beskrivarblogg

Trött på dumskallar som inte vaccinerar sig och har alla möjliga och omöjliga skäl att inte göra det. Enda acceptabla orsaken att inte vaccinera sig är medicinska skäl. Och då kan man få läkarintyg, så att man, om man vill, kommer in på sport- och andra evenemang. Less på att äldreboenden inte kräver vaccinationspass av sina anställda. Förbannad över att en vit ung man i USA frikänns från att ha skjutit ihjäl två personer och skadat en i samband med kravallerna i representanthuset (om det nu var där det kravallades). ”Nödvärn.” Om skytten varit svart hade det gått annorlunda – undra på att svarta (och många vita) är arga över domslutet.

Härhemma kostade det en 17-åring åtta års fängelse att döda en polis. Han sägs kunna släppas efter fem år. Lågt pris för en ung polis som inte ens hann få se sitt väntade barn. Samtidigt kan jag inte få mig att tro – som den där lille blåbrune hävdar – att strängare straff skulle göra slut på den sortens brottslighet.

Många fullvaccinerade blir sjuka, utan att bli dödligt sjuka. Om de inte är äldre och har andra sjukdomar. Jag har nu tre coronavaccineringar, och en för säsongsinfluensa. Var dessutom smittad utan symtom för ett år sedan, och har väl antikroppar sedan dess. Vet inte. Kan bara hoppas att det räcker. Och så gnäller folk över att det krävs vaccinpass för att gå på tillställningar med många människor. Skönt att komma bort ett tag. Måste ju inte läsa kvällstidningarna och kolla Facebook varje dag, inte där och inte här. Här gör jag det, och låter det jag läser störa mig.

Över hela Europa demonstreras det mot vaccinpass och vaccineringstvång – ”my body, my choice” – men det är ju inte riktigt så enkelt. Om du smittar någon annan så handlar det inte längre om enbart dig, det handlar förmodligen om många andra. Men det tycks vissa inte begripa, tar till stora ord om integritet, kränkningar av demokratin och annat. Obegripligt. Jag önskar att någon instans eller myndighet kunde tvinga till exempel alla vårdanställda att vara fullvaccinerade och testade. Utan vaccinering, inget jobb. Att anställda smittar gamla och sjuka på äldreboenden är en skandal.

Snart är mina ljus slut, ska jag eller ska jag inte köpa en förpackning till innan jag åker? Mössen brukar gilla att tugga sönder ljus. Jag inser att jag förmodligen inte kan undvika att de hittar saker att tugga på när ingen bor i huset och stör dem. Men jag gör vad jag kan för att hindra dem, lägger det oöppnade mjölpaketet i den stora rostfria brödburken till exempel. Och oöppnad kaffeförpackning med datum långt fram, hamnar i moster röda kakburk med rådjur på. Sätter dock inga fällor, eftersom ingen kan tömma dem, ifall att. Döda möss vill jag inte hitta när jag kommer tillbaka.

Läser Stephen King´s bok Att skriva. Noterar att han säger ”det finns ingen röd tråd, bara ögonblicksbilder” – ungefär så upplever jag mitt eget skrivande. Jag vill inte stryka under eller stryka för i någon bok numera – försöker därför peta ner det jag uppfattar som viktigt här, till exempel. Nu ska jag fortsätta läsa, har läst boken tidigare, men den känns värd att läsa om.

”Leta inte efter idéerna, men förvalta dem när de väl dyker upp, ibland från två olika håll, och så smälter samman till en.” Ungefär så. Och ”ta bort alla onödiga ord” – det kanske viktigaste rådet.

”När du skriver, berättar du historien för dig själv. När du redigerar ska du ta bort allt som inte hör hemma i din historia.” Håll dörren stängd medan du skriver, öppen när du redigerar – andra ska läsa din berättelse.

Tycker om hans sätt att beskriva hur han gör. The Elements of Style av William Strunk Jr och E.B. White. Rekommenderas av King, ”där finns inga onödiga ord”.

När jag skriver som nu i november och jagar antal ord, lär det bli många onödiga ord… Men ögonblicksbilder, och ingen röd tråd. Det ena kanske kompenserar det andra.

Har nu ätit min sushi, med gaffel och kniv eftersom jag bara ibland behärskar pinnarna. Som tur var hade jag inte rensat bort två små wasabi-påsar och en burk inlagd ingefära ur kylen. Ingick inte i portionen från Hemköp. Men gott var det, och jag spar bubblet till en annan dag. Känns inte som om de nya tänderna riktigt tål bubbel än. Har diskat.

Läser vidare i King´s bok.

Har nått ordmålet för idag. Stephen King skrev och skrev och skrev. Berättelser, otäcka historier, många historier. Fick småpengar, begrep inte att han kunde behöva en agent, och fick så 400 000 dollar för pocketutgåvan av Carrie. Hälften till honom, hälften till förlaget, taskigt kontrakt.

