Barnbarn

Publicerat den 8 mars, 2012 av beskrivarblogg

Den här torsdagen är inte färdig med mig ännu. Jag läser på 1av3 om Skrivmosters längtan efter sina barnbarn och ser hur hon har skypat (nytt svenskt ord) med dem. Och jag inser att jag också längtar efter mina barnbarn. De känns långt borta.

Jag är en farmor på samma sätt som min farmor var farmor – avlägsen, även om farmor Olga bodde i samma stad som jag, på gångavstånd – jag kan alltid hävda att milen emellan oss numera bidrar till avståndet. Själv var jag alltid närmare min mormor än min farmor, av diverse skäl, även om vi alla bodde i samma stad.

Och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var när mormor (aldrig farmor) väntade på att jag skulle ringa, när jag hade min egen familj.

Nu saknar jag att mina barnbarn aldrig ringer, eller skypar. Jag gör det inte heller, ringer. Skype har jag, men det fungerar dåligt med min långsamma uppkoppling. Vi känner inte varandra. Jag kände inte min mormor heller, fast jag trodde det. Och inte min farmor. Jag önskar att det varit annorlunda.

Nu skulle jag vilja veta hur de hade det i livet, vad de tyckte om, vad de var ledsna för, eller lyckliga över. Sådant som ”man” inte pratar om, allt det som var svårt, så svårt att ”man” nästan inte orkade med. Sådant som fyllde hjärtat med värme och glädje, eller sorg och bottenlös förtvivlan. Liv.

Jag fick en nyårshälsning från mitt mellersta barnbarn, då, när mitt liv för två år sedan var som svartast – ”du klarar det farmor, jag älskar dig” – han var sisådär femton år. Vilken man det blir av det barnet, vilken älskansvärd människa han var redan då.

Numera är de mest upptagna av sina egna liv – som jag var för länge sedan (och är nu) – men jag saknar dem alla tre! Och jag älskar dem, även om det inte märks varje dag.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

En torsdag i livet

Publicerat den 8 mars, 2012 av beskrivarblogg

Sotarna har varit här, de hade stege med sig! Två snälla och vänliga yngre män som letade efter den sotlucka jag insett inte finns – annat än den lilla, lilla i själva spisen. Medelst kamera i skorstenen och sotare med liten viskpinne i den lilla öppningen i spisen i köket, kunde de fastställa detta.

Själv hade jag enbart letat runt hela huset efter en ”normal” sotlucka, rimligen i någon sorts anslutning till spisen. Det fanns/finns ingen. Och det fungerar som det ska ändå. Men jag behöver nog skaffa mig en sådan där grovsopsburk med slang som går att ansluta till dammsugaren, och suga ut sotet emellanåt på egen hand.

En lång dag, kanske därför att den började redan halv 7. Jag går inte upp riktigt så tidigt i vanliga fall, runt 8-tiden brukar räcka. Jag har tvättat trasmatta som nu hänger på syrrans torkställning framför vedspisen. Och jag har torkat golv efter sotarna.

Samt varit borta hos min granne som ska flytta och ville att jag skulle se efter om jag ville ha något av det hon inte längre vill ta med sig. Nu har jag ett vackert gammalt utebord, en stor presenning (det finns flera om någon är intresserad), en vacker vit servis med enbart en guldkant runt tallrikskanterna. Och ett antal enkla vitvins- och rödvinsglas, och en av de nio pajformer hon insett att hon hade … Två bokhyllor får jag också, bra för mina Bokbörsen-böcker.

Vi talade också om hennes dotter som dog i julas. Familjen fick några dagar på sjukhuset med dottern i respirator innan allt var slut. Och det tyckte hon var bra – om nu något är bra i en situation som denna  – på något sätt hann de förstå lite grann av det som hände. Nu har hon ett stort och vackert fotografi av dottern, med ljus och blommor runt om – det står där i hennes vardagsrum och det är fint. Hon fortsätter att leva, för sin skull och för sin andra dotters, tvillingsysterns, skull. De behöver varandra.

