Fredag. Idag buss till huvudstaden för tandläkarbesök – köpte (dyr) baddräkt, leggings, solglasögon och långärmad bambutröja dessutom. Överlevde starten på en rotfyllning med hörapparaterna förankrade i knät. Fortsättning om två veckor. Så buss hem igen, glömde att jag skulle ha handlat mjölk, ägg och potatis. Nu får jag överleva även det.
Två vårrullader från frysen till middag. Ingen havregrynsgröt i morgon bitti, inget ägg. Får nog åka in till Norrtälje och handla – och besöka biblioteket, låna flera böcker av han Stefánsson från Island.
If ville ha 2 500 kronor för utökat reseskydd – har haft hemförsäkring där i många år. Bryr mig inte om detta ”erbjudande”. För dyrt. Byter möjligen hemförsäkring så småningom. Syrran tipsade om att ställa av bilen, kanske gör jag det. Hos sonen.
Det är jakt här på gården idag – trodde det när jag i morse fick hålla hårt åt höger i möte med två bilar som hade väldigt bråttom… Förmodligen är det älgjakt, men jag hoppas de kan decimera antalet vildsvin också. Älgarna har jag hittills inte varit rädd för här.
Har inte ont än av tandläkarens behandling. Hoppas det fortsätter så.
Tror att jag törs prova baddräkten igen i morgon – den verkade duga i provhytten. Och om den inte gör det här hemma, så får det vara så. För det priset.
Inser att jag är ovan konsument av diverse kläder. Vet inte riktigt vad jag vill ha, hittar inte något som lockar, köper någon gång något. Och om på internet, så returnerar jag det som inte passar. Nyligen larmade banken om att mitt kort var kopierat – efter de få internetköp jag gör årligen – nytt kort och inga internetköp, eller utlands- på en vecka tills det nya kortet kom i brevlådan. Nu törs jag inte handla på internet. Som tur är behöver jag inte.
Vet fortfarande inte vem, hur, vad som kopierat bankkortet. Det gillar jag inte.
Lördag – inte ont efter tandläkarjobbet igår. Hade laddat med Alvedon bredvid sängen, behövdes inte. Får mejl om att mitt Apple-konto kopierats, flera senaste veckan – har inget Apple-konto… Mycket skräp på nätet.
Ser inte till några jägare ännu idag, men klockan är bara halv nio. Sonen ringde och var pratsjuk efter en lång dag på älgpass, utan skott. Han hjälper mig att byta till vinterdäck så småningom, bara jag får in däcken i bilen och kör hem till honom. Inte aktuellt riktigt än.
Det ser inte ut att bli någon sol idag.
Även Ski-Star har satt in återbetalning efter returnerad prasslande parka. Bra. Minus fraktkostnaden, mindre bra.
Idag ska fågelfröautomaterna upp, jag har 10 kg solrosfrö som väntar på att ätas av mesar och andra. Blåmesen har redan varit här och kollat.
Dags att bädda rent i sängen och tvätta lakan, kanske hänga ute.
En lång lördag som bara är min ligger framför mig. Än vet jag inte vad den kommer att innehålla.
Alla mina ord från skrivrummet tidigare idag har fått gott gensvar. Johanna tror att det verkar börja hända något med Agnes, och Helen säger att det nog blir bra. Plus att hon inspirerats av min text om att slänga ”saker”.
Har läst ut Sommarljus och gråter över de sista raderna. Stackars Benedikt och stackars Turid. Nu ska jag leta efter flera böcker av J K Stefánsson på biblioteket. Nobelpristagaren får stå på vänt.
Middag idag – kokt potatis, hackad schalottenlök, gräddfil och matjessill. Tömma kyl och frys är ledordet.
I morgon tandläkare, åker buss in på förmiddagen även om tandläkaren inte är förrän halv ett. Vill knalla runt i stan lite dessförinnan. Det nya bankkortet lyser med sin frånvaro, det gamla kan användas för allt utom internetköp och utlandsköp. Inget är aktuellt just nu.
Bazar förlag har enbart ett a i namnet. Tror jag begåvade dem med två någonstans.
Halv fyra.
Två potatisar väntar i kastrullen på kokning. Får dröja ett tag till. Sillen och gräddfilen ligger kvar i kylen, löken hackad på diskbänken. Henrik i Göteborg skulle göra Jansons frestelse idag, det ska nog jag också när jag väl köpt lite grädde och potatis. Lök, ansjovis har jag redan. Och snaps därtill om jag vill, småflaskorna från i somras räcker länge.
Grått, tyst, nästan inte blåsigt. Glädjande krasse och ringblommor längs backen utanför köksfönstret. Har sopat trappen ren från löv, nu är där säkert nya gamla löv.
Läser De osynliga av Stef Penney, efter att ha övergivit Sankmark av Jhumpa Lahiri. Ingen av böckerna mäter sig med Sommarljus. Men något ska jag läsa. Och än är klockan bara fyra på eftermiddagen denna torsdag i oktober.