Han skriver om sin alkoholism, och om sitt drogmissbruk. Och en helvetesversion av ”här har du ditt liv”. Släkt och vänner, tomflaskor och tomma ölburkar, kokainrester, munvattenflaskor, allt möjligt som kunde konsumeras och kanske ge någon sorts kick. Hans hustru arrangerade det hela – hon och andra hade insett att Stephen King höll på att ta livet av sig.

Han lyckades fortsätta skriva och sluta sina missbruk. Hitta glädje i skrivandet igen.Apropå att han bytte ut det fantastiska skrivbord han trodde att han ville ha, mot ett som han faktiskt ville ha.

Måndag halv fem. Svart utanför fönstren. Ett svagt ljusskimmer runt månen, eller åtminstone ungefär där jag såg den för en stund sedan. Molnen flyttar sig så den syns en aning bättre. Nu borta igen.

Fortfarande kall om händerna.

Åtminstone en av de tre mogna avocadona (taskig pluralform, vet) var perfekt. Två kvar. Äter nu med röd stenbitsrom och lök, saknar gräddfil, men tar lite färdig fiskdressing stället. Duger. Nätt och jämnt. Mätt i alla fall. Färska hallon och en bit mörk choklad till efterrätt. God kombination.

Just nu kan ingen tro att det finns en måne däruppe.

(26 560 ord är målet i morgon.)

Medan jag ser på klockan nere i högra hörnet slår den om till 17.00. I morgon ska jag inte vara hos tandläkaren förrän halv elva. Det ger mig god tid att äta frukost innan jag åker till Rösa och parkerar bilen för vidare bussfärd in till Stockholm.

Tar på mig en förfärligt ful storrutig svart och vit fleecejacka. Antagligen en som jagande sonen använde. Jag har ärvt den, utan att fråga någon annan. Fryser. Hoppas bli varm, bara jag som ser mig. Borstar tänder som känns fulla av romkorn eller hallonfrön. Behöver sätta nya ljus i stakarna, men ids inte just nu.

Ett hallon till. Det händer hela tiden saker i min nya mobil. En del förstår jag inte alls. Försöker låta bli att bry mig, blockerar samtal jag inte hört, men som Samsung etiketterar som förmodade spam. Mobilen talar nu om att det är sex grader och molnigt i Norrtälje. Det vet jag.

Fleece på fleece fungerar, fårskinn över knäna också. Långsamt varm. Ser fram emot att få/köpa ännu ett fårskinn när Ingwor och jag kan ses och äta ostron.

Lägger ner nu för i kväll, fortsätter kanske i morgon, efter tandläkeriet. Med fårfäll över knäna.

Den familj som krossades när pappan först knivhögg och sedan kastade sina små barn ut genom fönstret och ner i backen 15 meter nedanför – den berättelsen får mig att gråta. Vad gjorde pappan så galen?  Vad gjorde att mamman inte kunde förhindra nånting? Vi vet inte. Att då lägga ut namn, ålder och adress på de vuxna på Facebook som en vän gjorde igår kväll – är bara sorgligt. ”För att visa hur lätt det är att ta reda på det man vill veta.” Vad får någon att sätta sig och leta fram den informationen? Den som gjorde det, gjorde därmed också ett uttalande i frågan. Dåligt. Och inte vän längre.

Tisdag 16 november, klockan är kvart över två och jag är hemma igen. Har varit hos tandläkaren och fått två kronor isatta, hoppas nu att det känns bra när bedövningen väl går ur. Skönt att vara klar. Kallelse i april nästa år för säkerhets skull.

Har därmed inte skrivit nånting idag, bilen till Rösa och bussen ToR Stockholm. Perfekt. Sushi till middag, med en extra avocado till, bubbel också tror jag, vill fira att det gick bra idag. Eftersom jag skrev lite extra igår, så behöver jag enbart få ihop femhundra ord idag. Passar mig utmärkt. Kallt i huset, runt femton grader. Jag drar upp elementet här i köket en aning. Som sovtemperatur under mosters vaddstickade tjocka täcke är femton grader bara skönt. Inte när jag sitter och skriver.

Gör mig en kopp te, så att jag blir varm. Och byter brillor. Blommorna trivs i svala rum. Den pelargon som för ett par veckor sedan kallades ”den gröna”, lyser nu med utslagna kraftigt röda blommor. Även den knopp jag tyckte såg kravlig ut börjar komma igång.

En äppelmuffins till teet. Det blev ingen lunch idag. Tänder mina ljus. Orden försvann, jag fastnade i tragedin i Hässelby med tankarna.

Sitter nu i rummet med fårskinn både här och där, blir långsamt varmare. Det mörknar. Tänderna känns bra, jag har tuggat försiktigt. Axlar och skuldror är lite ömma, antagligen för att jag spände mig i tandläkarstolen. Jag försökte andas med magen och slappna av, men det är inte alldeles lätt i den situationen.

Nu är jag så restaurerad jag kan bli – ny höft för några år sedan, gallan bort i våras, nya glasögon och nya hörapparater, nya tänder. Fotvård nästa vecka, och hårklippning första veckan i december. Resten får väl klara sig. Om nätt fyra veckor åker jag/vi till Teneriffa.

