Jag sitter i köket och skriver. Inget speciellt, inte något bokmanus, bara skriver för att skriva. Känna hur det känns att ha fingrarna igång på klaviaturen, se orden växa fram på skärmen. Jag vaknade alldeles för tidigt, efter en natt med flera vakenstunder. Kroppen känns stel och ovillig, men jag har ätit frukost och fått eld i vedspisen. Himlen ljusnar utanför fönstren, om man kan kalla det heltäckande grå för ljus. Men än lyser de två ringblommorna i odlingspallen vackert brandgula, även om frosten har tufsat till dem.
Idag ska jag se till att få vinterdäcken uppför backen från källaren till bilen och in i bilen. I morgon ska äldste sonen byta däck åt mig. Någon gång under dagen ska jag också se inspelningen från gårdagens zoom-möte med skrivgruppen. Jag deltog inte, ville inte. Får försöka ta till mig klokskaperna idag i stället. Fortfarande är inte alla böcker på rätt ställe i bokhyllorna, det är bokhögar både här och där.
Och yngsta syster min har covid. Inte alltför svårt, men dock.
Nu ligger fyra däck i bilen, i morgon åker jag till sonen och äter middag och sover över, för att slippa köra i mörker. Trodde jag skulle köra däcken i skottkärran, men den visade sig ha punka… rullade dem i stället uppför backen utan att halka på löven, och baxade in dem i bilen. Min lilla Opel Corsa rymmer mycket om man fäller ner baksätet.
Har flyttat några bokhögar till hyllor, men nu räcker det för idag. Kroppen behöver inte mera motion.
Lördag (tror jag) 5 november, har i alla fall besökt kyrkogården i Sundbyberg och tänt ljus för Mats och Jan, far och son.
Det skedde på hemväg från Nina, där jag fick tre skåp som jag kan behöva, med hyllplan att ställa saker på – böcker till exempel. Visserligen hoppas jag fortfarande på den resterande Billy-hyllan från ”landet” – snarare, böckerna väntar. Plats i vardagsrummet för en hylla till… Hallå kära äldste son!
Nina och Charlie kom i fredags, Charlie stannar medan Nina gör annat. Idag for vi alltså in till Stockholm, medan Charlie sov i sin ”puff” i mitt vardagsrum, som ser ut som om någon illvillig person lagt ut böcker överallt, flyttat på skänken men lämnat dess lådor i ena soffan – etcetera. Igår bestämde vi oss nämligen, Nina och jag, för att alla mina engelska böcker ska stå i ordentlig bokstavsordning i vardagsrummet – med ty åtföljande konsekvenser.
Så småningom lär jag nog få ordning på det hela, gillar definitivt inte att ha de som det varit, med dubbla rader böcker och bokstavsordning som börjar på ”a” i varje hylla. Men i kväll tar jag mig ett glas vin innan jag värmer lite kålpudding som ska ätas med rårörda (köpta) lingon. Det blir bra, kroppen fick tillräckligt med motion igår.
Till vänster i bild puffen med vacker katt, som inte syns.
Grått. Två unga män går runt och sätter ner stolpar till vildsvinsstängsel. Tydligen har de vissa problem att bestämma sig för hur de ska bete sig runt ”min” tomt. Det visar sig.
Har skrivit ut skrivkurs-papper om att TRÄNA – utmanande startmeningar. Och jag tittar på alla papper, kursens och mina egna, som ligger i högar på köksbordet. När och hur ska jag få någon ordning på alltihop – ska jag ta med mig flera kg papper ner till Juan les Pins? Och tro att något ska hända där som gör att jag gör färdigt?
Kalvfärsen till kålpuddingen tinar långsamt, kålen är brässerad med lök och purjo och väntar på att blandas. Tulpanerna, de nio, är trist ljusrosa. Har kapat dem lite idag också, de växer fort.
(Fulskriv 5 minuter – några gamla meningar som jag skrivit för länge sedan. Börjar med dem.)
Kvinnan som gick framför mig pratade högt i sin telefon. ”Nej, jag är ute med hunden just nu, du vet ju att han behöver gå ut ungefär den här tiden.” Hon lät irriterad, och avslutade hastigt samtalet.
Det fanns ingen hund inom synhåll, ingen hund sprang lös omkring längs vägen, kvinnan var inte heller direkt klädd för hundpromenad. Varför ljög hon, vem ljög hon för och vart var hon på väg?