Blir överraskad över att ordet ljuga på franska är detsamma på spanska. Varför jag minns just det ordet är fördolt i mitt under- eller omedvetna. Mentir. Uttalas lite olika. Önskar att lite andra ord och begrepp från mina gymnasiestudier i spanska också kunde vakna till liv. Tänker på Astronomen i Stefánssons bok som började drömma på latin. Det gör jag inte ännu. Men gläds åt att latinet fortfarande hjälper mig förstå andra språk, eller åtminstone tro att jag förstår. Kanske tar jag mig in i spanskan under vistelsen på Teneriffa.
Det här med att vara gammal och därför inte kunna eller vilja resa, inte lära nytt, inte möta utmaningar längre. Gillar det inte. Men viker mig ofta. Och det är ingen annan än jag själv som viker mig.
En enkelbiljett till Teneriffa, med start i december och över jul och nyår och tre månader fram. Det är nog galet i mångas klokare uppfattning. Men jag är inte, och har kanske inte så ofta, varit särdeles klok.
Nu vill jag vara som hon den där ikonen, ett hundra år, Iris Apfel. Hon med jättestora brillor och dito pärlhalsband och kläder som bara är att drömma om. Önskar att hon kunde få mig att bli lika självmedveten och modig. Levande. För vad är det som gör att många slutar leva när åren börjar bli många? Andras förväntningar? Sådant vi lärt oss för länge sedan? Bristande tillit till livet, även om det varit krångligt och inte så värst uppmuntrande på sistone? Varför inte testa, varför inte våga se vad livet kan innebära, nu? Det vi har (ursäkta generaliseringen) är inte farligt att överge. Kostar inget.
7 oktober 2021 – nyss gick inte Word att starta eftersom jag på Avast´s inrådan låtit Office somna för att datorn skulle bli snabbare… Nu har jag väckt programmet igen, tänker inte göra som Avast säger en annan gång.
Skrivrum mellan klockan tio och elva. Tänker delta, men vet inte vad jag ska skriva. Som vanligt. Dis och sol, i morse soligare än nu. Klockan är nio. Har duschat, diskat och bäddat, och dessförinnan ätit min gröt med blåbärssylt, ett kokt ägg och en rågmacka med ost. Har gått upp i vikt under sommaren, får sluta med kaffebröd och godis. Åtminstone. Bör nog dra ner på DM och vin också. Magen är rundare än någonsin, men det har den varit ända sedan galloperationen.
Tar på skärmglasögonen. Och har hörapparaterna i öronen inför zoomandet om en timme. Har kollat Facebook, trist. Inga mejl annat än skräp och reklam. Löst DNs supersvåra sudoku. Ögnat rubrikerna i kvällstidningarna. Sorgligt med mannen som förmodligen sprängde i Annedal och inte orkade leva längre. Han borde ha fått hjälp av något slag för länge sedan. Tänker på hans gamla mamma (som kanske är i min ålder).
Fortfarande är boken Sommarljus så bra. Jag förlorar mig i den, men minns så att jag ju ska logga in på Johannas Zoom för skrivrum. Men först göra kaffe, utan något till. Ett glas vatten.
Pratar en stund med Johanna, stänger av ljudet och börjar skriva. Någonting.
Vi pratade om alla feelgood-böcker och hur vi båda saknar böcker med ”kvalitet”. Tänk om vi kunde skriva sådana själva, Johanna redigerar nu sitt manus, har fått viktiga synpunkter från en annan av skrivsrumsdeltagarna.
För egen del handlar skrivandet numera mest om min vardag. Och längtan. Åldrande. Det blir inga läsvärda böcker av sånt (ska jag skriva sådant?). Ska kanske få till lite mera kring livet med Jan och hans demens, hans och vårt liv, hans död. Det finns material här i datorn någonstans, ord som kan redigeras och strykas ner, läggas till. Kan ge ut på Minsann förlag, ISBN har jag. Är sådana datummärkta?
Och Agnes, mitt alter ego, kan jag få liv i henne på ett sätt som gör att någon vill läsa? Kanske på Teneriffa, när jag finns i okänd miljö omgiven av okända människor. Hoppas.
Nu har jag en timme att fylla med ord, halv tolv ska vi ses på Zoom igen.
Vad kan Agnes göra som jag inte kan eller vill eller törs? Agnes är mera social, mera intresserad av att ta kontakt med nya människor. Hon bryr sig inte om vad andra tycker och tänker om henne. Hon är trygg i sig själv. Accepterar alla sina rynkor (och numera också sin runda mage) och tycker om sig ändå. Sträcker på sig när hon rör sig bland folk, går snabbt. Ser oftast ut som om hon vet precis vart hon är på väg.
Hon klär sig också annorlunda. Inte så lunsigt, eller slappt. Har en väl genomförd lite exotisk klädstil, mycket färg, stora granna smycken. Ringar och armband. Lite hippiestil. Som Frankie i Netflix´ serie Grace & Frankie. Har god kondition, promenerar mycket och gärna. Håller igen på alkohol, en DM per vecka, och bara vin till tre middagar per vecka. Kanske så småningom inte alls.