När klockan är fem och det är mörkt därute har jag ätit en annan middag än den jag planerade i morse. Färsk pasta med riven Parmesan, kalvleverstuvning och svamp. Resterna av svart vinbärsgelén, ännu en burk till sopstationen. Det visade sig att det jag trodde (ja, ja, jag vet, ingen etikett) var svampsås, var kalvlever etc. Gott var det hur som helst, lammfilén vilar i kylen till i morgon. Och mätt blev jag.

Middagarna blir allt tidigare, har alltid (nåja, sedan jag flyttade till Stockholm och så småningom gifte mig) ätit middag vid sextiden. Hemma åt vi middag mitt på dagen, ibland andra tider beroende på hur föräldrarna arbetade. Lunch åt vi aldrig, kallade i alla fall ingen måltid för lunch.

Det finns en bok som heter så, Vi åt aldrig lunch. Av Lilian Ryd.

Jag har ätit god mat, lagad av mig, först en gång och så en gång till. Det är bra, och frysen blir allt tommare. Det som finns kvar och inte tål att lagras i tre månader tar jag med mig hem till äldste sonen dagen före avresa. Jag sover där och han eller barnbarnet skjutsar mig till Arlanda på tisdagen den 14 december.  I morgon en månad kvar.

Har diskat middagsdisken. Nu åker två burkar med pasta och en med resten av kalvlevern in i frysen. Med målartejp som talar om vad som är vad. Och när.

Ljusen på köksbordet brinner. Jag är ljusberoende, bättre än spelberoende och andra skadliga beroenden. Det här kräver dock ständig uppmärksamhet, jag lämnar aldrig ett rum med tända ljus. De ska blåsas ut och tändas igen om jag går in i det rummet en gång till samma kväll. Som nu, när jag altererar mellan kök och vardagsrum.

Tror mina ordval är väldigt ”daterade”. Såg en rubrik idag som handlade om Horace Engdahls senaste bok, den var daterad (med mera). Förstår det som att sättet att skriva talar om i vilken ålder och tid den skrivande människan hör hemma. Kommatering lär vara ett annat sådant tydligt spår.

Så, jag är snart åttio år, och sätter komma framför och. Också. Gillar ord som ohemul, tillkortakommande – kommer förstås just nu inte på flera. Vet att någonstans i min hjärna gömmer sig ett gammalt favoritord, men det stannar där. Alla är inte ”främmande” ord, men ofta gammaldags, inte så frekvent använda idag. Misstänker att mina vuxna barnbarn inte alltid begriper vad jag försöker säga med mina ord, å andra sidan läser nog inte alla tre min blogg heller.

Det blir lite maniskt detta jagande efter ord och räknande i november. Snart i mål, vad det nu är för sorts mål. 21 580, har 21 576. Och nu är jag där jag ska vara. I morgon behöver jag bara skriva 1 660 ord. Kall om händerna, har suttit i min stol i vardagsrummet, med fårskinn bakom ryggen och fårskinn över knäna, nu tillbaka i köket. Och här är svalt, heter det nog, 15,7 grader. Jag är försiktig med att dra upp elementen. Har inte fått någon elräkning på flera år, oroar mig för det…

Ljusen tända här i köket nu. Tänker försöka vänta ut Rapport, sedan blir det sängen. Har borstat tänderna redan. Tänkte kolla på Kokerskan… igen, men hittar bara de avsnitt jag redan sett.

Facebook tillför ingenting just nu, inga mejl, kvällstidningarna har jag läst (ögnat rubrikerna). Sudoku har jag löst. I morgon är det söndag. Betyder numera ingenting för min del, helger är som vilka andra dagar som helst. Tycker det ska bli mycket skönt att åka ifrån jul- och nyårsfirande. För att inte tala om att slippa fira min 80-årsdag. Det får jag nu göra på egen hand, som jag vill, om jag vill.

Det blev en Dry Martini även idag. Får nog se till att inte ha ingredienserna hemma om jag ska kunna/vilja låta bli. Har dragit ner rullgardinen i sovrummet och tänt sänglampan. Det ser inbjudande och ombonat ut, jag sitter så att jag ser rakt in i rummet med bokhyllor längs hela väggen på andra sidan den stora sängen.

Försökte tidigare idag hitta en ny bakgrundsbild för skrivbordet här på datorn. Hittade ingen jag gillade, så nu glor jag på mig själv där jag ser förnumstig ut. Selfies blir så konstiga, åtminstone de jag försöker ta – ögonen försvinner neråt mot något osynligt för andra, och jag känner inte igen mig. Men det gör jag kanske inte annars heller. Är det där rynkiga gamla gråhåriga verkligen jag? Ja, säger de som vet. Ja, säger jag också, men vet nog inte, innerst inne.

Kom på det där ordet jag saknade igår: oomkullrunkelig. Ett fantastiskt (o-)användbart ord. Men ibland så.