Medan jag själv gick hemåt funderade jag på det jag sett och hört. Hon hade pratat med någon som ville veta var hon var och vad hon gjorde. Hennes man? Föräldrar? Arbetsgivare – det fanns många möjligheter. Vem det än var ville hon inte säga sanningen – att hon var på väg någonstans, kanske för att möta sin älskare.
Hon blåljög. Hon hade låtit irriterad, och hon såg fortsatt sammanbiten ut när hon gick vidare och vi skildes åt. När jag kom hem ville jag genast berätta för Peter vad jag hade upplevt, men han var inte hemma.
Min fantasi snurrade till – kanske var han och kvinnan på väg till ett möte, snart skulle han nog ringa och säga att han blev sen. ”Ett möte på jobbet.” Jag kollade telefonen som jag haft avstängd. Ett meddelande, från Peter. ”Ett jobbmöte, jag blir sen, ät du. Jag äter något på vägen hem.”
Ett sammanträffande? En bekräftelse på mina fantasier? Hur kom det sig att jag alls kommit på idén om de två tillsammans? När jag tänkte efter hade kvinnan liknat någon jag kände. Jag insåg att hon var ganska lik mig, bara ungefär tio år yngre. Det här började kännas otäckt.
Här tog tiden och orken slut, inte blev det varken gestaltande, miljö eller särskilt tydliga karaktärer…
Nu står i alla fall en kålpudding i ugnen, och jag funderar på om jag blir instängd eller utestängd (som vildsvinen) av de pålar som sätts ner i marken runt tomten. Elstängsel lär ska komma upp. ”Gated community”, inte för att stänga ute oönskade invandrare i ”fina” områden, men kanske samma fenomen, vildsvinen är kanske oönskade invandrare de också…
Drömde i natt om en vän (S i Skåne) som skrev för hand med en vacker reservoirpenna. Vad vet jag inte, men han sjöng/nynnade en melodi och han var så lycklig, så glad. Förstod för ett tag sedan (via FB) att han har problem med synen.
Allt oftare handlar mina drömmar om människor från för länge sedan. Inget märkligt med det, jag är tillräckligt gammal för att ha många mer eller mindre starka minnen av människor jag mött.
Fredag, snuvig sådan. Energin är låg. Räckte dock för att ta död på ’min’ bananfluga. När jag var in till Norrtälje för skön fortvård, köpte jag en ”bullet journal”, prickad i stället för linjerad. Där är det meningen att jag ska vara kreativ och rita och skriva min kalender, dag för dag… Har letat fram några fortfarande användbara färgpennor, de flesta fick hamna i soporna. Journalen får ligga till sig, tänkte starta den 1 november.
Det är så himla trist att sitta och längta efter sängen när klockan är halv tre på eftermiddagen. Och veta att om jag lägger mig, så ids jag inte ligga kvar mer än en kort stund. För det är inte mindre trist där.
Gjorde tjälknöl häromdagen när jag trodde att sonen och hans vän skulle komma hit. Nu blev det inte så, förkylt både här och där. Köttet har legat i marinad till igår kväll och blir nu min middag, med lite potatissallad. Hemgjord paprikasallad till.
Borde tvätta håret, men det får vänta. Fick för mig att kolla Pinterest, men får veta att jag är avstängd. ”Vi har tidigare skickat mejl…. Brutit mot community-regler…” – stort frågetecken, vad gjorde jag för flera år sedan som inte var okej? På Pinterest alltså. Har inte varit där på de senaste fem-sex åren. Min kreativitet får klara sig utan dem.
Ska skaffa bläckpatron till kalligrafi-pennan, det kanske blir kreativt av bara farten. Försökte köpa pennor med brun skrift (Jorun rekommenderade Frixion som tydligen ska gå att radera genom att gnida, om man vill ändra något). Fanns bara i blåsvart och blått, så det fick det bli. Brunt är mjukare än svart.
Jag har tänt mina sju ljus i stakarna på köksbordet. Det är inte mörkt ännu, men ljusen är vackra.
Träffade en vän på Ica när jag sprang in för att köpa mjölk. Hon har hoppats kunna hyra i Spanien över vintern tillsammans med två vänner – men nu har båda ”hittat” en karl och kan inte ge besked hit eller dit. Blir för dyrt att hyra ensam. Hoppas det ordnar sig, si eller så – vi enades om att det väl var kul att vännerna hittat varsin man, och trist att varken hon eller jag lyckats med den bravaden…
Mina kära systrar gav mig en kalender i födelsedagspresent (utöver Galathea, en fascinerande, stor blomma) utgiven av Svenska Klassikerförbundet, med ett ord och etymologi för varje dag under året.