Jag går hem och gråter över livet och döden.

Det är nästan, men bara nästan, OK att dö när man levt ett helt liv, hur det än har varit. Det är inte OK att dö när man är 22 eller 24 år, eller ens 48. Det enda liv vi har ska vara längre, vara bättre, inte vara så plågsamt och svårt som det var för hennes dotter. Eller för mina söners kusin.

En alldeles vanlig torsdag utanför Norrtälje. Sotare, stegar, flytt, servis, liv och död. Och bokhyllor till mina böcker som är till salu på Bokbörsen.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Jag är jag

Publicerat den 8 mars, 2012 av beskrivarblogg

Uppe halv sju, ifall att sotaren skulle komma redan vid 7-tiden. Det gjorde han inte, och tur var väl det, eftersom jag fortfarande inte fått hit någon stege. Gårdskarlen har inte levererat, kanske glömt mig.

Det är kallt i köket, jag får inte elda.

Jag har skrivit hur jag ofta väntar – det här är ännu ett exempel på detta. Jag kunde naturligtvis igår ha sagt till om stegen en gång till – den fjärde, om man också räknar in hyresvärdinnan. Iddes inte. Så jag väntade, väntar fortfarande…

På västkusten har det tydligen snöat igen. Jag vill inte ha mera snö! Hjälper det? Vi får väl se.

Jag läser Anna-Karin Mattssons blogg om att hon tänker sluta försöka få ytterligare sjukersättning. Hon vill inte längre utsätta sig för den psykiska misshandel kontakterna med Försäkringskassan innebär.

Jag förstår henne. Eftersom jag de senaste åren av mitt yrkesliv var egenföretagare – och tack och lov frisk – så har jag just aldrig haft några kontakter med just den samhälleliga instansen.

Men jag har en bestämd känsla av att det är lika illa – dvs blint regelföljande och noll förnuft – t ex inom socialtjänsten. Åtminstone var det så det halvår jag försökte få till en behandling för mitt spelmissbruk. Hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer att behöva vända mig dit igen!

Jag fick ingen behandling, mötte aldrig personligen min sk handläggare, fick förödmjuka mig och be politiker och anställd personal om förståelse, fick fylla i blanketter som inte hade med mina problem att göra. Skriva skrivelser, överklaga beslut. Till ingen nytta. Jag blev mindre och mindre, tills jag nästan tappade bort mig själv.

Husläkaren och den terapeut jag därefter fick träffa tio gånger var de som hjälpte mig igång – förutom familj och vänner. Och skrivandet. Genom att skriva regelbundet hindrar jag mig själv från att spela. Dessutom återskapar jag mig. Glädjen i mig över att vara just jag växer hela tiden. Den är inte alltid stor och stark, men jag vet att den finns där.

Jag är jag numera.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Surprise me

Publicerat den 7 mars, 2012 av beskrivarblogg

Surprise me, liv. Överraska mig, få mig att inte förstå vad som händer, fånstirra, undra om hörapparaterna tappat batterierna! Ge mig något nytt, något jag inte känner igen, inte har erfarit tidigare, är obekant med. För all del, inget sorgligt, katastrofalt, eller ohanterligt. Bara annat.

Just nu fick jag t ex stänga av Spotify, nyfunnen glädje, för att installera på nytt, eftersom man hade problem. Jaha. Så är det ofta, gör om, eftersom det är någon sorts bekymmer.

Jag vill inte ha mera bekymmer, jag vill inte behöva försöka hantera nya problem. Det räcker med de välkända. Som jag inte klarar av att hantera, men hittills leva med. Gläd mig i stället, som nyss när Annika bara säger att hon tror på mig, tror på att det jag har att säga är värt att säga. Eller att Skrivmoster talar om på 1av3 att hon saknar mina textet.

Det betyder att jag finns.

Inclusion, control, openness. Will Schutz´ (The Human Element) tre dimensioner av mänskligt liv. Flera behöver vi inte relatera till, enligt honom. Det blir för komplicerat om man ska försöka ha allt med.