Nu är det söndag, och fars dag – har min pappa i mitt minne, och minns honom med värme. Så var det inte alltid när han levde och jag var liten. Jag blev klokare med åren, mera förstående kanske, mindre rigid åtminstone i vissa sammanhang. Det är jag tacksam för.

Har sovit gott, vaknade sex men gick inte upp förrän halv åtta. Den där halvvakna stunden, när det inte går att somna om men känns för tidigt att kliva ur sängen – den är ganska skön. Där dök det bortglömda ordet upp, där tänkte jag på pappa, och diverse annat som glimtade till. Som att det idag är 14 november – och den 14 december åker jag till Teneriffa.

Dimmig och frostig morgon, bara femton grader i köket. Nu lyser solen, stark bland molnen som ibland skymmer den.

En mycket tunn spindeltråd går rakt upp från lampan på köksbordet till taket. Den rör sig lite, i drag från fönstret eller i värmen från elementet? På något sätt måste spindeln ha fäst tråden i taket, men hur går det till? Börjar den spinna i taket och hänger med sin tråd ner till lampan – för tvärtom går väl inte? Ser ibland en mycket liten spindel i närheten av fönstret, det är nog trådmakaren. Den och tråden får vara i fred för mina städomsorger. Det är söndag.

Har tagit fram några oetiketterade burkar ur frysen. Ska bli intressant att se vad de innehåller när de tinat, de har nog legat länge. Tror det blir vårrullar till middag idag, enkelt och tillräckligt gott. Tranbärsdryck idag med. Frystömningen går framåt. Mitt halva kålhuvud i kylen väntar på beslut, kålsoppa eller kompostpåse. Tror att en av de framtagna obenämnda burkarna kan innehålla relativt nylig buljong. Då blir det kålsoppa. Annars komposten för alltihop.

Nu är det nästansol bland alla mörka moln, vinden ökar.

Det blev kålsoppa, och då äter jag av den idag. Nu en stunds läsning av boken jag läst en gång, men glömt det mesta. A dangerous desire av Una-Mary Parker. Mina ord får vänta.

Har ätit min soppa. God. Resten till lunch i morgon. Det är svart eftermiddag utanför fönstren. Klockan är snart lite över fem.

Boken är trist. Skrivandet trögt. Lika bra jag diskar. Gör te igen, den här gången via tekannan. Hänger tvätten på syrrans torkställning, i gästrummet.

Tillbaka i köket, som nu är svalt. Drar upp elementet en aning, och tänder mina ljus. Tänker på hur tyst det är i ett hus, på landet, utan trafikbuller, utan andra människor i huset, ingen teve som går. Bara jag som flyttar mig hit och dit. Raggsockor på, till och med mina steg är tysta. Nu kan det ju vara så att här finns andra små ljud som jag inte hör utan mina hörapparater. Än har jag inte sett några spår av möss inomhus, de kan ibland höras i väggarna. Spisfläkten är avstängd, det behöver jag kolla så att jag inte glömmer den på. Kyl och frys tar lite sats emellanåt, men inte så att det stör mig. Jag är inbäddad i tystnad. Vilsamt, ensamt.

Dricker mitt te. Skrivrum i morgon, ska vara med. ”Ska försöka” var på väg, men jag bestämde mig. Det där ”försöka” blir oftast inte mer än så.

Tisdag 9 november

Jag har ofta svårt att besluta mig för sådant jag behöver besluta, för gott. Velar hit och dit och drar på det, prokrastinerar som om jag har hela livet på mig. Det är bara det att hela livet nu är så mycket kortare än det var – eller förstås lika kort som det alltid varit, jag har bara inte begripit det förr.

Det har alltid och kan alltid ta slut när som helst. Det är bara mera påtagligt och nära nu. En rimlig konsekvens av att fylla 80 nästa gång. (När jag ser vad jag skriver tror jag bara nästan att det är så.)

Har fyllt på glaset med tranbärsdryck.

Nu är det varmt ute igen, nästan sex grader plus. Just nu regnar det nog inte heller, ser inte eftersom det är mörkt.

Kristina Lugn citerades av dottern i någon tidning ungefär ”man måste leka för att orka med döden”. Låst artikel, bild på båda, jag såg bara rubriken. Jag tror att man måste leka för att orka med livet, också. Och jag har alltid haft uppfattningen att jag leker för lite, också när jag var barn lekte jag för lite. Kanske glömde jag bort att jag nog också lekte, när egetpåtaget ansvar under uppväxten tog för stor plats. Går inte att veta idag. Min känsla är att jag egentligen inte lekte förrän tillsammans med Ulf. Och då var jag ibland generad och ofta tveksam till hans påhitt – men jag lekte och skrattade, vi hade roligt. Det syns på de bilder där jag är med, jag blev påmind när jag häromdagen gick igenom fotografier. Tills jag såg till att det tog slut (även om vi var två om det på olika sätt).

Historia. Den kan bara hanteras genom acceptans och förlåtelse. Jag förlåter idag mig och alla som jag någon gång tyckt har gjort mig illa. Försöker se min del i att saker och ting var som de var, blev som de blev. Och accepterar. Lever ju idag, tar en dag i taget för det mesta – utom nu när jag gärna vill ta fem veckor på raken! Till avresedag.