Håret är grått som mitt, klippt i en kort page. Naglarna är omålade, men välvårdade. Och hon dansar gärna, också ensam – som jag gjorde ofta förr. Det ordet är för övrigt bannlyst från och med nu. Det här är ingen biografi, inget samlat berättande om ett långt liv. Det är en ögonblickshistoria, hela tiden bara just nu. Och för all del lite förväntningar på framtiden. Även om både A och M jag är gamla, rentav ålderstigna kvinnor (inte damer) har vi förväntningar. Än lever vi, än vill vi leva.
Leva hur då? Var då? Göra vad? Det är frågor som behöver få sina svar, kanske finns några på Teneriffa.
Just nu tycker jag att tiden går för långsamt. Det är drygt två månader till avfärd. Jag tror att både jag och ressällskapet Helen och Isaac har någonstans att bo, åtminstone den första tiden. Helen har bokat. De kan ön, vet hur man undviker de värsta turistfällorna. Jag tänker följa deras rekommendationer tills jag blir lite mera ”hemma” och kan fatta egna beslut.
Jag tänker på boken jag just läser med sån (sådan?) glädje. Sommarljus. Där beskrivs människorna ofta på sidor utan styckeindelning – och jag brukar tycka det är svårläst. Inte i den här boken. Det är vanliga och ovanliga människor, en man börjar drömma på latin och överger det liv han levt. En annan behöver kunna räkna allt i tillvaron, och finner att han inte kan räkna fiskarna i havet, eller tårarna. Njutbar text, bra översättning. Så skulle jag vilja kunna skriva. Har författaren mött alla de här människorna i verkligheten? Eller är de skapade i hans fantasi? Han har skrivit flera böcker, jag vill läsa dem också.
Kanske Agnes har den fantasi jag säger mig inte ha. Behöver utforskas, utan censur av mitt självkritiska sinne.
Vilka bloggtexter kan fungera i annan form? Tidigare NaNoWriMo-texter? Det går inte att avgöra innan formen bestämts. Synopsis. En ram, ett sammanhang, människor, tid och plats. Början, mitten och slut.
Miljöer som jag känner väl – numera trakten här utanför Norrtälje, bland medeltida kyrkor och vackra kyrkogårdar. Skogar, med för många vildsvin för att inbjuda till besök. Tidigare sommarhuset i skogen på Vindö, alla stigarna där jag gått (och går) för att plocka svamp, ibland gått vilse men alltid hittat hem. Eller Sundbyberg, där barnen växte upp och där Jan bodde kvar. Dit jag kom tillbaka när ”mannen min” dött, och Jan visade sig behöva hjälp. Avesta, småstaden som kändes alltför trång, där för mycket var skam och ledsenhet. Huset i Västmanland, det jag kallade min plats på jorden – som jag spelade bort i galet spelmissbruk.
Jag känner mig hemma nu, i det lilla hyrda huset på gården vid sjön. Och har hela tiden en oro för att husvärden ska presentera den elräkning jag inte fått på snart tio år. Nu flyr jag vintern och hög elkonsumtion genom min resa till Teneriffa, har försökt få besked om flytt till annan lägenhet på gården, men inte lyckats. Jag behöver tala med förvaltaren och ta tillbaka mitt flyttintresse.
Skulle Agnes vara så feg? Hon skulle nog vända sig direkt till gårdens ägare och fråga varför hon inte fått någon elräkning, och varför hon inte får besked om eventuell flytt. Jag har kollat med Konsumentverket: om värden inte presenterar någon räkning för till exempel el, så preskriberas skulden efter tre år. Jag begriper inte riktigt vad det innebär – blir allt utom de senaste tre åren preskriberat? Vet att jag har betalt in 27 000 à conto för el, utan räkning. Utan kvitto. Banken kan inte ge besked om när den senaste inbetalningen på 20 000 kronor gjordes (förmodligen i samband med återbetalning av skatt), de har bara siffror för de senaste två åren. Alltså dessförinnan. Före 2019 troligen. Någonstans i diverse USB-minnen finns betalningen noterad… Jag fortsätter att ligga lågt. Helst vill jag bo kvar i huset, med alla mina böcker och allt annat. Slippa jobbet med flytt. Men då skulle jag också vilja ha vedspisen i ordning igen, kunna elda. Inte behöva använda så mycket el vintertid.
Ett päron, nu mogna och ätbara efter två veckor på köksbänken. Päronpausen fick mig att sluta skriva. Orden tog slut. Agnes kroknade och jag med.
Jag har länge undvikit att slänga saker, sagt mig att det nog går att sälja på loppis. Som aldrig blir av. Dags att inse att sopstationen är rätt plats för vävstol, mattrasor, rullvagnen som det inte går att fälla ner handtaget på. Diverse hushållsprylar, akvarellblock, färgpennor, penslar. Radion med burkigt ljud. Datorskärmar, lap tops. Skor. Kläder. Cykelväskan, grilljärnet, wok-pannan. Mosters gamla prydnadskuddar som bara jag numera känner igen från Avesta. Bananlådor med osäljbara gamla böcker, mina egna böcker som också är osäljbara, även om de är förlagsnya.