Dagens ord är ”liberalismen, en politisk term som förmodligen såg dagens ljus i början av 1800-talet. Det var en samhällsåskådning som satte den enskilda människans frihet i centrum. Ordet var bildat av det latinska adjektivet ’liberalis’ = som är värdig en fri människa’….. så småningom kom man att använda ordet liberal om en person ’som hade en allmänt öppen, tolerant och reformvänlig attityd’.”
Har dagens sk liberaler missat något? De också? Jag har just börjat på en provprenumeration på tidningen Arbetaren. Första tidningen jag fick i brevlådan häromdagen var mycket intressant. Man får artiklar via mejl, plus en papperstidning varje månad. Kostar 59 kronor i månaden.
Jag lägger sladden till skrivaren till rätta på bordet. Den lyckas träffa mosters äggkopp som numera oftast innehåller mina vitaminer etc. Välter ut dem. Jag lägger i dem igen. De får vänta tills jag ätit middag. Träffsäker sladd.
När jag ändå handlade min bujo-bok köpte jag också ett par mappar med gummiband, alla papper behöver ett hem. Hittade en katt-bok på bibliotekets omloppshylla, den ligger nu på Bokbörsen, den andra boken, Det är min tur nu av Anne B Ragde ska jag läsa. Gläder mig varje gång jag kan ställa ett par böcker där och kanske hitta någon som lockar mig, att läsa eller sälja. Free Spin (min bok) stod kvar, har väl nått en mättnadsgräns.
Jag är så glad över det stora köksbord jag ärvt av vår döde son. Det rymmer det mesta av det jag behöver varje dag – böcker, anteckningsdito, pennor i en glasburk, post it-lappar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, läsglasögon som jag ofta glömmer använda, ljuständare med sviktande gas, bricka med alla ljus, hörlurar och sladd därtill, den italienska lampan hemförd från Brighton, papper i och utan mappar, usb-minne som jag ibland minns ligger på ljusbrickan.
Nu också en toarulle för min snoriga näsa. Och ett Dry Martini-glas, rätt form och rätt vermouth. Marezzo. Ett vattenglas.
Svärmors lilla gröna glasvas med några fortfarande vackra pelargonblommor. Telefonen och en serviett från frukosten, saltkar och pappas silverbytta med grovsalt. Den pyttelilla silverpinalen påminner mig varje dag om vad ett helt liv var värt som arbetare i Avesta Jernverk.
Barnens kusins vackra bokmärken, som visar hennes papier maché-konst.Få veta mera på ulrica.ullman@free.fr. Kontakta Ulrica för mera information. Kan ha skrivit fel, bokmärket är väl använt och nött. Hon och hennes skapelser är värda att ses av många.
Nu har jag ställt in rätt stil och storlek och dragit upp det hela till större längst ner på skärmen. Är förkyld, natten var inte trevlig. Lyssnar till afrikansk musik på syrrans radio, eftersom jag inte förstår språket går det bra att skriva till. Radioprogrammen får jag inte riktigt tag på, den klassiska musiken skorrade… Rappare roar mig inte. Dricker te med honung i. ”Gurgla med mycket salt i vattnet, så salt att du nästan spyr” var syrrans råd. ”Svälj inte.”
Mina gamla CD går att spela, det gillar jag. Nu klassiskt, ”att drömma till”.
Inte för att det lär bli mycket skrivet idag, orken är inte riktigt att lita på. Även sonen är hostig, igen. Han försöker förgäves få en tid hos en läkare, det tar slut innan han kommer fram i kön. Nu ska han bli uppringd av KRY kvart över ett, om inte annat behöver han ett läkarintyg. Borde nog få en ordentlig undersökning också, han har varit sjuk lite för ofta den senaste månaden.
Jag blir sömning av den här lugna musiken. Och gick och lade mig på sängen en stund, men tröttnade på det. Sonen ringde och hade i alla fall fått löfte om ett sjukintyg, ingen tid för undersökning.
Det blir stekt falukorv och stuvade makaroner till middag idag. Visserligen får jag inte makaronerna riktigt lika goda som pappa, men de brukar duga. Riven muskot och en nypa socker i. Vet inte varför jag fick för mig att jag ville ha just detta idag. Men så är det.
Långkalsonger, fleecebrallor, dito tröja och långärmat därunder, raggsockor och ulltofflor – fryser ändå. Styckar en apelsin och äter, tar en liten whisky därtill.
