att leva. Så hon skriver för att skriva, och lever för att leva. Men ibland blir det för tomt. Och understundom (det ordet skriver hon bara för att det är vackert, ligger så fint i munnen när hon säger det tyst för sig själv) – understundom är det liv hon lever alltför ångestfyllt. Alltför många frågetecken som inte går att räta ut.
Sjukdomar som tar allt större plats i hennes närhet, ekonomi som fortfarande lider av sviter från nätspelandet, självkänsla som är bräcklig och lätt välter. För lite glädje, för mycket sorg och oro.
Och ändå, kärlek – till mannen hennes, till familj och vänner. Mycket kärlek, men ”mycket vill ha mer”.
Mycket vill ha lugn och ro, inte nödvändigtvis tråkigt och enahanda, men frid. En tyst hjärna, utan otäcka fantasier. Sömn hela natten. Eller en bok som pockar på att bli skriven. Som är så högljudd att hon inte kan låta bli att gå upp och sätta sig och skriva trots att det fortfarande är svart utanför fönstren. I stället ligger hon ofta där och tittar utan att se något i mörkret. Ibland får hon ta till haiku-diktande för att hålla paniken stången. Eller andas sitt ham – sa. Det fungerar för det mesta. Att klappa Minsann där i sängen hjälper också, hon sjasar bort dämonerna.
Hon knallade vidare i det som nästan kunde kallas vårvärme mitt i vintern. Dags att återvända till datorn. Skriva igen. Eller börja sticka. Eller lösa sudoku (kanske rättstavat den här gången). Andas. Ham – sa.
beskrivarblogg 