Vilka människor kan befolka en bok om Agnes? ”Vännen i norr” – som visade sig vara sympatiskt inställd till SD, och därmed också slutade vara mejlvän. Min i många år bästa vän, som inte längre är någon vän annat än på Facebook. Mannen min som är död, sonen som är död, sonens pappa och min ex-man som också är död. Är de människor fortfarande, eller är de enbart döda och förvandlade till minnen? De var i alla fall viktiga människor, både de döda och de som fortfarande lever. De levande sönerna, barnbarnen. Syrrorna.
Jag har inte många vänner, inte många nära bekanta. Har Agnes någon ”bästa vän”? Kanske ska inga av de jag räknade upp ovan finnas med. Om boken ska vara en nu-berättelse, inte historia? Nya obekanta bekanta ska kanske hittas.
Vilka gestalter kan jag låna/stjäla från andra? Vilka egenskaper vill jag att människorna i min bok ska ha? Hur ser de ut, hur klär de sig, hur låter deras röster? Vad gör dem glada, eller ledsna, eller till och med sorgsna? Vad är viktigt för dem, vad bryr de sig inte om?
Pandemikonsekvenser? Mera inbundna efter isolering, mindre sociala, folkskygga kanske.
Ålder? Hälsa? Galloperation, ny höft, hörapparater, glasögon. Tung cykel, svårt med balansen. Väger för mycket, motionerar för lite. Lat. Läser mycket, alla sorters böcker, inte deckare numera. Har så många böcker i hyllorna att jag aldrig kommer att kunna hinna sälja dem på Bokbörsen.
Vilka temata återkommer i mina skriverier? Vilka outnyttjade kan tillkomma?
(Här slutade vi zooma, eftersom Johannas hyresvärd kom för att kolla ett icke fungerande kylskåp.)
Har kollat reseskyddet i min hemförsäkring, räcker bara 45 dagar. Försökte ringa, plats 27 i kön. Mejlade om utökad tid, vill veta vad det kostar. Har också skrivit ut utlandsresehandling från if. Mejlat sonen om däcksbyte före bilbesiktning 19 november.
Onsdag 6 oktober 2021 – har just bokat bilbesiktning sent i november. Idag regnar det så att fönstren är våta. Ljus tända. Och läsning av Sommarljus, författare Jón Kaplan Stefánsson. Boken förflyttar mig till Island, till ljus och mörker där.
Känner mig som före detta riksdagsmannen i boken, Finnur, som skulle skriva sina memoarer. Han skrev den inledande meningen ”Jag var trettioett år när jag tog plats som riksdagsman.” Tog ett nytt papper och skrev titeln med stora bokstäver – DE VIKTIGA ÅREN – och därefter ”Jag var trettioett år.”
Finnur suckade, trettioett och nu sextioåtta, tiden tar stora kliv. Slut citat.
Jag är varken islänning eller före detta riksdagsman, och vilka de viktiga åren är eller var vet jag inte heller. Suckar gör jag. Och tycker som Finnur att tiden tar stora kliv. Skriver på datorn, Finnur skrev med reservoarpenna och bläck. Än vet jag inte om han någonsin skrev färdigt, kanske kommer han tillbaka längre fram i Sommarljus.
Avundas författaren (inte Finnur). Han skriver om människorna där i byn, om det långsamma livet som samtidigt är så fyllt av allt som hör liv till. Hans språk är vackert, önskar ibland att jag kom ihåg mera av den isländska jag en gång studerade. John Swedenmark har gjort språket vackert även på svenska. Sammantaget en bok jag är glad att jag hittade på biblioteket i Norrtälje. Där finns förmodligen flera av denne islänning.
Blåser ut ljusen på köksbordet, värmeljusen i munkpannan på vedspisen får brinna ut. Är nog lite förkyld, nyser utan anledning. Ingen feber, inte ont i halsen. Fikar, tittar in på Facebook. Har ingen riktig ro. Inte om nätterna heller, sover ett par timmar, vaknar, somnar om, vaknar. I morse gav jag upp när klockan var sex, och då blir dagen för lång, vilket leder till att jag går i säng direkt efter Rapport. Och så upprepas mönstret.
Får en underbar bild på syrrans dotterdotter, efter glassätande – ”torka munnen, mormor”. En glädje denna trista dag. Löser supersvåra sudoku i DN, det enda jag använder av nättidningen. Ute blåser det hej vilt, löven rasar. Hur många löv har ett träd? Regnar inte just nu, men är grått grått. Krasse och ringblommor lyser upp, om jag bara växlar perspektiv, tittar ner i backen i stället för upp på himlen.
Kokar några potatisar som ska bli pytt till middag – tillsammans med en halv skiva entrecôte (över från igår), lite purjolök och blandad egenplockad svamp ur frysen.
Har laddat ner UDs app Resklar med bland annat hela tiden uppdaterade coronaregler och kollat att mobilen fungerar utomlands (inom EU) som hemma. Hämtat vaccinpass som gäller till april nästa år. Dagens resepyssel.
Mischa kommer och får mina bilnycklar. Han behöver flytta bilen för att kunna sladda gruset på parkeringsplatsen borta vid stora huset. Dagen har blivit eftermiddag.