Inclusion, tillhöra, handlar om att finnas till. I relation till andra människor, i en familj, i en grupp, tillsammans med en enda utvald älskad person. Inkluderas i livet, leva, eller inte.

Control – kontroll, klara av, vara kapabel – veta när det är viktigt att vara den som bestämmer, och när det är lika viktigt att låta bli. Att kunna/vilja bestämma över sitt eget liv och klara av det. Att kunna hantera det som händer i livet, och vara flexibel inför livet.

Openness – att vara ärlig och sann inför dig själv och andra. Att tala om vad som är din sanning, inte för att göra den till allas – men för att den är din. Att också här förmå att vara flexibel, inse när din sanning är relevant och när den stör relationen.

I drygt tjugo år hade jag detta som ledstjärnor i mitt yrkesliv. Och, trodde jag, upplevde jag, i mitt privata liv.

Och så svek jag mig genom alla hemligheter, genom alla lögner. Allt som var så långt ifrån Will´s tankar om att vara full av liv, och framför allt, vara medveten om sig själv.

Jag tror att jag tagit mig dit nu, dit där Will menade att livet finns, där glädjen finns. Och resten av livet.

Han skrev en bok som hette ”Joy”, som handlade om att vara full av liv, att låta sig finnas också i det liv som ibland var plågsamt. Ett liv som blev uthärdligt tack vare att du var medveten om vad som var vad.

Och kunde acceptera att du bland hade ett liv som var långt ifrån det glädjefyllda, och ändå var fullt av liv. Liv som gjorde ont, och som var liv lika fullt. Det är först när du sitter med döda ögon framför en spelmaskin i Las Vegas som du är tom på liv. T ex. Jag har varit tom. Nu är jag full. Av liv.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Att mötas, eller inte mötas – det är frågan

Publicerat den 7 mars, 2012 av beskrivarblogg

Det är klart deprimerande att kolla om man/jag har några mejl, och konstatera att så inte är fallet. Noll kontakt med andra människor. Noll intresse från någon utanför den egna datorn. Noll respons på blogginlägg. Noll det mesta.

Noll kärlek också just nu. Mannen min sitter i sin lägenhet och deppar. Har säkert inte ätit någon vidare middag, tycker synd om sig. Som jag. Fast här. Och fast jag har en varm liten katt i knät. Hon dämpar tycka synd om-andet en aning. Spisen knäpper, det innebär att det fortfarande brinner och att jag kan vänta en stund med att lägga in ny ved.

Idag hängde jag lakan på tork ute för första gången i år. Det fungerade i vinden som nästan drog lakanen från strecken. Nu doftar de härligt där de ligger på lätt eftertorkning i vardagsrummet. Det är också ett vårtecken, idag när övriga inte var så många trots solen. Snödropparna, de få som undkommit hund- och kattgrävande, hänger med sina små vita huvuden och vill inte riktigt ännu eller här, vad vet jag.

Några pelargoner har börjat blomma, och expertisen säger att jag borde plocka bort blommorna, och klippa ner hårt, för att få flera blommor senare. Men jag förmår inte, jag gläds åt de som är nu och låter de som kanske inte kommer kanske komma ändå, senare. Jag längtar efter att kunna sitta ute och dricka mitt morgonte. Låta varm sol värma mig, i morgonrocken. Ta ut datorn och börja dagens skrivande. Även om det är svårt att se vad som skrivs i solen …

Idag talade jag med min granne som förlorade sin dotter i julas, för första gången sedan det hände. Det var gott att mötas, med hennes lilla hund som min katt är kompis med sedan födseln, Minsanns mamma är hundens bästa vän. Djuren hjälpte oss hitta varandra i sorg och tankar kring framtiden.