Har ätit och det var gott. Bananflugan från häromdagen har kvicknat till, och visar sig igen. Nu får den göra det bananflugor gör.
Har fått besked från Systembolaget att jag i morgon kan hämta mina beställda flaskor med Marezzo. Därmed kan jag få en Dry Martini som jag vill ha den, gillar inte Noilly Prat eller italienska varianter.
Iförd munskydd fick jag min bokade fotvård klockan 10 på fredagsförmiddagen. Ljuvligt skönt. Därefter till systemet och hämtade min beställning. Hem igen, nästa vecka kanske någon kommer och tätar ytterdörren. Killen som jobbar här hittade inga lister idag, så de får införskaffas. Han var också upp på taket och kollade ner i skorstenen, det verkar inte som om något sitter i vägen. Kanske han testar att elda nästa vecka när han tätar dörren, han har vedspis hemma. Ryker det in då också så får jag väl vädra…
Onsdag 26 oktober 2022 – ont i halsen i natt, nu känns halsen bättre, men jag nyser. Förkylning på gång.
Har klippt ner de engelska pelargonerna, blommor som inte ruggar står nu i små vaser lite här och där och gläder mig. De vanliga röda pelargonerna står i gästrummet där det är kallt, en blommar, den andra inte.
Tar fram ris ur frysen, lägger trattisar i blöt, skär lök och vitlök – alltihop ska stekas till middagen, liksom en lokalproducerad fläskkotlett. Vet att den är god, har ätit den sorten tidigare. Får ett infall och skivar ett par palsternackor tunt och lägger i lök- och svampröran. Lite salt och svartpeppar. Tror att riset får stekas för sig… En senare fråga.
De flesta av löven på altanen är bortsopade, nya tillkommer fortfarande hela tiden. Linden vid min parkeringsplats är ännu inte kal.
Brevlådan tömd, Icas Buffé och Arbetaren. Gillar kombinationen.
Långkalsonger under mjukisbrallorna idag, och T-tröja under den långärmade, ulltofflor på fötterna. Kallt inomhus, runt 15 grader. Ingen sol som gör det lite varmare. Elementet i köket står på 17 grader och stretar på.
Laddar ner tidningen Skrivas gratisPDF om att skriva noveller. Har stort nöje av att läsa Hans Gunnarssons novell, Sudan Småland. Ack den som skreve så!
Drömmer på franska om nätterna. Kan ord som jag inte vet att jag kan, och ofta har glömt när jag vaknar.
Dessutom, i natt, tog jag död på ett lejon som anfallit ett barn, med en potatisåder. Andra lejon slogs med stora Rottweiler-hundar lite längre bort. Barnet skrek, men var i övrigt ganska oskatt. Jag vaknade runt klockan fyra och undrade vad som pågick.
Det visade sig senare att sonen råkat trycka på fel telefonknapp, när han vaknade vid fyra-tiden. Och därför talade han in ett meddelande så att jag inte skulle bli orolig. Allt det där blev jag inte varse förrän i förmiddags, om natten har jag visserligen telefonen inom räckhåll, men inte hörapparaterna. Kanske hängde alltihop ihop.
Läser i Arbetaren om den spanska byn Marinaleda med 2 600 invånare, i Andalusien, som sägs vara den fattigaste delen av Spanien. I Marinaleda har nästan alla ett jobb (arbetslösheten är ca 10% här jämfört med nära 20 i resten av landet och i byarna i närheten), och alla har rätt till ett eget hus för minimum 15 Euro i månaden. Alla har samma lön oavsett befattning. ”Alla ska ha råd att bada”, devisen vid badbassängen i byn. Ett årskort kostar tre Euro.
De politiska motsättningarna skaver, men kampen för en annan värld fortsätter. Borgmästaren sedan 1978 har drabbats av en stroke, och är inte lika kraftfull som hittills. Senaste valet vann han knappt. Vad som än händer är detta en fantastisk glimt av vad som är möjligt, om de flesta vill ungefär samma sak – ett samhälle för alla.
Arbetaren är en läsvärd tidning, den ger mig artiklar och information som inte återfinns annanstans. Och den fyller 100 år i år. Kostar 59 kronor i månaden.
Bodil Malmsten om att skicka politiker på litteraturläsning: ”Absolut. Med våld om så behövs. Bunta ihop dem och skicka iväg på litteraturläsning.