5 oktober 2021 – aningen ljusare ute än igår, trappen full av nerfallna löv. Sopar bort dem, snart kommer nya. Klockan är bara halv tio. Har fått återbetalning från Zalando för baddräkten, föredömligt snabb hantering. Nu återstår Ski-Star.
Tog fram en glasburk ur frysen, trodde jag ställt in plommonmarmelad, men det var hemgjord blåbärssylt. Gott till gröten i morse. Numera försöker jag komma ihåg att skriva innehåll på det jag lägger in, men det är en ny vana.
Som vanligt när jag smort in händerna, behöver jag tvätta glasögonen, båda paren…
Ingen verkar vara intresserad av mormors vävstol eller lådan med mattrasor i nystan. Då åker de till tippen vid tillfälle.
Kvart över tre har jag pratat med syrran och berättat om Sommarljus, av Jón Kalman Stefánsson, översatt av skicklige John Swedenmark. Den boken fascinerar mig med sitt språk, historierna från en by avsides på Island (heter det i Island?). Jag läser med en glädje som jag inte känt på länge inför en bok. Kanske då när jag var mycket ung och läste Bara en mor av Ivar Lo-Johansson eller Katrina av Sally Salminen. Ingen jämförelse i övrigt.
Nu ska jag hitta flera böcker av denne författare, har förstått att det finns en hel del. Bibliotek är och var för min del även för länge sedan, viktiga. När jag växte upp var jag på biblioteket i Avesta, uppe ovanför Karlbergs-parken, så ofta jag kunde. Och läste och läste. Har aldrig förstått vem Karlberg var, som gav namn åt parken där vi åkte karusell och nerför backarna på pappskivor när det var vinter. Hit tog mig författaren av Sommarljus.
Väderleksrapportkommentar: idag skulle det regna här klockan ett – det gjorde det inte. I stället tittade solen fram ett ögonblick. Så kan det också vara – något att komma ihåg.
Yngsta syrran hämtar barnbarn på förskolan (det heter inte dagis längre) och andra syrran har just kommit hem från London, där hon varit barnvakt åt barnbarnen. (Föräldrarna firade födelsedag annanstans.) Jag är inte barnvakt åt någon. Ganska tacksam för det dessutom – men kan inte låta bli att minnas hur Jans föräldrar, framför allt svärmor, ställde upp och hjälpte till med våra tre barn. Ingrid hade alltid tid nog, ork nog. Tills hon förstås blev för gammal och barnbarnen för gamla de också, en annan sorts gammalhet. Tacksam idag också. De bästa svärföräldrar någon kunde ha.
Jag är i tankarna ofta tillbaka i det som varit, för länge sedan och nyss. Inte tillräckligt mycket i den dag som är. Kanske. Tror att det på något konstigt sätt är viktigt att vara både här och där. Alltid. Klarar inte alltid av det.
Syrran klagade över min meningsbyggnad i senaste inlägget i bloggen. Hon trodde jag köpt en ny baddräkt, när jag ville skriva (trodde jag skrev) att jag behövde köpa en… Bra med observanta syskon, ett test på om läsandet omfattat det hela eller ej.
Idag blir det inte ljust. Det regnar och blåser, men ringblommor och krasse fortsätter blomma i och utanför pallkragen vid altanplanket. Jag får ställa mig upp och titta ut genom fönstret för att se blommorna, de gör mig glad. Idag är en sådan där dag när jag behöver leta och söka upp det som gläder mig, och mota min melankoli. En del handlar säkert om att det är höst, och en annan del vaknade i helgen när jag läste vad jag skrivit i november 2019 och samma månad 2020. Tills Jan åkte in på Danderyd, smittades av covid19 och dog den 13 december.
Plågsam läsning, på många vis. Tjatig också, jag vet inte hur många tvättar jag skrev om, blöjbyten, rena respektive icke rena lakan, läkarbesök, städning, provtagningar hit och dit. Bil till och från Jans lägenhet till mitt hem, ibland till landet – alltid med rullator och diverse annat i ett fullt bagageutrymme. Och snabbt tilltagande demens, allt svårare för Jan att uttrycka sig själv, att klara enkla vardagssysslor. Rakning, när det fungerade använde han raklödder. Ibland blev det tandkräm i stället…
Demens är en konstig sjukdom, eller många snarare. Närminnet försvinner, det som handlar om gamla tider sitter bergfast. På det viset kompletterade vi varandra, han kom ihåg det som hänt förr, jag (oftast) det mera nutida. När jag blev alltför stressad kom jag inte ihåg någonting.
Jag är tacksam över att han tycktes acceptera hur livet förändrades, han blev aldrig aggressiv eller arg, ens när jag var som mest tjatig. Nu har jag upplevt demens på nära håll, men kan ändå inte ett ögonblick föreställa mig hur det livet ter sig för den som är sjuk.
Det är snart ett år sedan han dog. Av en tillfällighet (?) har jag bokat flyg till Teneriffa den 14 december, en dag efter årsdagen av hans död. Enkel biljett, ej ombokningsbar. Nu är jag ensam, kan bestämma och göra det jag vill. En efterlängtad ensamhet, men också en stor tomhet. Det känns inte riktigt som om jag ensam behöver all min åga, all min ork och uppmärksamhet. Ovant är det i alla fall fortfarande.