Apropå David Grossmans tankar om vilka historier vi berättar för andra och för oss själva genom livet. Och hur livet skulle se ut om vi övergav historierna. Annorlunda säkert, om bättre eller sämre är osäkert.

Snart dags att blåsa ut även de andra tre ljusen härinne. Vaktar mina ljus noga.

Tio i sju, jag ska åtminstone hålla mig uppe till Rapport. Att gå och lägga sig tidigt är också ett av mina knep för att inte ta ett glas vin till. Eller som i kväll, inte ta ett glas vin.

Nu, när jag är ensam, behöver jag inte fatta lika många beslut som när någon annan är involverad. Vilka beslut har jag fattat idag, kanske är det intressant att försöka tänka igenom det. När jag vaknar är första beslutet att gå ur sängen, att sitta en stund så att eventuell yrsel stannar av, att dricka en klunk vatten och skynda mig ut på toaletten. Är det ett beslut att kissa, och oftast i samma veva, göra resten?

Därefter ta fram frukosttillbehör, mäta havregryn och vatten, salt. Sätta på spisen, spola vatten i äggkastrullen och lägga i ett ägg. Ta ner äggklockan. Röra och salta lite i gröten och vakta ägget, sätta på klockan. Te i tefiltret och hett vatten i kannan. Ta fram tallrik och temugg, assiett och äggkopp, skedar, smörkniv, pålägg och Bregott, bröd, mjölk och sylt till gröten. Serviett. Sätta igång datorn, men helst inte sätta mig där förrän ägget är klart – det blir lätt hårdkokt annars.

Bara tills frukosten är klar att ätas har jag fattat en massa beslut – också ett om att ta på mig tofflor och morgonrock när jag väl kommit ur sängen. Har inte fantasi nog att räkna ut hur många beslut det kan handla om på en alldeles vanlig händelselös dag.

Jag lär mig att vara försiktig med att lägga händerna till vila på datorns platta. Den går då igång och det blir siffror på fel ställen i stället för de bokstäver jag vill ha.

10 november 2021 – har fått min influensaspruta. Det gick snabbt och bra. Därefter försökte jag boka dos 3 av covidvaccinet – det gick inte, ”systemet tillåter inte bokning om inte sex månader gått”. Det gick inte att använda sunt förnuft hos den som skulle boka, ”systemet etc…”. Jag gav tillfälligt upp, eftersom sex månader på dagen är den dag jag flyger till Teneriffa.

Så ringde syrran och meddelade att FHM ändrat sex månader till fem – men det visste inte någon inom vården om. Inte på äldremottagningen, inte på vårdcentralen. Nu har det stått att läsa i kvällstidningarna, så nu kanske de vet. Jag fick rådet att gå till ”drop in” i Kapellet i Norrtälje och försöka där, och det ska jag göra nästa vecka. Då har fem månader gått. Jag vill ha den där förstärkningen innan jag far iväg. Syrrans dotter i London fick covid trots att hon var fullvaccinerad, och barnen fick det också.

Pust – väntetider i telefon, stopp i maskineriet, men FHM räddade mig genom sin ändrade rekommendation. Ibland ordnar sig saker på ett alldeles oväntat sätt.

Nu är jag inte sur längre, men ganska utmattad av att ha stångats med vårdens datasystem.

Gjorde i ordning tekannan med grönt te, skar citron och ingefära och lade i muggen, med en sked honung – och hällde det heta vattnet direkt i muggen. Inte i tekannan. Drycken går att dricka. Det får bli mera te nästa vända.

Ett mulet mörkt band ligger på himlen runt gården. Tror inte jag ska föreslå däckbyte hos sonen idag, kanske i morgon. Det ska helst inte regna på honom medan han jobbar.

Nu har jag nästan nått gårdagens ord-mål. Fattas därmed ”bara” sisådär 1 700 för den här dagen. Än är ju klockan bara halv ett, så kanske.

Jag letar efter något i minnet, och det är aldrig enkelt. Släpper letandet, så kanske minnet vaknar.

Här regnar det, ser på FB att det snöar i Uppsala. Två grader varmt. Tänder några ljus igen, bara för att det känns bra. De behövs inte för något annat än den känslan. På torsdag är det mammas födelsedag, den 11 november. Hon tyckte det var lite roligt att hon och gamle kungen var födda på samma dag, dock inte samma år. Mamma fyller 108 år, och är nog glad att hon slipper vara med numera.

Nyss gick ett par grannar förbi med sina stavar och reflexvästar. Båda är 80+ och går flitigt halvmilen runt hjorthägnet och hem till sitt. Starkt. Och disciplinerat. Ibland går de i sällskap, ibland var för sig. Vi vinkar åt varandra, jag har presenterat mig för mannen som är bror till Ingemar med de vackra (numera bara en?) bruna settrarna och bor i början av ”stora vägen”. Så kallad enbart för att den är större än vägen här inne på gården. Har tyvärr glömt brorsans namn, och hennes har jag aldrig hört. Vi vinkar åt varandra. Mitt sociala liv här är inte omfattande, försiggår mest på Facebook och per telefon.