Hon flyttar härifrån, jag kommer att sakna henne. Och Minsann kommer att glädjas varje gång Tjejen/hunden kommer hit – att se de två, hund och katt, som inte vet varför de gillar varandra, eller eventuellt borde ogilla varandra, och törs leka och nojsa med varandra, och att vara två människor som vet att Tjejen var närvarande när Minsann föddes och har hjälpt till att uppfostra henne – det är gott. Mitt i sorgen över ett barn som är obegripligt borta. Liv går vidare.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Vad övrigt är är …

Publicerat den 7 mars, 2012 av beskrivarblogg

Katt på rymmen är nu återkommen in i huset. Nu törs hon tydligen vara ute igen, har väl bestämt sig för att den stora arga katten inte är här. Var hon varit vet inte jag. Hon försvann när jag öppnade dörren för att kolla om jag fått någon sotarstege – det hade jag inte. Nu får det vänta tills sotaren kommer i morgon bitti.

Jag har talat med mannen min som var ”seg”, och hade varit seg hela dagen. För att pigga upp sig (?) satt han och grät över en film som handlade om Japans tsunami.

Hans kusin som skulle ha ringt hade inte gjort det, revisorn hade inte tid med honom som bestämt, och sonen ska ha fest och eftersom fd hustrun, sonens mamma, naturligtvis kommer, så vill inte han gå. När jag kallade detta för utpressning gentemot sonen, tyckte han att det ”bara är så jag vill ha det”. Samtalet avslutades, jag ringer honom i morgon för att höra om hans humör är bättre. Jag var också på dåligt humör, ingen stege och ingen katt – och det gjorde ju inte samtalsklimatet direkt bättre …

Jag har skickat in pdf-filer med text till fyra förlag, de som vill ha papper får vänta! Det ska bli intressant att se om någon över huvud taget hör av sig. Inom tidigast två, förmodligen tre månader eller mera. Annika, med erfarenhet både av förlag och att ge ut själv på eget förlag, menar att det senare är det bästa hon gjort. Hon är i och för sig professionell när det gäller grafiskt kunnande, vilket säkert underlättar. Å andra sidan är jag ju också lite bra på delar av förläggandet, har ju jobbat på bokförlag för länge sedan, och är fortfarande bra på att läsa korrektur. Åtminstone andras.

Nu är jag lugn, Minsann far som ett torrt skinn runt köksgolvet i jakt på en plåtkapsyl som glider snabbt och fint överallt dit hon vill att den ska fara. Och hon jagar, lägger sig i försåt, puttar in den under trasmattan och smyger på den. Leker. Just nu t ex ser jag bara svansen utanför mattan, och en märklig utbuktning som nog är en katt.

Ibland, när jag fortfarande försöker begripa vad som fick mig att krascha hela mitt dåvarande liv och min ekonomi (som aldrig varit direkt fantastisk), så begriper jag ingenting. Jag var veterligen inte tokigare än annars, än alltid. Ändå så var jag just det.

Jag upprepade mina galna beslut om och om igen. Satsade pengar jag inte hade, satsade andras pengar, lånade mera än jag någonsin skulle kunna betala tillbaka. Och försökte samtidigt hela tiden betala som jag skulle. Sålde sådant som kunde säljas – min andel i segelbåten, min andelsvecka i fjällen – och lånade pengar motsvarande min del av huset på landet av min fd man. Dito motsvarande huset utanför Sala av min sambo. Med mera.

Det finns någonting här som jag skulle vilja kunna sätta fingret på. OK, vissa forskare talar om att en spelares hjärna blir kidnappad. Kanske är det så att hjärnan (inte jag?) kräver belöning i form av mera spelande, och kanske-vinster?

När jag åkte runt i Californien för sådär femton år sedan med tre fransmän, var vi också i Las Vegas. Jag spelade inte alls där, men vi var in och tittade på några casinon. Och jag blev mycket illa berörd av alla, både män och kvinnor – men mest kvinnor, eller såg jag dem lättare? – som satt framför spelmaskinerna med stora popcorn-plastburkar fulla av mynt. Ibland skramlade en vinst ner, ofta inte. Men de satt där, utanför verkligheten, i sin egen värld. De såg inte ut att ha roligt. De såg döda ut, fast de rörde sig tillräckligt för att göra det de skulle.