Men inte i grupp. Det blir alltid ett negativt överspill av gruppåverkan, politikerna känner av vad de andra tycker och törs inte själva möta litteraturen. En och en, så intimt är det.
Alternativt att läsrum inrättas på departementen, departementsbibliotek med skönlitteratur för respektive område.
Camus, Balzac, Dostojevskij, Strindberg för Justitiedepartementet. Vilhelm Moberg och Kapuscinski (min kommentar, får inte till accenterna) för Utrikesdepartementet. Zola för Finansdepartementet.
För Socialdepartementet Tryck stjärna.
För Arbetsmarknadsdepartementet Kallskänken av Jenny Wrangborg, Bukowski Postverket, Blek kung av David Foster Wallace och Yarden av Kristian Lundberg.
Så kan det bli om politiker skickas på litteraturläsning, om detta sätts i system. Det kan till och med resultera i en folkbildande politik.” (Ur boken Så gör jag)
Har tagit in torr tvätt. Och borde sopa trappen igen, men hoppas på att vinden gör det åt mig.
Kan jag sluta längta, och ändå fortsätta leva, vara levande? Eller är min längtan så stark i mig efter ett långt längtande liv, att jag aldrig slutar längta? Riktigt vad jag längtar efter är inte alldeles klart. Ingen tydlig ’målbild’.
Just nu prosaiskt nog en tät ytterdörr och en fungerande vedspis, vem mer än jag längtar efter en vedspis? Kanske alla med skyhöga elräkningar.
Nå, jag längtar också efter gemenskap, efter en man att älska och älskas av, efter någon att leka med, spela canasta med, laga mat med, prata med om livet och döden och kärleken och längtan. Det blev mycket ’med’, och det längtar jag efter. Samtidigt som jag värderar min ensamhet högt, ofta – men inte alltid.
Skriver inga önskelistor längre. Men när jag gjorde det, var de också uttryck för längtan. Åren med mitt spelmissbruk handlade mycket om ekonomi och allt som mitt spelande hade förstört. Där är jag inte nu. Är det ungefär samma sak, att önska sig och att längta?
Bodil Malmsten om ”Tag Tulo i tid” – … ”kvinnan i dikterna (Damen, det brinner), hon är så sorglig. Bara sitter vid fönstret och tittar på ”Tag Tulo i tid”-skylten och väntar på en man. I stället för att bara ge sig ut och springa.
Den sortens passiva kvinnobild vill jag inte sprida.
Men lagt kort ligger och går inte att ta tillbaka.”
Här skrattar jag högt. Det är väl den sortens kvinna jag är, utan Tulo-skylt. Sitter och väntar i stället för att ge mig ut och springa.
Hon säger också om skrivande, att ”det som får stå kvar ska vara resultatet av ett val”. För min del är det så ibland.
Lånade la vie devant soi av Emile Ajar av syrran. Vet att den finns som film med Sophia Loren, en film som båda mina systrar säger är bra, de var imponerade av Lorens skickliga rolltolkning (som var långt ifrån de fördomar vi kanske har om denna vackra italienska kvinna). Men jag vill försöka läsa boken på franska innan jag ser filmen. Har plockat fram mitt fransk-svenska (och tvärtom) lexikon. Det lär behövas.
En annan film båda rekommenderade, på franska, var Omständigheter. Den ska jag leta på. Bygger på en självbiografisk roman av Annie Ernaux, L´événement. Men den får vänta lite. (Alla dessa franska accenter, ska det inte i stället vara versalt E utan accent i événement?, hallå, kära syster, som kan franska.)
En liten enveten bananfluga far omkring mig, den låter sig inte fångas. Kanske kan jag börja beundra livskraften, i stället för att irritera mig på att den valt att bo här.
Vad för den här texten framåt? Gör något det? Det sägs (Bodil M och många andra) nämligen vara fundamentalt för en skrivande människa, att förmå skriva något som för det skrivna framåt, något som driver läsaren att läsa vidare.
Den som skriver bör skapa förväntningar (positiva eller negativa) hos läsaren. Plantera antydningar, gestalta skeenden snarare än berätta, få dialogen människor emellan att leva. Ta till en cliffhanger, om nödvändigt. Hur ska det gå??
Måndag 24 oktober 2022, hänger lakan till tork utomhus. Det blåser, så det kanske fungerar. Plockade svamp med syrran i helgen, och har nu förvällt trattisar och ett par små gula. Skönt, vackert väder efter en mycket dimmig morgon i Uppsala. God lunch hos andra syrran innan jag for hem igen, före mörkret.