14 940 ord bör jag sluta på idag – har 12 840. Två tusen till… Drygt. Trettiofem dagar tills vi åker.
Klockan är halv ett. Jag gör grönt te med ingefära och citron och honung. Ganska odrickbart, men kanske nyttigt. Regnar fortfarande, så det var bra att jag inte kom till sonen för däcksbyte idag. Vi har några dagar på oss före bilbesiktningen fredag nästa vecka.

Tre knoppar i den gröna pelargonen. Kaktusarna verkar tappa farten, kanske har jag vattnat för mycket, kanske är det för varmt från elementet. De gläder mig dock fortfarande, med både knoppar och blommor.

Såg ett flygfä som kanske var en mal, och kom genast ihåg hur naftalin luktade därhemma när kläder lades i malpåse eller togs fram. Hoppas det inte var en mal, och att den dör sotdöden. För när jag väl hittat flugsmällan var ”malen” försvunnen.

Jag är avundsjukt trött på alla som ”signar” bokavtal av alla sorter, med förlag eller agenter. Informeras om på Facebook. Och jag säger ”grattis”. Trots avundsjukan har jag stor respekt för det jobb alla som skriver lägger ner på sina manus.

Har ingen feber, men det är grinigt väder och jag låter mig påverkas. Ringblommorna har också gett upp därute i lastpallen. Tack för i år.

Har gjort i ordning potatissmeten till middagen, och särat på fläsket, det rimmade skivade. Trodde först att det var bacon. Nu gäller det bara att steka det ganska hårt, så att det inte blir kokt. Tror jag gör det innan jag steker potatisplättarna. Om ett par timmar.

Tittar förstrött både på Lucifer och Kokerskan på Castamar, Netflix. Inser att jag inte riktigt har tålamod med serier som hela tiden kokar soppa på samma spikar, upprepar sig med någon liten annorlunda detalj. Tänder inte på filmer heller numera, såg inte färdigt någon av de franska filmer jag började titta på förra veckan. Trots att jag tycker mycket om att höra franska talas.

Jag är grinig, inte bara vädret som är det. Fryser om händerna. Vinden kommer från fel håll, och drar in i köket genom fönstret där jag sitter.

Jag är aldrig i takt med glasögonen, läser och förflyttar mig med skärmglasen på och skriver utan dem, men med de progressiva. Det vinglar både här och där. Har sedan igår försökt komma på ett namn på en person, som jag borde komma ihåg namnet på. Har inte lyckats ännu. Men ett par minuter senare dök det upp. Tack vinglande minne som ändå finns nånstans därinne.

Klockan är kvart över fem, jag har ätit god middag. Och diskat. Nu i vardagsrummet i skön stol med fårskinn över knäna och bakom ryggen, ljus tända. Insåg nyss att jag läst boken jag hittade i en bokhylla. Dags att blåsa två av ljusen. Har pratat med sönerna och bett om ursäkt för missade samtal igår kväll. Jag går till sängs för tidigt för dem. Gäspar redan.

Söndag 7 november 2021 – grått, regnat. Ljusen brinner på köksbordet. Kom inte ur sängen förrän kvart över nio, somnade om och drömde om en ful gammal segelbåt, om utbytta mobiler, Läckö i Stockholms skärgård (!), en äldre man som ville hyra ut sin båt. Rörigt.

Nu har jag just misslyckats med dagens supersvåra sudoku, gör om senare idag. Har bäddat, men inte klätt på mig. En knopp till i den gröna pelargonen i köksfönstret. Det stora nytvättade underlakanet är nu torrt och kan läggas undan.

Jag är varken riktigt förkyld eller inte riktigt förkyld. Halsen verkar okej, småsnuvig. Satsar på att vara frisk till på onsdag för vaccinering. Kroppen fortfarande lite mör, men tror mera på mitt platta fall häromdagen än på influensa. Ingen feber.

Ännu en bok beställd. Litet, men relativt stadigt inflöde av betalningar. Som jag måste stänga av när jag åker bort.

Byter brillor.

”Arbetsnöjdhet” ett för mig nytt ord på Rapport (tror jag) igår kväll, använt av någon som kanske vill maskera ”onöjdhet” genom att skapa ett nytt ord. Minns tyvärr inte i vilket sammanhang ordet användes, bara att det gjorde mig irriterad. Och på Facebook hittar jag tips om filmen Mediamannen (som jag så småningom insåg heter Trädgårdsfesten) på SVTplay. Tillbringade en god stund av kvällen med La cucinara en Castamar, Kokerskan på Castamar. Den serien förnöjde mig.

Idag blir det makaroner och stekt falukorv till middag. Känner inte för mera omständlig matlagning.