Som jag satt däruppe på övervåningen i dåvarande vårt hus. Ensam, och i min värld av galna beslut, galna satsningar av pengar, och förluster. Ibland vinster som spelades bort. Mannen min tittade på TV därnere, kanske var han också i sin egen värld.

Numera har jag ingen TV, jag spelar heller inte på några internet casinon. Och sk riktiga casinon har jag aldrig haft lust att besöka, eller spela på. Jag tuggar på min verklighet, och den är si och sån. Just nu omfattar den en lätt irritation över gårdskarlen som inte sett till att jag fått hit en sotarstege! Större än så är inte mina nu upplevda bekymmer. Minsann är här, mannen min är visserligen på dåligt humör, men han lever och ”vad övrigt är är …”

”Vad övrigt är, är tystnad. Ur Hamlet akt 5, scen 2. Klok och kär är ingen dödlig. Du må vara så kysk som is, så ren som snö – du skall ändock icke 

Google, och Wikipedia, är källor till påfyllnad av möjlig visdom. Jag kom inte ihåg varifrån de orden härstammade, och vet fortfarande inte vart de tar vägen – men de får passa in här. Att ingen dödlig är klok och kär samtidigt stämmer väl, och den här dödliga var inte särskilt klok några år i sitt liv – men jobbar på en bättring!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Önskas hyra

Publicerat den 7 mars, 2012 av beskrivarblogg

Gården har fotograferats via en liten spindelliknande flygande kamera de senaste dagarna. Vi hjälpte fotografen upp ur diket när han väjde för oss på den smala vägen och kom för långt ut. Han berättade att gårdens ägare har kontakt med mäklare och därmed förmodligen kommer att försöka sälja.

Det gör mig orolig. Min fantasi försöker tala om för mig vad som kan tänkas hända med nuvarande hyresgäster – och jag är inte ens en sådan, det är sonen som hyr. Kommer jag att stå utan tak över huvudet igen, nu när jag börjat förlika mig med att bo här. Nu när jag har ved så att jag kan elda, har målat och fräschat upp, har fått nytt staket runt altanen!

Ett hyreskontrakt hos alldeles obekanta människor lär jag ha svårt att få, med mina betalningsanmärkningar. Att jag alltid betalat hyran och andra kostnader här väger nog inte tillräckligt tungt.

Jag hittade ett perfekt hus, lite för stort men fint, gammalt, med bergvärme (lägre elkostnader), nära till skog och sjö, på landet – perfekt som sagt, och via en bloggkontakt, men för dyrt. Jag räknar med att hyra, el, sophämtning, slam och sotning utslaget på ett år kostar mig 6 000 kronor idag, och det går jäms med skägget (jag har ett par strån, tills jag drar ut dem).

Så, vem har ett sådant hus – omöblerat, vinterbonat litet torp, på landet, men gärna nära buss någonstans, med vedspis och i hyfsat skick, helst med vedbod eller liknande utanför. Ett par rum och kök. Kyl och frys, elspis också. Diskmaskin inte nödvändigt alls, tvättmaskin vill jag gärna ha, men kan skaffa. Får gärna ligga hyfsat nära Stockholm, men inte nödvändigtvis.

En förutsättning är att den ev blivande hyresvärden kan tänka sig att hyra ut till en människa som jag, med kraschad men ändå idag fungerande ekonomi. Kronofogden går med på de kostnader jag har idag.

Nog av. Solen lyser därute, det är runt nollstrecket, och Minsann har kommit in igen efter en mycket kort vistelse utanför huset. Hon är fortfarande en liten fegis, ser antagligen den stora arga katten överallt. Jag har inte sett honom sedan i söndags. Jag har inte sett till någon stege heller, och i morgon kommer sotaren, tidigt. Ut på stegjakt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Kattslagsmål och trädklättring

Publicerat den 6 mars, 2012 av beskrivarblogg

I söndags kom inte Minsann in när jag ropade. Efter ett par timmar råkade jag titta upp mot ett av träden i kanten av tomten och där satt hon. En liten svart tuss högt uppe. Med hjälp av torrfoderskrammel och prat lyckades jag få ner henne – och när hon smet iväg in på tomten igen blev det ett farliga väsen.