Kommer inte igång med mitt Kristina-skrivande, kanske går det bättre när skrivkurs nr 2 startar 1 november. Läser Bodil Malmstens Så gör jag. ”Låt inte bedömningen, domaren i dig, eller utanför, komma in medan du skriver”.
Vaknade i natt med orden ”han stillar all min längtan” i huvudet.
De är hämtade från Gardenia, sista föreställningen i en dragshow och en film som sändes 2015 i SVTplay. ”Vi är gamla och vill ändå bli älskade.” Då var jag yngre än jag är idag, ville bli älskad och var det emellanåt. Nu finns ingen som stillar all min längtan. Den finns kvar, den är suddigare i konturerna och energin i den varierar. Sorgen i kärleken fanns också i den där filmen, han som stillade all längtan var på väg att återvända till sitt hemland för att försörja familjen där.
Den förståndiga säger antagligen att ”det är bara du själv som kan stilla din längtan” – det är kanske sant, vet inte. Begrava den, bedöva, lägga undan, distrahera den? Det kan jag.
Är den kanske själva förutsättningen för liv, att vara levande? När längtan är stillad, när den inte aktivt kräver någonting, är det då kanske dags att dö? Det vet jag förstås inte heller, men jag minns den gamla mannen, hans kärlek och hans sorg.
Mysteriet i det självklara som är åldrande blir allt starkare ju äldre jag blir. Döden gör mig oftare sällskap, i tankarna och i livet. Därmed också sorgen. Självklart det med, och obegripligt. Numera en röd tråd mer eller mindre synlig i allt jag skriver. Jag skymmer sikten med prat om middagsmat och svampplockande, tvätt som torkar utomhus, vedspis som inte vill det jag vill. Eller så skriver jag om irriterande yttre förändringar, skäggstrån och rynkor, stela leder och kroppsligt förfall.
Just nu fladdrar mina lakan uppmuntrande på strecket mellan träden utanför mitt köksfönster. Rena lakan är nog ett tecken på att jag tror mig vakna levande även i morgon, sängen är nybäddad. Marken därute är täckt av gula löv. Också det ett löfte om liv igen, om några månader. Liksom en modig ringblommeknopp i odlingspallen.
Måndag 17 oktober 2022 – sol och blåst. Köpt Marguerite Duras La douleur från Amazon, behöver träna upp min franska. Kunde Bodil Malmsten så kan jag, läsa den på originalspråket alltså. Inga likheter i övrigt.
Klipper luggen. Och försöker slå den tillträdande statsministern och hans anhang ur hågen – heter det så? – jag såg gänget glatt marscherande till riksdagen i morse, det får räcka. Vill helst stoppa huvudet i sanden och glömma att jag är svenska och bor i Sverige.
Asylsökande här ska vara glada att de slipper dö, åtminstone ett tag. Och L gick till val på samverkan med SD, enligt Pehrson. Vandel har plötsligt blivit ett levande ord, utan närmare innehållsförklaring dock. ”Plakatpolitik” sa en klok person igår om att skolvinster skulle bort. Skrämmande nog blir andra delar av plakatpolitiken verklighet bara de här kommer igång, med en nöjd nazist i bakgrunden, omgiven av många, troende eller enbart okunniga människor.
(Vem var det som hade ”en grå eminens”? Wikipedia påminner mig om att det var Richelieu i Frankrike, och eminensen kallades grå efter sin grå munkkappa. Här has det märkliga folkdräkter emellanåt, eller kanske är inte dräkterna märkliga, men hucklena.)
Vi andra överlever och kommer igen. Om inte förr så till nästa val.
I morgon ska den nye statsministern förklara sig. Ska bli intressant att se vilka lögner som upprepas, respektive vilka som inte längre förekommer, som kanske kan tigas ihjäl…
Klockan är kvart i ett, tinar en bit torskrygg till skärgårdssoppan, dagens middag. I förmiddags klarade jag DNs ultrasvåra sudoku, och wordle. Ordlig och supersvårt sudoku gick också bra, när de/jag vilat en stund. Bra hjärnjympa. Och distraktion från skrämmande politik.
Såg en bra illustration av Liberalernas förvandling, på Facebook; från ett versalt L, partiets logotype – till en spikskodd känga, hittar den inte igen. Men den var väldigt tydlig. Tomrummet nedan kanske kan vara en bild av uppgång och fall? Får inte bort det…
beskrivarblogg 