Nu påklädd och med borstade tänder. Vikt ihop och lagt in det stora lakanet. Diskat. Pratat med syrran som mår bra idag. Kom överens om att vi har olika sorts humor, eller nåt – hon gillade den franska filmen som på Netflix heter Stuck together, och skrattade sig nästan av stolen. Jag gjorde det inte.

Just nu har jag bestämt mig för att skriva ”sa” och inte sade, ”nåt” och inte något. Med flera liknande talspråkiga sätt att skriva. Får se hur länge jag kommer ihåg det. ”Dom” har jag svårt för.

Har ägnat en stund åt Wikipedias Tenerife-fakta. Bra information om mycket. Till exempel Ten Mas card, för bussresor. Inser att jag inte vet nånting om ön, minns enbart Puerto de la Cruz och Teide från den enda tidigare resan dit. Tror att vi också var till djurparken, som numera tydligen är svartlistad av flera researrangörer på grund av dålig djurhållning. Det lär vara ont om hyrbilar nu, och jag känner inte att jag gärna vill köra. Kanske försöker vi ändå hyra en bil om vi vill åka på lite längre utflykt på ön. Det visar sig.

Klockan är snart fem, det är mörkt och jag har både ätit middag och diskat efter den. Och tittat en stund på en tjatig fransk film (Let the sunshine in) som jag trodde var en annan fransk film – som nu återstår att se (Trädgårdsfesten). Rekommenderad på FB av vän. Kanske i kväll. Får inte mycket skrivet idag. Är seg, och uttråkad, tidigt middagsätande är ett tecken på dylikt.

Ibland råkar jag slå på plattan på datorn så att den lyser – och då händer konstiga saker i texten, tills jag trycker ett ögonblick på on/off så att plattan slocknar. Då blir allt som det ska igen. Oanade och oväntade finesser.

Det har regnat hela dagen, just nu ser jag inte om det fortfarande gör det. Det var därmed inte läge för däcksförflyttning från källaren till bilen.

Jag gör mig inte gladare när jag tänker att alla mina återstående dagar ska se ut ungefär som denna. Förmodligen med en skröpligare kropp och kanske ett huvud som blir allt virrigare. Hjälp! Fast vem kan det, utom jag själv. Vet allt det där, och gör ändå ingenting åt nånting. Jo. åker till Teneriffa i december, det är kanske att göra nånting. (Notera att jag skriver nånting, inte någonting – om jag ska vara brutalt ärlig så skrev jag någonting på det första stället, och ändrade.)

Överblivna, icke tillagade makaroner ligger nu i en liten plasthink, plus en glasburk. Förhoppningsvis mussäkert, åtminstone glasburken. I morgon kanske det är läge för renskav med svamp, från frysen. Kokt, stompad potatis till.

Onsdag halv nio en grå och blåsigt disig morgon. Har regnat i natt. Jag somnade om och drömde om vargar och dumma människor som inte begrep att man inte kunde drälla omkring hur som helst med vargar i närheten.

Tänderna som hanterades igår känns konstiga, men det talade tandläkaren om. Så det är väl som det ska, har inte ont. Väntar på reservdelar, tandkronor och hörapparat. Tur att resten fungerar än så länge. Supersvårt sudoku avklarat. Ljusen på köksbordet brinner.

Har bokat fotvård 25 november i Norrtälje. Och bäddat rent i sängen, tvättmaskinen jobbar.

Det blir paj till middag även idag… Men nu fika. Och prat med yngste sonen vars samtal jag missade igår kväll.

I det stora trädet utanför köksfönstret hänger nu regndroppar i stället för löv. Vackert. Tvätten hänger också, på tork inomhus.

Gläds åt min fina väggalmanacka, som svärdottern gjorde till Jan, men som han aldrig hann se. Varje månad har en bild från landet på Djurö med barn och barnbarn. Hennes omtanke var att han skulle känna igen. Nu är det jag som gör det, ler, minns och skriver in de tider jag har att bevaka. Sänder tacksamma tankar till dig, kära Lotta.

Tisdag 2 november 2021 – snart dags att åka in till Stockholm och tandläkaren. Bilen till Rösa, buss därifrån. Fungerar perfekt.

Ätit frukost, diskat, bäddat, plockat in tvätt. Laddat in flera toapappersrullar på hyllan i toalettrummet. Slängt soppåsen. Tömt tekannan. Väntar på att telefonen ska bli fulladdad, är förstås en annan laddare än den jag har i bilen.

En ännu grå dag, disigt, inte ett spår av någon sol. Men tio grader varmt, just ingen vind.

Har varit hos tandläkaren i en och en halv timme. Slipat ner två tänder och tagit avtryck för kronor. Puh! Ny tid om två veckor. Sedan är jag klar för den här vändan.

Nu på bussen till Rösa och därefter med bil in till Norrtälje med böcker, sedan hem. Ska bli skönt. Det blir en DM i belöning. Ulrika tyckte jag var duktig, men det är ju hon också. Och noggrann, idag fick hon göra om avtrycken för att hon inte var nöjd.