Gårdens stora kastrerade hankatt tyckte uppenbarligen att detta var hans revir och kastade sig över Minsann – båda skrek, jag skrek och busen smet iväg under altanen. Minsann klättrade upp i nästa träd.

Där satt hon sedan till mörka kvällen. Och kom in när jag givit upp i kvällskylan och sett för mig hur hon satt där och frös hela natten. En gång till kollade mannen min, och då for hon in i huset.

Igår var hon bara ute en liten stund, och idag bara ut och vände. Först har hon haft två hundar i huset i tre veckor, och nu en arg katt som inte tycker att hon ska få röra sig som hon vill runt huset. Livet är inte alltid lätt för en liten katt. Slagsmålet lämnade dock inga andra spår, hon verkar hel.

Igår läste jag igenom novemberskriverierna än en gång. Och har bestämt mig för att ändå höra mig för med ett par förlag. Kanske får jag någon sorts kommentar tillbaka. Men det lär ta tid, de snabbaste hoppas kunna svara inom tre månader …

Mannen min har åkt hem till sitt, jag har all tid i världen att skriva.

I morgon kommer sotaren, jag måste få tag på en stege tills dess. Typiskt att han/hon kommer när det är kallt på nätterna igen, jag får ju inte elda den morgonen.

Solen skiner därute och stör mitt skrivande. Behöver skaffa en rullgardin eller liknande till fönstret. Det fungerar om jag flyttar mig med solen och ser till att ha fönstrets mittkarm som skugga. En som också stör mitt skrivande är Minsann, hon vill sitta i mitt knä hellre än vara ute eller bara ligga i fönstret. Det är skönt att hitta något att skylla på!

Jag har använt stora delar av dagen till att fotografera böcker för inläggning på Bokbörsen. Överföringen av bilderna tar tid …

Det blev bara en kort promenad i morse för att tala med min hyresvärdinna om stege till sotaren. Och till brevlådan med de böcker som brevbäraren är snäll och tar med sig när han lämnar post. Därmed slipper jag gå upp till stora vägen där en vanlig gul postlåda finns.

Av obekant anledning låg Hemmets Journal i min brevlåda, utan något namn på baksidan. Jag är inte speciellt intresserad.

Minsann har inte gått ut på hela dagen, hon är uppenbarligen rädd att den där arga katten fortfarande finns någonstans i närheten. Och det gör han ju, fast kanske inte just vid det här huset efter den utskällning han fick i söndags.

Har talat med mannen min, han hade inspekterat den nya thai-restaurangen i kvarteret och pratat med all personal. Den verkade fin, han tyckte jag skulle komma in till stan så skulle han bjuda mig på mat där. Eller hämtmat.

Har just insett att det finns en file med ”skrivtjänster” på skrivsajten. Där gör L, som tagit över det hela sedan i höstas, reklam för olika typer av hjälp för den som skriver eller vill börja skriva, korrekturläsning, redigeringsbistånd etc. Det verkar som om det är han som hjälper till, mot arvode förstås.  Mina känslor inför detta är blandade. Minst sagt. Ännu är de ganska oklara, ska nog låta dem mogna lite innan jag försöker uttrycka vad detta gör med mig.

Jag vet redan att jag störts av att det på sajten finns en stor annons för Vulkan, e-boksförlaget. Och jag tror att jag begriper att någon form av intäkter behövs om en sådan här sida ska kunna fungera. Om inte annat så kostar den ju tid för Lennart och Julia – eller bör i alla fall göra det.