Jag kommer aldrig att börja virka eller sticka, jag har lagt ett pussel med väldigt många bitar (lånat av syrran) – det räcker. Försöker skriva, skriver. Och vet inte vad jag ska göra med alla orden. Under drygt fyra månader mejlade jag till och fick mejl dagligen från en vän i norr. Det tog abrupt slut när jag insåg var hans politiska sympatier fanns, hos ett parti som jag till och med undviker att skriva namnet på. Typiskt ”kul så länge det varade”. Jag fick kontakt med många sorters musik som jag inte själv skulle ha hittat, på köpet. Det är jag glad över.
Jag läser förstås som alltid mycket, gläds åt att biblioteket har öppnat nästan som vanligt igen. Åtta mer eller mindre angelägna böcker ligger på köksbordet. Där låg ännu en, men när jag läste baksidestexten och hittade ”…sällskapshungriga, inlagda soldater” tappade jag läslusten. Alltför många böcker ges ut utan att någon redaktör eller korrekturläsare fått göra sitt jobb.
Just nu försöker jag också se till att inte fylla på i mina två frysar. Helst ska jag tömma dem innan jag åker iväg. Det är ju ett antal middagar som ska ätas under de drygt två månader som återstår.
Hur huset ska försvara sig mot mössens vinterintrång återstår att se. Tänker inte gillra några fällor. Allt ”löst” i skafferiet har lagts i glasburkar med lock. Hittills har mössen inte tagit sig in i garderoberna, hoppas därför att kläder och skor lämnas i fred. Ska också be förvaltaren på gården att tömma brevlådan på gratistidningar och annat, och se till huset emellanåt, så att inte vattnet fryser till exempel. Elementen får gå på svag värme. De enda blommor jag vill ska överleva är de två små kaktusarna. De kanske kan övervintra hos äldste sonen när de blommat färdigt. Pelargonerna får leva eller dö. Än är de vackra, och en del knoppar har faktiskt slagit ut inomhus.
Av ovanstående framgår att jag längtar efter att åka bort. Dessförinnan ska vinterdäcken på någon gång i november, och bilen besiktigas. Jag ska bli klar hos tandläkaren, och klippa håret förmodligen två gånger till. Skaffa vaccinpass. Antagligen också testa för covid19 alldeles före avresan. Munskydd har jag. Ny baddräkt. Hämta lånad kabinväska hos vännerna i Stockholm. Kolla med dem om de har förslag på ”absoluta nödvändigheter” att ta med sig. Det mesta lär gå att köpa på plats. Växla in lite kontanter.
På ena sängen i gästrummet ligger redan en liten hög med diverse som kanske ska med. (Tror inte jag ska ha några gäster, så där får se ut som det gör.) Tio kg totalt är inte mycket, väskan väger tom drygt två kg, ryggsäcken mindre än ett kg. Jag får välja noga.
Syrran föreslog en app i stället för det lexikon jag tänkte ta med. Väger onekligen mindre. Använda Google maps i stället för en otymplig papperskarta. Inga ”fysiska” böcker, enbart e-böcker. Jag får väl klä mig i chinos med många fickor på nerresan, kanske kan jag smuggla med mig någon pocket.
Igår. Har returnerat baddräkt köpt på nätet, hämtade ut parka från SkiStar – som jag skickar tillbaka i morgon… Den prasslade. Prasslet kostar mig 49 kronor i avdrag för returfrakten. Baddräkten från Zalando fri retur. Det är inte enkelt att hitta rätt i nätbutiker.
Gör ett nytt försök med Thelma från Didrikssons, hoppas hon håller tyst. Gratis retur om inte.
Idag vet jag inte vad jag ska göra, läsa eller skriva. Ut vill jag inte gå, och jag har nog badat färdigt i Addarn för i år. Det där med att röja i frysarna ids jag inte heller idag. Och städning behövs inte. Har ställt ut soptunnorna för tömning i morgon. Tagit fram vad jag tror är köttgryta ur frysen till middagen idag.
Min nya profilbild på FB har fått över hundra gillanden, och flera snälla kommentarer. Gläder mig.
Jag såg en bild från Irland, mossigt grönt och gamla små stenhus, en smal väg. Varför talar en sådan bild till mig? Den berättar ju om armod för länge sedan, i ett land som många tvingades lämna för att inte svälta ihjäl. Bilden är vacker, den får mig att längta till tystnaden och ensamheten där, får mig att inbilla mig att det trots allt går att leva där. Nu.
Men det är inte dit jag ska resa i december. Försökte säga att syrran kunde komma och hälsa på, men nej, hon gillar inte Kanarieöarna. Har varit där tre-fyra gånger, på turistställen. Så nej. Jag vill inte heller hamna på alltför turistiga platser, har varit i Puerto en gång för länge sedan. Och kan tänka mig att bo ”ett tag” där, och kanske söka annat boende på plats. Vi får se. Längtar.
Serendipity. Hittade en bok i omloppshyllan på biblioteket, som handlar om Irland för länge sedan. Tamara McKinley´s Vågornas viskningar. Så nu läser jag en stund om det jag såg i fotografiet i morse.
Smaksatte köttgrytan med den där rönnbärsgelén som inte blev någon gelé, och det blev gott. Ska kanske inte slänga alla burkarna trots allt. I morgon blir det resten av grytan och kokt blomkål, till middag.
Det är någonting med detta att ha en dator, kunna skriva både fort och hyfsat rätt, och ändå inte förmå skriva något jag själv gillar. Något jag själv tycker är bra. Vad nu det är. Jag är min egen strängaste kritiker och tycker för ofta att mina ord är banala och tråkiga. Ändå fortsätter jag skriva. Som nu. Inte för att få kära vänner att motsäga mig, bara för att behovet att skriva hela tiden finns där. Det gnager på mig, det får igång mig ibland, men för det mesta är det strängt och ogillande. Det jag skriver är varken roligt, eller spännande, det är bara berättelser om en gammal kvinnas monotona liv. Skildringar av det hon gör eller inte gör, varje dag.
Nyss for en tanke förbi. Vad har jag inte gjort som jag en gång ville göra? Vill jag det fortfarande, i den mån jag kommer ihåg? Hittar inte något speciellt som fortfarande känns viktigt och ogjort.
Skriver gör jag, det ville jag förr, men gjorde just inte. Reser kanske inte som jag en gång trodde, men lite. Har ingen man som står mig nära numera, det saknar jag – och vet inte hur jag ska påverka det. Trodde en gång att jag nog skulle väva på mormors vävstol. Nu har jag lagt ut den på ”gratis i Norrtälje” – ingen respons hittills. Den hamnar nog på återvinningen när jag orkar bära ut delarna till bilen.
Så, ingen ånger eller ångest över sådant jag inte gjort av allt som är möjligt i ett långt liv. För den delen, varken ånger eller ångest över det jag gjort heller. Det är historia. Ibland svårbegriplig sådan, men dock förgången tid.
Har inte kommit igång ännu idag, den första i oktober. Höst.
Byter glasögon. Vem smutsar hela tiden ner mina brillor?
Svart utanför fönstren. Kanske vildsvin både här och där. Jag ser dem inte. Såg däremot att de också finns i Rom, bland soptunnor och platser där det går att hitta något ätbart. Sorgligt med den obalans i naturen som detta är ett exempel på, där djur måste söka sig till människors boende för att hitta mat. Som björnar i Alaska. Eller för all del, duvor och måsar här. Och grävlingar på landet, som välter soptunnan när den står framme för tömning. Vi tror att det är grävlingar, kanske är det räven.
Läste lite i The Paris Library, men gav upp. Den berättar historien dels i ”nutid” och dels i dåtid, en uppdelning som jag inte gillar. Vill hellre ha en sammanhängande berättelse. Retur biblioteket, i morgon när jag ändå ska in till Norrtälje och skicka tillbaka baddräkten. Och inte handla annat än ägg och mjölk.
Torsdag morgon, 30 september 2021
Grått och blåsigt, de fallande löven dansar i vinden på sin väg ner. Dansade gjorde visst många människor igår kväll, när många åter kunde träffas på restaurangerna. Hoppas det nya läget visar sig hålla, så att inte flera smittas igen. Alla som arbetar inom vård och omsorg bör vara vaccinerade, undantag får inte accepteras. Läste om ett flygbolag som avskedar 600 anställda som vägrat vaccinera sig. I flera länder krävs vaccinering för sjukhusjobb. Här verkar det inte spela någon roll om en anställd smittar en gammal och redan sjuk människa på ett äldreboende…
Har ägnat mig åt innehållet i skafferiet, gått igenom, slängt (det för gamla bakpulvret dög fint att tvätta ur diskhon med) och lagt i burkar sådant som kan ligga i burkar. Mus-säkert. Insåg att jag har två perkolatorer, och aldrig använder någon av dem. Till loppishögen, den växer.
Borde gå igenom frysarna också. Där finns säkert sådant som jag inte längre vill ha… Men jag ska ha något att göra i morgon också, det får vänta.
Slår upp spansk/svenska (och tvärtom) lexikonet på måfå: polvos de lejia, lutpulver. Användbart? Men när jag kollar vad ostron heter blir det bättre och enklare – ostra. Lammstek – cordero asada. Lexikonet får nog tynga ner mitt bagage när det blir dags.
Det rasar löv från träden runt huset. Jag räfsar inte, ska komma ihåg att ställa in räfsan i källaren, tillsammans med skottkärran. Alla löv får ligga där de ligger, en del blåser annanstans av naturlig vind, några (inte hos mig) blåser ihop via man med blåsapparat, vad den nu kan heta. Men inte idag, idag är vinden alldeles för stark på egen hand.
Har bytt min profilbild på Facebook, tog bilder via datorn (misstänkt suddiga), men valde ändå en. Halva håret upptill kapat, ser lätt vindögd ut – men ändå. Den får duga, det är jag idag. Utan make-up eller filter, sådant hjälper inte stort.
Är nöjd med min dag, skafferistädning, och dito i toalettrummet. Slängde en ask med våtservietter som var väl långt efter ”bäst före”. Bara ett exempel, tänk att det är så skönt att göra sig av med diverse. Antagligen kommer jag att känna detsamma när/om jag ber någon organisation komma hit och hämta allt jag kallar ”loppisgrejor”. Men än får de stå där de står i förhoppning om att jag faktiskt ska komma iväg på någon loppis och sälja något själv, nästa vår blir det kanske flera möjligheter än i år.
Returnerar i morgon baddräkten jag köpte från Zalando. För liten. Om det är mig det är fel på eller deras storleksanvisningar ska jag låta vara osagt. Inser att det nog inte fungerar för mig att köpa baddräkt per internet. I morgon ska jag skicka tillbaka det paketet, och hämta ett annat. En parka som jag hittade på SkiStar. Hoppas jag slipper returnera även den… Och någon kabinväska blev det ju inte hos Rusta, men vännen lånar ut en som hon och maken inte behöver när vi samtidigt åker till Teneriffa. Hon ska ha datorskärm med sig och behöver annan väska, därmed blev en ledig till mig. Vänner.
Inget bad idag, det blåser för mycket från fel håll, badhusrelaterat.
Det är två och en halv månader kvar till avfärd. Och det är roligt att fundera, plocka fram och lägga undan pinaler, allt med resan till Teneriffa som bakgrund. Skafferistädningen idag är ett exempel. Frysarna återstår, jag får äta som bara den om jag ska få dem tomma till december… Och låta bli att handla.
Rastlös. Kokar skalad potatis till potatismos, ur frysen tagen flankstek därtill. Färdiglagad, men inte värmd. Syrran kommer hem igen efter tre veckor i London i morgon, tror jag. Och andra syrran har latinkurs nu i eftermiddag, så henne kan jag inte prata med. Har inte pratat med någon idag, eftersom jag valde att inte svara på samtal från konstiga landsnummer. De blockerade tar ändå några sekunder på sig att försöka ringa. Konstiga saker jag vänjer mig vid.
Tretton grader ute, nitton inne. Tar in tvätten för eftertork. Och diskar efter middagen som var god.
Tisdag 28 september 2021 – tandläkarbesök via buss in till Stockholm, parkering över dagen gratis på Rösa trafikplats. Retur efter tandhygienistens skickliga men otrevliga hantering, tandläkaren nöjde sig med att konstatera att tyvärr behövde nog den där tanden rotfyllas, annars var det bra… Nytt besök 8 oktober.
När jag så fick tillgång till bilen igen for jag in med Bokbörsen-böcker, slängde sopor, handlade ny fluortandkräm på Apoteket (och fick inte den pensionärsrabatt om 5% som en skylt i kassan talade om). Iddes inte kolla. Åkte vidare till biblioteket och lämnade tillbaka en bok, papperet i skrivaren var tyvärr slut så inget kvitto. Nåde dem om de hävdar (igen) att jag inte lämnat tillbaka.
Därefter till Rusta, med mitt mejl till mig själv och den inköpslista som de skulle kunna hantera. Kunde de inte, ”får inte upp någonting” när de försökte hitta den kabinväska jag ville ha. Inte ens någon kommentar om leveransproblem etc. Så mina vänner, glöm Rusta – de har en hemsida, där de talar om var deras produkter inte finns – men man kan inte göra några inköp via hemsidan. Nu struntar jag i Rusta och hittar en annan kabinväska, jag har tid att kolla. Rusta har aldrig varit något favoritställe, nu kommer jag glömma bort att de finns.
Hemma igen gick jag raka vägen ner till sjön (nåja, bytte till baddräkt och morgonrock inne i huset först). Det var perfekt kur för surt humör – nu är jag ganska glad igen och nöjd med min dag. Tacksam att rotfyllningen inte påbörjades idag…
Och glad åt Norrtäljes superba bussar in till och från Stockholm. Går tätt, idag också med chaufför som hälsade ”välkommen” när jag kom upp ur tunnelbanan precis lagom för att kliva och klimat.
Lätt middag idag efter äpplemuffins och kaffe på Ica, när jag ändå var där. Räkor på pinnar, har glömt vad de heter men de är goda att doppa i Sweet Chili Sauce. Och kanske lite fransk getost efter.
Blåste rejält när jag kom hem. Nere vid badhuset låg sjön i lä, var lugn och fin. På en sten lite långt bort stod en högrest svart fågel, förmodligen en sån där som ingen gillar, skarv. Kan det vara rätt? Fin var den i alla fall, och brydde sig inte om mitt plaskande.
Jag är förundrad över mitt upptäckande av att bada oavsett väder och säsong. Och att jag faktiskt kommer ner i det kalla vattnet, som jag aldrig förr har gillat. Strandbackens simskola i Dalälven skapade mina preferenser för badande. Nu har de plötsligt vänt, begriper inte varför. Men det gäller så mycket annat i mitt liv att jag bara tar emot och är glad när det är glädjande.
beskrivarblogg 