Många använder den här bussen. Och många pratar i telefon, högt. Bakom mig sitter en kvinna som först använder sin telefon, och när hon väl pratat färdigt snörvlar hon ideligen. Har tydligen inga näsdukar, men är definitivt snorig. Otrevligt – lika otrevligt som Hötorgshallen, där jag gick in och fort ut. Folk köade utan något avstånd till diverse matställen – många människor, inga munskydd.

Pandemin är inte över.

Strax efter tre är jag hemma igen. Och hittar en beställning på tre Bokbörsen-böcker, de får vänta till i morgon. Nu har jag bytt till fleecebrallor och dito tröja. Mår bra, även om tandläkaren sa att jag nog kunde bli lite öm. Än är jag det inte, men det känns konstigt med de bearbetade tänderna som väntar på sina kronor.

Hittade ett Linie-martiniglas på Myrornas. Billigare än på Tradera, och definitivt billigare än i glasbutik. Det glas jag hade gick sönder för ett par veckor sedan. Så nu har jag en Dry Martini stående på köksbordet, bara för att jag varit så duktig hos tandis idag. Om en stund blir det uppvärmd paj till middag. Det mörknar.

Hade datorn med mig i ryggsäcken till stan, trodde kanske att jag skulle vilja sätta mig någonstans och skriva. Men när väl tandläkeriet var klart ville jag bara hem. Ingen energi för skrivande på kafé, får bli en annan gång. Skillnaden i vikt jämfört med min tidigare laptop och den nya notebook´en är påtaglig.

Kvinnan mitt emot mig hälsade med ett leende, mitt var nog en aning skevt efter bedövning. Men, jag noterade avundsjukt vilka vackra naglar hon hade. Ofärgat lack men vita upptill, snyggt. Två cabinväskor fick mig att tro ”flygvärdinna”. Kanske. Men trevligare att se framför mig i bussen, än den obscent fete mannen på andra sidan gången. Skjortan sprängdes nästan över magen. Läste prasslande Dagens Nyheter och skrev med pekfingrarna på datorn. Han fick sällskap av ännu en mycket stor, yngre man. Kaka söker maka? Jag är fetare än jag hittills någonsin varit, men inte så totalt lössläppt fet. Än. Vad gör att vi som ökar i omfång inte gör någonting åt det? Är det goda livet värt att bli frånstötande?

Det är ju november. En skrivrumskompis hade igår skrivit ca 2 500 ord – det är bara att gratulera. Tror att hon till skillnad från mig vet vad hon ska skriva. Jag behöver få till 2 000 ord bara idag för att ligga jäms med de första två dagarna. Lär inte lyckas med det, hur bra den här klaviaturen än är under fingrarna. Det blir ingen berättelse bara genom njutbart tangenttryckande…

Dags att tända ljusen på köksbordet. Har sex ljus, men tänder bara tre av dem.

Lampor här och där gör att mörkret blir uthärdligare, höll på att skriva trevligare, men nej.

David Grossmans tankar kring vilka vi människor är utan ”vår historia”, den berättelse vi definierar oss utifrån – och samma sak gäller länder, fiendskap eller vänskap – de tankarna finns i mig också idag. När blir den egna historien ett fängelse, och vem är människan utan sitt fängelse? Tål att låta de frågorna få vara följeslagare ett tag.

Hörapparaterna ligger nu på bänken, och livet är välsignat tyst. Det lyser lite här och där vid byggnader och efter vägen utanför mitt hus. Men det är stillsamt, ingen jobbar så här dags denna tisdag. Inte så att jag ser det i alla fall.

Parallellt med Grossmans existensiella frågor ser jag i ”kvällspressen” rubriker om att Joe Biden tycks ha slumrat till under mötet i Glasgow, Jan Emanuel har sålt sin lägenhet för fyrtio miljoner för att han vill ha större, en rappare rånar en butik två gånger och döms till ett år i fängelse, och hon Bianca Ingrosso har aldrig varit så ledsen som nu. När hon får klagomål på en kalender hon sålt för drygt ett tusen kronor.

Samtidigt säljer en pappa sin dotter i Afghanistan till en gammal gubbe för två tusen dollar. För att få mat till de övriga barnen. Dottern lär ha stretat emot…

Jag går nästan sönder. Hur i h-ete kan världen utan protester få bli sån här? Vad har vi alla gjort, eller inte gjort, för att det nu är som det är?

Jag har aldrig haft några döttrar att sälja, har aldrig behövt ställas inför det alternativet. Är det vårt sätt att leva självgott och ”demokratiskt” som gjort det möjligt för makthavarna i Afghanistan att agera som de gör nu?

Och här i Sverige skjuter unga män ihjäl varandra i något som heter ”gängkrig”. Det är nästan normalt. Medellivslängden för oss andra ökar antagligen (möjligen minskad av pandemin), men jag är inte säker på att jag vill vara med och se vart vi tar vägen. Jag och många andra föräldrar – födda i Sverige, invandrade, flyktingar hit – trodde att här fanns ett land där livet kunde levas. Idag är Sverige ett land där livet tar slut.