Träffen i Stockholm blev inställd. I går kväll meddelande L kort och gott att han inte kunde komma, idag talade han om varför. Hans plånbok hade (förmodligen) stulits och han behövde ägna sig åt de problemen idag. Därmed ingen färd till Stockholm, de få som anmält att de skulle komma backade när de insåg att de skulle vara tämligen ensamma.

Jag tycker förstås synd om honom med allt krångel med bankkort etc – och förlust av pengar – men jag tycker också att han redan vid första meddelandet kunde ha berättat varför han inte skulle komma till Stockholm. Nu kanske han kommer den 22 mars, men han skulle kolla sitt schema ordentligt först …

En sak är jag klar över – jag har ingenting att göra där längre. 1av3 har fyllt en viktig funktion i mitt skrivande och givit mig mod. Nu behöver jag inte finnas där mera. Jag behöver nog inte heller göra stor affär av att jag inte skriver något. Kanske märks det ändå.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 10 kommentarer

Drygt 50 000 ord!

Publicerat den 1 mars, 2012 av beskrivarblogg

Jag har just läst igenom alla orden från november (NaNoWriMo), drygt 50 000, för första gången. Och jag är faktiskt lite fascinerad och imponerad av mig själv!! Vart ska det ta vägen?

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 9 kommentarer

Musik, dans, frisk, sjuk – liv!

Publicerat den 29 februari, 2012 av beskrivarblogg

Minsann har långsamt vågat sig ut i köket och resten av huset. Nu är hon säker på att de där skällande fyrbenta sakerna faktiskt har åkt härifrån. Sedan har hon inte riktigt bestämt sig för vad hon ska tycka om musiken som låter i köket. Är det mysigt eller är det bara högljutt – för en katt?

Kattens matte älskar det, kommer att spela dansbara låtar högt om en stund, det var länge sedan hon dansade ensam och förlorade sig i musik. Nu är det möjligt. Härligt. Men just nu klassisk violinmusik, passar bra till skrivande.

Vännen i USA hade inte mycket att berätta, bara att det tas prover var och varannan dag och att proverna varken är väldigt hoppingivande eller alldeles hopplösa. Påfrestande, när det handlar om den man älskar. Varje dag ska levas som om den är den sista och ändå inte. Varje dag ska fyllas med liv, vardagligt liv, mat som ska lagas och ätas, djur (i deras fall hästar, hundar och katter) och en ranch som ska hanteras, samtidigt som min vän ska arbeta åtminstone några dagar i veckan. Jag är glad att hon besvarade mitt mejl direkt – internet är fantastiskt.

När jag inser hur det kan vara att leva i någon sorts vacuum, som vännen i USA, eller som Monica som dog i höstas – tackar jag någon högre makt att jag har det liv jag har. På många sätt har jag stökat till det, jag har inte varit tillräckligt tacksam eller glad för det jag hade.

Men idag är jag det – idag när det ytligt betraktat är sämre än det var. För mig är det bättre. Inte ekonomiskt, men ifråga om innehåll, ifråga om mitt sätt att värdera mitt liv. Att uppskatta det jag har och får, att glädjas åt de vänner jag har och min familj som finns där. För mig. Oavsett vad eller hur jag är. Och jag är frisk såvitt jag vet. Jag vill inte veta om jag inte är det. Ändå gör jag mammografi etc – det/jag hänger inte riktigt ihop, jag har aldrig varit logisk.

Alla mina tidigare relationer finns inte längre. De som fortfarande är relationer är desto viktigare. Och jag tror att jag talat om det. Vad det är skönt att inte ha saker osagda, vad det är gott att inte ha hemligheter av någon sort.

Min älskade ringde i kväll och vi bestämde när vi ska ses nästa gång. Det är fint att längta lite efter varandra och kunna tala om det. Han har diverse saker han ska göra (bilbesiktning, sjukhusbesök, båtmässa, ärtsoppa med Beskowska skolan) och jag har sotare att passa (markstege, var finns det någon sådan!?), kunde ha haft mingel med 1av3´are, men kommer inte till stan – och, tja, inte så mycket annat. Än att skriva.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar